Kategoriarkiv: Historik

MAS*H (TV-SERIE, 1972-1983)

11 januari, 2022 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Jag har spenderat de senaste veckorna, i min ensamhet, med att ta mig igenom TV-serien M*A*S*H (notera asteriskerna, de användes endast på affischen för filmen, och de riktiga fältsjukhusen använde dem aldrig), vilket inte gjordes i en handvändning. Elva säsonger med i runda slängar 20-24 avsnitt per säsong tog många sömnlösa nätter. 256 avsnitt baby. Snacka om binge…även om det KAN tänkas att jag slumrade till under några. Varför gjorde jag detta då? Let me count the ways….

Nummer ett: jag har varma minnen från min barndom av att se MASH (vilket jag nu kommer att förkorta det till för att om möjligt senarelägga artriten i mina fingrar).

Nummer två: Jag var sömnlös, och såg av en slump att Disney+ hade alla säsonger. MASH har av någon anledning inte varit tillgängligt på streaming någonstans förrän nu, vilket vi kan ”tacka” Disneys strävan till världsdominans för eftersom de köpt in ännu ett stort filmbolag och därmed fått rättigheterna.

Numero tres: Jag har aldrig riktigt sett MASH i vuxen ålder och kunnat forma en mogen uppfattning om hur bra det var, eller inte. Framförallt var jag nyfiken på om serien verkligen var bra ända till slutet, eller om den skulle vara precis som alla andra amerikanska TV-serier-uthärdlig fram till femte säsongen och sen dö en blodig död på operationsbordet (mer om detta senare – men spoiler warning: den är sevärd rakt igenom).

Anledning nummer fyra, och varning för att det blir personligt: Kanske fastnade jag i träsket (get it?) delvis för att jag själv tvingats vara ifrån mina närmaste det här året, precis som Hawkeye, HotLips och de andra.

Nummer fem (varför behöver jag ens förklara mig? De här kommentarerna är helt onödiga): MASH är en institution i klassisk TV-underhållning, som samtidigt inte var uppburet av en fix-stjärna och avslutningsavsnittet hade under många år (och har fortfarande, enligt vissa källor) det högsta tittarantalet genom TVs historia. Så jag var nyfiken på att se just det avsnittet, med hela serien bakom mig.

MASH var naturligtvis en spin-off av filmen med samma namn, som kom några år tidigare. Jag har INTE orkat se om den, för jag ville fokusera helt på TV-serien, men filmen tar förstås ut lite större svängar i vissa avseenden än vad TV-serien någonsin kunde göra, vad gäller droger, nakenhet och sex. Filmen var också mycket närmare den ursprungliga romanen, ”MASH:a novel about three doctors”, skriven av Richard Hooker. Dessutom var både boken och Robert Altmans film mer nihilistisk än vad TV-serien någonsin blev, som istället alltid lyckades behålla en humanistisk grundton, hur mörka ämnen man än tog upp. Hooker fortsatte med att skriva böcker om fältsjukhuset MASH, och de blev (enligt uppgift) alltmer reaktionära ju längre han höll på. Bokserien och tv-serien är nästan varandras motpoler, skulle man kunna säga om man vill göra en dramatisk poäng.

Om man är i min ålder (typ 50 eller över) så vet man vad MASH handlar om, men jag har märkt på senare tid att folk som är under den åldern inte vet, eller har hört talas om MASH, så en väldigt kort summering – MASH är en förkortning som ungefär betyder mobilt fältsjukhus, handlingen är förlagd till Korea-kriget (1950-1953), och i centrum av händelserna har vi tre kirurger som hatar att vara där, chefs-sjuksköterskan (det är inte ett lätt ord att säga högt) Margaret Houlihan, en chefsbefälhavare (i första säsongerna Henry Blake, för att sedan avlösas av Sherman T. Potter), samt lite figurer runt omkring, till exempel Radar O´Reilly, kompaniets kanslist, Korpral Klinger, som försöker få avsked genom att klä sig i kvinnokläder och fältprästen Mulcahy. Serien presenterar sig som en komedi med mörka undertoner men genom de elva säsongerna så blir den mer och mer en ”dramedy”, förmodligen den första TV-serien som kombinerar mörk humor med drama och satir. Naturligtvis kom både boken, filmen och TV-serien till för att USA inte hade lärt sig läxan från Korea utan invaderat ännu ett fattigt asiatiskt land i ett helt meningslöst krig samtidigt under tidsperioden som alla tre verken utgavs – boken 1968, filmen 1970 och serien som startade 1972.

Första säsongens skådespelare. Uppställningen håller fram till säsong tre.

Serien går såklart igenom många förändringar under de elva säsonger och över 250 episoder som man producerar, men många av förändringarna sker så gradvis så man knappt märker dem. De första tre säsongerna har en ganska annorlunda uppsättning karaktärer mot hur det senare ska bli. Seriens skapare Larry Gelbart och produktionsbolaget 20th Century Fox tillät en mörkare ton i serien redan från starten än vad som var normalt vid den här tiden. Det man behåller från filmen när man ska sätta igång serien är musiken, skådespelaren Gary Burghoff och de flesta av huvudkaraktärerna. Många av karaktärerna gör man dock om lite grann, och skådespelarna får redan från start ganska stort utrymme att forma dem efter eget huvud. Burghoff till exempel gjorde en del subtila ändringar på sin karaktär Radar O´Reily, som att han konstant har för stora kläder, alltid vet när det kommer helikoptrar och alltid vet vad hans befäl ska säga så han alltid säger samma sak som dem, samtidigt som de säger det.

I början finns en del inslag av slapstick och, kanske, traditionell sit-com humor, karaktären Frank Burns är en typisk slagpåse och Hot Lips Houlihan är ganska enkel utmejslad, speciellt om man jämför med hur hon utvecklas under seriens gång, från högljudd, promiskuös paragrafryttare till en mer stolt, stark karaktär med integritet, och som den enda kvinnan i de fasta rollerna är hon också en av dem som utvecklas mest. Man envisas också med att ha burkat skratt, eller ett laugh-track, och det där blir en konstant fråga för diskussion mellan producenter, showrunnern Gelbart och kanalen ABC. Gelbart ville inte ha något laugh-track, för han tyckte det kändes fånigt:”who are these people?” undrade han. ”Where are they?” och hänvisade till att de flesta sitcoms som fanns då hade befintlig studiopublik (ni vet det där som man ofta hör i början av amerikanska sitcoms, ”….is filmed in front of a live studio audience!”). Eftersom exteriörscenerna i MASH filmades i vildmarksområdena utanför Los Angeles så verkade det helt onaturligt att det skulle finnas en publik som satt där och skrattade åt skämten. TV-kanalen vann fighten såklart, men saken är ändå något som diskuteras mycket bland fansen. Man ville absolut inte nedvärdera och nedgradera de dramatiska inslagen med soldater på operationsborden vars liv satts i fara av kriget, så i de scenerna finns inga skratt. I andra scener hörs ett dämpat skratt, som jag tycker ger en lite konstig effekt. Man kallade det till och med ett ”chuckle-track” istället för ett ”laugh-track”. När man började ge ut serien på DVD kunde man välja bort burkskrattet helt och hållet.

Om man till äventyrs skulle bli sugen att se MASH nu när allt finns tillgängligt så finns risken att bli besviken. Första säsongen är faktiskt den svåraste att ta sig igenom, med lite för mycket slapstick, sex-skämt som inte flyger 2022 och man har inte hittat karaktärerna än. Man märker att de letar efter formen, karaktärerna ändras lite från avsnitt till avsnitt, man famlar efter enkla skratt och som MASH-fan så känner man sig nästan lite vilsen. Fram till episoden ”Sometimes you hear the bullet”. Där ändras allt och plötsligt fattar alla inblandade, regissörer, Gelbart, skådespelare, att den här serien kan bli något som man aldrig gjort förut – en humorserie som tar upp allvarliga ämnen. Det var dock lite för sent – efter första säsongens slut så hade man en dålig sändningstid, dåliga ratings och man låg på 50:e plats i de mest tittade showerna – delad plats med en av Disneys klippshower. Enligt legenden så var det hustrun till chefen för Paramount (som producerade) som övertalade honom att ge MASH en chans till för att hon älskade serien så mycket. Vilket, om det är sant, måste vara en av de bästa ”pillow-talksen” genom TV-historien. När säsong två startar så ser man direkt att karaktärerna är mer satta, inriktningen fast, manusen är geniala, skådespelarna alltid i högform. Säsongerna 2-5 har knappt ett enda dåligt avsnitt. De innehåller humor, svärta, fantasirikedom, fantastisk dialog. De här säsongerna är svårslagna när det gäller de fantastiska manuskripten och hur de spelas ut på skärmen. Efter säsong 4 slutar huvudförfattaren Larry Gelbart (som också var med om att skapa MASH för tv-formatet och formade den komiska ådran), McLean Stevenson slutar, och efter säsong 5 försvinner producenten Gene Reynolds. Många av de som formade komiken i de första säsongerna är därmed borta. Det skulle innebära katastrof för de flesta serier, men MASH tar istället en annan vändning, och blir mer en karaktärsdriven dramaserie med komiska undertoner.

MASH personal.

Karaktären Radar spelas av Gary Burghoff, och följde som sagt med från filmen. Han hade inte mycket till karriär innan filmen, och hade med största sannolikhet försvunnit från,,,,öhh, radarn om han inte fått chansen att reprisera rollen på TV. Det känns nästan som att han fick rollen han föddes till att göra också – den något naive kompaniadministratören som läser serietidningar och inte har kysst en flicka. Det blev svårare och svårare att upprätthålla den utstrålningen – när Radar försvinner efter åtta säsonger har han mer en medelålders mans utseende än en finnig tonårings.

Burghoff hade rykte om sig att vara svår att arbeta med. Han styrde och ställde, var ofta svår att samarbeta med, ville ta tusen omtagningar fast alla andra var nöjda, men när man ser honom gå igång med sina Radar-aktiga föraningar så kanske det var värt det ändå. Speciellt så länge McLean Stevenson i rollen som kompanichefen Henry Blake var kvar i serien – deras samspel är ibland helt otroligt och ofta källa till stor humor. Ironiskt nog var Larry Linville lättsam och enligt uppgift en glädje att jobba ihop med trots att hans karaktär Frank Burns är en feg och humorlös streber.

Efter MASH jobbade Gary Burghoff hårt med att få till en karriär igen, men han fick mest ströroller i TV-serier och deltagande i gameshows. Han gjorde gästinhopp i två avsnitt av MASH-spinoffen ”AfterMash”, en rätt trött och forcerad efterföljare, och via den kom någon (som antingen fick sparken för att hen var komplett inkompetent, eller måste ha erbjudits rehab eftersom det andra alternativet måste ha varit att hen var hög på crack) på den….briljanta…idéen att ge Radar en ny serie. Som polis. Det blev en pilot, och ni kan titta på den här, för den är rätt fascinerande i sin destillerade uselhet. Radar, som alla de åtta säsongerna han är med i MASH, klagar över att hans mamma och morbror behöver hjälp på gården där hemma, hittar en tjej i avsnittet där han återvänder hem….nej, vi använder inte någon av de där upplagda straffsparkarna, vi gör honom till polis-rookie istället. Ridå.

Det går inte att prata om MASH utan att ta upp Alan Alda. Alda spelar Hawkeye Pierce, en av kirurgerna, anti-auktoritär, kvinnojagande, pacifistisk, smått alkoholiserad, och alltid med en one-liner i retur oavsett vad som sägs. Alda är en av få som är med från dag ett till avslut, och är den enda av skådespelarna som är med i alla episoder, utan undantag. Han har till och med avsnitt där han får köra hela showen själv. Det blir, ärligt talat, för mycket. Även om det naturligtvis inte var han själv som skrev manus så blir det ändå tröttsamt när varje replikskifte ska avslutas med en punchline från Hawkeye. Att han sen också inte bara är en skicklig kirurg, utan även den BÄSTE, gör honom till en rätt osannolik figur. Faktum är att hans kollega och bäste vän i de första säsongerna, Trapper John, får ofta stå tillbaka i förmån till Hawkeye, vilket var en av anledningarna till att skådespelaren som spelade Trapper, Wayne Rogers, bara drog efter säsong 3. Trapper John försvinner ur serien mellan två säsonger och ersätts av den godmodige B.J. Hunnicutt (Mike Farrell). BJ är en av de tråkigaste karaktärerna i serien om ni frågar mig, så nog om honom nu, vi pratade om Hawkeye.

Enda anledningen till att man faktiskt står ut med Hawkeye är att det är just Alan Alda som spelar honom. Få andra människor skulle kunna ro iland den enorma egotripp det måste vara att ha en enorm succé kretsa kring sig själv. Ganska snart så är inte Alda bara skådespelare i serien, han är också manusförfattare, regisserar avsnitt, producerar och får credit som kreativ konsult på varje avsnitt och på något sätt lyckas han ändå få det att inte bara handla om just Hawkeye, utan istället fokusera på storyn och ensemblesamspelet. Det är ändå ganska stort för en man som var arbetslös och ganska misslyckad när han rodde hem rollen som Hawkeye och blev mittpunkten i en populär serie. Men hur man än vrider och vänder på det så blir fokuset på Hawkeye på bekostnad av någon annan och framförallt är det Trapper som får ta den förnedringen. När BJ Hunnicutt tar över så är han en helt annan typ av karaktär, en mildare, mer städad, mer ödmjuk familjeman som lättare faller på plats snett bakom Hawkeye.

Lite trivia: Alan Alda och Jamie Farr (Klinger) tjänstgjorde båda två i Korea, men efter själva kriget. Farr blev inkallad, men ironiskt nog anmälde sig Alda som frivillig och tjänstgjorde sex månader som artillerist. Ironiskt för att han sen skulle spela den pacifistiske Hawkeye i elva år.

Hawkeyes (och Trappers, för all del) nemesis/motpart/slagträ/spottkopp under de första säsongerna var Frank Burns, mästerligt spelad av Larry Linville. Burns var Hawkeyes motsats – en tredje klassens kirurg som erkände på fyllan att han inte ens klarade läkarutbildningen utan att fuska, en religiös, hycklande paragrafryttare som konstant försöker ta över befälet över den allt annat än militäriske överste Blake. Burns är en klassisk clown, spottkopp och streber som driver det mesta av humorn framåt. Han är spänd som en fiolsträng, eller kanske är det en pinne upp i röven, och han drar sig inte för att luras och skylla ifrån sig för att både komma upp i hierarkin och slippa ansvar. Ett typiskt replikskifte med Burns:

Trapper: ”Good morning, Frank”

Burns: ”That´ll be the day!”

eller ”Wouldn´t you like to know!”

eller ”That´s none of your business!”

eller ”That supposed to be funny?”

Ferret Face och Hot Lips…förlåt Major Frank Burns och Major Margaret Houlihan

Jag har nu under en längre tid följt MASH-bloggar, poddar, sidor och dokumentärer och märker att väldigt många missuppfattat det här löpande skämtet med Burns hälsningar. Väldigt många verkar tro att Frank Burns inte förstår hur hälsningsfraser funkar, som att han är för dum för det, men för mig är det uppenbart att han helt enkelt inte tror folk som är snälla mot honom. Han är så konstant på sin vakt så att så fort någon säger något till honom så snäpper han tillbaka – oavsett vad som sades. Det avslöjas bitvis under seriens gång att han aldrig haft någon vän, varit impopulär i skolan och att han blev misshandlad som barn (”If you were late to dinner….you got punched in the throat!”). Det är inte roligt, men resultatet blir det – ännu ett exempel på hur MASH lyckas vara allvarligt och roligt samtidigt.

Burns har ett ”hemligt” förhållande med Major Margaret ”Hot Lips” Houlihan, en i början precis lika högdragen, grovt utmejslad figur. De båda är övertygade om att det är de som har ansvaret för att moralen och den militära disciplinen upprätthålls, samtidigt som de också är övertygade om att deras romans är hemlig för alla andra. De gör båda allt för att Burns ska kunna ta över kommandot av fältsjukhuset. När Houlihans karaktär utvecklas under seriens gång och dessutom gifter sig blir Burns utanför, hans figur går inte att utveckla mer och han försvinner.

MASH-fans diskuterar gärna Frank Burns – en del tycker att han är alldeles för mycket av en seriefigur och alldeles för överdriven, att han inte passar in. Det har sedermera visat sig att många veteraner från Korea och Vietnam säger att den mest realistiska figuren i hela serien är Frank Burns, eftersom det ”fanns en på varje regemente”.

När Burns försvinner ersätts han av Charles Emerson Winchester III, också han en rak motsats till Hawkeye och Hunnicutt, men han är inte alls som Frank Burns. Winchester är en akademiker från rik släkt, en aristokrat som även han hatar att befinna sig i Korea, men mest för att han missar år på sin karriär och inte kan dricka dyr konjak på sin herrgård. Någonstans här visar producenterna av MASH sin allra smartaste sida – när karaktärer försvinner och ersätts tar man inte in en exakt kopia, utan någon annorlunda, vilket gör att serien utvecklas, ger författarna nya utmaningar och skådespelarna möjlighet att samspela med någon annan. Det hade varit väldigt lätt att bara byta ut en tragisk nolla som Frank Burns mot en exakt likadan tragisk nolla, men istället tar man Winchester, som är betydligt mer komplex.

Sherman Potter eller Henry Blake?

På tal om att ersätta en figur med en annan – när Överste Henry Blake blir hemskickad efter att ha fullgjort sin militära tjänst så tror Frank Burns att han ska ta över – vilket han också gör i några avsnitt. Sen kommer en ny Överste och tar över: Sherman T. Potter, spelad av Harry Morgan, en relativt känd skådespelare vid tiden med en lång film och TV-karriär bakom sig. Han skulle sen spela MASH befälhavare för resten av seriens gång och gjorde det med den äran. Även här är karaktärerna väldigt olika, Blake var (i tv-serien, inte i boken) reservare som blivit inkallad, något alkoholiserad, gift man som ändå lät ta för sig av sköterskorna, en duktig kirurg men en värdelös administratör. Han och hans trogne kanslist Radar formar ett radarpar som ger mig varma känslor så fort jag ser dem tillsammans – och de är ofta i bild samtidigt. Blake försöker ibland sätta ner foten, men blir då genast nedtagen på marken av Trapper och Hawkeye, men det finns tillfällen då han faktiskt agerar som en ledare, men de brukar vara snabbt övergående.

Potter är en veteran från flera krig, håller hårdare på disciplinen men är ganska modern i sitt ledarskap, en fadersfigur som de andra litar på, kanske för att han inte längre har något att bevisa. Eftersom Henry Blake är min favoritfigur i hela serien så måste jag välja honom om jag blir tvungen att ta en favorit, men Potter kommer inte långt efter. Potter är en typ av ledare som jag själv skulle vilja ha om jag var tvungen att tjänstgöra på ett militärsjukhus.

Henry Blakes sista avsnitt, ”Abyssinia, Henry” är ett av de allra bästa i serien, och känns i maggropen varje gång man ser det. Enligt uppgift ska slutscenen ha hållits hemlig för ensemblen ända tills filmning för att man ville få spontana reaktioner från skådespelarna när de fick höra att (spoiler!) Henry Blakes plan hade skjutits ner. Enligt Jamie Farrell är det dock andra tagningen som togs med då den första inte gick att använda av tekniska skäl. Hur det än var så är den scenen, och hela episoden, klassisk TV.

McLean Stevenson sökte jobbet som Hawkeye Pierce när showen skulle castas, men blev övertalad till att ta rollen som Henry Blake istället. Han skulle sedan känna sig alltmer frustrerad över att dels bli en ganska endimensionell karaktär (vilket jag inte håller med om), dels att han fick stå tillbaka för några av de andra. Enligt Loretta Swit så slutade han för att han ville vara nummer ett, vilket producenterna inte gick med på. McLean Stevenson gav själv flera andra skäl (duhh), till varför han slutade, men ibland har han faktiskt sagt saker som inte ligger alltför långt ifrån vad Swit och andra påstod – att han ville ha mer ljus på sig själv.

Nurse Kelly

Kellye Nakahara är en av sjuksköterskorna i bakgrunden som sällan blir uppmärksammad för hennes jobb på MASH, men hon är en konstant genom hela serien och jag blir faktiskt glad varje gång hon dyker upp eller har en roll större än att vara en ryggtavla i operationsrummet. Hon lyser upp nästan varje scen hon är med i oavsett om hon har en replik eller inte. Vad som är lustigt är hon alltid blir tilltalad som Kellye, vilket ju är hennes riktiga namn, och även om iMDB listar henne som ”Kellye Nakato” så finns det bara ett tillfälle där hennes efternamn nämns i serien, och då kallas hon ”Nurse Nakahara” – vilket innebär att hennes namn i serien är Kellye Nakahara….alltså det hon heter på riktigt. Hon är också den enda sköterskan som aldrig någonsin blir flirtad med, antastad eller inbjuden till något snuskigt av de manliga karaktärerna, vilket man faktiskt bygger en hel story runt i elfte säsongens första avsnitt – och därför något av ett favoritavsnitt för min del.

Men låt mig uppehålla er runt vår kära Kellye Wallett Nakahara lite till: På iMDB står det att hon endast har 44 framträdanden i MASH-vilket jag tyckte kändes väldigt lågt, hon syns (i bakgrunden) hela tiden. Jag TROR att det beror på den gamla Hollywood-seden att bara ge credit (och därmed betalt) till en person som pratar i ett avsnitt. Alltså, om du är en statist, oavsett om du är med vecka efter vecka, avsnitt efter avsnitt, men aldrig får säga något, så får du mycket mindre betalt än om du öppnar munnen-oavsett hur mycket, eller lite, du säger. Jag har läst någonstans att skillnaden (typ 80-tal) kunde vara så stor som 15 dollar om du bara var där framför kameran mot 150 dollar om du sa något. Så många aspirerande skådespelare dök upp i massor av filmer och TV-avsnitt men fick aldrig säga något – skulle de bara säga så mycket som ”geez, thanks Mrs Johnson!” så gick deras gage upp med 1000%. Min teori (återigen) är att Kellye Nakaharas iMDB-credits är baserade på avsnitten där hon faktiskt säger något – en annan källa säger nämligen att hon är med i över 160 avsnitt, vilket gör henne till en av de mest framträdande skådespelarna i hela serien. Kellye Wallet Nakahara dog 2020, men inte i Covid-19, utan cancer.

Hela det åldersstigna main castet, där både Kellye Nakahara och Allan Arbus har fått vara med. . Saknas på bilden gör också Gary Burghoff.

Gästskådespel:

I en serie som löper över elva säsonger så passerar det naturligtvis en uppsjö av gästskådespelare, och har man lite koll på dåtidens ansikten så kan man roa sig med att försöka komma på. var man känner igen den där stjärnan ifrån. Ibland dyker det också upp folk som skulle bli kända mycket senare, så ni kan roa er med att namnge de här blivande stjärnorna…

En ung dansare som läskigt nog spelar en soldat som precis fått veta att han har cancer.

Man förstår var Tackleberry fick sin militära fascination ifrån!

Har de glutenfri veganmat i den LGHBTQ+-certifierade mässen?

Det vore dumt att inte säga någonting om hur MASH åldrats, om den passerar dagens annorlunda mentalitet. Vi vet alla vilka stålbad serier som Seinfeld och Vänner gått igenom när dagens woke-generation ”upptäckt” serierna på Netflix och twittrat sin avsky över hur rasistiskt och homofobt allting är – vad händer med en serie som har ytterligare tjugo-trettio år på nacken?

För det första är hela den diskussionen urbota idiotisk, men med det sagt finns det ändå en del saker att ta upp. Jag har redan nämnt sexismen – och den känns väl mest unken fortfarande. Men för en serie som är gjord på sjuttiotalet, och utspelar sig på femtiotalet, med strikt militär hierarki som bakgrund, där kvinnor är sjuksköterskor och män är allting annat, så får man ta det med en nypa salt. Det finns avsnitt där man försöker bättra sig – som ett avsnitt där en kvinna kämpar för att bli kirurg, och inte minst hur Margaret Houlihan avbildas i senare säsonger, men det finns också många exempel på motsatsen; det som möjligtvis kan få en ung tittare att stänga av idag är ett av de allra första avsnitten där man anordnar ett lotteri där högsta vinsten är permission i Tokyo med medföljande sjuksköterska.

Man får helt enkelt ta det goda med det onda. MASH var en extremt progressiv show för sin tid, och man måste se det med sjuttiotals-glasögon. Serien tar upp homofobi, rasism, sexism….ja, alla ismer som vi idag är så allergiska mot. Det tillhör inte dagens mentalitet att se gråskalor eller att tänka ett extra varv, men då missar man också mer än man vinner.

Apropå detta så finns en mycket märklig detalj i seriens första säsong. Där har man en fjärde kirurg vid namn Spearchucker Jones, en afro-amerikansk man som är med i sex avsnitt i första säsongen. Han får väldigt få repliker, men han är med mer i boken som är förlaga, och filmen MASH. Han skrevs ut snabbt, och man har spekulerat i varför. En av producenterna sa själv, långt senare, att man skrev ut honom för att ”det inte fanns svarta kirurger i Korea”. Det var det jag själv trodde, ända tills jag läste på om detta. – det fanns tydligen två. Det visste dock inte producenterna i MASH i en pre-internet värld där sån information inte var lätt tillgänglig. En annan teori till att han försvann var att namnet ”Spearchucker” var en rasistisk fras och man ville inte stöta sig med en afro-amerikansk publik. Att helt skriva UT den enda afro-amerikanska karaktären kanske skulle kunna ses som ett värre övergrepp och hade lätt kunnat lösas, men den allra mest troliga förklaringen är att man ansåg att man hade för många karaktärer i spel och behövde rensa lite för att publiken lättare skulle kunna fokusera. Det som sticker ut idag, med tanke på all woke-ness, är väl att Spearchucker bara kan dejta den enda svarta sjuksköterskan medan Hawkeye och Trapper är fria att springa efter alla de andra.

Sen har vi förstås Klinger, spelad av Jamie Farr. Klinger var en karaktär som var med från första början, först som en ”recurring” figur, för att sen bli ”regular”. Klingers grej var att han klädde sig i kvinnokläder för att få en psyk-frisedel. Tyvärr går ingen på den grejen, men han kör ändå envist på med det i åtta säsonger. Är det här transfobiskt? Nä. Även om Klinger med tiden visar upp expertkunskaper i vilken typ av klänning man har efter klockan fyra och vilka pumps som passar till en aftonklänning så kan man inte se det annat som humor. Blir du uppretad av Klinger så är jag ledsen, men du är en tråkig människa. Sen kan man kanske tycka att humorn har avtagit sedan dess, men mid-sjuttiotal var en (väldigt hårig) man i kvinnokläder uppseendeväckande, oavsett anledningen.

Jag vågar inte tänka på hur MASH skulle bli om man rebootade serien idag. Det FÅR helt enkelt inte hända. Förmodligen skulle man då förlägga handlingen till Irak eller Afghanistan, och då öppnar det såklart upp för helt andra konstellationer och en annan mentalitet, men vad skulle i så fall vara syftet?

Musiken

Om man nämner MASH för någon i lämplig ålder (50 och över, förmodligen) så finns det chans att det första de tänker på är:

Klinger i drag
Alan Alda
Musiken

Möjligtvis i omvänd ordning. Den välkända, melankoliska titelsången skrevs av Johnny Mandel på beställning av filmens regissör Robert Altman. Enligt Altman (och jag känner att den här historien har bättrats på ett antal gånger) så gav han Mandel två krav: låten skulle heta ”Suicide is painless” (beroende på hur den skulle användas i filmen), och dess text skulle vara ”stupid”. Efter några försök att skriva en ”stupid” text gavs uppdraget att skriva texten till Altmans egen 14-årige son, Michael Altman, och enligt Robert Altman blev den då tillräckligt ”stupid” för att fungera. När man sen gjorde tv-serien använde man samma musik, men man tyckte att textraden ”suicide is painless” var lite magstark att öppna en komedishow med så man gjorde den instrumental. Låten har gjorts i ett antal coverversioner (och då måste man ju nämna svenska Small Town Singers version som tog sig upp på svensktoppen!). I TV-serien ändrar man lite grann i introt för varje år, och den blir bara värre och värre, fram emot säsong åtta-nio eller så har man nästan gått över i dur och det låter som ett funkigt, arbetslöst rockband sitter och jammar låten. Som tur är så kan man hoppa över introt numera…

Altman fick sjuttio tusen dollar för att regissera filmen MASH, medan sonen Mike Altman tjänat över två miljoner dollar i royalties för något han skrev ihop på en kisspaus när han var fjorton…

En svensk (riktigt mesig) version

Utställningen.

Ganska snart efter att TV-serien avslutats ställde det kända museet Smithsonian ut en stor utställning med många av de kända scenerierna och rekvisita från serien och det blev en stor succé som var öppet i flera år, innan man plockade ner Träsket, operationssalen, Winchesters skivspelare och många andra saker i källaren på Smithsonian. På grund av någon detalj i museets stadgar är hela utställningen helt intakt, men ingen utanför deras egen personal får se den! Nyligen lyckades en praktikant göra sig ett ärende ner dit och tog foton på alltihopa. Finns på nätet för den som vill titta….

Finalen

Så då är vi till slut framme vid en av mina ursprungliga funderingar – hur står sig finalen idag? Ja, får jag bara börja med att direkt säga att ni ska inte börja med ett se den, såklart. För att åtnjuta den så ska man nog försöka binga hela serien – vilket jag gjorde. I en period av ensamhet, depression, världsomspännande pandemi och rent allmän hopplöshet låg jag och betade av avsnitt efter avsnitt, och ni vet hur det blir när man följt en serie under längre tid, man börjar fästa sig vid vissa karaktärer, suckar över vissa andra, jublar inombords när man ser vissa namn på förtexterna och funderar på att skippa ett avsnitt när man ser andra. Kort sagt, efter 250 avsnitt är man ganska investerad i en serie, och med den bakgrunden är finalen som en rejäl känslospark i pungen – trots att den också lämnar en hel del att önska. Men med tanke på att författarlistan är lång som min arm så är det egentligen rent otroligt att man fått ihop något vettigt alls – men det är också tydligt att de delat upp avsnittet mellan sig, ”Goodbye, Farewell and Amen” är långfilmslångt på två timmar, men utspelar sig nästan ändå som fem ihopklippta avsnitt. Första halvtimmen handlar nästan helt om Hawkeye, som till slut brutit ihop och sitter på mentalsjukhus. När hans del är över, blir det mer som vanligt, förutom det faktum att de ska åka hem. Avslutningsscenen där BJ och Hawkeye tar farväl över varandra inte bara sammanfattar deras personligheter utan är ett perfekt adjö till karaktärerna. Det är helt enkelt storartad TV.

Vilket fler tydligen tyckte. Det sägs fortfarande att MASH-finalen är det mest sedda avsnittet i TVs historia, och de enda som kan konkurrera är Superbowl-finaler. Folk verkar också ha tyckt om det – ratingssiffrorna var skyhöga efter finalen, och det fanns inget Twitter där viktigpettrar (typ….såna som jag alltså) kunde plocka isär programmet utan det verkar ha varit allmänt omtyckt. I ett land med 83 miljoner TV-apparater 1983 så tittade 125 miljoner. Det här innebär förstås också att det fanns väldigt många människor som då var känslomässigt investerade i serien och Alan Alda, Loretta Swit, Mike Farrell, Jamie Farr och de andra som stannade kvar hela vägen skulle de sedan bli förknippade med serien resten av sina liv.

Resten av sina liv ja: I skrivande stund finns det ett flertal som faktiskt fortfarande är alive and kickin, även de inte bara nått upp i åttioårsåldern, en del av dem är över 90. Swit, Alda, Farrell, Farr och Gary Burghoff ställer fortfarande gärna upp på intervjuer och pratar om MASH, Alda måste ses som den som hade mest lyckad karriär efter MASH och är fortfarande aktiv på sin blogg och startade häromåret en podd. Karln är alltså född 1936….man kan inte låta bli att gilla honom.

Det är också svårt att inte älska MASH.

Blogg, bond, gubbsvammel, Historik, Recension

Casino Royale (1967)

12 februari, 2020 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Casino Royale
Svensk titel: Casino Royale James Bond 007!

År: 1967

Regi: Ken Hughes, John Huston, Joseph McGrath, Robert Parrish, Val Guest, Richard Talmadge

Manus: Wolf Mankowitz, John Law, Michael Sayers….samt, förmodligen, ”bidrag” av ett flertal andra personer, däribland Peter Sellers, Orson Welles, Mickey Rose, Joseph McGrath och alla andra som kom i närheten med en penna. Ben Hecht skrev första versionerna, och sen arbetade Billy Wilder om dessa….ingen av dem har credit i filmen.

Tagline: ”Casino Royale….is too much for one James Bond!”

Huvudroller: David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Orson Welles, Woody Allen, Joanna Pettet, Daliah Lavi, John Huston, George Raft

Bästa Q-mojäng: Svårt i detta fallet. Säckpipan med maskingevär möjligtvis.

Klassiskt Bond-moment: Den totala uselheten.

Oh boy, var ska vi börja med den här? Allt är en röra med den här filmen. Historien bakom, produktionen, bråken, och slutprodukten. Till och med postern är den fulaste, och märkligaste, man sett. Det kan förstås vara så att en och annan inte ens visste om att den här Bond-filmen existerade (vi har alltså INTE hoppat direkt fram till Daniel Craig-erans Casino Royale från 2006!), så det är bäst att ta det från början.

casionroyale3 — Sellers och Welles i samma bild, dock inte i samma rum samtidigt.

Casino Royale var Ian Flemings första bok om James Bond, och han sålde både TV och film-rättigheterna till den redan på 1950-talet. Den första gången Bond hamnade framför en kamera var TV-filmatiseringen av Casino Royale som sändes 1954 i amerikansk TV, ett en-timmes avsnitt med Barry Nelson som Bond. Jag skrev om det här i mitt första inlägg om James Bond. Film-rättigheterna såldes till en man vid Gregory Ratoff, för en spottstyver (okej, 6000 dollar, men det var inte så mycket ens då). Dels var Fleming sugen på att göra film av sin karaktär, men han behövde också pengar, vilket var anledningen till att han sålde så billigt. Ratoff fick inte ihop finansiärer för att producera en film, och sen dog han 1960. En man vid namn Charles K Feldman företrädde änkan och fick därmed sina händer på rättigheterna, som ombud till henne. Redan i detta skede kom Broccoli fram till Feldman och uttryckte intresse för att göra en Bond-film (detta är alltså innan Dr. No), men Feldman tackade nej och försökte tillsammans med Howard Hawks få till en filmatisering, med Cary Grant (!) i rollen som James Bond (vem hade velat se den versionen, hand upp!). När sen Salzman och Broccoli gjorde en deal med Fleming om att få filma de resterande (av vilka inte alla ens var skrivna än) böcker ingick alltså inte Casino Royale, eftersom han inte gärna kunde sälja rättigheterna en gång till. Feldman och Hawkes lade ner sina planer när Dr. No kom ut. James Bond blev snabbt en megasuccé och naturligtvis blev Feldman inte mindre sugen på att göra sin egen Bond. Han hade dessutom fram till 1964 investerat en halv miljon dollar ur egen ficka på projektet, men inte kommit någonvart. Han gick faktiskt till EON (Broccoli och Salzman) först och frågade om de hade lust att samproducera nästa Bond, men eftersom dessa just varit med om att samproducera Thunderball med strulputten Kevin McClory så hade de ingen lust att jobba med någon annan igen. Feldman gav inte upp – han gick till Sean Connery och frågade om Connery hade lust att spela James Bond i HANS film. ”Visst”, sa Connery, ”men jag kostar en miljon dollar”. Det tyckte Feldman var för dyrt, så han beslöt sig för att ändra planer helt – enda sättet att kunna göra något vettigt under de här omständigheterna, utan EON och utan Connery, var att göra en parodi.

Men nej, vi är inte färdiga med rörigheterna än. Långt ifrån. Den första Feldman bad om manus var Ben Hecht, en Oscar-vinnande författare som gjorde en väldigt trogen tolkning av ursprungsstoryn, redan 1957 ska han ha levererat ett första utkast. Han gjorde flera versioner av det, med olika vinklar – i en version handlar det om att Le Chiffre äger bordeller runt om i världen och sen utpressar de rika kunderna för att finansiera SMERSHs verksamhet. Det ska ha funnits en scen med Bond springandes genom Hamburgs sex-kvarter utklädd till kvinnlig gyttjebrotterska. Intressant, men det hade knappast under några omständigheter gått hela vägen till filmning, speciellt inte med Connery i huvudrollen….

I vilket fall som helst. Hecht dör 1964, några dagar innan han ska lämna över manuset till Feldman. Manuset skickas då över till Billy Wilder, som skriver om det nästan från början, men behåller några av Hechts idéer. 1966 står Feldman med ett färdigt manus, skrivet av Wilder och Hecht, två av de riktigt stora manusförfattarna genom Hollywoodhistorien. De hade, var och en för sig, arbetat fram ett manus till en seriös Bond, men Feldman hade alltså bestämt sig för att det skulle bli en parodi. Efter detta har en hög med människor lagt till, dragit från, ändrat och dribblat med manuset. Vi kan enkelt få ihop sju olika namn som, i brist på bättre ord, tillfört något till manuset. Att jag berättar det här beror på att det fanns ju alla förutsättningar, ett tag, för att det skulle bli en fantastisk film. Sen….hände saker.

Columbia pyntade upp 6 miljoner dollar för produktionen, men drog ganska snabbt över till det dubbla. EONs egna Bond det året, alltså nästa ”riktiga” Bond, You only live twice, hade en budget på 9,5. Feldman lyckades binda en rad storstjärnor till projektet, och även några som var up-and-coming, som till exempel Woody Allen. På något vis kontrakterades fem regissörer, däribland John Huston, som skulle regissera olika delar av filmen. Val Guest fick efter ett tag, när man började förstå åt vilket håll det barkade, erbjudandet att filma och regissera sekvenser som skulle binda ihop de olika delarna – vilket han tackade nej till eftersom han förstod att det inte var möjligt. Om det inte säger något om kvaliteten på slutresultatet så vet jag inte vad som gör det.

Feldman förlorade snabbt kontrollen, vissa säger att han gjorde det i stort sett samma dag som själva filmningen började. De olika regissörerna och stjärnorna gjorde som de ville, och alla ville maximera sin del. Feldman fann sig ofta stående och regissera en tagning, varpå alla gjorde som de ville ändå. Till exempel sägs det att Peter Sellers, när han tackade ja till rollen som Evelyn Tremble/James Bond, var övertygad om att filmen skulle vara seriös – och blev förtvivlad när han insåg att så inte var fallet. Han ville, som många komiker vill en bit in i karriären, visa att han kunde spela en seriös roll, men fick inte det. Han anställde då en egen manusförfattare och försökte så långt han kunde spela sin del av filmen seriöst. Vissa menar att han anställde denne för att få bättre repliker än Orson Welles.

casino1967-2 — Här någonstans, ca sju minuter in i filmen, börjar man förstå att det kommer vara riktigt uselt. Denna sekvens är regisserad av John Huston. Det hjälper inte.

Jag tänker inte bry mig om att berätta om handlingen. Det är alltså egentligen David Niven som spelar en åldrande James Bond (ironiskt, eftersom det var Flemings personliga förstaval istället för Connery, här kan vi se hur otroligt fel han skulle vara i rollen), men snart döps alla agenter om till James Bond för att förvirra fienden. Känner ni inte igen detta från Casino Royale-filmen med Craig så beror det på att det här var Ben Hechts idé och har inget med Fleming att göra. Utöver det så är det helt omöjligt att hänga med i historien. Samtidigt som folk springer omkring, och det skjuts, saker går sönder, tusen lättklädda tjejer passerar på olika sätt (oftast utan motivering), så händer egentligen ingenting. James Bond visar sig ha en dotter….som han fått ihop med Mata Hari. Vi får se henne springa omkring och jaga något. Så här långt in i filmen sitter man nästan och halvgråter för att det är så uselt. Man bryr sig inte längre. Då dyker plötsligt Woody Allen upp framför en arkebuseringspatrull och Allen går in i någon sorts autopilot där han ad-libbar fram typiska one-liners, som i en Allen-film eller på scen, hade funkat, men här bara blir konstiga.

Budgeten sprack nästan omgående. Av Londons fyra stora studios hade man bokat tre stycken i flera veckor. Att man inte också hade den fjärde berodde på att andra produktionsbolag protesterade eftersom Casino Royale blockade all annan produktion. Flera stjärnor hade i sina kontrakt en fix summa för en bestämd inspelningstid, och att för varje dag som deras delar sköt över tid skulle de få höga bonusar. Detta var nästan legio. En av dessa var Deborah Kerr, som spelar M:s ”änka”. Hon var kontrakterad för tio dagars inspelning, och drog det över, skulle hon tjäna väldigt mycket mer. Hon var tvungen att stanna så länge att hon kunde bygga en ny swimmingpool till sin villa. Hon döpte poolen till ”Charles K Feldman memorial swimming pool”. En annan som fick vänta var Woody Allen. Woody Allen blev influgen till London för en liten roll som bara borde ha tagit någon eller några dagar att filma, men fick sitta på ett dyrt hotellrum och vänta medans hans inspelningar sköts upp. Varje morgon fick han veta att ”nej, inte idag heller” och i ren frustration skrev han manus till sin andra film Take the money and run på hotellrummet som ett sätt att fördriva dagarna. Han ska ha bestämt sig där och då att inte arbeta ihop med andra när han gör film, för att i möjligaste mån undvika det kaos han upplevde på den här produktionen. Allen ska fortfarande bli på dåligt humör om någon påminner honom om att han var med i den här filmen. Det sägs att han till och med lämnade inspelningen innan han var färdig, så frustrerad över att aldrig bli klar att han satte sig på första flyget tillbaka till New York, fortfarande i hans rollkläder.

På tal om att lämna inspelningen. Peter Sellers var en av världens mest kända komiker under 1960-talet, känd från radio, TV och film. Han kunde imitera, improvisera, göra fysisk humor så väl som anarkistisk crazy-humor, som här, innan Monty Python, fortfarande upplevdes som lite farlig på brittiska öarna. Han var dessutom gift med Britt Ekland, världsberömd fotomodell och allmän kändis i sin egen rätt (även om de vid inspelningen av Casino Royale hade påbörjat sin separation). Peter Sellers var en rockstjärna. Han var också en av de mest osäkra, instabila, excentriska och tjuriga människor man kunde ha oturen att arbeta med. Det krävdes en alldeles fantastisk regissör för att dra ur honom det man ville ha – en Stanley Kubrick eller Blake Edwards. Den oformliga massan som försökte klämma fram något vettigt ur Casino Royale-soppan funkade såklart inte. Sellers gjorde som han ville, och anlitade egen manusförfattare till sina delar, och insisterade på att vara trogen romanen (vilket han är ensam om faktiskt, det enda som finns kvar från romanen är just bitarna han är med i).

casino1967 — Ursula Andress är förstås fortfarande snygg. Det hjälper inte heller.

Problemen var flera – han och Orson Welles, som spelar Le Chiffre, absolut hatade varandra. Det finns flera versioner till varför, varav alla kan vara sanna: en version är att Drottning Elisabeth (som i skrivande stund fortfarande sitter på tronen som ni vet) har en syster vid namn Margareth, alltså prinsessan Margareth. Hon och Sellers kände varandra sen tidigare från olika sammanhang. Prinsessan behagade komma och hälsa på inspelningen – men gick rakt förbi Sellers och fram till Welles, som hon glatt hälsade på. Sellers ska ha blivit vansinnig. Han försvann från inspelningen och vägrade befinna sig i samma rum som Welles igen. Faktum är att scenerna i kasinot med de två mot varandra är inspelade var och en för sig med body doubles – de befann sig inte i samma rum även om det ser ut så.

En annan orsak till schismen kan ha varit att Welles insisterade på att hans karaktär skulle göra trolleritrick, i sin roll som Le Chiffre. Detta irriterade Sellers vansinnigt, vilket förmodligen fick Welles att insistera ännu mer. Man kan förstå irritationen – så mycket som jag ändå älskar Orson Welles så är de inslagen bara helt bisarra och tillför varken karaktären eller handlingen någonting.

Förmodligen är största orsaken till deras ömsesidiga hat ren egoism. Båda kände sig antagligen hotade av den andre, den hämmade, osäkre britten Sellers och den bullrige, geni-förklarade amerikanen Welles. En tredje version berättar nämligen att Sellers envisades med att alltid komma för sent till inspelningen, vilket Welles gjorde sig lustig över. Sellers blev förbannad och stormade ut. Återigen, det verkar finnas många olika förklaringar – de kan alla vara sanna, och kanske ingen av dem är det. Sellers fick en dag nog och försvann från inspelningen, utan att meddela någon. Det tog flera dagar innan man insåg att han inte hade för avsikt att komma tillbaka, vilket gör att man fick försöka pussla ihop hans återstående bitar utan honom. Vilket man inte lyckas med.

Man kan fortsätta med historier, men man blir nästan mest deprimerad när man inser vilken usel film detta är. Jag försökte se den första gången för något år sedan, men kom bara tjugo minuter in i den innan jag gav upp. När jag nu blev tvungen, inför det här Bond-projektet, att verkligen stålsätta mig och forcera mig genom den, kändes det som att tiden stod stilla. När man tror att filmen snart måste vara slut har det gått 35 minuter. Och filmen är 2 timmar och 11 minuters tradigt, fult elände där ingen, absolut ingen, fattar vad de gör. Om du tänker ”jag ska se alla Bond”, så lägg ner det projektet. Du måste nämligen ta dig igenom den här, och det är inte värt det. Den är dessutom ganska svår att få tag i, som tur är.

Det enda bra med den är musiken. Den är skriven av Burt Bacharach och spelas av Herb Alperts orkester, ledmotivet ”The look of love” sjungs av Dusty Springfield, så vi får ta och muntra upp oss med det tycker jag:

bond, Historik, Recension

Thunderball (1965)

5 februari, 2020 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Thunderball
Svensk titel: Åskbollen
År: 1965
Huvudroller: Sean Connery, Claudine Auger, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Rik Van Nutter, Guy Doleman, Molly Peters, Martine Beswick, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell,

Regi: Terence Young

Tagline: ”James Bond does it everywhere!” Subtilt, verkligen….

Bästa Q-mojäng: Måste förstås vara jet-packen som Bond använder i början av filmen. Den var en uppfinning som militären jobbat på i flera år för att soldater snabbt skulle kunna ta sig över hinder eller snabbt upp på byggnader, men den var väldigt osäker. Den användes också på invigningen av OS i Los Angeles 1984, men den verkar ha lagts ned som projekt sedan dess. I undervattensscenerna använder Bond också en ”rebreather”, en liten sak man sätter i munnen som ska ge luft i fyra minuter. Efter premiären av filmen kontaktades produktionen av en man som sa att han arbetat på en sådan i flera år för brittiska marinen men inte lyckats, och ville veta hur de hade gjort – ”den var förstås fejk – skådespelarna höll andan”, blev svaret.

Historien bakom Thunderball är rörig, och går tillbaka till 1959, alltså innan Salzman och Broccoli ens var inblandade i Bond. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Kevin McClory och hans äganderätt till historien ”Thunderball”. I korthet så nappade han på Ian Flemings försök att få upp Bond på bioduken, köpte rättigheterna till Bond, och anlitade Jack Whittingham att skriva ett manus. McClory, Whittingham och Fleming arbetade tillsammans fram historien som utgör Thunderball, och Whittinghamn skrev manus. McClory hade precis då gjort en helt annan film, som skulle finansiera 007-projektet. Den filmen floppade rejält, och produktionen stannade av. När Fleming insåg att det förmodligen hade skitit sig gjorde han en bok av historien, utan att namnge de andra två som varit med att ta fram storyn, sålde sedan filmrättigheterna för Bond på bioduken till EON Productions, och scenen var satt för en enormt segdragen rättsstrid som skulle sträcka sig fram till 2000-talet, och som också är bakgrunden till att Thunderball filmades igen 1983 som Never say never again av ett helt annat produktionsteam än EON. Om man vill läsa mer om alla turer runt Thunderball så tycker jag man ska gå till den svenska sidan agent007.nu som har en lång utförlig text om detta.

McClory och EON nådde en uppgörelse 1965. En av statuterna i uppgörelsen var att Kevin McClory skulle få stå som producent för Thunderball, och att få del av intäkterna. Han fick också femtio tusen pund i klumpsumma och credit för historien. Han var därmed en förmögen man, och skulle använda en stor del av denna förmögenhet till att stämma EON igen, men det är en senare historia. Han hade nämligen lovat att inte hävda äganderätt till något som hade med James Bond att göra i tio år.Följaktligen väntade han till sjuttiotalet och började sen bråka igen. Men det hoppar vi över nu. Men för att avsluta den här historien kan man tillägga att det här är sista gången på väldigt länge som både SPECTRE och Blofeld nämns, eftersom McClory hävdade att det var han som hittat på dessa.

Thunderball hade blivit en av Flemings mest framgångsrika böcker, vilket gjorde att EON väldigt gärna ville filma den, och efter Goldfinger hade man nått en uppgörelse med McClory om att få göra det. Man anlitade Richard Maibaum till att skriva manuset. Man kan förstås påpeka det lustiga att han ska skriva ett filmmanus, baserat på en bok, som baserades på ett filmmanus – men man hade inte rätt att använda det ursprungliga filmmanuset, det hade Jack Whittingham rätt till, eftersom det var han som skrivit det (och använde för att i sin tur stämma Ian Fleming). Det finns de som anser att alla juridiska turer runt Thunderball förkortade Flemings liv. Han dog under inspelningen av Goldfinger 1964.

Den ökande populariteten och speciellt framgången med Goldfinger hade dragit upp Bond-febern till max, och när nu nästa film kom redan året efter gick folk och såg den – Thunderball blev den mest sedda Bond-filmen fram till dess och drog in massor med stålar. Den är en av de mest sedda Bond-filmerna på bio genom tiderna, med 140 miljoner sålda biljetter. Någon har också räknat ut att omräknat till dagens penningvärde är det den Bondfilm som skrapat in mest kosing, över en miljard dollar. Den hade också förstås kostat det dubbla mot föregångaren. Budgeten hade ökat exponentiellt sedan Dr. No, då man nu var uppe i åtta gånger dess budget. Man filmade i Frankrike, Pinewood hemma i England, och en stor del filmades på Bahamas. Guy Hamilton blev erbjuden att regissera men var utbränd – han tackade nej på grund av trötthet. Terence Young kom tillbaka och man satte igång att filma, med början i Frankrike för scenerna i introsekvensen.

007-THUNDERBALL-UNDERWATER-BATTLE-GAME-rare-James-Bond-_1 — Spel som släpptes i samband med premiären. Förmodligen lika tråkigt som att titta på undervattenscenerna, men såldes för 1300 dollar på ebay nyligen

Thunderball handlar om SPECTRE som stjäl två atombombsmissiler från ett kapat Vulcan-bombplan. De utnyttjar dessa för att utpressa Storbritannien och USA på pengar. I en lång scen får vi se alla SPECTRE-representanter sitta runt ett långt bord med Blofeld (fast här kallad Nr 1) sitta med ansiktet skymt. Blofeld spelas av Anthony Dawson med Eric Pohlmanns röst, och ingen av dem får någon credit. Han kallas som sagt också enbart ”Number one”, och namnen SPECTRE och Blofeld skulle sedan inte användas på många år på grund av de juridiska problemen runt rättigheterna.

På tal om uppradade representanter – här finns också det enda tillfället då alla 00-agenter finns i samma rum. De sitter naturligtvis och väntar medan Bond tassar in, försenad, till en briefing med The Secretary där de får veta om utpressningen.

Thunderball har många kvinnliga figurer i handlingen, och några av de vackraste. Bond förser sig naturligtvis med några av dem, men i originalhistorien fanns ytterligare en, en dubbelagent vid namn Fatima Blush. Hon skrevs bort ganska tidigt, men i nästa filmning av Thunderball, alltså Never say never again, finns hon med och spelas mästerligt av Barbara Carrera. Här är de främsta kvinnliga figurerna Domino, spelad av Claudine Auger, skurken Largos älskarinna (Auger dubbades av Nikki van der Zyl, som också dubbade Ursula Andress röst i Dr. No.), och Fiona Volpe, spelad av Luciana Paluzzi. Volpe är SPECTRE-agent som är delaktig i kapningen av Vulcan-planet, och som sen hjälper Largo.

Thunderball-brudar — Claudine Auger, Martine Beswick, Luciana Paluzzi – tre skådespelerskor, tre nationaliteter

Det finns en väl dold referens till Goldfinger i en replik som kommer från just Fiona Volpe. Som jag berörde i min text om förra Bond-filmen så fanns det gott om sexism i den, även efter Bond-mått mätt, och det många redan då kritiserade var att Pussy Galore både var lesbisk och skurkaktig fram till dess att hon hade haft sex med Bond (genom visst mått av tvång dessutom), och därefter direkt ställde sig på de ”godas” sida. Volpe låter sig inte charmas så enkelt. Även om de har sex, så betyder det inget för henne. Bond har blivit Bond-ad. Hon säger:

”But of course, I forget your ego, Mr. Bond. James Bond, who only has to make love to a woman and she starts to hear heavenly choirs singing. She repents and immidately turns to the side of right and virtue. But not this one!”

Det hon refererar till är förstås historien med Pussy Galore i den föregående filmen. Man skulle förstås fortfarande kunna kritisera henne, och manusförfattarna, för att göra henne till en kvinna som använder sin kropp som främsta vapen, men förutom den lite nötta klichén så är det ju samma som Bond gör hela tiden också – använder sin kropp som ett vapen.

Lite mer upplivande var säkert de incidenter som hände som involverade hajar i Largos villa med tillhörande pool. En av SPECTREs underhuggare blir bestraffad genom att bli nerknuffad i en pool med hajar. Den som egentligen åker ner i poolen är stuntmannen Bill Cumming, som lyckades förhandla till sig en bonus på 450 dollar för att genomföra stuntet. I poolen finns från början flera hajar, men man använde också en haj man förutsatte var död, och som drogs runt med vajrar för att simulera en jagande och hungrig haj. Tyvärr var inte hajen död, utan ”vaknade” till liv och började jaga Bill Cumming på riktigt. Poolen med hajar orsakade också en annan incident, men då med Sean Connery själv som potentiellt offer. För att Connery överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att gå ner i poolen förvissade han sig om att teamet hade säkrat den. Man hade satt upp plexiglas mellan hajarna och skådespelarna. Tyvärr räckte inte plexiglaset hela vägen upp och en haj smiter enkelt över hindret och jagar Connery – som följaktligen flyger upp ur poolen. Regissören Young beskrev det efteråt som att ”he was literally walking on water”. Det tror jag det. Jag kan också tänka mig att han var ganska sur efter att ha blivit lovad säkerhetsanordningar och sen se en haj glida över just dessa.

Annars är det mest intressanta med produktionen att det här är första gången som den man som spelar Bond i filmen också är den som gör pistol-sekvensen i början. I de tre tidigare var det stuntmannen Bob Simmons som gör sekvensen. Eftersom Thunderball filmades i ett annat format, Panavision, var man tvungen att göra om gun barrel sekvensen, och från och med denna så är det den aktuelle Bond som alltid gör gun barrel-introt. Håll utkik efter Simmons i Thunderball, då det är han som är mannen i drag i början av filmen, som slåss med Bond i det franska slottet.

thunderball-claudineauger — Dr No-återbesökt, denna gång med Christine Auger istället för Ursula Andress. Pikant nog dubbades båda tjejerna av Nikki van der Zyl.

Recension: Jag råkade i en kommentar nyligen påstå att jag tyckte Thunderball var underskattad, men nu när jag ser om den så inser jag att det är den inte alls – jag måste ha tänkt på nästa Bond, You only live twice. Thunderball funkar fint – halvvägs. Sen kommer de till Bahamas och allt stannar upp totalt. Undervattensscenerna är ett arv från McClory, eftersom han hade en fascination vid just detta och gjorde en hel film som baserades på undervattensfilmning, och det var just den filmen som bombade så hårt att han blev utfattig och stannade upp hela processen med att föra Bond till filmduken. Då var undervattensscenerna redan inskrivna i historien. Problemet är att under vatten sker allting i halva farten, och man har svårt att se vem som är vem. Även Terence Young klagade efter premiären på att just dessa gjorde att filmen tappar tempo, och han har helt rätt – filmen sjunker snabbt, för att göra en riktigt kass ordvits av det. Däremot är den helt duglig fram till dess, med starka karaktärer och en historia som funkar både som kalla kriget-baserad och superskurk-inriktad. Det är synd att andra timmen inte är lika intressant som den första. Det finns också, enligt mig, några riktigt fåniga fel i den som lätt hade kunnat undvikas. Bond blir till exempel skjuten i foten och haltar genom gatorna, för att sedan någon minut senare dansa förföriskt med en tjej. Sen kommer Fiona Volpe och dansar med honom – Bond ser att någon tänker skjuta på honom och vänder snabbt runt så att skottet träffar Volpe i ryggen. Men detta framgår först efter att Bond särat på fingrarna, då forsar blodet fram. Skottet gick alltså genom fingrarna?

Blogg, gubbsvammel, Historik, Recension

From Russia with love (1963)

6 november, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

From Russia with love
Svensk titel: Agent 007 ser rött
År: 1963
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendariz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson

Klassiskt Bond-moment: Många. Kanske framförallt SPECTRE/ Sovjet- agenten Rosa Klebbs kniv-sko.

Q-Mojäng: I den här filmen gör Desmond Llewelyn sin debut som Q, och det finns egentligen bara en Q-gadget med-en resväska med olika saker gömda, bland annat tårgas och guldmynt. Bond har också en mobiltelefon i sin Bentley.

Intrikat historia där Spectre vill hämnas Dr. Nos död från förra filmen genom att använda sovjetiska agenter och en avkodningsmaskin för att gillra en fälla för James Bond. Storyn tar till ganska stor del plats i Istanbul och skurkarna är SPECTRE mer än ryssarna, eftersom producenterna var övertygad om att kalla kriget snart skulle vara över…

Filmen bygger på Ian Flemings bok ”From Russia, with love” (notera kommatecknet) som i Sverige heter ”Kamrat Mördare” och kom året innan boken ”Döden på Jamaica” som blev Dr. No. Anledningen till att man valde ”Kamrat Mördare” var att president John F. Kennedy i en intervju i tidningen Life sagt att hans favoritbok var just ”Kamrat Mördare”, och man försökte rida på den hypen. John F. Kennedy var fortfarande i livet och väldigt populär. Fleming och Kennedy träffades faktiskt en gång, och det mötet är ganska viktigt i Bond-historien.

Ian Fleming hade fortfarande vänner inom brittiska säkerhetstjänsten (han hade själv tjänstgjort där under kriget) och blev genom gemensamma bekanta inbjuden till en fest som senator John F. Kennedy höll på våren 1960, alltså ett halvår innan han valdes till president. De två pratade och Fleming nämnde att han hade skrivit ”några spion-romaner” varpå Kennedy snabbt blev intresserad. Han lovade att läsa dem vid tillfälle, och ganska snart efter skulle han i en intervju säga att han alltid hade en Bond-roman på nattduksbordet. Det fick Bond-böckerna att slå igenom på allvar i USA, och bäddade säkert för succén för filmerna. Fleming sa också en annan sak till Kennedy under deras samtal: Han hade tänkt ut ett sätt att bli av med Fidel Castro. Castro hade snabbt blivit en intensiv smärta i röven för amerikansk utrikespolitik och Kennedy började lyssna intresserat. ”Skägget”, började Fleming, ”Castros skägg är hemligheten. Ni måste få honom att raka av sig skägget, för utan det kommer han att se ut som vilken man som helst och därigenom förlora sin dragningskraft på folket. Sprid ut ett rykte om att skägg drar åt sig radioaktivitet, och därför är farligt och dessutom gör män sterila. Då kommer han att raka av sig skägget direkt och förlora sin makt”. Kennedy skrattade gott åt historien, men jag är inte så säker på att det var ett skämt. Fleming hade verkligen så här konstiga uppfattningar om en massa saker. Som Bond själv säger i den här filmen när han får höra SPECTREs plan: ”Must be a pretty sick collection of minds to dream up an idea like that.”

(Måste bara lägga till en sak till innan jag släpper Kennedy: Natten innan Kennedy blev skjuten såg hand ”From Russia with love” på privat visning i Vita Huset och Lee Harvey Oswald läste en Bond-bok innan han somnade).

I vilket fall som helst så var Kennedy en direkt orsak till valet av ”From Russia, with love” som andra film. Eftersom ”Dr. No” rullat på bra i biljettluckorna så hostade United Artists upp dubbla budgeten för uppföljaren – två miljoner dollar, varav Sean Connery fick sin kontrakterade summa på 56000 och dessutom hundra tusen i en bonus. Sean Connery var härmed en rik man.

De Bond-fixturer som vi idag räknar med, som inte introducerades i Dr. No, hamnar på plats här. Framförallt intro-sekvensen; jag påpekade felaktigt att den typiska introsekvensen var på plats redan i första filmen-så är inte fallet. Men här sätter man en inledande spänningssekvens först, sen introt med flickor i silhuett med de medverkandes namn projicerade på kropparna (förtext-filmen är gjord av Robert Brownjohn och inte Maurice Binder som man kan läsa på en del ställen, Binder var sur på producenterna, men skulle återvända efter Goldfinger), samtidigt som en särskilt skriven låt spelas. Denna ordning, tillsammans med sekvensen där Bond skjuter mot en kameraslutare, har varit standard i varje Bond-film sedan dess. Bond-låten i detta fall är ”From Russia with love” och i introt är den instrumental, Matt Monros version med sång strömmar ur en radio i själva filmen.

Produktionen blev svår, och väldigt mycket av den större budgeten åts upp av oförutsedda händelser. Filmen är inspelad i Pinewood studios hemma i England, i Istanbul, Turkiet, och den avslutande båtsekvensen i Skottland. De största problemen hade man i Istanbul, där många scener försvårades av att människor samlades och tittade på. Till exempel på tågstationen samlades 3500 människor som var nyfikna. När man skulle göra scenen med råttorna gick allting fel – först tog man tamråttor som man gjorde bruna med choklad. De vägrade röra sig utan samlades i en stor hög och slickade chokladen av varandra. Man anlitade då en råttfångare i Madrid som fångade 200 råttor. De vägrade också röra på sig ända tills någon (det sägs att det var Sean Connery själv) öppnade en dörr och alla råttorna flydde, och skapade kalabalik på inspelningen.

Det största och sorgligaste problemet orsakades av att Pedro Armendariz som spelade Kerim Bey var dödligt sjuk i cancer. Ibland kan man se uppgiften att han fick diagnosen medan de spelade in filmen, ibland att han tog jobbet för att försäkra sig om att hans blivande änka skulle ha en finansiell trygghet efter att han dött. Förmodligen det sista, men det blev huvudbry när de väl kom till Istanbul, för han var sjukare än någon hade trott, även han själv. Inspelningsschemat fick läggas om så att alla scener med Armendariz fick spelas in först, och i många scener användes en body double, enligt uppgift Terence Young själv. Till exempel i scenen i zigenarlägret ser man honom ofta med ryggen mot kameran. När Armendariz scener var färdiga lades han direkt in på sjukhus, och på något sätt hade han lyckats smuggla in en pistol. Han sköt sig själv på sjukhuset. En detalj för att lägga extra sorgekant på historien: Troligen var orsaken till hans cancer att han medverkat i filmen The Conqueror, Howard Hughes stora flopp från 1956 med John Wayne i huvudrollen. Filmen spelades in på en testplats för atombomber i Utah. 91 av 220 personer i filmproduktionen ådrog sig cancer.

Även i slutet av inspelningen när den långa båtjakten skulle spelas in blev det problem. Efter att ha försökt spela in på plats i Turkiet bestämde man sig för att flytta tillbaka till Storbrittanien och spela in vid kusten. Terence Young var med i en helikopter som skulle scouta efter lämplig inspelningsplats när den oerfarna piloten tappade kontrollen över helikoptern och man störtade i havet. Hela besättningen fastnade under vattnet och Young blev kvar i en luftbubbla inuti helikoptern i flera minuter innan han lyckades ta sig ur. Både han och fotografen som var med kravlade ur vattnet och fortsatte jobba samma dag. Alla överlevde och klarade sig utan större skador, men det blev dramatiskt och det hjälpte säkert inte moralen.

Det finns mycket att säga om kvinnorna i ”From russia with love”. Till exempel är det en av få Bond-filmer med en kvinnlig antagonist, här Rosa Klebb, spelad av Lotte Lenya. Lenya hade haft en lång karriär som skådespelerska innan den här rollen men skulle alltid bli ihågkommen som lesbisk Bond-skurk med kniv i skon. Daniela Bianchi var en italiensk Miss Universe-deltagare, hon spelar kvinnan som luras att vara lockbete åt Bond genom att låtsas vara rysk avhoppare, som dessutom ska lämna över en avkodningsmaskin till väst. Bianchi är ingen skådespelerska men passerar utan att göra bort sig. Hon sattes i hård språkträning för att lära sig engelska, men i slutändan dubbades hon ändå av en engelsk skådespelerska, precis samma grej som man gjorde med Ursula Andress i föregångaren. För att påminna oss om att det är en liten annan tidsålder vi pratar om kan vi tänka på att i scenen där Bond och Kardim Bey spionerar på ryssarna med ett teleskop i golvet, tog regissör Young in en body double åt Bianchi. Han gillade inte hennes ben och ville ha en tjej med snyggare…ganska illa om en Miss Universe-tvåas ben inte duger åt Bond! En annan lustig detalj är att en av tjejerna som slåss i zigenarlägret också hade varit med i Miss Universe, Alice Gur. Gur var från Israel och som det slumpade sig delade hon rum med Bianchi under tävlingen, 1960. Den andra zigenartjejen heter Martine Beswick och var också med i Thunderball (Åskbollen) några år senare.

Bianchi var med om en bilolycka i slutet av inspelningen. Hennes chaufför somnade bakom ratten och de körde av vägen. De klarade sig utan större skador, men Bianchi slog i ansiktet som svullnade upp och hon kunde inte filma på några veckor.

Apropå zigenarlägret och tjejfighten. Om vi lägger bort det problematiska (ur vår tids perspektiv) med hela upplägget, så är det ändå den svagaste delen i filmen. Tjejerna övade i flera veckor, med en stuntkoordinator, på slagsmålet och det ser ändå kasst ut. Det finns ett ögonblick där den ena tjejen ska försöka klösa (antar jag) den andra men hindras, och tjejen som blir attackerad stirrar på handen. Det ser helt overkligt ut. Så är det faktiskt i flera slagsmål i filmen – folk stirrar på helt fel saker. Det ser väldigt teatraliskt ut. Men för att återvända till zigenarlägret så förutom själva fighten så är lägret uppbyggt i Pinewood studios, och det syns – plast och strålkastare förstör stämningen. Med de extra pengarna man fått för den andra Bond-filmen så är de flesta utomhusscener också filmade utomhus, vilket var ovanligt för tiden, speciellt båt och biljakterna, därför känns detta extra plastigt. Att det sen antyds att Bond får båda tjejerna i slutet får vi väl ha överseende med antar jag…

Det slagsmål som funkar är mellan den blonde skurken Red Grant (Robert Shaw) och Bond på Orientexpressen. Det finns flera orsaker till att den funkar bra. Under hela filmen har det byggts upp en stämning runt Shaw, han säger till exempel endast något enstaka ord under hela filmen. Shaw är helt enkelt en suverän skådespelare också, som gör en av de bästa Bond-skurkarna någonsin. Sen är slagsmålet suveränt filmat med två statiska och en rörlig kamera, och just att använda en rörlig kamera i ett så trångt utrymme var unikt för tiden – idag är det vardagsmat, men det ger en känsla av att vara instängd tillsammans med kombattanterna. Tydligen så effektivt att svenska censuren klippte rätt hårt i scenen. Den svenska censuren har aldrig varit känd för att förstå filmkonsten speciellt väl…

Film and Television — Lotte Lenya och Robert Shaw. Lenya var gift med Kurt Weill, kompositören

Sen har vi förstås alla de andra skurkarna – Rosa Klebb som redan nämnts, Vladek Sheybal som schackgeniet Kronsteen, och så första gången vi får se Ernst Stavro Blofeld, här endast kallad Nr. 1, eftersom han är uber-boss för SPECTRE. Vi får dock förstås aldrig se hans ansikte….(han spelas av Anthony Dawson). Vad gäller skurkar får vi leta länge i Bond-världen innan vi hittar en bättre ensemble.

I Flemings böcker kör Bond nästan alltid en Bentley, men det här är enda filmen där han kör en sån. Anledningen är att Bentley produktplacerade sin bil i filmen. Den bedömdes dock vara totalt osexig, och i fortsättningen har han häftigare bilar. Helt rätt….I början av filmen, när han hånglar med Sylvia Tench som också raggar på Bond i första filmen, blir han avbruten för att det ringer….från bilen. Sylvia Tench-karaktären var planerad att vara Bonds ständiga älskarinna, eller typ KK, men idén verkar ha övergivits efter den här filmen.

From-Russia-With-Love-095 — ”Nej, jag lovar, det är jobbet”

From Russia with love är en av de bästa Bond-filmerna – den har tempo, spänning, minnesvärda karaktärer och den förlitar sig inte på en massa uppfinningar och trick. Den blev också en fantastisk succé, som gick direkt upp på biotoppen världen över, framförallt hemma i Storbrittannien och USA, och säkrade framtiden för franchisen. En stor del av den succén ska vi tacka klipparen Peter Grant för, som ser till att ge filmen ett jämnt tempo, och det ska också ha varit hans idé att sätta scenen där Bond blir dödad först, och sen ta introt. Det kastar tittaren direkt in i spänningen.

Det finns en sak jag undrar över varje gång jag ser den här filmen – det finns en scen där Bond och Bey siktar med ett gevär mot en enorm reklamskylt för filmen ”Call me Bwana”, där Anita Ekbergs ansikte fyller nästan hela skylten. Ur munnen öppnas en dörr och skurkar kliver ut. Bond skjuter en av dem och säger sen ”She should have kept her mouth shut”. Att filmen producerades av EON Productions och Broccoli ville trycka in lite gratisreklam är klart, men det känns som att det Bond säger är ett internt skämt. Jag har aldrig sett någon förklaring till det. Kan det vara så att hon redan vid den här tiden var helt prillig och alla ville att hon skulle hålla klaffen? Typ som man tänker om man hört hennes sommarprat? Kanske.

Blogg, gubbsvammel, Historik, Recension

Dr. No (1962)

30 oktober, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Dr. No
Svensk titel: Agent 007….med rätt att döda
Japansk originaltitel (i översättning): We dont want no doctors!
Koreansk originaltitel (i översättning): 007 Murder number!
År: 1962
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, John Kitzmiller, Lois Maxwell, Peter Burton,

Klassiskt Bond-moment: Definitivt när Ursula Andress som Honey Ryder kliver upp ur vattnet iklädd bikini. Den bilden hängde på pojkrumsväggar i årtioenden efteråt. Men också scenen där Sean Connery för första gången säger den klassiska repliken ”Bond….James Bond”, framför ett spelbord och iklädd frack, är förmodligen den bästa leveransen av den repliken någonsin.

Bästa Q-mojäng: Det finns inte så många med här, men geiger-mätaren var förmodligen den mest high-tech pryl man kunde tänka sig. Den har sedan blivit stapelvara i science fiction (och i verkligheten). Pennan med cyanidkapsel är lite cool också, men den kommer inte från Q.

Bond-serien kunde knappast ha börjat bättre, med tanke på förutsättningarna. Första filmen är verkligen en stabil start, och det är imponerande hur många ingredienser som vi räknar med ska höra till en Bondfilm som redan är på plats – Bond som skjuter mot kameran i början, Bond-temat (som skrevs av Monty Norman och inte John Barry som verkar vara den allmänna uppfattningen), repliken ”Bond….James Bond”, vinjetten med nakna damer i silhuett som flyger förbi medans filmen presenteras….och så vidare. Och så Sean Connery förstås.

saltzmanfleming — Ian Fleming och Harry Saltzman

Jag har redan varit inne lite på hur produktionen startade, men i korthet så hade Harry Saltzman option på rättigheterna till Flemings böcker men hade inga planer på att använda den, Albert Broccoli ville köpa dem, men istället bestämde de sig för att slå sig ihop och skapade produktionsbolaget EON. Ni som kan er Ian Fleming vet att Dr No inte är den första boken om James Bond, utan den sjätte. Man ville egentligen först filma Thunderball, den åttonde, men som jag skrev om tidigare hade det redan hade blivit trubbel runt rättigheterna för Thunderball – Kevin McClory hade dragit Broccoli till domstol över dessa. ”Casino Royale”, som är den första boken, hade Fleming redan sålt rättigheterna för. Man valde därför Dr. No, eller ”Döden på Jamaica”, som den heter i svensk utgåva. Man ska ha valt den därför att storyn är ganska rak, skulle innebära få inspelningsplatser och för att den skulle tjäna som en bra introduktion till karaktären James Bond. De hade också lite ”tur”, problem med raketuppskjutningar på Cape Canaveral och ovanligt starka radiovågor runt Kuba gjorde att bokens story om missiler som kidnappas i luften plötsligt blev lite mer trovärdig. Dessa saker påverkade inte valet av bok att filmatisera, det var bara ren tillfällighet att de var aktuella nyheter då. Idag är det bara helt onödigt vetande eftersom båda händelserna hade naturliga orsaker och inte ledde till något mer.

Man hade ett avtal, och början på ett manus, och så började man leta pengar i USA. Det gick dåligt. Ingen studio ville finansiera projektet. ”För brittiskt”, ”för fokuserat på sex” sades det. Till slut fick man United Artists att satsa på projektet, men man fick bara en miljon dollar, vilket även vid den här tiden inte var så mycket, vilket också syns i filmen. Lite av känslan går förlorad när man ser Sean Connery sitta och skumpa i en bil i en studio med en film av en väg uppblåst bakom honom. Berömd är också guldfiskarna – Dr. No bor djupt under vattnet och man ska kunna se undervattenslivet runt honom. Detta försökte man uppnå genom att köpa in osedd arkivfilm av fiskar. Problemet var att det var guldfiskar som såg pyttesmå ut. Man blev tvungen att förstora filmen, och lägga till repliken att glaset agerade som förstoringsglas. Det finns många billiga detaljer i filmen om man tittar noga, vilket är en skarp kontrast till det högbudget-monster Bond snabbt blev.

Det finns två män som förmodligen på egen hand såg till att James Bond skulle leva vidare och bli en global succé. Först Terence Young, regissören, som såg till att föra in humor i Ian Flemings ganska mörka, humorlösa böcker. Han fick också till ett tempo som gör att filmen hela tiden rör sig framåt och håller intresset uppe. Hade man filmat den rasistiske, homofobe, sexistiske tråkmånsen rakt av från böckerna, hade nog det här blivit den enda filmen i serien.

Den andre mannen är förstås Sean Connery, som ser till att huvudpersonen är en man av kött och blod och som gör Bond trovärdig mitt i den osannolika storyn. Men naturligtvis var vägen till valet av Connery krokig.

Av alla personer som ska ha tillfrågats om huvudrollen är Cary Grant den mest uppseendeväckande. Det är lite svårt att tänka sig idag – det hade helt avgjort blivit en helt annan film med den leende, hygglige Grant. Historien går att han inte var helt ointresserad, men att han bara kunde tänka sig göra en film, vilket inte alls passade Saltzmans och Broccolis planer. Enligt Broccoli frågade man redan här Roger Moore, men ansåg att han var lite för ung och ”a shade too pretty”. Moore själv påstår att han aldrig blev tillfrågad, men det är ju möjligt att man åtminstone funderade på honom redan 1962 men aldrig kom så långt att fråga honom personligen. Att Broccoli senare ansåg att Moore var för ”söt/snygg” är rätt intressant – man ville alltså ha någon som inte var för tvålfager, snarare mer grovhuggen, manligare, som kunde utstråla mer sex. Min teori till varför Roger Moore inte fick giget är mycket mer prosaisk – hans TV-serie ”The Saint”, eller ”Helgonet” i Sverige, hade premiär på TV dagen innan Dr. No hade premiär på bio. Han var förmodligen redan uppbunden av andra åtaganden.

Ian Fleming själv hade försökt hålla sig utanför processen men kunde ändå inte låta bli att låta det bli känt att han hade ögonen på skådespelaren Richard Todd. Todd blev det inte heller.

Den 30-årige skotten Sean Connery klev in på Saltzmans/Broccolis kontor en dag och sa att han ville provfilma för rollen. Han såg ovårdad ut och hade skrynkliga, billiga kläder, men gjorde en bra provspelning. När han sedan gick mot sin bil tittade producenterna på honom genom fönstret och såg hur välbyggd och atletisk Connery var-före detta kroppsbyggare och fotbollsspelare, bredaxlad och lång. Kunde de bara få honom att se naturlig ut i en frack eller kostym så skulle saken vara biff.

En annan version av hur Connery fick rollen var att Broccoli såg filmen ”Darby O´Gill och småfolket” från 1959, en av Connerys första roller. I filmen utbryter ett slagsmål, och Broccoli blev tagen av hur kraftfull Connery såg ut. Han ska ha sett filmen igen tillsammans med sin fru för att hon skulle konfirmera att Connery hade sex appeal. Sånt man måste göra tydligen som filmproducent….

Problemet var bara att man hade startat en tävling för att hitta Bond, lite grann som man gjorde för att hitta Scarlett O´Hara när Irving Selznick skulle producera ”Borta med vinden”. Man hittade sex finalister, bestämde sig för en idag bortglömd modell vid namn Peter Anthony, men upptäckte snabbt att han var helt hopplös framför kameran. Vilket var tur, eftersom man i praktiken redan hade bestämt sig för Sean Connery. Connery skrev på för fem filmer, och det första som hände var att regissör Terence Young lät sy upp en frack åt honom som han skulle äta, gå och sova i, bokstavligt talat, för att bli bekväm i den. Han tog också med Connery på de finare ställena i London, lät honom träffa innefolket, gå på casino. Han skulle bli ”cool”.
Det finns också ett välspritt rykte att Connery har tupé i de första filmerna eftersom han snabbt började bli tunnhårig. I ”Dr. No” har han inte det, den började han med i tredje Bond-filmen, tvingad därtill av producenterna.

Fleming gillade inte valet av Connery – alls. Han avskydde det till och med, han tyckte Connery var raka motsatsen till hur han tänkt sig Bond. Connery kom från Skottland, hans föräldrar var städare och fabriksarbetare, respektive. Genuin arbetarklass med andra ord. Fleming gillade enligt uppgift inte filmen Dr. No ”Dreadful. Simply dreadful”, ska han ha sagt, men han måste uppenbarligen ha ändrat åsikt om Connery, eftersom han direkt efter första filmen skrev i ”On her majestys secret service” att hans föräldrar härstammade från Skottland, vilket legitimerar valet av Connery. Det finns en pikant detalj till detta – han skrev till att Bonds flickvän är Theresa Vicenzo, och beskrev henne efter Ursula Andress. När man sedan filmade ”On her majestys secret service” spelades de två karaktärerna av George Lazenby och Diana Rigg, som inte alls ser ut som sina förlagor. Plot twist!

Man behövde en kvinnlig motspelare också, i rollen som Honey Ryder. Första-valet där var Julie Christie, en ung skådespelerska som precis hade slagit igenom och tillhörde innefolket i London. Hon skulle med åren bli en framgångsrik skådespelerska med många tunga roller, men i diskussionerna till första Bond-filmen avfärdades hon snabbt med argumentet ”inte tillräckligt bystig”. Anita Ekberg ska ha diskuterats, men hur långt det gick vet man inte. Med bara två veckor kvar innan filmningen skulle starta hade man fortfarande inte någon Honey Ryder. Albert Broccoli ville ha ett nytt ansikte, någon som skulle vara snygg uppenbarligen, och som inte var alltför dyr. Enligt legenden, och sånt här ska man ta med en nypa salt, så såg någon i teamet ett foto av Ursula Andress i en genomblöt t-shirt, och bestämde sig där och då för att det skulle vara hon. Bilden ska ha varit från en wet t-shirt tävling, men eftersom ingen någonsin lyckats leta fram fotografiet eller verifiera att Ursula Andress någonsin varit med i en sådan tävling så är det nog en skröna. Låter som en publicitetsgrej, if you ask me…. Sant är iallafall att hon snabbt kontrakterades, skickades till Jamaica utan att egentligen veta speciellt mycket om filmen eller träffa någon från teamet. När hon väl träffade teamet måste de ha upptäckt hennes kraftiga österrikiska accent – tänk Arnold Schwarzenegger. Hon dubbades i filmen (av Nikki van der Zyl, som skulle bli Andress röst i ytterligare fyra av hennes filmer, däribland parodifilmen Casino Royale), både sång och tal. Hon kroppsmålades dessutom så hon skulle bli mörkare och se ut som en kvinna från Jamaica – det gör hon ju förstås inte alls. Valet av Andress är ändå ett lyckokast som säkert bidragit till filmens succé – hon är inte bara snygg och sexig, hon visar personlighet och lyckas agera framför kameranm trots sin ovana. Så pass mycket att hon faktiskt fick en Golden Globe som Årets Nykomling efter att filmen hade premiär i USA och sedan hade en lång filmkarriär på egen hand. Det ser ut som att hon är naken i scenen där de spolar av radioaktiv strålning på Bond och Ryder på Dr. Nos ö, men sorry, hon har en hudfärgad kroppsstrumpa. När jag såg filmen nyligen så tänkte jag, hoppsan, det var vågat för en amerikansk-producerad film från 1962, men nej, riktigt så vågat var det alltså inte. Men apropå det, så berättar Lois Maxwell (Moneypenny) om Andress på wrap-partyt – ”At the party, she danced with all the crew and she was the first grown woman I had ever known who didn’t wear a bra. As she danced, those wonderful breasts were just swaying. I remember thinking how marvellous it must be to be that uninhibited and I wanted to throw my bra off, but I didn’t have the courage.” .

Och apropå Maxwell, hon skulle stanna som Moneypenny i fjorton filmer, trots att hon egentligen från början hade fått rollen som Sylvia Trench, men skådespelerskan som castats som Moneypenny och hon fick byta roller. En gissning är att Maxwell kanske var för gammal, eller helt enkelt för att man såg potentialen. Maxwell som Moneypenny är en favorit i de tidiga Bond, hon tillför alltid en stund komisk lättnad som filmerna ofta behöver. Bernard Lee fick rollen som M, och behöll den i tio filmer framåt.

sean-connery-james-bond-airgun — Publicitetsfoto. Notera pistolen-det är inte en Walter PPK. Connery glömde pistolen och de fick låna en luftpistol av fotografen.

Hur Q kom till är intressant. I filmen Dr. No finns ingen person vid namn ”Q”, däremot kommer Major Boothroyd och ger Bond hans nya handvapen, en Walter PPK (märker ni hur precis ALLT hamnar på plats redan i första filmen?). Det var nämligen en läsare som skrev till Fleming och undrade varför Bond använde en Beretta – borde inte Walter PPK vara bättre? Så först i boken ”Dr. No”, som sagt den sjätte boken i serien, byter Bond till sin klassiska Walter – ett vapen som de flesta vapenexperter brukar säga är lika kraftfull som en ärtpistol. Q spelar här av Peter Burton, men ersätts nästa film av Desmond Llewelyn, som sen skulle spela Q för en lång tid framöver. Namnet ”Q” får karaktären inte förrän i Goldfinger: Q för ”Quartermaster”. Det fanns en sådan man på riktigt inom MI6, och hans uppfinningar kallades för ”Q-devices”, även om de knappast är lika fantasifulla som de som brukar figurera i filmerna.

LeeasManchu — Christopher Lee när han spelar Fu Manchu

Kvar var skurken, Dr. No himself. I boken är han av asiatiskt ursprung, men någon asiatisk skådespelare fanns nog aldrig med i diskussionerna. Fleming frågade på eget initativ sin vän Noel Coward, men denne svarade på sitt karaktäristiska manér: ”No!No!No!”. Fleming föreslog därpå Christopher Lee, som av en händelse är kusin till Fleming, men det blev det inte heller av. Dr. No är starkt inspirerad av den litterära figuren Fu Manchu, som lustigt nog skulle spelas av just Lee ett flertal gånger. Lee skulle förstås till slut spela Bond-skurk, men inte förrän som Scaramanga i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Max von Sydow tillfrågades men tackade nej – och blev sen ledare för SPECTRE i inofficiella Bond-filmen ”Never say never again”. Valet föll till slut på Joseph Wiseman, som fungerar helt okej i rollen, men fick sminkas runt ögonen för att se mer asiatisk ut, men som ser mest vanställd ut (jaja, vilket han är också, men inte runt ögonen).

Wisemandrno — Ytterligare en viting som spelar asiat – Joseph Wiseman som Doktorn själv.

Några ord om musiken – som redan sagt så var det Monty Norman som skrev Bond-temat, och han gjorde det inte ens för Bond: han snodde en låt från en musikal han hade jobbat på men som lagts ner innan premiären, och John Barry arrangerade om den.

Okej, så då har vi kommit fram till själva filmen då – hur är den? Jo, den är riktigt bra faktiskt – jag skulle till och med vilja säga att den är en film som man ska ha sett. En rakfram historia om en kriminell organisation vid namn SPECTRE som har resurser att agera världen över och har galet stora planer – men filmen börjar med att Storbritanniens utsända på Jamaica mördas och Bond skickas dit för att undersöka. Redan på flygplatsen försöker SPECTRE röja honom ur vägen. Här träffar han också för första gången Felix Leiter, CIA-agent och ytterligare en konstant i Bond-universumet. Leiter finns dock inte med i boken. Spåren leder till slut till en ö som de lokala invånarna vägrar åka till eftersom de tror att det bor ett eldsprutande monster där (ehum). Filmen är rappt berättad, spännande och den har en Bond som är mer människa av kött och blod än superhjälte. Han erkänner till och med att han är nervös och rädd, för Honey Ryder. Sånt har vi inte sett hos Bond förrän i våra dagar, med den ”moderna” Bond i form av Daniel Craig. Själv är jag väldigt förtjust i just Connery och Craig som Bond – de två ger en realism och en känsla av fötterna på marken, som jag inte tror någon annan Bond har. Det dröjer innan vi får se Bond i bild, och uppbyggnaden innan han för första gången säger sitt ”Bond…James Bond” är mästerlig. Det lite mindre formatet på Bonds uppfinningar och vapen gör också att det känns lite mer trovärdigt, även om inget egentligen är trovärdigt med storyn. Filmens största problem är budgeten som ibland gör att man tvingas skarva, framförallt med scenerier – men å andra sidan så är Dr. Nos kärnkraftverk på slutet ett scenbygge som skulle influera andra filmskapare för lång tid framöver – inte minst Stanley Kubrick, som anställde scenografen Ken Adams till att göra Dr. Strangelove året därpå (tydligen populärt med doktorer i filmtitlar vid den här tiden, 1965 kom dessutom Dr. Zhivago…)

Att se första Bond-filmen är lite som att komma in i ett mysigt rum där man vet var allting finns, och där det luktar lite instängd gillestuga med träfaner och heltäckningsmatta – det är mysigt och varmt och man känner igen sig, men det luktar lite billigt här och där och man ska nog inte titta för noggrant i skarvarna. Men nu är allting på plats, scenen är satt, det är bara att åka….

Blogg, Historik, Recension, Topplista

#95: Flamman (1956)

8 juli, 2019 gubbeserfilm 2 kommentarer

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

gubbsvammel, Historik, Recension

Dumbo (1941)

6 april, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Titel: Dumbo
År: 1941 (svensk premiär 1946)
Land: USA
Regi: Samuel Armstrong, Norman Ferguson, Wilfred Jackson, Jack Kinney, Bill Roberts, Ben Sharpsteen, John Elliotte (ingen credit i filmen)

Ben Sharpsteen är angiven som övergripande regissör, de andra som regissörer över sekvenser.

Röster (original): Mel Blanc (Dumbo), Verna Felton (Fru Jumbo), Sterling Holloway (Storken), Edward Brophy (Timothy Q. Mouse) och många fler-inga röstskådespelare får credit i filmen, de har angetts efteråt.

dumbo4

Dumbo

Det känns som vanligt väldigt gubb-gnälligt att klaga på att Hollywood gör nyinspelningar/nya versioner av gamla klassiker, och egentligen tycker jag inte det spelar någon roll-vill man se den nya Dumbo (eller Djungelboken, eller Lejonkungen, eller…) så får man såklart göra det-den gamla finns ju kvar för oss som föredrar den. Det känns bara så TRÖTT och FEGT att idissla sånt som blivit succéer förut, och det känns som att det sällan blir speciellt bra. Cashen tas säkert, och tyvärr är det i slutändan det som räknas. Jag har inte sett nya Dumbo så jag ska inte säga något, det är trots allt Tim Burton som regisserar, så det finns hopp. IMDb-betyget efter en vecka på biograferna inger tyvärr inga höga förväntningar.

Ironiskt nog så var det just Dumbo som räddade Disney. Hade man inte gjort Dumbo 1941 så hade förmodligen inte företaget funnits idag, med all säkerhet inte den multinationella koloss som det är idag iallafall. Efter den enorma succéen med Snövit 1939 började man bygga en ny studio i Burbank, och man satsade stort på två ambitiösa projekt-Pinocchio och Fantasia. Båda filmerna bombade hårt-de gick med brakförluster, och Disney var i kris. På den tiden hade man dessutom bara filmerna-inga serietidningar, inget Disneyland, inga dotterbolag; drog inte filmerna in kulor var det kris. Man hade inte så många filmer under sitt bälte heller. Pinocchio hade inte dragit in någonting utanför USA och Fantasia fick en begränsad tur på biograferna-begränsad är snällt sagt, den gick bara på 13 biografer…. Europa hade såklart fokus på annat än att se Disneyfilmer och man fick inte in några pengar längre utomlands. Disney behövde pengar, och för att få in pengar, var man tvungen att göra mer film-men billigt.

1939 köpte Disneys merchandise-chef (som man tydligen ändå hade redan då) en prototyp för en barn-bok, en sorts pop-up-bok (kommer ni ihåg dem?) som kallades Roll-A-Book. Titeln var Dumbo och handlade om en elefant som kunde flyga. Storyn var skriven av Helen Aberson, och bara åtta sidor lång/kort, inklusive illustrationer.

Han (merch-snubben alltså) visade den för Walt som gillade storyn och den lilla elefanten och köpte rättigheterna. Han gav uppdraget att skriva ett utkast till två av sina närmaste män-Joe Grant och Dick Huemer. Någon dag ska jag skriva ett inlägg om enbart dessa två män, för få personer har haft så stort inflytande över Disney, och därmed filmbranschen, som dessa två. Det får bli en annan gång dock….de två skrev snabbt ihop ett utkast, och sättet de presenterade det på har blivit odödligt-de la ett kapitel i taget på Walts skrivbord, med en liten cliffhanger i slutet på varje kapitel. Det kunde vara så enkelt som att de ritade in en liten tår på botten av sidan, eller en liten kommentar som att ”om du tyckte det här var grymt, vänta bara tills du får läsa fortsättningen”. Walt läste, och kom inflygande till de två författarna och skrek ”vad händer sedan? Jag måste få veta!” (så går legenden iallafall). Så får man alltså en pressad producent på kroken-Walt satte produktionen i rullning, men gav strikta order till varje del i produktionsteamet att det måste vara BILLIGT! Återanvänd celler, håll filmen kort, använd vattenfärger till bakgrunder, bli färdiga snabbt. Det är förmodligen dessa faktorer som gör att Dumbo blev så bra, och så annorlunda mot just Pinocchio och Fantasia. Dumbo berättar sin story från A till B utan långa utvikningar, och tempot blir högt. Samtidigt är just animationen alldeles fantastisk, bland det bästa Disney någonsin producerat-och då är den ändå inte animerad av den klassiska gruppen The Nine Elders. Huvudanimatör på Dumbo var Bill Tytla. Istället för att behöva ägna massor av tid åt detaljer, kunde animatörerna ägna sig åt karaktärer och känslouttryck-med andra ord, figurerna på skärmen är karaktärer med känsloliv.

Dumbo är kanske Disneys mest känslosamma film, vilket i text låter som något som skulle kunna vara alldeles avskyvärt, men om du inte åtminstone får fuktiga ögon när Fru Jumbo blir utan bebis, eller när Dumbo vaggas med snabeln av den inlåsta mamman, eller Dumbos triumfatoriska ögonblick när han upptäcker att han kan flyga, så är du död inuti. Dead, I tells ya! För dessa scener kommer naturligt, man ägnar inte femton minuter åt att plantera och bygga upp en känsloscen, de kommer naturligt i den rappt berättade storyn.

För vad Dumbo handlar mest om är att vara annorlunda, och med det temat så ligger den helt rätt i tiden-Dumbo blir mobbad för att han föds annorlunda, och blir ganska så ordentligt hånad och förnedrad, för att inte tala om föräldralös efter att mamma Jumbo blir inlåst och kedjad efter att ha försvarat sin bebis. Dumbo hittar sin speciella styrka och blir sedan hyllad stjärna i showen.

Förutom den känslosamma storyn och den underbara animationen finns det några andra detaljer som har överlevt och är värda diskussion igen-vem kom till exempel på sekvensen med de rosa elefanterna? Dumbo och Tim dricker vatten efter att Dumbo drabbats av hicka-de vet dock inte att de firande clownerna har hällt champagne (eller något) i vattnet och de blir båda berusade-och där börjar en av de mest surrealistiska sekvenserna Disney har producerat. Men även här är det kort och kärnfullt, det är en sekvens som känns som ett experiment, men ett experiment som lyckades. De leker med färger och former och förstås begreppet ”se rosa elefanter”, ett gammalt uttryck för att vara berusad. Sekvensen förundrar mig-i en film som på alla andra sätt är så tight berättad sticker man ut i en lång (mar)dröm-scen. Hela sekvensen är dock underbar och ska inte på något sätt tas bort, den får snarare hela filmen att lyfta och storyn att vända-det är såklart under detta rus som Dumbo börjar flyga, utan att veta att han kan. Disney lät sina animatörer och regissörer titta på mycket film, framförallt utländsk, och försökte få dem att dra influenser från alla håll-däribland surrealism (några år senare skulle Disney och Dali inleda ett samarbete och påbörja en film som inte blev avslutad förrän långt senare) och tysk expressionism. Vi kan se båda influenserna i Dumbo. Det surrealistiska redan redovisat, men skuggspelet påminner ibland om den gamla skräckfilmen Nosferatu, en klassiker inom den tyska expressionismen och en film som påverkat hela filmhistorien.

Och apropå skuggor så används siluetter genomgående i filmen. De människor som inte är absolut nödvändiga att avbilda ses som siluetter, genom tälttyg, eller ansiktslösa avbildningar på avstånd (arbetarna i början). Vi ska koncentrera oss på djuren, det är de som är ”vi” i filmen, människorna är ”dem”.

dumbo3

Kråkorna i slutet av filmen har genom historien fått en del kritik, men det är bara dumt- de är helt klart baserade på afro-amerikanska schabloner, men kråkorna är bland de finast avbildade karaktärerna i hela filmen; de börjar med att mobba och håna Dumbo, men efter att ha blivit utskällda av Tim får de dåligt samvete och ändrar sig; de är också utanför samhället och ses ned på av etablissemanget. De lär Dumbo att flyga och är därmed bland de mest viktiga karaktärerna i hela filmen. Jag har svårt att se problemet med dem, men de kunde ju undvikit att döpa ledaren i gänget till Jim Crow….

En annan sak som diskuterats är grymheten hos cirkusdirektören. När mamma Jumbo försöker försvara sin son från några skitungar så blir hon nedbrottad och inlåst. I verkligheten hade hon med all säkerhet blivit avlivad på fläcken. Att hon får fortsätta leva skulle kunna tolkas som att cirkusen inte har hjärta att ta bort henne. Elefanter avlivades ofta av cirkusar om de inte kunde hantera dem, men det är väl oklart hur den här sekvensen tolkades av en publik på 1940-talet.

När filmen i stort sett var klar utlöstes en fem veckor lång strejk på Disney. Animatörerna ville gå med i ett fackförbund och förhandla om högre löner, men Walt sa nej till det. Walt sparkade 16 animatörer som hade gått med i facket. Dagen efter utlöstes en strejk och 200 arbetare, mestadels animatörer, lämnade arbetet. På vilket sätt Dumbo ska ha påverkats av detta är oklart, för vissa källor säger att arbetet avbröts, medan andra (närmare till Disney) säger att strejken kom när filmen var färdig. Det finns dock en sekvens i filmen där clownerna fyllesjunger att de ska gå till bossen och begära en löneförhöjning….en klar passning till de strejkande arbetarna och helt uppenbart en sekvens gjord av personer som inte strejkade. Strejken gav Walt en personlig knäck, och han förlät aldrig de som strejkade. Man kan tänka sig att historien är en stor förklaring till Walts rabiata kommunism-hat senare i livet, och han angav öppet kommunism som en förklaring till strejken, vilket i sin tur fick många av de forna arbetarna svartlistade som arbetare med kommunismsympatier. När dammet hade lagt sig var studion väldigt annorlunda och man menar att detta tog död på den familjära stämning som funnits på Disney fram till dess.

Disneys distributör vid tiden, RKO Pictures, ville att Disney antingen skulle göra filmen längre än dess 64 minuter, eller klippa ner den till en kortfilm, för det var B-filmer (som då betydde något annat än idag, en b-film var filmen som kom innan huvudfilmen) som var runt timmen långa. Walt Disney vägrade båda, och stod på sig, vilket han gjorde helt rätt i-filmen var perfekt som den var. Den blev också en väldig succé, med en budget på 800 000 dollar drog den in det dubbla på första vändan på biograferna och Disney hade sin kassako, och kunde blicka framåt-trots strejken. De höll till och med premiären några veckor så att den skulle ligga i samband med jullovet, och därmed dra in fler skollediga barn i salongerna. Vad de inte hade räknat med var förstås Pearl Harbor. Dumbo var planlagd att ligga som framsida på Times Magazine, men det blev en japansk amiral istället. Nåja, man kan inte få allt.

Dumbo är fortfarande en av de mest sevärda Disney-klassikerna, faktiskt en av de mer tidlösa filmerna i företagets kanon. Var beredd med näsdukarna bara.

gubbsvammel, Historik, Recension

Borta med vinden (1939)

3 februari, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Gone with the wind
Svensk titel: Borta med vinden
År:1939
Land: USA
Regi: Victor Fleming (samt George Cukor och Sam Wood)

Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard, Hattie McDaniel,

Filmernas film har den kallats och den fyller 80 år i år 2019-en god anledning att se om den tyckte jag och frugan. Det var säkert 15 år sedan jag såg den förra gången och jag gillade den då, men det tar liksom emot att se om en film som klockar in på tre timmar och femtio minuter (inkluderat ouvertyr och paus i mitten, som är inkluderat i bluray-utgåvan). Men efter att ha sett hela i en sittning så måste jag säga att det är värt det-den är fortfarande ett mästerverk som man helt enkelt ska se.

gone-with-the-wind-poster — En ovanlig liggande poster. Leigh har fått större bröst men bara andra namnet på listan.

Filmad i fantastisk techicolor, miljöer och scenografi som ofta är larger-than-life och bland det vackraste som fångats på film, och med det perfekta paret Clark Gable och Vivien Leigh i de största rollerna har den blivit sinnebilden för just en “filmklassiker”. Den innehar dessutom ett antal rekord-till exempel är den fortfarande den film som dragit in mest pengar genom historien, om man justerar efter penningvärde. Hattie McDaniel var den första afroamerikanska kvinnan som fick en Oscar och Vivien Leighs är den längsta filmrollen, räknat i minuter on-screen, som fått en Oscar. I grunden finns såklart en story som både lyckas beskriva en svunnen tid och miljö som känns lika avlägsen som Game of Thrones, samtidigt som den beskriver klassiska teman som kärlek och krig. Den har kallats en såpopera av de som vill kritisera den, och visst man kan se likheten-i centrum finns en kvinna som slits mellan två män (och gifter sig med två andra män), det är rika som blir fattiga och rika igen, rånare, våldtäkter, betjänter, societetsliv och så vidare och så vidare….skillnaden är att tempot i Borta med vinden är helt annorlunda. Tio års intriger av Bold and the Beautiful avverkas på några timmar här, och dessutom får man så mycket mer. Tempot är så högt att jag var frånvarande ungefär femton minuter och hann missa hur Scarlett både hann gifta om sig och bli änka en andra gång.

Storyn var så klart grundad på en bok, Gone with the wind av Margaret Mitchell, och den gavs ut 1936, året efter i Sverige. Den blev en enorm succé direkt och lästes av “alla”. Mitchell var innan dess helt opublicerad som romanförfattare, men hon arbetade som journalist. Hon växte upp i södern, född år 1900, med historier om den gamla södern innan inbördeskriget. De gamla husen fanns kvar, det fanns människor som kom ihåg, och det fanns en mentalitet om att södern var unik och dess historia var viktig att bevara. Som kontrast till denna konservatism växte hon upp med två föräldrar som båda var advokater, och modern var suffragett, en tidig kvinnosakskämpe. När Mitchell var tre år hade hon en klänning som fattade eld-ingen skada skedde, men hennes mamma började klä henne i byxor istället, vilket fick till följd att folk började kalla henne “Jimmie” efter en känd serie. Mitchell kallade sig själv för Jimmie ända upp i tonåren. I tjugoårsåldern blev hon en så kallad Flapper, kortklippt, androgyn men med korta tighta kläder, en ungdomsprotest mot hur kvinnor skulle uppföra sig. Faktum är att ju mer man läser om Mitchells liv, desto mer förstår man hur saker kom till när hon skrev boken.

Flera saker som hände Mitchell i livet händer också i hennes bok och sen i filmen-hon blev kär i en man som hon inte kunde få, och gifte sig med dennes best man från bröllopet (de skiljde sig efter två år). Hon var med om en ridolycka där hon blev kastad av hästen (vilket händer två gånger i filmen) och blev konvalescent, och det var då hon började skriva på en historia om den gamla södern. Hon blev sedan övertalad att visa manuset för en förläggare, som sedan gav ut den. Borta med vinden är starkt influerad av 1800-talets episka äventyrsromaner, men går sällan djupare in i huvudpersonernas karaktärer. Mitchell blev inte publicerad igen, och ska inte ha skrivit någon mer bok, däremot några noveller-vilka har varit opublicerade fram tills alldeles nyligen.

mitchellvalentino — Mitchell intervjuar Rudolph Valentino 1923

Boken blev sen en enorm succé. Varför? Tja, utan att vara litteraturvetare är det ändå ganska lätt att hitta några orsaker:

Söderns historia och innebördskriget var fortfarande aktuellt. Det fanns fortfarande människor i liv som kom ihåg kriget, och Southern mentality levde inte bara kvar på 1930-talet, den lever fortfarande.
USA hade ännu inte hämtat sig efter depressionen-folk behövde eskapism.
Världen började bli osäker igen.
I en tid där en kvinnorörelse mer och mer började ta form började den också skörda vissa framgångar, om än små. Borta med vinden sågs som en kvinnobok, inte bara för de romantiska inslagen, utan för att det är kvinnorna som är de centrala karaktärerna.

David O. Selznick

Vilket för oss till David O. Selznick. Utan honom hade filmen garanterat aldrig blivit till. Selznick var en man som arbetat sig upp i studiosystemet, första jobbet var som assisterande manusläsare på MGM. Han jobbade på och gick till Paramount, för att sen bli produktionsansvarig på RKO (där han bland annat startade George Cukors karriär), och sen tillbaka till MGM där han fick jobbet som chef för en hel produktionslinje. Det fanns dock ett problem-hans svärfar var legendariske mogulen Louis Mayer, ett av “M”-en i MGM. Inte nog med att det gick rykten om hur han fått jobbet (kanske inte helt taget ur luften om man tänker efter), Selznick ville alltid göra saker efter eget huvud och hade svårt för att samarbeta med Mayer. Att frun Irene satt mitt emellan hjälpte säkert inte. Louis Mayer erbjöd honom ett ännu bättre jobb, för ännu mer pengar, men då sa Selznick att det fick räcka-han ville inte bli köpt. Mayer sa till sin dotter:” can he really afford to say no to this job?”. Irene visste att de inte hade råd. Selznick var notorisk spelare och hade alltid enorma skulder. Trots det sa han upp sig och startade oberoende bolaget Selznick International Pictures 1935 och satte igång att jobba. Han låg bakom flera succéer, bland annat Nothing is sacred och han tog också Ingrid Bergman till Hollywood för att göra om hennes stora succéfilm Intermezzo på engelska.

När en av hans assistenter hade läst boken och sagt till Selznick att han borde köpa filmrättigheterna tvekade han-men genom att hans närmaste medarbetare sagt ungefär att “tänk om någon annan köper den”, så slog han till och betalade 50 000 dollar för rättigheterna. Sen lät han allt ligga. Det var först något år senare som han av hälsoskäl var tvungen att åka på semester som han tog sig igenom boken. Först då insåg han också svårigheterna-en bok på nästan 1100 sidor, med stora krigsscener, rasmotsättningar och Söderarkitektur skulle bli en hanterbar film. Dessutom en som en stor del av USA nu hade läst. Han gav uppdraget att skriva manuset till Sidney Howard, en halvkänd dramaförfattare som ändå var känd för att leverera bra manus. Det fanns dock problem-Howard vägrade lämna sin farm på andra sidan landet, så kommunikationen var bristfällig. Howard tog ett år på sig att skriva manuset och fick 2000 dollar i veckan medan han jobbade. Det blir över hundratusen på ett år, och mycket riktigt fick han 126000 som slutbetalning. Mycket pengar med tanke på att rättigheterna kostade femtiotusen och att Selznick ändrade i stort sett på varenda sida under filmningen. Ingen av skådespelarna såg ett färdigt manus förrän filmen var färdiginspelad.

Under tiden började man förbereda det som gick att förbereda. Publiken, och Selznick , hade bara en person i åtanke till rollen som Rhett Butler – Clark Gable. Problemet var att han var under kontrakt hos MGM, och vägrade låna ut honom. Det innebar också att Selznick var tvungen att försöka förhandla med sin svärfar som han nyligen sagt upp sig från. Det blev inte så mycket förhandlingar, Selznick fick mer eller mindre böna och be om att få långa Gable. MGM fick rätten att visa Borta med vinden på sina biografer, och dessutom hälften av vinsterna under de närmsta sju åren. I efterhand så kan man fundera på hur högt det här priset egentligen var, med tanke på hur mycket den sen skulle dra in. Gable ville inte alls göra Borta med vinden och protesterade och satte sig på tvären från första stund. Han klagade informellt på att det var en “kvinnofilm”, mer officiellt sa han att han var rädd för att alla som läst boken skulle redan ha bildat sig en uppfattning om Rhett Butler och att det var omöjligt att motsvara den bilden-sen hade han också misslyckats varje gång han varit med i ett kostymdrama eller försökt sig på att prata med accent. Därför vägrade han använda sydstatsdialekt i filmen.

Jakten på Scarlett

Svårare var det med Scarlett. Där fanns inget uppenbart namn. Allmänheten hade dock många åsikter om det-breven flödade in till Selznicks kontor med förslag i stort sett från samma ögonblick som han köpte rättigheterna. Man förde noggrann dokumentation över dessa förslag, och några namn som fick många “röster” var Bette Davis, Joan Crawford och Katherine Hepburn. En (1) person gav sin röst på Vivien Leigh redan i detta stadium, och det brevet kom från Nya Zeeland….

Selznick tänkte om. Han tänkte att han kunde slå flera flugor i en smäll här-om han hittar en okänd talang som är perfekt i rollen, så kan han få in henne i det ökända, men då förhärskande, kontraktssystemet, där han har unik tillgång till henne samtidigt som hon automatiskt blir stjärna efter att ha haft huvudrollen i USAs mest efterlängtade film. Sen har han ett namn han kan sätta överst på bioaffischerna för lång tid framöver, allt för en billig peng-eftersom hon är okänd när hon skriver kontraktet. Dessutom skulle jakten på Scarlett orsaka en enorm publicitet och förväntan på filmen. Smart, Mr Selznick!

Det var däremot enklare sagt än gjort. Han skickade ut sina assistenter i landet för att håla lokala uttagningar där allmänheten fick komma och läsa för rollen. De kom dock väldigt snabbt fram till att talang inte växer på träd-om kvinnan var vacker så saknades talang, och vice versa. Man hittade ingen. Selznick gav inte upp-han skickade ut regissören George Cukor (som var den ursprunglige regissören) för att leta, men även han drog blankt.

Man började provfilma med de namn man hade. Och testade och testade. Alltid var det något som var fel, även med de etablerade namnen.

(här hade jag en film som visade ett flertal auditions från kända skådespelerskor, men den har hunnit tas ned av MGM-men sök gärna upp dokumentären Making Gone with the wind, den är mycket sevärd och innehåller detta klipp)

Den som växte fram som ledare var Paulette Goddard. Hon gjorde flera provfilmningar, och var tillsammans med Vivien Leigh, de enda som provfilmade i färg. Det ironiska? Hon bodde granne med Selznick. Han hade jagat sin Scarlett över hela landet, och så bodde hon tvärs över gatan. Här hittar vi också anledningen till att det inte blev hon-tillsammans med Goddard levde Charlie Chaplin….och de var inte gifta med varandra. Det funkade inte att en kvinna som levde i synd porträtterade Scarlett, det hade inte flugit. Speciellt inte i södern.

Vivien Leigh

Vivien Leigh hade en mindre karriär som filmaktris i England, och hade tidigt uttryckt önskan om att få komma över till USA och spela Scarlett O´Hara. Hon hade ett förhållande med Laurence Olivier, som hon ofta också jobbade med. När Olivier fick erbjudande om att åka över till USA för att jobba följde hon med, säkert med baktanke att få visa sig och erbjuda sina tjänster. Hennes amerikanska agent råkade bli Myron Selznick, alltså Davids bror, vilket inte kan ha varit enbart en slump. När Myron träffade Vivien tyckte hon att hon kändes rätt för rollen och såg till att hon fick träffa David, som höll med. De träffades faktiskt när de allra första filmrutorna till Borta med vinden spelades in, vilket var bränningen av Atlanta som man spelade in på en bakgård nära MGMs studios. För att få plats att bygga scenerierna var man tvungen att bränna en massa gamla scenerier, däribland den stora porten till King Kong. De som rider förbi är inte Gable och Leigh såklart, utan två stuntpersoner. Kanske hade Leigh fått beskedet den dagen att hon skulle bli Scarlett-hon var iallafall där och tittade på.

gone-with-the-wind-burning1 — Scarlett och Butler flyr framför….

kingkonggates — …King Kongs väldiga portar

Efter lite provfilmningar så var det klart och officiellt-Vivien Leigh skulle bli Scarlett. Det var inte heller okontroversiellt-man skulle ju kunna gissa att även hon levde som ogift ihop med en man skulle vara ett problem, men det sket förmodligen folk i då de inte visste vem varken hon var eller Laurence Olivier. Snarare var ett en engelsk kvinna skulle spela en kvinna från södern som var problemet.

En liten fotnot: Selznick förekom problemet med Olivier-han såg till att Leigh och Olivier inte träffades under inspelningen. Olivier spelade teater i New York och Leigh satt fast i Los Angeles. Han ville inte ge henne ledigt för att träffa honom, just för att undvika en eventuellt skandal.

Inspelningen kom igång med George Cukor som regissör, men efter att ha varit djupt involverad i projektet i mer än två år, fick han sparken efter tre veckors inspelning. Han och Selznick kom inte överens längre, och framförallt gällde det tempot i filmen. Cukors scener och tagningar var för långsamma, och han tog också för lång tid på sig att spela in dem. Det finns olika sätt att se på vad som hände; Selznick och Cukor hade känt varandra länge och jobbat ihop många gånger tidigare, de hade gjort ett antal framgångsrika filmer tillsammans, men nu hade de inte jobbat ihop på flera år. Selznick hade lagt sig till med en ett beroende-han knaprade amfetaminpiller och blev lynning och hetsig. Cukor hade växt i sitt självförtroende som regissör och satte sig oftare upp mot Selznick än vad som varit fallet tidigare.

De som blev mest ledsna var de kvinnliga skådespelerskorna, för Cukor hade alltid haft bra hand med kvinnliga skådespelare och lätt för att få dem känna sig trygga på inspelningar. Framförallt har Leigh vittnat om att hon saknade Cukor när han försvann. Istället kallade man in Victor Fleming som precis hade avslutat Trollkarlen från Oz (rätt bra svit han fick till här….). Jämfört med Cukor var Fleming en machosnubbe, mer en kille för Gables synsätt än Leighs. Han var snabb och effektiv, men körde gärna över folk, vilket Selznick också hade en förmåga att göra. Många skådespelare vantrivdes snart, speciellt Leigh, men hon bet ihop. Hon hade inte så mycket val heller. Fleming hade ett helt annat tempo i både filmning och i det som hamnade på duken, vilket vi nog måste erkänna var nödvändigt. Efter tre veckor med Cukor låg man två veckor efter, men de tre sekvenser man hade filmat ligger kvar i filmen. Det kan vara lite kul att gissa vilka de är?

(En är i början där Scarlett blir påklädd av Hattie, en annan är vid födselscenen vid belägringen av Atlanta, den där Scarlett lappar till Prissie….Cukor insisterade på att Leigh verkligen skulle träffa skådespelerskan Prissie McQueen, så hon var säkert glad att man inte filmade om scenen).

Leigh hade vid det här laget skapat en bra bild över hur hon skulle framställa Scarlett. Den bilden grundade sig i förståelse för karaktären och vad hon är med om, och är säkert väldigt nära det som Mitchell tänkte när hon skrev boken. Inget av det intresserade Fleming, som sket fullständigt i psykologiseringar av karaktären. Han bad henne fara åt helvete, vid minst ett tillfälle och regiinstruktionerna kunde ibland begränsas till att “kör på bara” (ham it up på engelska, ham brukar innebära överspel eller överdrivet dramatiska gester). Men det som Fleming saknade i förmåga att handskas med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tog han säkert igen när det gällde att handskas med den manliga. Gable och Fleming var vänner sedan många år tillbaka och Fleming var en av få människor som Gable litade på, definitivt den enda han litade på på inspelningsplatsen. Fleming är förmodligen den ende regissör i världen som kunde få Gable att gå med på att gråta på film. Gable var notoriskt osäker på sin skådespelarförmåga, men som så många andra osäkra män var han också extremt noga med att inte visa det, så det krävdes väldigt mycket tillit och hårt jobb att få Gable att gå med på att gråta. Han hade gjort motstånd länge, och det sägs att Rhetts känslomässiga register i filmen kunde vara en anledning till att Gable inte ville göra filmen från början.

Det finns ett rykte som säger att Cukor blev avskedad för att han var homosexuell, men det finns väldigt lite som tyder på att det skulle vara sant. Cukor och Selznick hade jobbat ihop i många år innan Borta… och Selznick måste ha känt till detta sedan länge-varför riskera en sådan enorm investering och avskeda honom tre veckor IN i filmningen? Makes no sense.

Själva inspelningen verkar ha flutit på efter de inledande guppen. Flera av de mer framträdande skådespelarna hatade sina roller; Clark Gable ville inte göra filmen alls som bekant, Leslie Howard tyckte han var för gammal för sin roll och hatade dessutom kläderna han var tvungen att bära. Rand Brooks som spelar Scarletts första man tyckte att hans rollfigur var för mesig och fjollig, Butterfly McQueen som spelar Prissie gillade inte den naive, något korkade, rollen heller. Hennes karriär hämtade sig aldrig efter detta (då man ser dokumentären bakom filmen märker man att hennes röst inte skiljer sig nämnvärt från Prissies, vilket säkert inte hjälper en karriär som skådespelare heller, det är omöjligt att ta en sån röst på allvar). Ona Munson som spelar den prostituerade Belle Watling fick också sin karriär förstörd, men på grund av den här rollen-alla såg henne bara som en prostituerad, oavsett vilken roll hon försökte sig på efter.

Vivien Leigh hatade att kyssa Clark Gable. Gable hade löständer, rökte som en borstbindare och ett vittne har berättat att han brukade trycka i sig vitlök innan kyss-scener med Leigh, antagligen bara för att jävlas genom att lukta ännu värre. Inget smickrande porträtt av Gable om det skulle vara sant. Dessutom kunde ingen av dem dansa-Gable fick stå på en sorts kupad skiva som rullade i takt med musiken medan man bara filmade från midjan och upp, och Leighs dansscener utförs av en body double.

scarlettdress

Regissör Fleming och Clark Gable var kompisar i verkliga livet, och Fleming tyckte att åtminste någonstans i filmen skulle Leigh kläs upp så att hon såg ut som den typ av kvinna som brukade associeras med Gable. Resultatet blev den vinröda klänning som Scarlett har till Ashley Wilkes bröllop. Leigh lär ha hatat detta själv, och då push-up BH av dagens modell inte var uppfunnen var man tvungen att tejpa hennes bröst för att det skulle bli en urringning godkänd av Fleming. Det går inte att komma ifrån att Leighs uppenbarelse i denna scen är fantastisk, men den känns också helt malplacerad i filmen.

Det finns några scener som nästan alla som sett den kommer ihåg:

Scenen med de skadade i Atlanta. Här anlitades över 800 statister, men inte ens det var tillräckligt, man fick även använda lika många dockor. Panoreringen över gatan är rätt snygg, och effektfull.
“Frankly my dear, I don´t give a damn”. En av de mest berömda slutscenerna i en film. Det är dock inte, som många tror sig komma ihåg, det sista som sägs i filmen. Många tror också att censorerna lade sig i att man använde ordet “damn”, men då MGM kunde hävda att inget annat ord passade och det var befogat var det inga problem. Man fick dock avlägga en avgift för att få behålla det….
“As God is my witness, I will never be hungry again!”. Den berömda scenen där Scarlett återvänder till Tara, försöker äta smutsiga rovor och hostar upp dem. Den viktiga vändpunkten i Scarletts karaktär, där hon slutgiltigt lämnar den bortskämda rikemansdottern bakom sig och blir en vuxen kvinna. Hostandet och kväljningarna man hör tillhör dock Olivia de Havilland.

Mer kuriosa? En av uppvaktarna i början på filmen är George Reeves som sen skulle spela Superman i den första TV-serien om superhjälten.

Filmningen startade i januari 1939 (december året innan om man räknar filmningen av det brinnande Atlanta), och höll på fram till sommaren. Vivien Leigh hade då jobbat nästan alla inspelningsdagar, alltså 125. Clark Gable hade jobbat 71 dagar. Leigh fick 25000 dollar för rollen, och Gable 120000.

Kontroverser.

Det har riktats en del kritik mot filmen, framförallt den totala avsaknaden av Ku Klux Klan och hur slavarna avbildas i filmen. I boken är KKK mycket framträdande och framställs som hjältar. Selznick ville inte doppa foten i den tunnan alls och gav i tidigt skede order till manusförfattare Howard att ta bort dem helt ur handlingen. Det finns telegram bevarade där han faktiskt säger att han inte kan stå bakom den människosynen och att folk kommer att känna sig kränkta, vilket känns som något som man skulle kunna höra idag.
Hattie McDaniel som spelar slaven Mammy fick mycket kritik från den svarta gryende medborgarrörelsen som tyckte att hon gjorde en Onkel Tom och spelade en snäll, lydig slav i en vit film om södern. McDaniel svarade med att hon hellre ”tjänade 700 dollar i veckan genom att spela en tjänarinna, än att tjäna sju dollar i veckan genom att vara en”. Det var också många som tyckte det var bra att hon fick en sån framträdande roll i filmen och därigenom förhoppningsvis kunde öppna möjligheterna för andra afroamerikanska skådespelare. Tyvärr är hennes roll väldigt stereotyp, speciellt i första halvan av filmen, det blir lite bättre i andra delen.

Premiären.

Man hade en testvisning i september 1939. Man hade lagt in en hemlig film i slutet av en filmkväll på en biograf, och folk som gick på bio i Los Angeles visste att det var en testvisning av något nytt, det var såklart vanligt förekommande där. Den här gången var det lite annorlunda ändå-en vaktmästare gick fram och sa att man tänkte låsa alla dörrar och utgångar, och att filmen var längre än normalt, så man skulle vänta 15 minuter innan man började så folk kunde ringa hem och förvarna barnvakter eller fruar om att man skulle komma hem lite senare än beräknat. När titeln visade sig på skärmen utbröt vilt jubel-den här filmen hade det såklart snackats om länge och ingen film var mer efterlängtad. Förväntningarna höll sig, de allra flesta var positiva efteråt, även om några tyckte den var lite väl lång. Då ska man ha i minnet att de som satt på testvisningen redan hade suttit sig igenom några journalfilmer, kortfilmer en långfilm och sen Borta med vinden….

Premiären skedde sen i Atlanta 15:e december 1939. Nästan alla i produktionsteamet var med, med några markanta undantag-Leslie Howard hade återvänt till England på grund av det annalkande kriget (han tjänstgjorde sedan hela kriget), och regissör Victor Fleming hade valt att vara med på en väns begravning istället. Hattie McDaniel fick inte vistas i samma biograf som de andra, då hon var svart och Atlanta fortfarande var segregerat. Detta upprörde Clark Gable så mycket att han hotade med att inte följa med heller, men det var McDaniel själv som övertygade honom att åka.
Selznick åkte såklart på premiären och det var första gången han besökte södern. Margaret Mitchell var också med, och höll tal. Det sägs att ett flertal veteraner från inbördeskriget, som bör ha varit rätt gamla, var med och var uppklädda i uniformer när de såg filmen. Det säger en del om vilket symbolvärde romanen och filmen hade och säkert har i amerikanska södern. Att filmen fick sin premiär 1939 är också viktigt, då just 1939 är ett av de viktigaste åren i amerikansk filmhistoria. En mängd berömda filmer kom just detta år-Trollkarlen från Oz (som sagt också regisserad av Fleming), John Fords Diligensen (som blev John Waynes genombrott), Borta med vinden, Wuthering heights, Mr Smith i Washington….Alla regissörer som var något vid den här tiden släppte en viktig film detta år, så Oscargalan borde ha blivit stenhård. Istället blev det Borta med vinden som gjorde rent hus genom att ta åtta statyetter, däribland såklart Bästa film, Bästa kvinnlig huvudroll och Bästa kvinnliga biroll, som tillföll Hattie McDaniel, den första afroamerikanska skådespelaren som vann en Oscar. Manusförfattaren Sidney Howard hade lyckats köra över sig själv med sin traktor mellan avslutat arbete med manus och filmens premiär och statyetten delades ut postumt, även det den första gången det hände. Det blev också den första färgfilmen som fick en Oscar.

Om du vill läsa mer om en av de viktigaste filmerna någonsin så finns det bra artiklar här:

https://www.theatlantic.com/past/docs/issues/73mar/wind3.htm

https://www.ajc.com/entertainment/movies/gone-with-the-wind-premiere-1939/tj1YmrfGM0Sh1i8w7jfxNJ/#8 (bilder från premiären)