Invasion of the Body Snatchers (1956)

Invasion of the Body Snatchers, år 1956. Regi Don Siegel. Huvudroller: Kevin McCarthy, Dana Wynter.
Svensk titel: Världsrymden anfaller

snatchers
In superscope!

En av de filmer som en gång fick mig intresserad av filmer av äldre snitt, som gav mig insikten om att det inte bara är
det senaste årets filmer som är något att se, var Invasion of the body snatchers från 1956, i regi av Don Siegel. Historien är baserad på en novell av Jack Finney och har blivit filmad flera gånger senare, med blandade resultat. En av anledningarna att filmen fick sånt genomslag är att den kom under den värsta McCarty-eran och folk såg anti-kommunismpropaganda i den, vilket alla som hade med filmen att göra förnekade. Det är ändå svårt att inte se den som sprungen ur den tidens anda.
Utan att spoila för mycket så handlar filmen om att människorna i ett litet samhälle blir utbytta mot livlösa kloner, en efter en. De fortsätter sina liv, men utan känslor eller ambitoner, det som gör dem till individer. En läkare (McCarthy) återvänder till staden efter en resa, upptäcker att människorna som han känner så väl inte beter sig som de brukade. De är själ- och känslolösa och saknar ambitioner. Som av en händelse lyckas han också få med sig en ungdomskärlek, som lämpligt nog dyker upp precis när filmen startar.
När jag såg filmen första gångerna var jag nog förblindad av legendstatusen på filmen, för nu när jag såg om den, säkert tio år efter förra tittningen, kunde jag omöjligt bortse från de logiska hålen i manuset. Var tar original-människorna vägen? Ibland byts de ut helt och hållet, ibland somnar de och vaknar med sin personlighet utbytt.
Tydligen så var filmen kraftigt nedklippt när den släpptes, studion tålde inte att det fanns humoristiska inslag i filmen och trodde att publiken inte skulle kunna köpa att en film både kunde vara rolig och spännande. Det gör att den bara är
drygt åttio minuter lång, med en prolog och epilog tillsatt i efterhand-jag tänker att med så kort speltid kunde man ha spelat in några scener som visade att människorna faktiskt är personlighetsförändrade. Nu pratas det mycket om det, men man får inte se mycket av det. En så enkel grej hade hjälpt mycket.
snatchers2
Men jag gillar den ändå fortfarande. Andra halvan av filmen är fortfarande spännande. Originalslutet där doktorn, spelad av Kevin McCarthy (ironiskt efternamn där), försöker stanna bilar på motorvägen är fortfarande en klassiker. Själv gillar jag faktiskt prologen som lades till i efterhand, även om många tycker att den gör filmen för positiv och att det ”lyckliga”slutet känns påklistrat. Äh, säger jag bara. Det funkar. Sen finns det en scen mot slutet där en av huvudpersonerna somnar och blir ”utbytt” som också fortfarande känns isande. Både McCarthy och Wynter är duktiga i sina roller.
Funkar filmen idag?: Nja. Både och. Med tanke på hur mycket den påverkat senare filmer så kan det vara värt att se den.

Annonser

Woopee, ännu en filmblogg…

…skriven av ännu en vit medelålders man som ska berätta för er hur saker ligger till. Njaäe, inte riktigt. Att jag är vit och medelålders kan jag inte göra så mycket åt, men innehållet är inget som man behöver fästa vikt vid. Jag ser på film, jag skriver om film, och förhoppningsvis upptäcker ni något guldkorn som ni tidigare missat. Allvarligare än så ska det inte bli.

Jag ser all möjlig film, men för att ge den här bloggen någon sorts inriktning så har jag bestämt mig för att bara skriva om ”klassisk” film, vad nu det är. Tänk pre-1980. Det finns så många som skriver om dagens Hollywood, så det har jag inget intresse av att göra. Jag är inte en sån gubbe som benhårt hävdar att allting var bättre förr, däremot är jag en gubbe som envist hävdar att saker och ting var ofta var minst lika bra förut-en bra gjord film blir ju inte sämre för att den blir äldre, däremot kan teknik och samhällsklimat göra att den känns omodern. För mig är sånt en vanesak. Är du 19 år och knappt vet om att det funnits svartvit film, ja då blir det förstås svårt att ta till sig en Dracula-rulle från 40-talet, eller en Hammer-film från 60-talet med fejkblod som ser ut som ketchup som stått framme i rumsvärme för länge. Men kan man se förbi tekniska detaljer så finns skådespeleriet kvar, historierna, fotot, dramat…sånt blir inte gammalt. Min stående frågeställning till alla filmer jag tar upp här kommer att vara ”funkar filmen idag?”, och där tar jag hänsyn till sådant. Sen får man såklart ha en egen åsikt om jag har rätt eller inte.

(Ledtråd-jag har alltid rätt).