Plague of the zombies (1965)

Plague of the Zombies

Regi John Gilling Huvudroller André Morell, Brook Williams, Diane Claire, Jacqueline Pearce, Michael Ripper

När det nu har gått total inflation i zombies kan det vara intressant att titta på en av filmerna som drog fenomenet in i allmänhetens medvetande, nämligen Hammers Plague of the zombies. Filmen är förmodligen först med flera av de attribut som vi idag förknippar med zombiefilmer, som till exempel sminkningen och den släpande gången.plague-of-the-zombies
I mitten av 1960-talet hade Hammer dragit igång stordrift på sina produktioner, fyra filmer producerades i stort sett efter varandra (den här filmades bara en vecka efter The Reptile, också regisserad av Gilling och använder mycket av samma scenerier och Dracula Prince of darkness gjordes också i nära anslutning för att sen gå upp på biograferna på en så kallad double bill med The plauge of the zombies). Man hade skapat sig en bas av skräcklegender att filma så som Dracula, Frankenstein och The Mummy (alla från Universal), men nu började det kännas som att man hade dragit dem så långt man kunde så man letade efter nytt material. Hur man hittade just zombies vet jag inte, men tydligen hade idén stötts på bolaget sedan 1962. Universal hade fått förfrågan om att samproducera, men de tyckte att idén lät för läskig. Man får leta länge innan man hittar en tidigare gjord zombiefilm än den här, den mest kända är i så fall White Zombie från 1932.
I en liten gruvby i England på 1860-talet dör folk i en mystisk sjukdom, och den lokala läkaren ber en vän, sin mentor Professor Forbes om hjälp. Forbes går med på att hjälpa till och tar dessutom med sig sin dotter, som har en väninna där. Ganska snart inträffar
nya dödsfall och att liken dessutom försvinner från sina gravar…för att sen dyka upp i närheten av en gruva.

zombie
Läbbigt.

Plague of the zombies är en av de bättre filmerna från den här eran av Hammers produktion. Tempot är ganska långsamt, men det puttrar på lite småtrevligt, några av skräck-scenerna är fortfarande okej och Hammer-känslan är tydlig. Kompetensen i
produktionsteamet är vid det här laget ganska hög även om det förmodligen ofta bara är en dag på jobbet, skådespelarna är inspirerade och drivna. Det är alltid kul att se de här klassiskt skolade skådespelarna, så brittiska och så duktiga, spela i snabbproducerad skräck, med en blandning av gravallvar och glimt i ögat.Diane Claires roll som dottern är en bra gestaltning och en hyfsat framträdande kvinnoroll för att vara en film av det här slaget, från den här tiden. Jag kan till och med känna att det är bra att vare sig Peter Cushing eller Christopher Lee är med, för när de är med blir det lätt att de snor all fokus. Man känner igen en del scenerier från andra filmer (bakgården där Williams blir anfallen av en grupp av zombies känner jag igen från åtminstone två andra Hammer, puben) men det blir man van vid om man tittar på Hammer-det känns som att komma hem, för oss Hammer-fans.
Vissa grejer funkar väl sämre, som effekterna i slutet som nästan hade tjänat på att tonas ner istället för att som nu vara i fokus-sminkningen klarar inte riktigt starkt ljus och närbild. Tidigare scener då zombies är mer på avstånd funkar bättre. Vissa scener var extrema för tiden-som när man hugger av ett kvinnohuvud med en spade. Intern censur gjorde att man gick väldigt varligt fram på många ställen och det blir aldrig något gottande i tarmar och blod på det sättet som senare skulle bli det normala i zombiefilmer.

Filmen gjordes i, för England, väldigt varmt väder, och skådespelarna som bar zombiemakeup plågades av värmen-man hittade då rum i den redan ansträngda budgeten för en egen glassbil!
Det som den här filmen är mest känd för är att den kom 1965, det vill säga tre år innan Night of the living dead. Filmerna har egentligen inga likheter alls, men det är uppenbart att George Romero hade den här filmen som inspiration när han gjorde sin legendariska zombiefilm. Bara av det skälet borde Plague of the zombies nämnas oftare.

Annonser

Slå nollan till polisen (1954)

Slå nollan till polisen / Dial M for Murder (1954)

Regi Alfred Hitchcock Huvudroller: Ray Milland, Grace Kelly, Robert Cummings

Alfred Hitchcock gjorde flera filmer som i praktiken var filmade teaterpjäser. Slå nollan till polisen (vilken nolla? Egentligen är det väl inte dummare än att Slå ”M” för Mord…båda titlarna är rätt fåniga…jag bestämmer mig för att använda svenska titeln härefter) har, tycker jag, ganska stora likheter med Repet, som han gjorde några år tidigare. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, båda handlar om någon som anser sig ha rätt att ta någon annans liv, och båda har onödiga filmskoleaktiga poänger-i Slå nollan till polisen så blev Hitchcock mer eller mindre tvingad att fota filmen i 3d, ett tilltag som känns extremt onödigt; det handlar om en filmad teaterpjäs som utspelar sig helt och hållet i en lägenhet. Vissa grejer, som telefonen i början, fick göras med specialeffekter för att utnyttja 3d-effekter, och ibland står rekvisita i förgrunden för att ge djupeffekt. Hitchcock insåg att filmen ganska snabbt skulle släppas ”platt” så han verkar ha struntat i att anstränga sig så mycket (lustigt nog hade den första 3d-vågen i filmvärlden stannat av vid det här laget – tekniken var komplicerad och publiken hade ledsnat. 60 år senare försöker vi igen…). Till skillnad mot filmen Repet använder han istället många olika kameravinklar och rörelse hos skådespelarna för att ge liv åt fotot, då han inte var bunden av ”en tagning”-experimentet den här gången.
Javisstja, vad handlar filmen om? Ett avdankat tennisproffs har upptäckt att hans fru (Grace Kelly) har hittat en ny kärlek, och bestämmer sig för att arrangera det perfekta mordet, dels på grund av svartsjuka och dels på grund av att frun är rik. Det går inte som han tänkt sig och han blir tvungen att improvisera en plan b.
Allt är very british indeed, med återhållen passion och fokus på vilket universitet man gått på, drinkar och tweedkostymer. Det återhållna är också det som driver handlingen framåt, där man får ana desperationen – och där verbal förmåga och kvick tanke är viktigare än rå styrka. Filmen gräver ibland ner sig väldigt mycket i fantastiska detaljer, det är lägenhetsnyckel hit och det är handväska dit, men allt är rappt berättat och underhållande. Själva mordscenen ger också aningar om Hitchcocks stora fascination med blondiner i fara-enligt uppgift filmade han scenen om och om igen tills han hade så mycket material så han kunde klippa ihop scenen exakt så som han ville ha den. Mordscenen är också den visuellt klart snyggaste scenen i hela filmen.murder
Jag tycker det är slående att den här är filmad samma år som Fönster mot gården. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, men där Fönster mot gården är visuellt fantastisk, regimässigt kanske den bästa filmen någonsin, och där många trådar hålls igång samtidigt med hjälp av genialiskt foto, är Slå nollan…en film som inte förlitar sig på visuella lösningar utan är mer dialogdriven. Båda filmerna har dessutom Grace Kelly. Och Slå nollan… är inte dålig, men jag försöker tänka så här-kan man visa den här
för en 19-åring idag och säga ”kolla här vilken schysst film”, och sen förvänta sig att hen ska uppskatta den? Nej, det är alldeles för statiskt och pratigt för det. Jag hade en underhållande stund när jag såg den, men jag är väl både skeptisk och miljöskadad; den är dock ett bra avstamp inför några riktiga klassiker…
Funkar filmen idag? För folk som inte är som mig, nej. Vill du förstå Hitchcocks storhet så ska du inte börja här, tror jag.

Incredible shrinking man (1957)

Incredible shrinking man (1957)
Regi Jack Arnold. I rollerna Grant Williams, Randy Stuart.

IncredibleShrinkingMan-poster

Ett perfekt exempel på varför jag gillar 50-talsscience fiction så mycket – man kan å ena sidan fnissa åt storyn, specialeffekterna och den naiva synen på vetenskap, men man kan också se den som en ovanligt skickligt gjord science-fiction från en klassisk era.
Scott Carey (Grant Williams) är ute med sin fru på en trevlig utflykt på sjön, när båten åker in i ett mystiskt moln. Scott blir täckt av en konstig substans och kort därefter börjar han krympa. Hans fru (Randy Stuart) klarar sig. Han blir mindre och mindre, och vi får följa honom dels när han blir psykologiskt knäckt av sitt tillstånd, men också rent fysiskt hotad av vardagliga saker som normalt inte skulle vara någon fara.
Man kan som sagt se filmen på flera sätt-samtidens syn på maskulinitet kan locka fram en manlig mardröm att rent fysiskt bli mindre och mindre, men också psykologiskt-vilket värde som man har han om han måste flytta in i dockhuset för att hålla sig på säkert avstånd från katten?

Williams Is 'The Incredible Shrinking Man'
Jobbigt.

Den spelar också på den tidens naiva syn på vetenskap, dels som något eggande och spännande, men också med de okända farorna som den kan medföra.
Williams är mycket bra i huvudrollen och det som, för mig, kändes som ett väldigt avigt samspel mellan de två huvudrollsinnehavarna är förmodligen ett subtilt sätt att visa att parets samliv ganska snart åker ner i soptunnan-man måste påminna sig om att det här är en film från en svunnen tid då (själv-)censuren förhindrade att sånt diskuterades..
När det gäller specialeffekterna löser man de flesta scener på ett smart och praktiskt sätt-man sätter på honom pojkkläder, gör möblerna större etc. Förproduktionen tog 8 månader! I väldigt få scener blir man påmind om att den faktiskt är från 50-talet, som när han springer över ett golv och man ser att han är dubbelexponerad över en annan filmruta-det blir alltid en mörk skugga runt det som klipps in, precis en sån grej man idag använder greenscreen eller ännu hellre CGI till. Men de inslagen är få och störde inte mig speciellt. Andra scener löstes på ett mycket smartare sätt – t.ex. i slutet där Williams ska vara stor som en tumme samtidigt som en varmvattenberedare går sönder ovanför honom-man fyller en kondom med vatten och släpper på honom.
Tidstypisk är också den svenska titeln. Heter den möjligtvis ”Den otroliga krympande mannen”? Eller ”Älskling jag krymper?”
Nä, den heter såklart ”I skräckens klor”! Vad annars liksom?
Funkar filmen idag? Jajamän, det tycker jag. Om man har rätt inställning. Man får också fnissa.

The Raven (1963)

The Raven (1963)
Regi Roger Corman Huvudroller: Vincent Price, Peter Lorre, Boris Karloff, Hazel Court, Jack Nicholson

Raven63OSn
Macabre Masterpiece? Nja.

Alltså. Du hoppade säkert över rollistan, men hoppa tillbaka och smaka på den samlingen. I en Roger Corman-film. Helt galet egentligen.
Enligt IMDB hade The Raven en budget på 200 000 dollar, och inte vet jag vad det är i dagens värde, men jag tycker det låter väldigt lite, räkna då bort gaget för de tre stora manliga huvudrollsinnehavarna och du har kvar soppapengar och en kasse med
pantflaskor. Vilket i och för sig var fullt normalt för Roger Corman.
Det här är en ganska märklig film. Den femte i Cormans Poe-filmatiseringar, men kanske den som håller sig minst till originalstoryn. Den här börjar med Poes inledande, ganska berömda, vers, och sen drar den iväg i en helt egen riktning. I korthet-
Price är en magiker som sitter och sörjer sin avlidna fru, in genom fönstret flyger en svart korp som egentligen är en annan magiker (Lorre). Lorre berättar att Price fru inte alls är död egentligen utan bara har gått över till den mäktigaste magikern av dem alla, Scarabus (Karloff).
Specialeffekterna i den här filmen framkallade förmodligen en del fniss i publiken redan 1963, och de har ju inte blivit mer imponerande med åren förstås. Det är faktiskt inte så noga, filmens styrka är inte i actionsekvenserna utan samspelet mellan giganterna på duken. Nåja, Nicholson undantaget-han spelar sin roll mest bara konstig, vilket han faktiskt alltid gjorde i sina tidiga filmer. Det är svårt att se hur han kunde bli en av de allra största när man ser honom i hans 60-talsfilmer. Egentligen är Peter Lorre bäst och konstant roligast, då han improviserar och har avgjort roligt med sin
roll. Karloff går in hundra procent för att göra en ”gestaltning” (han hade tydligen förberett sig minutiöst, för att sen
spela mot en vilt improviserande Lorre och bli helt förvirrad). Price ser mest uttråkad ut men är som alltid bra.
hazelkarloffFör egen del är min behållning min absoluta favoritskådespelerska Hazel Court-här får hon glänsa precis så som hon förtjänar att få göra. Court spelar den förmodat döda Lenore…hon är snygg, sexig, bystig och urringningen är väldigt djup för en film
som är tänkt att utspelas på 1500-talet (och för att vara inspelad på tidigt 60-tal), men framförallt är hon kaxig, självsäker, illojal, lömsk och egoistisk-precis som de manliga karaktärerna. För en lågbudgetrulle med avdankade skådisar och en handling som
aldrig tar sig själv på speciellt stort allvar är hon helt perfekt. För min del är det för hennes skull jag tittar på den härfilmen.
Corman gjorde filmen på 15 dagar, och när han var färdig filmade han filmen Terror direkt efter, med flera av samma skådespelare. På fyra dagar.
Ett rykte på internet (det vill säga-ta det här med en nypa salt) gör gällande att Cormans vanliga avslutning på sina filmer vid den här tiden att bränna upp allt i slutet berodde på att det var billigare än att plocka undan scenerierna. En annan variant är att han i någon av sina första filmer brände upp en lada, och sen använde samma sekvens om och om igen.
Funkar filmen idag? Njae. Det gör den nog inte. För Hazel Courts skull då möjligtvis.

Little Big Man (1970)

Little Big Man, år 1970. Regi Arthur Penn. Huvudroller: Dustin Hoffman, Faye Dunaway, Martin Balsam, Chief Dan George, Richard Mulligan.

Little-Big-Man_4556
DVD-utgåvan

Någon gång när jag var liten grabb satt jag uppe och tittade på TV. En film började och jag har ett svagt minne av att jag tänkte något i stil med ”jag kollar en stund, jag vill inte lägga mig än” – två och en halv timme senare satt jag med öppen mun (antar jag) och var helt tagen. Little big man är en film jag burit med mig sen dess, en film jag tänker på ibland och som förmodligen format mig.
Det är säkert 20 år sen jag såg den senast, men när jag nu ser om den känner jag igen scen efter scen-Faye Dunaways förföriska och kuvade predikarfru, Hoffman som gunfighter med mer självförtroende än självinsikt, scenen när Hoffman ”tvingas”älska med tre kvinnor samma natt…Martin Balsam som en dunderkurförsäljare som förlorar kroppsdelar i takt med att han blir påkommen som den kvacksalvare han är.
LBM2Filmen handlar i korthet om Jack Crabb, som för en journalist (tror jag) berättar om sitt 121-åriga liv, och sin uppväxt bland Cheyenne-indianerna, efter att hans föräldrar blivit dödade. Han återgår sen till att vara vit, för att sen åter igen återvända till indianerna…filmens genomgående tema är hur illa indianerna (native americans borde vi ju säga, men i det här sammanhanget känns det bättre att använda samma uttryck som filmen gör) blir behandlade, och hur lurade de blir gång på gång i spelet om västern, och den drar sig inte för att håna en amerikansk legend som General Custer. Filmens styrka ligger för mig i sättet den rappt och roligt berättar en väldigt dyster historia, och att den alltid har människorna i centrum. Filmen kom under brinnande Vietnam-krig, när USA behandlade Vietnameserna på samma sätt man en gång behandlat sina egna urinvånare och det måste ha varit omöjligt att se den här filmen 1970 utan att göra en sån parallell, när dessutom Soldier Blue hade behandlat precis samma teman alldeles innan. Little Big Man är däremot en mycket bättre film (enligt mig), och idag kan man definitivt se den utan att tänka på Vietnam. När man läser om filmen brukar det alltid stå att den är en ”revisionist western”, alltså långt ifrån den klassiska 40- och 50-talsvästernfilmen, med ett mer realistiskt anslag. Ja, anslaget är annorlunda, hur realistisk den är vet jag inte (slaget vid Little Big Horn, eller Custers last stand är då definitivt ändrat för dramatisk effekt i filmen), men för moderna ögon, med senare års västerns på näthinnan tror jag inte man ser den som speciellt verklighetstrogen, snarare stiliserad.

Det finns säkert saker man kan kritisera den här filmen för, men jag kan det inte, jag älskar den. Två och en halv timmes speltid flyger förbi.

En extra bonus för 70-talister som jag upptäckte när jag nu såg om den-kommer ni ihåg TV-serien Lödder (Soap i original)? Eller serien…ehhh, ”Härlige Harry”? Där fanns en enerverande överspelande Richard Mulligan som käkade upp scenerierna, men eftersom det inte fanns så mycket annat att se på svensk TV på den tiden så tittade man, och gnisslade tänder över hur en sån gubbe ens kunde få några roller alls. När man ser den här filmen, och hur Richard Mulligan felfritt spelar en arrogant General Custer, så får man svar på det. Kanske är det bara jag som tänker på sånt.
Om filmen funkar idag? Låt mig uttrycka mig så här…har du inte sett den tänker jag inte prata mer med dig.

Invasion of the Body Snatchers (1956)

Invasion of the Body Snatchers, år 1956. Regi Don Siegel. Huvudroller: Kevin McCarthy, Dana Wynter.
Svensk titel: Världsrymden anfaller

snatchers
In superscope!

En av de filmer som en gång fick mig intresserad av filmer av äldre snitt, som gav mig insikten om att det inte bara är
det senaste årets filmer som är något att se, var Invasion of the body snatchers från 1956, i regi av Don Siegel. Historien är baserad på en novell av Jack Finney och har blivit filmad flera gånger senare, med blandade resultat. En av anledningarna att filmen fick sånt genomslag är att den kom under den värsta McCarty-eran och folk såg anti-kommunismpropaganda i den, vilket alla som hade med filmen att göra förnekade. Det är ändå svårt att inte se den som sprungen ur den tidens anda.
Utan att spoila för mycket så handlar filmen om att människorna i ett litet samhälle blir utbytta mot livlösa kloner, en efter en. De fortsätter sina liv, men utan känslor eller ambitoner, det som gör dem till individer. En läkare (McCarthy) återvänder till staden efter en resa, upptäcker att människorna som han känner så väl inte beter sig som de brukade. De är själ- och känslolösa och saknar ambitioner. Som av en händelse lyckas han också få med sig en ungdomskärlek, som lämpligt nog dyker upp precis när filmen startar.
När jag såg filmen första gångerna var jag nog förblindad av legendstatusen på filmen, för nu när jag såg om den, säkert tio år efter förra tittningen, kunde jag omöjligt bortse från de logiska hålen i manuset. Var tar original-människorna vägen? Ibland byts de ut helt och hållet, ibland somnar de och vaknar med sin personlighet utbytt.
Tydligen så var filmen kraftigt nedklippt när den släpptes, studion tålde inte att det fanns humoristiska inslag i filmen och trodde att publiken inte skulle kunna köpa att en film både kunde vara rolig och spännande. Det gör att den bara är
drygt åttio minuter lång, med en prolog och epilog tillsatt i efterhand-jag tänker att med så kort speltid kunde man ha spelat in några scener som visade att människorna faktiskt är personlighetsförändrade. Nu pratas det mycket om det, men man får inte se mycket av det. En så enkel grej hade hjälpt mycket.
snatchers2
Men jag gillar den ändå fortfarande. Andra halvan av filmen är fortfarande spännande. Originalslutet där doktorn, spelad av Kevin McCarthy (ironiskt efternamn där), försöker stanna bilar på motorvägen är fortfarande en klassiker. Själv gillar jag faktiskt prologen som lades till i efterhand, även om många tycker att den gör filmen för positiv och att det ”lyckliga”slutet känns påklistrat. Äh, säger jag bara. Det funkar. Sen finns det en scen mot slutet där en av huvudpersonerna somnar och blir ”utbytt” som också fortfarande känns isande. Både McCarthy och Wynter är duktiga i sina roller.
Funkar filmen idag?: Nja. Både och. Med tanke på hur mycket den påverkat senare filmer så kan det vara värt att se den.

Woopee, ännu en filmblogg…

…skriven av ännu en vit medelålders man som ska berätta för er hur saker ligger till. Njaäe, inte riktigt. Att jag är vit och medelålders kan jag inte göra så mycket åt, men innehållet är inget som man behöver fästa vikt vid. Jag ser på film, jag skriver om film, och förhoppningsvis upptäcker ni något guldkorn som ni tidigare missat. Allvarligare än så ska det inte bli.

Jag ser all möjlig film, men för att ge den här bloggen någon sorts inriktning så har jag bestämt mig för att bara skriva om ”klassisk” film, vad nu det är. Tänk pre-1980. Det finns så många som skriver om dagens Hollywood, så det har jag inget intresse av att göra. Jag är inte en sån gubbe som benhårt hävdar att allting var bättre förr, däremot är jag en gubbe som envist hävdar att saker och ting var ofta var minst lika bra förut-en bra gjord film blir ju inte sämre för att den blir äldre, däremot kan teknik och samhällsklimat göra att den känns omodern. För mig är sånt en vanesak. Är du 19 år och knappt vet om att det funnits svartvit film, ja då blir det förstås svårt att ta till sig en Dracula-rulle från 40-talet, eller en Hammer-film från 60-talet med fejkblod som ser ut som ketchup som stått framme i rumsvärme för länge. Men kan man se förbi tekniska detaljer så finns skådespeleriet kvar, historierna, fotot, dramat…sånt blir inte gammalt. Min stående frågeställning till alla filmer jag tar upp här kommer att vara ”funkar filmen idag?”, och där tar jag hänsyn till sådant. Sen får man såklart ha en egen åsikt om jag har rätt eller inte.

(Ledtråd-jag har alltid rätt).