Thunderball
Svensk titel: Åskbollen
År: 1965
Huvudroller: Sean Connery, Claudine Auger, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Rik Van Nutter, Guy Doleman, Molly Peters, Martine Beswick, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell,

Regi: Terence Young

Tagline: ”James Bond does it everywhere!” Subtilt, verkligen….

Bästa Q-mojäng: Måste förstås vara jet-packen som Bond använder i början av filmen. Den var en uppfinning som militären jobbat på i flera år för att soldater snabbt skulle kunna ta sig över hinder eller snabbt upp på byggnader, men den var väldigt osäker. Den användes också på invigningen av OS i Los Angeles 1984, men den verkar ha lagts ned som projekt sedan dess. I undervattensscenerna använder Bond också en ”rebreather”, en liten sak man sätter i munnen som ska ge luft i fyra minuter. Efter premiären av filmen kontaktades produktionen av en man som sa att han arbetat på en sådan i flera år för brittiska marinen men inte lyckats, och ville veta hur de hade gjort – ”den var förstås fejk – skådespelarna höll andan”, blev svaret.

Historien bakom Thunderball är rörig, och går tillbaka till 1959, alltså innan Salzman och Broccoli ens var inblandade i Bond. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Kevin McClory och hans äganderätt till historien ”Thunderball”. I korthet så nappade han på Ian Flemings försök att få upp Bond på bioduken, köpte rättigheterna till Bond, och anlitade Jack Whittingham att skriva ett manus. McClory, Whittingham och Fleming arbetade tillsammans fram historien som utgör Thunderball, och Whittinghamn skrev manus. McClory hade precis då gjort en helt annan film, som skulle finansiera 007-projektet. Den filmen floppade rejält, och produktionen stannade av. När Fleming insåg att det förmodligen hade skitit sig gjorde han en bok av historien, utan att namnge de andra två som varit med att ta fram storyn, sålde sedan filmrättigheterna för Bond på bioduken till EON Productions, och scenen var satt för en enormt segdragen rättsstrid som skulle sträcka sig fram till 2000-talet, och som också är bakgrunden till att Thunderball filmades igen 1983 som Never say never again av ett helt annat produktionsteam än EON. Om man vill läsa mer om alla turer runt Thunderball så tycker jag man ska gå till den svenska sidan agent007.nu som har en lång utförlig text om detta.

McClory och EON nådde en uppgörelse 1965. En av statuterna i uppgörelsen var att Kevin McClory skulle få stå som producent för Thunderball, och att få del av intäkterna. Han fick också femtio tusen pund i klumpsumma och credit för historien. Han var därmed en förmögen man, och skulle använda en stor del av denna förmögenhet till att stämma EON igen, men det är en senare historia. Han hade nämligen lovat att inte hävda äganderätt till något som hade med James Bond att göra i tio år.Följaktligen väntade han till sjuttiotalet och började sen bråka igen. Men det hoppar vi över nu. Men för att avsluta den här historien kan man tillägga att det här är sista gången på väldigt länge som både SPECTRE och Blofeld nämns, eftersom McClory hävdade att det var han som hittat på dessa.

Thunderball hade blivit en av Flemings mest framgångsrika böcker, vilket gjorde att EON väldigt gärna ville filma den, och efter Goldfinger hade man nått en uppgörelse med McClory om att få göra det. Man anlitade Richard Maibaum till att skriva manuset. Man kan förstås påpeka det lustiga att han ska skriva ett filmmanus, baserat på en bok, som baserades på ett filmmanus – men man hade inte rätt att använda det ursprungliga filmmanuset, det hade Jack Whittingham rätt till, eftersom det var han som skrivit det (och använde för att i sin tur stämma Ian Fleming). Det finns de som anser att alla juridiska turer runt Thunderball förkortade Flemings liv. Han dog under inspelningen av Goldfinger 1964.

Den ökande populariteten och speciellt framgången med Goldfinger hade dragit upp Bond-febern till max, och när nu nästa film kom redan året efter gick folk och såg den – Thunderball blev den mest sedda Bond-filmen fram till dess och drog in massor med stålar. Den är en av de mest sedda Bond-filmerna på bio genom tiderna, med 140 miljoner sålda biljetter. Någon har också räknat ut att omräknat till dagens penningvärde är det den Bondfilm som skrapat in mest kosing, över en miljard dollar. Den hade också förstås kostat det dubbla mot föregångaren. Budgeten hade ökat exponentiellt sedan Dr. No, då man nu var uppe i åtta gånger dess budget. Man filmade i Frankrike, Pinewood hemma i England, och en stor del filmades på Bahamas. Guy Hamilton blev erbjuden att regissera men var utbränd – han tackade nej på grund av trötthet. Terence Young kom tillbaka och man satte igång att filma, med början i Frankrike för scenerna i introsekvensen.

Thunderball handlar om SPECTRE som stjäl två atombombsmissiler från ett kapat Vulcan-bombplan. De utnyttjar dessa för att utpressa Storbritannien och USA på pengar. I en lång scen får vi se alla SPECTRE-representanter sitta runt ett långt bord med Blofeld (fast här kallad Nr 1) sitta med ansiktet skymt. Blofeld spelas av Anthony Dawson med Eric Pohlmanns röst, och ingen av dem får någon credit. Han kallas som sagt också enbart ”Number one”, och namnen SPECTRE och Blofeld skulle sedan inte användas på många år på grund av de juridiska problemen runt rättigheterna.

På tal om uppradade representanter – här finns också det enda tillfället då alla 00-agenter finns i samma rum. De sitter naturligtvis och väntar medan Bond tassar in, försenad, till en briefing med The Secretary där de får veta om utpressningen.

Thunderball har många kvinnliga figurer i handlingen, och några av de vackraste. Bond förser sig naturligtvis med några av dem, men i originalhistorien fanns ytterligare en, en dubbelagent vid namn Fatima Blush. Hon skrevs bort ganska tidigt, men i nästa filmning av Thunderball, alltså Never say never again, finns hon med och spelas mästerligt av Barbara Carrera. Här är de främsta kvinnliga figurerna Domino, spelad av Claudine Auger, skurken Largos älskarinna (Auger dubbades av Nikki van der Zyl, som också dubbade Ursula Andress röst i Dr. No.), och Fiona Volpe, spelad av Luciana Paluzzi. Volpe är SPECTRE-agent som är delaktig i kapningen av Vulcan-planet, och som sen hjälper Largo.

Det finns en väl dold referens till Goldfinger i en replik som kommer från just Fiona Volpe. Som jag berörde i min text om förra Bond-filmen så fanns det gott om sexism i den, även efter Bond-mått mätt, och det många redan då kritiserade var att Pussy Galore både var lesbisk och skurkaktig fram till dess att hon hade haft sex med Bond (genom visst mått av tvång dessutom), och därefter direkt ställde sig på de ”godas” sida. Volpe låter sig inte charmas så enkelt. Även om de har sex, så betyder det inget för henne. Bond har blivit Bond-ad. Hon säger:

”But of course, I forget your ego, Mr. Bond. James Bond, who only has to make love to a woman and she starts to hear heavenly choirs singing. She repents and immidately turns to the side of right and virtue. But not this one!”

Det hon refererar till är förstås historien med Pussy Galore i den föregående filmen. Man skulle förstås fortfarande kunna kritisera henne, och manusförfattarna, för att göra henne till en kvinna som använder sin kropp som främsta vapen, men förutom den lite nötta klichén så är det ju samma som Bond gör hela tiden också – använder sin kropp som ett vapen.

Lite mer upplivande var säkert de incidenter som hände som involverade hajar i Largos villa med tillhörande pool. En av SPECTREs underhuggare blir bestraffad genom att bli nerknuffad i en pool med hajar. Den som egentligen åker ner i poolen är stuntmannen Bill Cumming, som lyckades förhandla till sig en bonus på 450 dollar för att genomföra stuntet. I poolen finns från början flera hajar, men man använde också en haj man förutsatte var död, och som drogs runt med vajrar för att simulera en jagande och hungrig haj. Tyvärr var inte hajen död, utan ”vaknade” till liv och började jaga Bill Cumming på riktigt. Poolen med hajar orsakade också en annan incident, men då med Sean Connery själv som potentiellt offer. För att Connery överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att gå ner i poolen förvissade han sig om att teamet hade säkrat den. Man hade satt upp plexiglas mellan hajarna och skådespelarna. Tyvärr räckte inte plexiglaset hela vägen upp och en haj smiter enkelt över hindret och jagar Connery – som följaktligen flyger upp ur poolen. Regissören Young beskrev det efteråt som att ”he was literally walking on water”. Det tror jag det. Jag kan också tänka mig att han var ganska sur efter att ha blivit lovad säkerhetsanordningar och sen se en haj glida över just dessa.

Annars är det mest intressanta med produktionen att det här är första gången som den man som spelar Bond i filmen också är den som gör pistol-sekvensen i början. I de tre tidigare var det stuntmannen Bob Simmons som gör sekvensen. Eftersom Thunderball filmades i ett annat format, Panavision, var man tvungen att göra om gun barrel sekvensen, och från och med denna så är det den aktuelle Bond som alltid gör gun barrel-introt. Håll utkik efter Simmons i Thunderball, då det är han som är mannen i drag i början av filmen, som slåss med Bond i det franska slottet.

Recension: Jag råkade i en kommentar nyligen påstå att jag tyckte Thunderball var underskattad, men nu när jag ser om den så inser jag att det är den inte alls – jag måste ha tänkt på nästa Bond, You only live twice. Thunderball funkar fint – halvvägs. Sen kommer de till Bahamas och allt stannar upp totalt. Undervattensscenerna är ett arv från McClory, eftersom han hade en fascination vid just detta och gjorde en hel film som baserades på undervattensfilmning, och det var just den filmen som bombade så hårt att han blev utfattig och stannade upp hela processen med att föra Bond till filmduken. Då var undervattensscenerna redan inskrivna i historien. Problemet är att under vatten sker allting i halva farten, och man har svårt att se vem som är vem. Även Terence Young klagade efter premiären på att just dessa gjorde att filmen tappar tempo, och han har helt rätt – filmen sjunker snabbt, för att göra en riktigt kass ordvits av det. Däremot är den helt duglig fram till dess, med starka karaktärer och en historia som funkar både som kalla kriget-baserad och superskurk-inriktad. Det är synd att andra timmen inte är lika intressant som den första. Det finns också, enligt mig, några riktigt fåniga fel i den som lätt hade kunnat undvikas. Bond blir till exempel skjuten i foten och haltar genom gatorna, för att sedan någon minut senare dansa förföriskt med en tjej. Sen kommer Fiona Volpe och dansar med honom – Bond ser att någon tänker skjuta på honom och vänder snabbt runt så att skottet träffar Volpe i ryggen. Men detta framgår först efter att Bond särat på fingrarna, då forsar blodet fram. Skottet gick alltså genom fingrarna?