Alla inlägg av gubbeserfilm

The Raven (1963)

The Raven (1963)
Regi Roger Corman Huvudroller: Vincent Price, Peter Lorre, Boris Karloff, Hazel Court, Jack Nicholson

Raven63OSn
Macabre Masterpiece? Nja.

Alltså. Du hoppade säkert över rollistan, men hoppa tillbaka och smaka på den samlingen. I en Roger Corman-film. Helt galet egentligen.
Enligt IMDB hade The Raven en budget på 200 000 dollar, och inte vet jag vad det är i dagens värde, men jag tycker det låter väldigt lite, räkna då bort gaget för de tre stora manliga huvudrollsinnehavarna och du har kvar soppapengar och en kasse med
pantflaskor. Vilket i och för sig var fullt normalt för Roger Corman.
Det här är en ganska märklig film. Den femte i Cormans Poe-filmatiseringar, men kanske den som håller sig minst till originalstoryn. Den här börjar med Poes inledande, ganska berömda, vers, och sen drar den iväg i en helt egen riktning. I korthet-
Price är en magiker som sitter och sörjer sin avlidna fru, in genom fönstret flyger en svart korp som egentligen är en annan magiker (Lorre). Lorre berättar att Price fru inte alls är död egentligen utan bara har gått över till den mäktigaste magikern av dem alla, Scarabus (Karloff).
Specialeffekterna i den här filmen framkallade förmodligen en del fniss i publiken redan 1963, och de har ju inte blivit mer imponerande med åren förstås. Det är faktiskt inte så noga, filmens styrka är inte i actionsekvenserna utan samspelet mellan giganterna på duken. Nåja, Nicholson undantaget-han spelar sin roll mest bara konstig, vilket han faktiskt alltid gjorde i sina tidiga filmer. Det är svårt att se hur han kunde bli en av de allra största när man ser honom i hans 60-talsfilmer. Egentligen är Peter Lorre bäst och konstant roligast, då han improviserar och har avgjort roligt med sin
roll. Karloff går in hundra procent för att göra en ”gestaltning” (han hade tydligen förberett sig minutiöst, för att sen
spela mot en vilt improviserande Lorre och bli helt förvirrad). Price ser mest uttråkad ut men är som alltid bra.
hazelkarloffFör egen del är min behållning min absoluta favoritskådespelerska Hazel Court-här får hon glänsa precis så som hon förtjänar att få göra. Court spelar den förmodat döda Lenore…hon är snygg, sexig, bystig och urringningen är väldigt djup för en film
som är tänkt att utspelas på 1500-talet (och för att vara inspelad på tidigt 60-tal), men framförallt är hon kaxig, självsäker, illojal, lömsk och egoistisk-precis som de manliga karaktärerna. För en lågbudgetrulle med avdankade skådisar och en handling som
aldrig tar sig själv på speciellt stort allvar är hon helt perfekt. För min del är det för hennes skull jag tittar på den härfilmen.
Corman gjorde filmen på 15 dagar, och när han var färdig filmade han filmen Terror direkt efter, med flera av samma skådespelare. På fyra dagar.
Ett rykte på internet (det vill säga-ta det här med en nypa salt) gör gällande att Cormans vanliga avslutning på sina filmer vid den här tiden att bränna upp allt i slutet berodde på att det var billigare än att plocka undan scenerierna. En annan variant är att han i någon av sina första filmer brände upp en lada, och sen använde samma sekvens om och om igen.
Funkar filmen idag? Njae. Det gör den nog inte. För Hazel Courts skull då möjligtvis.

Little Big Man (1970)

Little Big Man, år 1970. Regi Arthur Penn. Huvudroller: Dustin Hoffman, Faye Dunaway, Martin Balsam, Chief Dan George, Richard Mulligan.

Little-Big-Man_4556
DVD-utgåvan

Någon gång när jag var liten grabb satt jag uppe och tittade på TV. En film började och jag har ett svagt minne av att jag tänkte något i stil med ”jag kollar en stund, jag vill inte lägga mig än” – två och en halv timme senare satt jag med öppen mun (antar jag) och var helt tagen. Little big man är en film jag burit med mig sen dess, en film jag tänker på ibland och som förmodligen format mig.
Det är säkert 20 år sen jag såg den senast, men när jag nu ser om den känner jag igen scen efter scen-Faye Dunaways förföriska och kuvade predikarfru, Hoffman som gunfighter med mer självförtroende än självinsikt, scenen när Hoffman ”tvingas”älska med tre kvinnor samma natt…Martin Balsam som en dunderkurförsäljare som förlorar kroppsdelar i takt med att han blir påkommen som den kvacksalvare han är.
LBM2Filmen handlar i korthet om Jack Crabb, som för en journalist (tror jag) berättar om sitt 121-åriga liv, och sin uppväxt bland Cheyenne-indianerna, efter att hans föräldrar blivit dödade. Han återgår sen till att vara vit, för att sen åter igen återvända till indianerna…filmens genomgående tema är hur illa indianerna (native americans borde vi ju säga, men i det här sammanhanget känns det bättre att använda samma uttryck som filmen gör) blir behandlade, och hur lurade de blir gång på gång i spelet om västern, och den drar sig inte för att håna en amerikansk legend som General Custer. Filmens styrka ligger för mig i sättet den rappt och roligt berättar en väldigt dyster historia, och att den alltid har människorna i centrum. Filmen kom under brinnande Vietnam-krig, när USA behandlade Vietnameserna på samma sätt man en gång behandlat sina egna urinvånare och det måste ha varit omöjligt att se den här filmen 1970 utan att göra en sån parallell, när dessutom Soldier Blue hade behandlat precis samma teman alldeles innan. Little Big Man är däremot en mycket bättre film (enligt mig), och idag kan man definitivt se den utan att tänka på Vietnam. När man läser om filmen brukar det alltid stå att den är en ”revisionist western”, alltså långt ifrån den klassiska 40- och 50-talsvästernfilmen, med ett mer realistiskt anslag. Ja, anslaget är annorlunda, hur realistisk den är vet jag inte (slaget vid Little Big Horn, eller Custers last stand är då definitivt ändrat för dramatisk effekt i filmen), men för moderna ögon, med senare års västerns på näthinnan tror jag inte man ser den som speciellt verklighetstrogen, snarare stiliserad.

Det finns säkert saker man kan kritisera den här filmen för, men jag kan det inte, jag älskar den. Två och en halv timmes speltid flyger förbi.

En extra bonus för 70-talister som jag upptäckte när jag nu såg om den-kommer ni ihåg TV-serien Lödder (Soap i original)? Eller serien…ehhh, ”Härlige Harry”? Där fanns en enerverande överspelande Richard Mulligan som käkade upp scenerierna, men eftersom det inte fanns så mycket annat att se på svensk TV på den tiden så tittade man, och gnisslade tänder över hur en sån gubbe ens kunde få några roller alls. När man ser den här filmen, och hur Richard Mulligan felfritt spelar en arrogant General Custer, så får man svar på det. Kanske är det bara jag som tänker på sånt.
Om filmen funkar idag? Låt mig uttrycka mig så här…har du inte sett den tänker jag inte prata mer med dig.

Invasion of the Body Snatchers (1956)

Invasion of the Body Snatchers, år 1956. Regi Don Siegel. Huvudroller: Kevin McCarthy, Dana Wynter.
Svensk titel: Världsrymden anfaller

snatchers
In superscope!

En av de filmer som en gång fick mig intresserad av filmer av äldre snitt, som gav mig insikten om att det inte bara är
det senaste årets filmer som är något att se, var Invasion of the body snatchers från 1956, i regi av Don Siegel. Historien är baserad på en novell av Jack Finney och har blivit filmad flera gånger senare, med blandade resultat. En av anledningarna att filmen fick sånt genomslag är att den kom under den värsta McCarty-eran och folk såg anti-kommunismpropaganda i den, vilket alla som hade med filmen att göra förnekade. Det är ändå svårt att inte se den som sprungen ur den tidens anda.
Utan att spoila för mycket så handlar filmen om att människorna i ett litet samhälle blir utbytta mot livlösa kloner, en efter en. De fortsätter sina liv, men utan känslor eller ambitoner, det som gör dem till individer. En läkare (McCarthy) återvänder till staden efter en resa, upptäcker att människorna som han känner så väl inte beter sig som de brukade. De är själ- och känslolösa och saknar ambitioner. Som av en händelse lyckas han också få med sig en ungdomskärlek, som lämpligt nog dyker upp precis när filmen startar.
När jag såg filmen första gångerna var jag nog förblindad av legendstatusen på filmen, för nu när jag såg om den, säkert tio år efter förra tittningen, kunde jag omöjligt bortse från de logiska hålen i manuset. Var tar original-människorna vägen? Ibland byts de ut helt och hållet, ibland somnar de och vaknar med sin personlighet utbytt.
Tydligen så var filmen kraftigt nedklippt när den släpptes, studion tålde inte att det fanns humoristiska inslag i filmen och trodde att publiken inte skulle kunna köpa att en film både kunde vara rolig och spännande. Det gör att den bara är
drygt åttio minuter lång, med en prolog och epilog tillsatt i efterhand-jag tänker att med så kort speltid kunde man ha spelat in några scener som visade att människorna faktiskt är personlighetsförändrade. Nu pratas det mycket om det, men man får inte se mycket av det. En så enkel grej hade hjälpt mycket.
snatchers2
Men jag gillar den ändå fortfarande. Andra halvan av filmen är fortfarande spännande. Originalslutet där doktorn, spelad av Kevin McCarthy (ironiskt efternamn där), försöker stanna bilar på motorvägen är fortfarande en klassiker. Själv gillar jag faktiskt prologen som lades till i efterhand, även om många tycker att den gör filmen för positiv och att det ”lyckliga”slutet känns påklistrat. Äh, säger jag bara. Det funkar. Sen finns det en scen mot slutet där en av huvudpersonerna somnar och blir ”utbytt” som också fortfarande känns isande. Både McCarthy och Wynter är duktiga i sina roller.
Funkar filmen idag?: Nja. Både och. Med tanke på hur mycket den påverkat senare filmer så kan det vara värt att se den.

Woopee, ännu en filmblogg…

…skriven av ännu en vit medelålders man som ska berätta för er hur saker ligger till. Njaäe, inte riktigt. Att jag är vit och medelålders kan jag inte göra så mycket åt, men innehållet är inget som man behöver fästa vikt vid. Jag ser på film, jag skriver om film, och förhoppningsvis upptäcker ni något guldkorn som ni tidigare missat. Allvarligare än så ska det inte bli.

Jag ser all möjlig film, men för att ge den här bloggen någon sorts inriktning så har jag bestämt mig för att bara skriva om ”klassisk” film, vad nu det är. Tänk pre-1980. Det finns så många som skriver om dagens Hollywood, så det har jag inget intresse av att göra. Jag är inte en sån gubbe som benhårt hävdar att allting var bättre förr, däremot är jag en gubbe som envist hävdar att saker och ting var ofta var minst lika bra förut-en bra gjord film blir ju inte sämre för att den blir äldre, däremot kan teknik och samhällsklimat göra att den känns omodern. För mig är sånt en vanesak. Är du 19 år och knappt vet om att det funnits svartvit film, ja då blir det förstås svårt att ta till sig en Dracula-rulle från 40-talet, eller en Hammer-film från 60-talet med fejkblod som ser ut som ketchup som stått framme i rumsvärme för länge. Men kan man se förbi tekniska detaljer så finns skådespeleriet kvar, historierna, fotot, dramat…sånt blir inte gammalt. Min stående frågeställning till alla filmer jag tar upp här kommer att vara ”funkar filmen idag?”, och där tar jag hänsyn till sådant. Sen får man såklart ha en egen åsikt om jag har rätt eller inte.

(Ledtråd-jag har alltid rätt).