Kategoriarkiv: Blogg

Vilka får gubbens pengar?

Så var köper då gubben sina favoritfilmer? Här och där, är svaret, och här får ni lite tips på var man kan få tag på kvalitetsfilmer, eller vad ni nu söker efter för stunden.

Discshop.se – vanlig onlinebutik med film. Jag kan inte säga att de är bättre eller sämre än andra onlinebutiker med samma utbud, men jag har aldrig haft problem med discshop, de skickar snabbt (oftast samma dag), de har alltid massor med reor och ett bonussystem som lockar en att handla mer. Det är också lätt att se om filmen man söker finns, är slut eller helt enkelt inte finns att få tag på.

Monkey Beach – Katarina Bangata 25. Blinka och du missar det, men det är värt att leta lite extra, det här är en butik på ca 15 kvadrat som är FULLPRESSAD med filmer, och ja, den har film från golv till tak, bokstavligt talat. Allt är second hand förstås, men man kan göra några riktiga fynd här. Dessutom tar han in i stort sett allt i utbyte, så det är värt att ta med sina gamla dubbletter och avlagda DVDs och lämna in dem här.
Jag känner mig tvungen att lägga till en sak även om det känns lite taskigt, men…tja, man får ha ett öppet sinne när man besöker Monkey Beach. Det är inte dammfritt och klientelet är ibland…udda. Ändå klart värt ett besök. Några trogna kunder har startat en FB-sida, så sök på butiksnamnet och kolla in.

Stockholms Serie & Skivhandel – Sveavägen 104. Här skiftar utbudet en hel del mellan besöken, men det är ju också tjusningen med second hand. En av Stockholms mer kända och anrika second hand affärer för vinyl har också ett skapligt filmutbud. Jag har gjort ett flertal finfina fynd här, bland annat några några Hammer-rullar som jag givit upp hoppet om att hitta på annat sätt.

Public domain-sajter – det finns flera sajter på the interwebz där man kan hitta bortglömda mästerverk som är alldeles gratis och lagliga att ladda ner. Det finns faktiskt en del kända filmer man kan få tag på på det här sättet, den mest kända är förmodligen Night of the living dead, Romeros gamla mästerverk. Men även Tarzan, Flash Gordon, Chaplins kortfilmer och annat smått och gott finns att hitta för den som söker. Den stora tjusningen här är väl snarare att hitta sånt som omöjligt går att få tag på för pengar. Gammera the Invincible, Hercules-serien, Attack of the Giant leeches…tja, ni fattar. Jag rekommenderar i första hand publicdomaintorrents

FB-grupper. Här kan jag inte rekommendera någon mer än någon annan, men en av de mer aktiva är ”Skräckfilmer köpes bytes säljes”. Somi alltid ska man iaktta försiktighet när man handlar av privatpersoner på nätet, men det är lätt att kolla upp vem man köper av, så det brukar vara ganska lugnt. Har säljaren bara fyra vänner och startade profilen för en vecka sedan ska man nog hålla hårt i pengarna. Men det där känner ni redan till.

Tradera – Tyckte bättre om den gamla designen och funktionen på tradera, det är mycket svårare att fynda nu om man inte vet exakt vad man söker. Men i sista hand kan man alltid göra en sökning här.

Har ni flera tips?

 

Annonser

En bra film är en bra film

En person som inte är van vid att se äldre film, kanske svartvitt, med fisklinor och dubbelexponering som specialeffekter och skådespelare som, med dagens standard, överspelar, kommer förmodligen inte uppskatta många av de filmer jag tar upp i den här bloggen. Man kanske till och med undrar hur jag kan uppskatta så många av de här gamla relikerna. Jag tror att det helt enkelt handlar om vana. Om man börjar titta på svartvita filmer, kanske till och med googlar filmen innan och ser varför den är så känd och uppskattad, så kan man vänja sig och lära sig tycka om även filmklassikerna. Varför? Tja, man behöver så klart inte. Bara ett tips om man vill lära sig något om filmhistoria och kanske göra inlärningströskeln lite lägre.

Men den vanligaste invändningen är väl ofta specialeffekterna. Man klagar på de ofta påhittiga men inte alltid lyckade lösningarna med stop-motion, linor och film-på-film som man fick förlita sig på innan CGI tog över. Det tycker jag också hör till vanan att se på film. Visst skrattar jag ibland åt dassiga, billiga lösningar i 50-talsscience fiction, men det hör också till charmen. Diskvalificerar man filmer av såna anledningar missar man väldigt mycket bra grejer. För en fint filmad spännande historia, framförd av duktiga skådisar och iscensatt av en bra regissör är naturligtvis bra även nu, även om den filmades för 40 år sedan.
Det finns dock såklart filmer som åldrats. Jag såg Blåsningen (The Sting) tillsammans med min styvson som kanske var 17 vid tillfället och jag hoppades han skulle tycka om den lika mycket som jag gjorde när jag såg den första gången i ungefär samma ålder. Han gick innan filmen var slut (ironiskt nog missade han alltså själva ”blåsningen”). Jag tänkte hindra honom och säga ”nej, vänta det bästa är kvar!”, men jag insåg att för en 17-åring idag, som sett hundratals filmer med liknande plot-twists kommer inte Paul Newmans stora bluff vara något speciellt.
När jag växte upp hörde jag gång på gång att Citizen Kane var världens bästa film, för det hade världens alla filmkritiker röstat om. För det första är jag väldigt tveksam till såna uttalanden överlag, men när jag väl så Citizen Kane blev jag inte så jätteimponerad. Visst, filmen är sevärd, men världens bästa? På vilket sätt? När filmen kom 1941 var det en stor sak att Orson Welles filmade med tak på scenerierna-en detalj som idag känns extremt icke-imponerande. Det finns några riktigt snygga shots i filmen, som en scen där Welles lyckas få fokus på både personerna i förgrunden och bakgrunden.

Hitchcocks Repet ska ge illusionen att vara filmad i en enda lång tagning, i färg dessutom, något som gjorts ett flertal gånger efter det med bättre resultat. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att filma så länge med en rulle film. Både Repet och Citizen Kane har idag mer en ”filmskoleelev vill imponera”-känsla över sig.

Ironiskt nog, idag klagar publik ofta på att en film ”har för mycket CGI”, alltså datorgenererade specialeffekter och bakgrunder. Vad man egentligen säger är ”jag blir inte tillräckligt lurad, jag ser att det där är gjort i dator”. Vilket är okej, film är till för att lura oss, det är hela poängen. Så när man inte blir lurad så har man väl rätt att klaga. Problemet är att det finns inte en enda film idag som inte använder datorer. Så vad vi klagar på är dåligt gjord CGI. När du inte märker att det är datorproducerat så säger du inget, för du tänker inte ens på det. Så, min poäng, tror jag, är…att om filmskaparna lyckas få dig att acceptera att en man krymper, att transformers krigar och ändrar form till sportbilar, att Luke Skywalker anfaller dödsstjärnan, och för att inte tala om handlingen till Game of thrones…så spelar det väl ingen roll vilket år filmen eller tv-serien är gjord.

Och till dig som tror att du kan avgöra vad som är ”på riktigt” och vad som är datorproducerat, här är en fascinerande liten film:

 

Vilka Beck du ska se istället för Beck.

Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

lindstedtLåt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

den_skrattande_polisenEn film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.

Woopee, ännu en filmblogg…

…skriven av ännu en vit medelålders man som ska berätta för er hur saker ligger till. Njaäe, inte riktigt. Att jag är vit och medelålders kan jag inte göra så mycket åt, men innehållet är inget som man behöver fästa vikt vid. Jag ser på film, jag skriver om film, och förhoppningsvis upptäcker ni något guldkorn som ni tidigare missat. Allvarligare än så ska det inte bli.

Jag ser all möjlig film, men för att ge den här bloggen någon sorts inriktning så har jag bestämt mig för att bara skriva om ”klassisk” film, vad nu det är. Tänk pre-1980. Det finns så många som skriver om dagens Hollywood, så det har jag inget intresse av att göra. Jag är inte en sån gubbe som benhårt hävdar att allting var bättre förr, däremot är jag en gubbe som envist hävdar att saker och ting var ofta var minst lika bra förut-en bra gjord film blir ju inte sämre för att den blir äldre, däremot kan teknik och samhällsklimat göra att den känns omodern. För mig är sånt en vanesak. Är du 19 år och knappt vet om att det funnits svartvit film, ja då blir det förstås svårt att ta till sig en Dracula-rulle från 40-talet, eller en Hammer-film från 60-talet med fejkblod som ser ut som ketchup som stått framme i rumsvärme för länge. Men kan man se förbi tekniska detaljer så finns skådespeleriet kvar, historierna, fotot, dramat…sånt blir inte gammalt. Min stående frågeställning till alla filmer jag tar upp här kommer att vara ”funkar filmen idag?”, och där tar jag hänsyn till sådant. Sen får man såklart ha en egen åsikt om jag har rätt eller inte.

(Ledtråd-jag har alltid rätt).