En bra film är en bra film

En person som inte är van vid att se äldre film, kanske svartvitt, med fisklinor och dubbelexponering som specialeffekter och skådespelare som, med dagens standard, överspelar, kommer förmodligen inte uppskatta många av de filmer jag tar upp i den här bloggen. Man kanske till och med undrar hur jag kan uppskatta så många av de här gamla relikerna. Jag tror att det helt enkelt handlar om vana. Om man börjar titta på svartvita filmer, kanske till och med googlar filmen innan och ser varför den är så känd och uppskattad, så kan man vänja sig och lära sig tycka om även filmklassikerna. Varför? Tja, man behöver så klart inte. Bara ett tips om man vill lära sig något om filmhistoria och kanske göra inlärningströskeln lite lägre.

Men den vanligaste invändningen är väl ofta specialeffekterna. Man klagar på de ofta påhittiga men inte alltid lyckade lösningarna med stop-motion, linor och film-på-film som man fick förlita sig på innan CGI tog över. Det tycker jag också hör till vanan att se på film. Visst skrattar jag ibland åt dassiga, billiga lösningar i 50-talsscience fiction, men det hör också till charmen. Diskvalificerar man filmer av såna anledningar missar man väldigt mycket bra grejer. För en fint filmad spännande historia, framförd av duktiga skådisar och iscensatt av en bra regissör är naturligtvis bra även nu, även om den filmades för 40 år sedan.
Det finns dock såklart filmer som åldrats. Jag såg Blåsningen (The Sting) tillsammans med min styvson som kanske var 17 vid tillfället och jag hoppades han skulle tycka om den lika mycket som jag gjorde när jag såg den första gången i ungefär samma ålder. Han gick innan filmen var slut (ironiskt nog missade han alltså själva ”blåsningen”). Jag tänkte hindra honom och säga ”nej, vänta det bästa är kvar!”, men jag insåg att för en 17-åring idag, som sett hundratals filmer med liknande plot-twists kommer inte Paul Newmans stora bluff vara något speciellt.
När jag växte upp hörde jag gång på gång att Citizen Kane var världens bästa film, för det hade världens alla filmkritiker röstat om. För det första är jag väldigt tveksam till såna uttalanden överlag, men när jag väl så Citizen Kane blev jag inte så jätteimponerad. Visst, filmen är sevärd, men världens bästa? På vilket sätt? När filmen kom 1941 var det en stor sak att Orson Welles filmade med tak på scenerierna-en detalj som idag känns extremt icke-imponerande. Det finns några riktigt snygga shots i filmen, som en scen där Welles lyckas få fokus på både personerna i förgrunden och bakgrunden.

Hitchcocks Repet ska ge illusionen att vara filmad i en enda lång tagning, i färg dessutom, något som gjorts ett flertal gånger efter det med bättre resultat. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att filma så länge med en rulle film. Både Repet och Citizen Kane har idag mer en ”filmskoleelev vill imponera”-känsla över sig.

Ironiskt nog, idag klagar publik ofta på att en film ”har för mycket CGI”, alltså datorgenererade specialeffekter och bakgrunder. Vad man egentligen säger är ”jag blir inte tillräckligt lurad, jag ser att det där är gjort i dator”. Vilket är okej, film är till för att lura oss, det är hela poängen. Så när man inte blir lurad så har man väl rätt att klaga. Problemet är att det finns inte en enda film idag som inte använder datorer. Så vad vi klagar på är dåligt gjord CGI. När du inte märker att det är datorproducerat så säger du inget, för du tänker inte ens på det. Så, min poäng, tror jag, är…att om filmskaparna lyckas få dig att acceptera att en man krymper, att transformers krigar och ändrar form till sportbilar, att Luke Skywalker anfaller dödsstjärnan, och för att inte tala om handlingen till Game of thrones…så spelar det väl ingen roll vilket år filmen eller tv-serien är gjord.

Och till dig som tror att du kan avgöra vad som är ”på riktigt” och vad som är datorproducerat, här är en fascinerande liten film:

 

Annonser

Batman the movie (1966)

Regi: Leslie H. Martinson Huvudroller: Adam West, Burt Ward, Lee Merriwether, Cesar Romero, Burgess Meredith, Frank Gorshin, Alan Napier

Det har tydligen släppts någon ny Läderlappsfilm (tillsammans med Stålmannen, vilken styggelse!) så jag tänkte påminna om att det är faktiskt exakt 50 år sedan Batman första gången figurerade på film (Rättelse: Det här är inte sant alls. Batman hade förekommit ett flertal gånger på film tidigare. Dålig research av mig här).

batman_1966_movieBatman the movie kom 1966, och hade premiär bara två månader efter att första säsongen av TV-serien hade avslutats. TV-serien gick som ni vet på svensk TV på 90-talet (tror jag det var?) och blev känd för att svenska dagisbarn började låtsasslåss när de hörde titelmusiken (na-na-na-na-na-na-na BATMAAAAn!). Moralpanik utbröt förstås, vad annars var att vänta. Ironiskt då att tv-serien, precis som den här filmen, är fantastiskt kitschig, campig och komisk. Både avsiktligt och oavsiktligt. Jag menar…Batman slänger aldrig ut en repstege från helikoptern, han slänger ut en Batladder! Som dessutom, för säkerhets skull, har en liten skylt där det står ”batladder”. Om man blir biten i benet av en haj har man naturligtvis en spray designad just för att stöta bort hajar tillgänglig! Det roliga är att det egentligen bara är tonen i filmen som skiljer sig från Christopher Nolan/Christian Bales mörka, domedagstyngda version av samma hjälte-leksakerna är desamma, skurkarna är desamma, de osannolika komplotterna är desamma…bara det att här är de gjorda med humor (filmen börjar till och med med en skylt där det står att filmens enda syfte är att underhålla). Okej…dräkterna skiljer sig åt lite grann också…och muskelmassan…
batmanandgordon

Jag såg den här för kanske tio år sen och hade tydligen glömt bort hur rolig den faktiskt är-jag skrattade högt flera gånger i början, speciellt när Batman råkar doppa sitt ben i havet och en haj (i gummi) biter sig fast i honom. Alla highlights från tv-serien är med, Batman och Robin ”klättrar” upp för en husvägg (med synliga fisklinor som håller mantlarna åt rätt håll), tecknade skyltar där det står ”thwack”, ”ker-splosh” och ”thudd” när de slåss, fåniga leksaker och fräsiga bilar. Dessutom har man, till filmen, fått med alla superskurkarna-Jokern, Pingvinen, Catwoman och Gåtan. Vad filmen egentligen handlar om…ummmm, jag såg den nyss och det är ändå lite oklart. Superskurkarna går ihop och ska röja Batman ur vägen, genom att använda Catwomans alias för att förföra Bruce Wayne…och när Batman kommer för att rädda Bruce Wayne ska de använda en stor fjäder för att kasta ut honom i havet där Pingvinen har en exploderande bläckfisk…jag tror det är bäst att sluta där. Det är inte viktigt.

Nåväl. Är filmen gjord seriöst, eller satir, eller med glimten i ögat? Definitivt med glimten i ögat. Men också väldigt seriöst. Den är gjort med 50/60-talets version av Batman i baktanke, den karaktär som då fanns i serierna var väldigt mycket närmare den här versionen än den vi tänker på idag. Men idag ser vi den här filmen snarast som en satir, skulle jag tro. Och det funkar väl vilket som, jag tycker den är underhållande…men frågan är då förstås…

Funkar filmen idag? Nä, den gör väl inte det. Möjligtvis som lättsam söndagsmatiné om du är lite bakfull och inte orkar resa dig ur soffan, eller som ren kuriosa. Men det är väldigt bra kuriosa.

Blazing saddles (Det våras för sheriffen) (1974)

Regi: Mel Brooks Huvudroller: Clevon Little, Slim Pickens, Harvey Korman, Madeline Kahn, Mel Brooks, Gene Wilder

What in the wide, wide world of sports is going on?

Det går inte att diskutera Blazing saddles/Det våras för sheriffen utan att ganska omgående börja slänga repliker-kolla vilket filmforum som helst och dra upp Blazing saddles; snart fylls forumet av medlemmar som citerar sina favoritrepliker. Och varför inte? Själv citerar jag den här filmen ofta nog, även om min omgivning inte alltid förstår vad jag syftar på.

blazing_saddles1

Excuse me while I whip this out.

Handlingen är raffinerad-rälsen som ska förbinda öst med väst ska gå genom en liten nybyggarstad i vilda västern. För att säkerställa att allt går snabbt och smidigt skickar järnvägsbolaget, lett av storskurken Hedly Lemar, sina skurkar till staden för att göra den obeboelig. Efter att sheriffen dött kräver stadsbefolkningen en ny sheriff, vilket järnvägsbolaget naturligtvis inte vill veta av-man ser till att den nya sheriffen verkligen kommer att misslyckas. Man skickar en svart sheriff…till den inavlade, outbildade, vita staden, där alla invånare heter Johnson i efternamn. Dessutom så är just den här sheriffen elegant, världsvan, snygg och listig, det vill säga allt det som stadsbefolkningen inte är.

Where da white women at?

Den här filmen funkar på så många plan, tycker jag. Det är den ultimata western-parodin, samtidigt som den driver med både rasism, etniska stereotyper och politisk dumhet. Som grädde på moset har den också, som sagt, några av de roligaste one-liners som fångats på film. Den har typisk Mel Brooks-humor, det vill säga absurda repliker och visuella gags, och jag tycker det är den roligaste han har gjort. Vissa håller Young Frankenstein högre (vilken faktiskt gjordes samma år som den här), men där Young Frankenstein blinkar med ögat och knuffar dig i sidan med armbågen och vill visa hur smart den är, är den här mer gapskratts-rolig.

I didn´t get a ”harump” from that guy!

Det finns saker som kanske inte funkar längre. Ingen förstår till exempel skämtet med Hedly Lemar längre. Slutet där allting blir extremt absurt…känns mest som att Brooks inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Blazing saddles är extremt bra castad, ironiskt nog är Brooks själv i rollen som guvernören den skådespelare som funkar sämst och Gene Wilder är inte särskilt trovärdig alls i rollen som en alkoholiserad gunslinger. Vet inte hur stor roll de sakerna spelar. Det vägs mer än nog upp av Clevon Little i sitt livs roll, samt Slim Pickens och Harvey Korman som skurkar.

Roligaste repliken i filmen? Jag skrattar högt (även om jag ser filmen ensam) varje gång jag ser scenen då de kommer till vägtull i öknen och säger ”we gotta get back and get a shitload of dimes!”.

Never mind that shit, here´s Mongo!

Funkar filmen idag? Ändå tveksamt, om du är under 40. Tyvärr. För smartare och roligare attack på rasism och inskränkthet får man nog leta efter. Men åldrats, det har den.

 

 

 

Earth vs the flying saucers (1956)

Earth vs the flying saucers (Anfall från rymden) (1956)

Regi Fred F. Sears Huvudroller: Hugh Marlowe, Joan Taylor, Donald Curtis

evfs-attack-bw

Hur kan man annat än älska en film med den här titeln? Någon gång under 90-talet fick jag tag på den här, av ren slump, på VHS, och kom på mig själv med att älska den när jag såg den. Den har en oemotståndlig charm som bara kan vara sprungen från 50-talets fascination vid den nya tekniken och vetenskapens framsteg.
USA skickar upp satelliter runt jorden och de försvinner, en efter en. Hugh Marlowe är en vetenskapsman ansvarig för satellitprogrammet och blir också den första, tillsammans med sin sekreterare/nyblivna fru, som får konkreta bevis för att raketerna inte försvinner av misstag. Jorden blir kontaktad av utomjordingar (japp, i flygande tefat) som naturligtvis vill ta över. Av misstag råkar Marlowe spela in ett meddelande från besökarna och i labbet
lyckas han genom en blandning av tur och skicklighet dechiffrera meddelandet -utomjordingarna vill ta över jorden, men de ger oss en chans att ge upp utan onödiga strider. Genom missförstånd blir det snart fullskaliga strider och det ser ut som att jordens befolkning är chanslös…
Om du tycker intrigen är fånig så kan man påminna om att den här filmen gjordes om som Independence day (jag vet inte om det är officiellt, men det är helt uppenbart att det är så iallafall), komplett med upplösning som går ut på att vi vinner genom överlägsen listighet snarare än vapenkraft (spoiler? äh, vem trodde vi skulle förlora?). Till skillnad från Independence day så slipper du här flygande presidenter och överdrivet flaggviftande, det här är 82 minuter snabb och rolig underhållning. Det är så fantastiskt lågmält allting, jämfört med hur filmen skulle gjorts idag, och det känns så befriande.
Ray Harryhausen var ansvarig för specialeffekterna, vilket betyder stop-motion effekter och modeller, men i den här filmen använde man också nyhetsfilmer, bland annat från en flygkrasch mellan två jetplan från en flyguppvisning året innan. Andra sekvenser man använde var en journalfilm som visar hur ett brittiskt krigsfartyg sänks under andra världskriget, samt arkivfilm från riktiga raketuppskjutningar.
Scenerier som ska vara high-tech för tiden är naturligtvis rejält kitschiga idag, stroboskop och blinkande lampor, men precis som alla andra filmer från den här tiden så är kontrollrummen misstänkt tomma-någon otymplig apparat står i ett hörn och blinkar,
någon pratar i mikrofon och något vattenrör löper längs en vägg, resten är tomt, precis som att man inte hade fantasi eller råd till mer. För en publik på 50-talet var det säkert imponerande.

Earth_vs_the_Flying_Saucers_DVD
Dramatiskt omslag. Erkänn att du blir sugen

Inkräktarna får man naturligtvis inte se mycket mer av än någon enstaka otymplig rymddräkt, komplett med helt värdelösa klot till händer, och naturligtvis kan de prata med oss på vårat språk.
Marlowe och Joan Taylor är så bra som kan begäras i huvudrollerna, Marlowe visar upp en aura av djupt allvar och svår förvirring, några av birollerna leder till viss humor, vilket snarast får skyllas på regin tror jag.
Det här är, allt inräknat, en av de bättre filmerna från den här perioden med det här temat, och som sagt, den är rapp och underhållande med ett manus som vill underhålla. När inkräktarna invaderar amerikanska städer och förstör kända byggnader är det popcorn-time.
Funkar filmen idag? Tja, om den här typer av filmer intresserar dig, definitivt. Man kan nog räkna den till en klassiker av sin tid. Samt om du älskar Independence day kan du se  originalet också tycker jag.

To catch a thief (1955)

To catch a thief (Ta fast tjuven) (1955)

Regi: Alfred Hitchcock Huvudroller: Cary Grant, Grace Kelly, Jessie Royce Landis, H.H. Hughson

Jag blev glatt överraskad av den här filmen-den dras sällan fram som något av Hitch större mästerverk och därför var mina förväntningar lågt ställda, men det är faktiskt en riktigt charmig, vacker och underhållande film, om än gammaldags, av ett slag som Hollywood fortfarande försöker göra emellanåt men alltid misslyckas med. Det här är en romantisk komedi maskerad som thriller, utan att den egentligen försöker för hårt med vare sig det ena, det andra eller det tredje.

to-catch-a-thief
Berömd scen-snart blir det fyrverkeri på alla möjliga sätt

Grant spelar en före detta juveltjuv som dragit sig tillbaka på franska rivieran. När nya juvelstölder slår till mot de rika i trakten blir han genast misstänkt och riskerar att åka i fängelse och han får själv ta upp jakten på tjuven. Under tiden träffar han Grace Kelly som dotter till rik amerikansk arvtagerska, och…tja, ni fattar nog resten.

Det första som slog mig är hur samspelta skådespelarna är och hur kul de verkar ha, dialog och handling bara flyter fram och även om själva storyn är lättviktig som papper blir det ändå underhållande. Här är väl kanske lite av problemet med filmen också-utan mord eller spionkomplotter blir det aldrig särskilt spännande-det är svårt att känna något medlidande med rik överklass som blir av med sina juveler. Visst, vi får följa Grant när han försöker bli rentvådd, men någon riktig nerv blir det inte där heller.

Det andra som slår en är fotot och den tekniska briljans Hitchcock visar upp här. Allt i den här filmen är vackert-fotot, scenerier, kläder, Grace Kelly, miljöer (ironiskt nog är den filmad i Monaco). Slutscenerna på hustaket är så snyggt gjorda att man sitter och gapar. Trädgårdarna, hustaken, kullarna och havet är sjukt snyggt fotat i pastellig technicolor, som i blueray-utgåvans restaurerade format förmodligen är snyggare nu än de ens gjorde på bio. Fotot och Hitch bildlösningar är riktiga stjärnorna här. Filmen vann en Oscar för bästa kostym, och även en gubbe som jag som är helt ointresserad av kläder sitter och gapar över Grace Kellys många klänningar, de är verkligen vackra på ett klassiskt, tidlöst sätt. Det finns till och med ett skämt om hennes kläder inbakat i en scen-i båda hennes tidigare Hitchcockfilmer har hon makalösa klänningar, men i en scen då Grant och Kelly ska mötas i en hotellobby dyker upp hon upp i en kreation som är mer fantasifull än moderiktig; Grant grimaserar plågat och hotellgästerna ser ut som om de sett Loch Ness-monstret. Ja, humorn är precis så här gammaldags…

Sen finns det saker man kan fundera över. Cary Grant var 50 när han gjorde den här filmen. Grace Kelly är 26. Visst, ålder är bara en siffra och allt det där, och visst det är Cary Grant, men…Gammel-Hollywood visar sig från sin allra mest sexistiska sida när det gäller ålder.  Sen finns det en annan flicka med som också försöker slå sina klor i Grant och hon ska spela tonåring… men kvinnan som spelar henne är egentligen ett år äldre än Kelly. Hon ser inte ett dugg ut som tonåring heller.
Man kan också fundera över en del av skämten…själv tycker jag de är rätt oskyldiga och charmiga, om än inte gapflabba-slåsigpåknäna-roliga.

Trivia: på vägen där Grace Kelly försöker köra ifrån polisspanarna är samma väg där hon sedan dör, 1982, i en förmodad stroke.

Vilka Beck du ska se istället för Beck.

Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

lindstedtLåt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

den_skrattande_polisenEn film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.

Plague of the zombies (1965)

Plague of the Zombies

Regi John Gilling Huvudroller André Morell, Brook Williams, Diane Claire, Jacqueline Pearce, Michael Ripper

När det nu har gått total inflation i zombies kan det vara intressant att titta på en av filmerna som drog fenomenet in i allmänhetens medvetande, nämligen Hammers Plague of the zombies. Filmen är förmodligen först med flera av de attribut som vi idag förknippar med zombiefilmer, som till exempel sminkningen och den släpande gången.plague-of-the-zombies
I mitten av 1960-talet hade Hammer dragit igång stordrift på sina produktioner, fyra filmer producerades i stort sett efter varandra (den här filmades bara en vecka efter The Reptile, också regisserad av Gilling och använder mycket av samma scenerier och Dracula Prince of darkness gjordes också i nära anslutning för att sen gå upp på biograferna på en så kallad double bill med The plauge of the zombies). Man hade skapat sig en bas av skräcklegender att filma så som Dracula, Frankenstein och The Mummy (alla från Universal), men nu började det kännas som att man hade dragit dem så långt man kunde så man letade efter nytt material. Hur man hittade just zombies vet jag inte, men tydligen hade idén stötts på bolaget sedan 1962. Universal hade fått förfrågan om att samproducera, men de tyckte att idén lät för läskig. Man får leta länge innan man hittar en tidigare gjord zombiefilm än den här, den mest kända är i så fall White Zombie från 1932.
I en liten gruvby i England på 1860-talet dör folk i en mystisk sjukdom, och den lokala läkaren ber en vän, sin mentor Professor Forbes om hjälp. Forbes går med på att hjälpa till och tar dessutom med sig sin dotter, som har en väninna där. Ganska snart inträffar
nya dödsfall och att liken dessutom försvinner från sina gravar…för att sen dyka upp i närheten av en gruva.

zombie
Läbbigt.

Plague of the zombies är en av de bättre filmerna från den här eran av Hammers produktion. Tempot är ganska långsamt, men det puttrar på lite småtrevligt, några av skräck-scenerna är fortfarande okej och Hammer-känslan är tydlig. Kompetensen i
produktionsteamet är vid det här laget ganska hög även om det förmodligen ofta bara är en dag på jobbet, skådespelarna är inspirerade och drivna. Det är alltid kul att se de här klassiskt skolade skådespelarna, så brittiska och så duktiga, spela i snabbproducerad skräck, med en blandning av gravallvar och glimt i ögat.Diane Claires roll som dottern är en bra gestaltning och en hyfsat framträdande kvinnoroll för att vara en film av det här slaget, från den här tiden. Jag kan till och med känna att det är bra att vare sig Peter Cushing eller Christopher Lee är med, för när de är med blir det lätt att de snor all fokus. Man känner igen en del scenerier från andra filmer (bakgården där Williams blir anfallen av en grupp av zombies känner jag igen från åtminstone två andra Hammer, puben) men det blir man van vid om man tittar på Hammer-det känns som att komma hem, för oss Hammer-fans.
Vissa grejer funkar väl sämre, som effekterna i slutet som nästan hade tjänat på att tonas ner istället för att som nu vara i fokus-sminkningen klarar inte riktigt starkt ljus och närbild. Tidigare scener då zombies är mer på avstånd funkar bättre. Vissa scener var extrema för tiden-som när man hugger av ett kvinnohuvud med en spade. Intern censur gjorde att man gick väldigt varligt fram på många ställen och det blir aldrig något gottande i tarmar och blod på det sättet som senare skulle bli det normala i zombiefilmer.

Filmen gjordes i, för England, väldigt varmt väder, och skådespelarna som bar zombiemakeup plågades av värmen-man hittade då rum i den redan ansträngda budgeten för en egen glassbil!
Det som den här filmen är mest känd för är att den kom 1965, det vill säga tre år innan Night of the living dead. Filmerna har egentligen inga likheter alls, men det är uppenbart att George Romero hade den här filmen som inspiration när han gjorde sin legendariska zombiefilm. Bara av det skälet borde Plague of the zombies nämnas oftare.