Kategoriarkiv: Recension

Casino Royale (1967)

Casino Royale
Svensk titel: Casino Royale James Bond 007!

År: 1967

Regi: Ken Hughes, John Huston, Joseph McGrath, Robert Parrish, Val Guest, Richard Talmadge

Manus: Wolf Mankowitz, John Law, Michael Sayers….samt, förmodligen, ”bidrag” av ett flertal andra personer, däribland Peter Sellers, Orson Welles, Mickey Rose, Joseph McGrath och alla andra som kom i närheten med en penna. Ben Hecht skrev första versionerna, och sen arbetade Billy Wilder om dessa….ingen av dem har credit i filmen.

Tagline: ”Casino Royale….is too much for one James Bond!”

Huvudroller: David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Orson Welles, Woody Allen, Joanna Pettet, Daliah Lavi, John Huston, George Raft

Bästa Q-mojäng: Svårt i detta fallet. Säckpipan med maskingevär möjligtvis.

Klassiskt Bond-moment: Den totala uselheten.

Oh boy, var ska vi börja med den här? Allt är en röra med den här filmen. Historien bakom, produktionen, bråken, och slutprodukten. Till och med postern är den fulaste, och märkligaste, man sett. Det kan förstås vara så att en och annan inte ens visste om att den här Bond-filmen existerade (vi har alltså INTE hoppat direkt fram till Daniel Craig-erans Casino Royale från 2006!), så det är bäst att ta det från början.

casionroyale3
Sellers och Welles i samma bild, dock inte i samma rum samtidigt.

Casino Royale var Ian Flemings första bok om James Bond, och han sålde både TV och film-rättigheterna till den redan på 1950-talet. Den första gången Bond hamnade framför en kamera var TV-filmatiseringen av Casino Royale som sändes 1954 i amerikansk TV, ett en-timmes avsnitt med Barry Nelson som Bond. Jag skrev om det här i mitt första inlägg om James Bond. Film-rättigheterna såldes till en man vid Gregory Ratoff, för en spottstyver (okej, 6000 dollar, men det var inte så mycket ens då). Dels var Fleming sugen på att göra film av sin karaktär, men han behövde också pengar, vilket var anledningen till att han sålde så billigt. Ratoff fick inte ihop finansiärer för att producera en film, och sen dog han 1960. En man vid namn Charles K Feldman företrädde änkan och fick därmed sina händer på rättigheterna, som ombud till henne. Redan i detta skede kom Broccoli fram till Feldman och uttryckte intresse för att göra en Bond-film (detta är alltså innan Dr. No), men Feldman tackade nej och försökte tillsammans med Howard Hawks få till en filmatisering, med Cary Grant (!) i rollen som James Bond (vem hade velat se den versionen, hand upp!). När sen Salzman och Broccoli gjorde en deal med Fleming om att få filma de resterande (av vilka inte alla ens var skrivna än) böcker ingick alltså inte Casino Royale, eftersom han inte gärna kunde sälja rättigheterna en gång till. Feldman och Hawkes lade ner sina planer när Dr. No kom ut. James Bond blev snabbt en megasuccé och naturligtvis blev Feldman inte mindre sugen på att göra sin egen Bond. Han hade dessutom fram till 1964 investerat en halv miljon dollar ur egen ficka på projektet, men inte kommit någonvart. Han gick faktiskt till EON (Broccoli och Salzman) först och frågade om de hade lust att samproducera nästa Bond, men eftersom dessa just varit med om att samproducera Thunderball med strulputten Kevin McClory så hade de ingen lust att jobba med någon annan igen. Feldman gav inte upp – han gick till Sean Connery och frågade om Connery hade lust att spela James Bond i HANS film. ”Visst”, sa Connery, ”men jag kostar en miljon dollar”. Det tyckte Feldman var för dyrt, så han beslöt sig för att ändra planer helt – enda sättet att kunna göra något vettigt under de här omständigheterna, utan EON och utan Connery, var att göra en parodi.

Men nej, vi är inte färdiga med rörigheterna än. Långt ifrån. Den första Feldman bad om manus var Ben Hecht, en Oscar-vinnande författare som gjorde en väldigt trogen tolkning av ursprungsstoryn, redan 1957 ska han ha levererat ett första utkast. Han gjorde flera versioner av det, med olika vinklar – i en version handlar det om att Le Chiffre äger bordeller runt om i världen och sen utpressar de rika kunderna för att finansiera SMERSHs verksamhet. Det ska ha funnits en scen med Bond springandes genom Hamburgs sex-kvarter utklädd till kvinnlig gyttjebrotterska. Intressant, men det hade knappast under några omständigheter gått hela vägen till filmning, speciellt inte med Connery i huvudrollen….

I vilket fall som helst. Hecht dör 1964, några dagar innan han ska lämna över manuset till Feldman. Manuset skickas då över till Billy Wilder, som skriver om det nästan från början, men behåller några av Hechts idéer. 1966 står Feldman med ett färdigt manus, skrivet av Wilder och Hecht, två av de riktigt stora manusförfattarna genom Hollywoodhistorien. De hade, var och en för sig, arbetat fram ett manus till en seriös Bond, men Feldman hade alltså bestämt sig för att det skulle bli en parodi. Efter detta har en hög med människor lagt till, dragit från, ändrat och dribblat med manuset. Vi kan enkelt få ihop sju olika namn som, i brist på bättre ord, tillfört något till manuset. Att jag berättar det här beror på att det fanns ju alla förutsättningar, ett tag, för att det skulle bli en fantastisk film. Sen….hände saker.

Columbia pyntade upp 6 miljoner dollar för produktionen, men drog ganska snabbt över till det dubbla. EONs egna Bond det året, alltså nästa ”riktiga” Bond, You only live twice, hade en budget på 9,5. Feldman lyckades binda en rad storstjärnor till projektet, och även några som var up-and-coming, som till exempel Woody Allen. På något vis kontrakterades fem regissörer, däribland John Huston, som skulle regissera olika delar av filmen. Val Guest fick efter ett tag, när man började förstå åt vilket håll det barkade, erbjudandet att filma och regissera sekvenser som skulle binda ihop de olika delarna – vilket han tackade nej till eftersom han förstod att det inte var möjligt. Om det inte säger något om kvaliteten på slutresultatet så vet jag inte vad som gör det.

Feldman förlorade snabbt kontrollen, vissa säger att han gjorde det i stort sett samma dag som själva filmningen började. De olika regissörerna och stjärnorna gjorde som de ville, och alla ville maximera sin del. Feldman fann sig ofta stående och regissera en tagning, varpå alla gjorde som de ville ändå. Till exempel sägs det att Peter Sellers, när han tackade ja till rollen som Evelyn Tremble/James Bond, var övertygad om att filmen skulle vara seriös – och blev förtvivlad när han insåg att så inte var fallet. Han ville, som många komiker vill en bit in i karriären, visa att han kunde spela en seriös roll, men fick inte det. Han anställde då en egen manusförfattare och försökte så långt han kunde spela sin del av filmen seriöst. Vissa menar att han anställde denne för att få bättre repliker än Orson Welles.

casino1967-2
Här någonstans, ca sju minuter in i filmen, börjar man förstå att det kommer vara riktigt uselt. Denna sekvens är regisserad av John Huston. Det hjälper inte.

Jag tänker inte bry mig om att berätta om handlingen. Det är alltså egentligen David Niven som spelar en åldrande James Bond (ironiskt, eftersom det var Flemings personliga förstaval istället för Connery, här kan vi se hur otroligt fel han skulle vara i rollen), men snart döps alla agenter om till James Bond för att förvirra fienden. Känner ni inte igen detta från Casino Royale-filmen med Craig så beror det på att det här var Ben Hechts idé och har inget med Fleming att göra. Utöver det så är det helt omöjligt att hänga med i historien. Samtidigt som folk springer omkring, och det skjuts, saker går sönder, tusen lättklädda tjejer passerar på olika sätt (oftast utan motivering), så händer egentligen ingenting. James Bond visar sig ha en dotter….som han fått ihop med Mata Hari. Vi får se henne springa omkring och jaga något. Så här långt in i filmen sitter man nästan och halvgråter för att det är så uselt. Man bryr sig inte längre. Då dyker plötsligt Woody Allen upp framför en arkebuseringspatrull och Allen går in i någon sorts autopilot där han ad-libbar fram typiska one-liners, som i en Allen-film eller på scen, hade funkat, men här bara blir konstiga.

Budgeten sprack nästan omgående. Av Londons fyra stora studios hade man bokat tre stycken i flera veckor. Att man inte också hade den fjärde berodde på att andra produktionsbolag protesterade eftersom Casino Royale blockade all annan produktion. Flera stjärnor hade i sina kontrakt en fix summa för en bestämd inspelningstid, och att för varje dag som deras delar sköt över tid skulle de få höga bonusar. Detta var nästan legio. En av dessa var Deborah Kerr, som spelar M:s ”änka”. Hon var kontrakterad för tio dagars inspelning, och drog det över, skulle hon tjäna väldigt mycket mer. Hon var tvungen att stanna så länge att hon kunde bygga en ny swimmingpool till sin villa. Hon döpte poolen till ”Charles K Feldman memorial swimming pool”. En annan som fick vänta var Woody Allen. Woody Allen blev influgen till London för en liten roll som bara borde ha tagit någon eller några dagar att filma, men fick sitta på ett dyrt hotellrum och vänta medans hans inspelningar sköts upp. Varje morgon fick han veta att ”nej, inte idag heller” och i ren frustration skrev han manus till sin andra film Take the money and run på hotellrummet som ett sätt att fördriva dagarna. Han ska ha bestämt sig där och då att inte arbeta ihop med andra när han gör film, för att i möjligaste mån undvika det kaos han upplevde på den här produktionen. Allen ska fortfarande bli på dåligt humör om någon påminner honom om att han var med i den här filmen. Det sägs att han till och med lämnade inspelningen innan han var färdig, så frustrerad över att aldrig bli klar att han satte sig på första flyget tillbaka till New York, fortfarande i hans rollkläder.

På tal om att lämna inspelningen. Peter Sellers var en av världens mest kända komiker under 1960-talet, känd från radio, TV och film. Han kunde imitera, improvisera, göra fysisk humor så väl som anarkistisk crazy-humor, som här, innan Monty Python, fortfarande upplevdes som lite farlig på brittiska öarna. Han var dessutom gift med Britt Ekland, världsberömd fotomodell och allmän kändis i sin egen rätt (även om de vid inspelningen av Casino Royale hade påbörjat sin separation). Peter Sellers var en rockstjärna. Han var också en av de mest osäkra, instabila, excentriska och tjuriga människor man kunde ha oturen att arbeta med. Det krävdes en alldeles fantastisk regissör för att dra ur honom det man ville ha – en Stanley Kubrick eller Blake Edwards. Den oformliga massan som försökte klämma fram något vettigt ur Casino Royale-soppan funkade såklart inte. Sellers gjorde som han ville, och anlitade egen manusförfattare till sina delar, och insisterade på att vara trogen romanen (vilket han är ensam om faktiskt, det enda som finns kvar från romanen är just bitarna han är med i).

casino1967
Ursula Andress är förstås fortfarande snygg. Det hjälper inte heller.

Problemen var flera – han och Orson Welles, som spelar Le Chiffre, absolut hatade varandra. Det finns flera versioner till varför, varav alla kan vara sanna: en version är att Drottning Elisabeth (som i skrivande stund fortfarande sitter på tronen som ni vet) har en syster vid namn Margareth, alltså prinsessan Margareth. Hon och Sellers kände varandra sen tidigare från olika sammanhang. Prinsessan behagade komma och hälsa på inspelningen – men gick rakt förbi Sellers och fram till Welles, som hon glatt hälsade på. Sellers ska ha blivit vansinnig. Han försvann från inspelningen och vägrade befinna sig i samma rum som Welles igen. Faktum är att scenerna i kasinot med de två mot varandra är inspelade var och en för sig med body doubles – de befann sig inte i samma rum även om det ser ut så.

En annan orsak till schismen kan ha varit att Welles insisterade på att hans karaktär skulle göra trolleritrick, i sin roll som Le Chiffre. Detta irriterade Sellers vansinnigt, vilket förmodligen fick Welles att insistera ännu mer. Man kan förstå irritationen – så mycket som jag ändå älskar Orson Welles så är de inslagen bara helt bisarra och tillför varken karaktären eller handlingen någonting.

Förmodligen är största orsaken till deras ömsesidiga hat ren egoism. Båda kände sig antagligen hotade av den andre, den hämmade, osäkre britten Sellers och den bullrige, geni-förklarade amerikanen Welles. En tredje version berättar nämligen att Sellers envisades med att alltid komma för sent till inspelningen, vilket Welles gjorde sig lustig över. Sellers blev förbannad och stormade ut. Återigen, det verkar finnas många olika förklaringar – de kan alla vara sanna, och kanske ingen av dem är det. Sellers fick en dag nog och försvann från inspelningen, utan att meddela någon. Det tog flera dagar innan man insåg att han inte hade för avsikt att komma tillbaka, vilket gör att man fick försöka pussla ihop hans återstående bitar utan honom. Vilket man inte lyckas med.

Man kan fortsätta med historier, men man blir nästan mest deprimerad när man inser vilken usel film detta är. Jag försökte se den första gången för något år sedan, men kom bara tjugo minuter in i den innan jag gav upp. När jag nu blev tvungen, inför det här Bond-projektet, att verkligen stålsätta mig och forcera mig genom den, kändes det som att tiden stod stilla. När man tror att filmen snart måste vara slut har det gått 35 minuter. Och filmen är 2 timmar och 11 minuters tradigt, fult elände där ingen, absolut ingen, fattar vad de gör. Om du tänker ”jag ska se alla Bond”, så lägg ner det projektet. Du måste nämligen ta dig igenom den här, och det är inte värt det. Den är dessutom ganska svår att få tag i, som tur är.

Det enda bra med den är musiken. Den är skriven av Burt Bacharach och spelas av Herb Alperts orkester, ledmotivet ”The look of love” sjungs av Dusty Springfield, så vi får ta och muntra upp oss med det tycker jag:

 

 

Thunderball (1965)

Thunderball
Svensk titel: Åskbollen
År: 1965
Huvudroller: Sean Connery, Claudine Auger, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Rik Van Nutter, Guy Doleman, Molly Peters, Martine Beswick, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell,

Regi: Terence Young

Tagline: ”James Bond does it everywhere!” Subtilt, verkligen….

Bästa Q-mojäng: Måste förstås vara jet-packen som Bond använder i början av filmen. Den var en uppfinning som militären jobbat på i flera år för att soldater snabbt skulle kunna ta sig över hinder eller snabbt upp på byggnader, men den var väldigt osäker. Den användes också på invigningen av OS i Los Angeles 1984, men den verkar ha lagts ned som projekt sedan dess. I undervattensscenerna använder Bond också en ”rebreather”, en liten sak man sätter i munnen som ska ge luft i fyra minuter. Efter premiären av filmen kontaktades produktionen av en man som sa att han arbetat på en sådan i flera år för brittiska marinen men inte lyckats, och ville veta hur de hade gjort – ”den var förstås fejk – skådespelarna höll andan”, blev svaret.

Thunderball-largo

Historien bakom Thunderball är rörig, och går tillbaka till 1959, alltså innan Salzman och Broccoli ens var inblandade i Bond. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Kevin McClory och hans äganderätt till historien ”Thunderball”. I korthet så nappade han på Ian Flemings försök att få upp Bond på bioduken, köpte rättigheterna till Bond, och anlitade Jack Whittingham att skriva ett manus. McClory, Whittingham och Fleming arbetade tillsammans fram historien som utgör Thunderball, och Whittinghamn skrev manus. McClory hade precis då gjort en helt annan film, som skulle finansiera 007-projektet. Den filmen floppade rejält, och produktionen stannade av. När Fleming insåg att det förmodligen hade skitit sig gjorde han en bok av historien, utan att namnge de andra två som varit med att ta fram storyn, sålde sedan filmrättigheterna för Bond på bioduken till EON Productions, och scenen var satt för en enormt segdragen rättsstrid som skulle sträcka sig fram till 2000-talet, och som också är bakgrunden till att Thunderball filmades igen 1983 som Never say never again av ett helt annat produktionsteam än EON. Om man vill läsa mer om alla turer runt Thunderball så tycker jag man ska gå till den svenska sidan agent007.nu som har en lång utförlig text om detta.

McClory och EON nådde en uppgörelse 1965. En av statuterna i uppgörelsen var att Kevin McClory skulle få stå som producent för Thunderball, och att få del av intäkterna. Han fick också femtio tusen pund i klumpsumma och credit för historien. Han var därmed en förmögen man, och skulle använda en stor del av denna förmögenhet till att stämma EON igen, men det är en senare historia. Han hade nämligen lovat att inte hävda äganderätt till något som hade med James Bond att göra i tio år.Följaktligen väntade han till sjuttiotalet och började sen bråka igen. Men det hoppar vi över nu. Men för att avsluta den här historien kan man tillägga att det här är sista gången på väldigt länge som både SPECTRE och Blofeld nämns, eftersom McClory hävdade att det var han som hittat på dessa.

Thunderball hade blivit en av Flemings mest framgångsrika böcker, vilket gjorde att EON väldigt gärna ville filma den, och efter Goldfinger hade man nått en uppgörelse med McClory om att få göra det. Man anlitade Richard Maibaum till att skriva manuset. Man kan förstås påpeka det lustiga att han ska skriva ett filmmanus, baserat på en bok, som baserades på ett filmmanus – men man hade inte rätt att använda det ursprungliga filmmanuset, det hade Jack Whittingham rätt till, eftersom det var han som skrivit det (och använde för att i sin tur stämma Ian Fleming). Det finns de som anser att alla juridiska turer runt Thunderball förkortade Flemings liv. Han dog under inspelningen av Goldfinger 1964.

Den ökande populariteten och speciellt framgången med Goldfinger hade dragit upp Bond-febern till max, och när nu nästa film kom redan året efter gick folk och såg den – Thunderball blev den mest sedda Bond-filmen fram till dess och drog in massor med stålar. Den är en av de mest sedda Bond-filmerna på bio genom tiderna, med 140 miljoner sålda biljetter. Någon har också räknat ut att omräknat till dagens penningvärde är det den Bondfilm som skrapat in mest kosing, över en miljard dollar. Den hade också förstås kostat det dubbla mot föregångaren. Budgeten hade ökat exponentiellt sedan Dr. No, då man nu var uppe i åtta gånger dess budget. Man filmade i Frankrike, Pinewood hemma i England, och en stor del filmades på Bahamas. Guy Hamilton blev erbjuden att regissera men var utbränd – han tackade nej på grund av trötthet. Terence Young kom tillbaka och man satte igång att filma, med början i Frankrike för scenerna i introsekvensen.

007-THUNDERBALL-UNDERWATER-BATTLE-GAME-rare-James-Bond-_1
Spel som släpptes i samband med premiären. Förmodligen lika tråkigt som att titta på undervattenscenerna, men såldes för 1300 dollar på ebay nyligen

Thunderball handlar om SPECTRE som stjäl två atombombsmissiler från ett kapat Vulcan-bombplan. De utnyttjar dessa för att utpressa Storbritannien och USA på pengar. I en lång scen får vi se alla SPECTRE-representanter sitta runt ett långt bord med Blofeld (fast här kallad Nr 1) sitta med ansiktet skymt. Blofeld spelas av Anthony Dawson med Eric Pohlmanns röst, och ingen av dem får någon credit. Han kallas som sagt också enbart ”Number one”, och namnen SPECTRE och Blofeld skulle sedan inte användas på många år på grund av de juridiska problemen runt rättigheterna.

På tal om uppradade representanter – här finns också det enda tillfället då alla 00-agenter finns i samma rum. De sitter naturligtvis och väntar medan Bond tassar in, försenad, till en briefing med The Secretary där de får veta om utpressningen.

Thunderball har många kvinnliga figurer i handlingen, och några av de vackraste. Bond förser sig naturligtvis med några av dem, men i originalhistorien fanns ytterligare en, en dubbelagent vid namn Fatima Blush. Hon skrevs bort ganska tidigt, men i nästa filmning av Thunderball, alltså Never say never again, finns hon med och spelas mästerligt av Barbara Carrera. Här är de främsta kvinnliga figurerna Domino, spelad av Claudine Auger, skurken Largos älskarinna (Auger dubbades av Nikki van der Zyl, som också dubbade Ursula Andress röst i Dr. No.), och Fiona Volpe, spelad av Luciana Paluzzi. Volpe är SPECTRE-agent som är delaktig i kapningen av Vulcan-planet, och som sen hjälper Largo.

Thunderball-brudar
Claudine Auger, Martine Beswick, Luciana Paluzzi – tre skådespelerskor, tre nationaliteter

Det finns en väl dold referens till Goldfinger i en replik som kommer från just Fiona Volpe. Som jag berörde i min text om förra Bond-filmen så fanns det gott om sexism i den, även efter Bond-mått mätt, och det många redan då kritiserade var att Pussy Galore både var lesbisk och skurkaktig fram till dess att hon hade haft sex med Bond (genom visst mått av tvång dessutom), och därefter direkt ställde sig på de ”godas” sida. Volpe låter sig inte charmas så enkelt. Även om de har sex, så betyder det inget för henne. Bond har blivit Bond-ad. Hon säger:

”But of course, I forget your ego, Mr. Bond. James Bond, who only has to make love to a woman and she starts to hear heavenly choirs singing. She repents and immidately turns to the side of right and virtue. But not this one!”

Det hon refererar till är förstås historien med Pussy Galore i den föregående filmen. Man skulle förstås fortfarande kunna kritisera henne, och manusförfattarna, för att göra henne till en kvinna som använder sin kropp som främsta vapen, men förutom den lite nötta klichén så är det ju samma som Bond gör hela tiden också – använder sin kropp som ett vapen.

Lite mer upplivande var säkert de incidenter som hände som involverade hajar i Largos villa med tillhörande pool. En av SPECTREs underhuggare blir bestraffad genom att bli nerknuffad i en pool med hajar. Den som egentligen åker ner i poolen är stuntmannen Bill Cumming, som lyckades förhandla till sig en bonus på 450 dollar för att genomföra stuntet. I poolen finns från början flera hajar, men man använde också en haj man förutsatte var död, och som drogs runt med vajrar för att simulera en jagande och hungrig haj. Tyvärr var inte hajen död, utan ”vaknade” till liv och började jaga Bill Cumming på riktigt. Poolen med hajar orsakade också en annan incident, men då med Sean Connery själv som potentiellt offer. För att Connery överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att gå ner i poolen förvissade han sig om att teamet hade säkrat den. Man hade satt upp plexiglas mellan hajarna och skådespelarna. Tyvärr räckte inte plexiglaset hela vägen upp och en haj smiter enkelt över hindret och jagar Connery – som följaktligen flyger upp ur poolen. Regissören Young beskrev det efteråt som att ”he was literally walking on water”. Det tror jag det. Jag kan också tänka mig att han var ganska sur efter att ha blivit lovad säkerhetsanordningar och sen se en haj glida över just dessa.

Annars är det mest intressanta med produktionen att det här är första gången som den man som spelar Bond i filmen också är den som gör pistol-sekvensen i början. I de tre tidigare var det stuntmannen Bob Simmons som gör sekvensen. Eftersom Thunderball filmades i ett annat format, Panavision, var man tvungen att göra om gun barrel sekvensen, och från och med denna så är det den aktuelle Bond som alltid gör gun barrel-introt. Håll utkik efter Simmons i Thunderball, då det är han som är mannen i drag i början av filmen, som slåss med Bond i det franska slottet.

thunderball-claudineauger
Dr No-återbesökt, denna gång med Christine Auger istället för Ursula Andress. Pikant nog dubbades båda tjejerna av Nikki van der Zyl.

Recension: Jag råkade i en kommentar nyligen påstå att jag tyckte Thunderball var underskattad, men nu när jag ser om den så inser jag att det är den inte alls – jag måste ha tänkt på nästa Bond, You only live twice. Thunderball funkar fint – halvvägs. Sen kommer de till Bahamas och allt stannar upp totalt. Undervattensscenerna är ett arv från McClory, eftersom han hade en fascination vid just detta och gjorde en hel film som baserades på undervattensfilmning, och det var just den filmen som bombade så hårt att han blev utfattig och stannade upp hela processen med att föra Bond till filmduken. Då var undervattensscenerna redan inskrivna i historien. Problemet är att under vatten sker allting i halva farten, och man har svårt att se vem som är vem. Även Terence Young klagade efter premiären på att just dessa gjorde att filmen tappar tempo, och han har helt rätt – filmen sjunker snabbt, för att göra en riktigt kass ordvits av det. Däremot är den helt duglig fram till dess, med starka karaktärer och en historia som funkar både som kalla kriget-baserad och superskurk-inriktad. Det är synd att andra timmen inte är lika intressant som den första. Det finns också, enligt mig, några riktigt fåniga fel i den som lätt hade kunnat undvikas. Bond blir till exempel skjuten i foten och haltar genom gatorna, för att sedan någon minut senare dansa förföriskt med en tjej. Sen kommer Fiona Volpe och dansar med honom – Bond ser att någon tänker skjuta på honom och vänder snabbt runt så att skottet träffar Volpe i ryggen. Men detta framgår först efter att Bond särat på fingrarna, då forsar blodet fram. Skottet gick alltså genom fingrarna?

 

 

 

Goldfinger (1964)

Goldfinger

År: 1964
Svensk titel: Goldfinger

Huvudroller: Sean Connery, Gert Fröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee, Cec Linder, Lois Maxwell,

Regi: Guy Hamilton

Klassiskt Bond-moment: Goldfinger är den mest ikoniska Bond-filmen av dem alla, och är full av scener och bilder som blivit del av vår samtida pop-kultur. Tjejen som blir mördad med guldfärg. Laserstrålen mellan Sean Connerys ben. Oddjobs hatt. Namnet Pussy Galore. Det är också första filmen där Bond säger ”Martini. Shaken, not stirred”.

Q-mojäng: Från och med Goldfinger är Q och hans mojänger en större del av mytologin och här börjar börjar också kulten runt Bonds bilar. Här en Aston Martin DB5 utrustad med katapultstol och kulsprutor. En annan av mina favoriter som vi kan se i Qs labb är en parkeringsmätare med tårgas. Syfte, oklart.

Goldfinger är filmen som man ska ha sett – den toppar alla topplistor över Bondfilmer och sprängde alla sorters världsrekord i intäkter och biobesök när den kom 1964-den skapade en veritabel Bondfeber som spred sig världen över. Det känns lite som när man växte upp och det stod överallt att Citizen Kane var historiens bästa film, eller att Shawshank Redemption toppar IMDbs lista över bästa filmerna – vi vet alla att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Jag tänker inte påstå att Goldfinger är dålig på något sätt, men den bästa? Nej. Långt ifrån.

Vad som är tydligt är dock att den skiljer sig på många sätt från de två föregående Salzman/Broccoli-produktionerna. Om de två första Bond-filmerna var någorlunda rotade i en kalla kriget-realism så har James Bond nu totalt lämnat världen vi lever i för att bli en superhjälte som slåss mot superskurkar. Detta skifte i ton hade flera orsaker. Förmodligen hade det varit på gång ett tag, för duon Salzman/ Broccoli hade egentligen hela tiden haft olika uppfattningar om hur Bond skulle porträtteras på film, och Salzman hade nu börjat ledsna och gradvis avlägsnade sig från processen. Att man valde just Goldfinger som den tredje filmen berodde på de juridiska problemen man hade runt äganderätten av Åskbollen (som jag skrivit om i tidigare inlägg).

En annan orsak är man bytte regissör. De två första regisserades av Terence Young, och med framgångarna som följde dessa började ställa krav på att få en större bit av kakan i form av procent på intäkterna. Producentduon tyckte att han gapade efter för mycket och anställde Guy Hamilton istället. Hamilton fick en budget att leka med som var fyra gånger så stor som den man hade för Dr. No. och på toppen av detta är Goldfinger en av de mest fantasifulla historierna redan från början, en flytt från kalla krigets sovjetiska skurkar och till en superskurk som bara bryr sig om pengar, eller snarare guld – Auric Goldfinger, spelad av Gert Fröbe. Förmodligen den starkaste och bästa av alla Bond-skurkar genom tiderna. Handlingen är att Goldfinger köper upp så mycket guld han kan, och planerar sedan att placera en kärnvapenladdning i Fort Knox, där den amerikanska guldreserven finns, för att totalt förstöra den amerikanska ekonomin och dessutom ensam sitta på den enskilt största guldreserven i världen.

Goldfingerbok

Man kan lätt föreställa sig att skurken Goldfinger (Auric kommer dessutom av det latinska namnet för guld) hittades på av Fleming för att beskriva hans törst efter guld, men som i många andra fall så tog han namnet efter en riktig person som han faktiskt hade träffat dessutom. Men den riktiga Goldfinger hette Arnö i förnamn, var arkitekt från Ungern och hade en förkärlek för att bygga stora byggnader i cement – han ritade hus som, om jag förstått saken rätt, var någon sorts motsvarighet till våra miljonprogram, stora cementbyggnader som man snabbt byggde upp efter kriget för att människor skulle ha någonstans att bo. Fleming gillade inte dessa byggnader, utan kallade dem omänskliga. Arnö Goldfinger var också ansvarig för att ha ritat det engelska kommunistpartiets högkvarter – förmodligen ytterligare en anledning för Fleming att hata honom. Den riktiga Goldfinger hotade med att stämma Fleming när romanen kom ut. Fleming svarade med att  han kunde tänka sig att skicka med ett erratum (en instucken papperslapp i den redan tryckta boken där man förklarar ändringar) där namnet på skurken ändrades till Goldprick, alltså ”Guldkuk”. Det blev aldrig någon rättegång, man löste tvisten innan det gick så långt, Goldfinger fick procent på bokens intäkter och sex (6) exemplar av den. Vad han skulle med sex exemplar av boken till vet man inte.

GoldfingerErno
Den riktiga Goldfinger – inte så mycket guld.

Att jag tar upp det här är för att det egentligen verkar vara Fleming som har flest gemensamma karaktärsdrag av bokens Goldfinger, och inte den stackars arkitekten. Fleming samlade på spanska dubloner, ett gammalt guldmynt, han köpte en guldpläterad skrivmaskin, som han hade i sitt hus Goldeneye. Han hade en kulspetspenna med en spets av guld. Guld löper som ett tema genom hans Bond-produktion – fram till sista boken Man with the golden gun där Scaramanga har en guldpistol som skjuter guldkulor.  Termen ”projicering” ligger inte helt avlägsen när man börjar analysera boken och filmen ”Goldfinger” i relation till upphovsmannen. Auric Goldfinger har i varje scen någon detalj med guld, för att inte tala om en av filmens mest berömda scener, där en tjej hittas mördad på ett hotellrum, helt täckt av guld. I filmen sägs det att hon dött på grund av att huden inte fått andas, och att det är en helt rimlig orsak till att en människa skulle avlida. Tydligen trodde man så till den grad på det själva, att när skådespelerskan Shirley Eaton skulle spela in just den scenen hade man en läkare närvarande hela tiden och kollade hennes kroppstemperatur konstant. Det har till och med cirkulerat ett envist rykte om att hon faktiskt dog när scenen spelades in, men allt är naturligtvis bara inbillning – det går inte att döda en människa på det här viset.

När vi nu ändå är inne på onaturliga dödsorsaker – kanske den NÄST mest berömda scenen från Goldfinger är när James Bond är fastspänd på en metallskiva och en laserstråle sakta kryper upp mot hans gren och hotar att dela honom mitt itu. Naturligtvis rör sig strålen extremt långsamt (man måste fråga sig, gång på gång, varför man gör allting så otroligt komplicerat?) och James Bond får desperat köpslå om sitt liv med en till en början ointresserad Goldfinger (”You expect me to talk?” ”No, Mr Bond, I expect you to DIE!”). Detta är första gången en laserstråle finns med på film, och detta är trots att det både i boken och manus är en sågklinga som hotar att utöka antalet 007-agenter genom delning. När scenen skulle spelas in tyckte man att det där med sågklingor var lite för klyschigt och hittade på något nytt och fräscht. Resultatet blev en av filmhistoriens mest berömda scener.

Goldfingerlaser

Trots att budgeten var fyra gånger högre än för Dr. No. var den ändå relativt låg. Man sköt hela filmen, i England på Pinewood studios. Hela segmentet där Bond är på ett lyxhotell i Miami, och möter Goldfinger för första gången, är alltså filmat i England (och under filmningen av dessa scener besöktes inspelningen av Ian Fleming – vilket skulle bli den sista gången han gjorde just detta, han dog precis innan premiären av Goldfinger). Den enda som faktiskt var i Miami var Cec Linder i rollen som Felix Leiter, och man filmade honom med body doubles och klippte in honom. Från början ville man också ha Orson Welles i rollen som Goldfinger, men eftersom han ville ha för mycket pengar valde man den relativt okände Gert Fröbe, en tysk skådespelare som gladeligen kom till England för att filma i en Bond-film. Det fanns dock ett problem – Fröbe kunde, i vanlig tysk anda, knappt ett ord engelska. Man förstod snabbt att man skulle behöva dubba honom och anlita återigen Michael Collins för att göra det. De flesta repliker säger han på tyska, några på engelska. Den enda gången man kan höra hans riktiga röst ska tydligen vara när han säger ”Choose your next witticism carefully Mr Bond, it may be your last!”. Hur som helst är han riktigt bra i rollen, även om jag som livslångt Welles-fan inte riktigt kan undgå att fundera på hur han skulle ha fungerat i rollen. Det är inte alls säkert att han hade varit bättre. Det sägs dessutom att Fröbe började krångla när han väl var kontrakterad och ville ha tio procent av filmens intäkter, en enorm siffra, som skulle ha gjort Welles billigare i slutändan.

Budgeten ställde också till med problem runt scenografin. Det är helt och hållet ett bevis på scenografen Ken Adams geni att allt är så snyggt som det är, för en stor orsak till Goldfingers framgångar kan man säkert tacka honom för. Varken han eller någon annan från teamet fick såklart besöka det riktiga Fort Knox, så man fick gissa hur det såg ut – och fick efter premiären höra från amerikanare hur otroligt verklighetstroget allting var, både exteriör och interiör. Modellen som Goldfinger visar för gangsterbossarna är idag modell inne i det riktiga Fort Knox.

Vad är det då egentligen som gör Goldfinger till den kanske ultimata Bond-filmen? Jag säger inte bästa, men det är utan tvekan den genom historien mest kända. Ja, det finns väl många orsaker till det, som jag känner att jag alltid skriver – men det är nog sant. Skiftet från realism till saga är en, men Bond-franchisen hade stigit kraftigt redan innan, de två tidigare filmerna hade krattat banan för den tredje. Det låg i tiden med agenthistorier, en trend som Bond själv startat och som man nu red på. Sen har vi skådespelarna – Gert Fröbe redan nämnd, Sean Connery såklart, de redan etablerade figurerna Lois Maxwell som Moneypenny, Bernard Lee som M, och Desmon Llewelyn gör sin andra insats som Q. Det är från och med den här filmen som Q och Bond startar sin berömda rivalitet. Regissör Hamilton tyckte scenen där Q förklarar tekniken för Bond var tråkig, så han instruerade Llewelyn att spela Q som att han avskyr James Bond och tycker att han är arrogant och slarvig – vilket gör hela deras relation så mycket mer intressant.

Honor Blackman i rollen som Pussy Galore förtjänar ett omnämnande. Det fanns en TV-serie i England i början på 1960-talet som hette The Avengers – en mycket märklig agentserie med massor av fantasifulla inslag som superskurkar, udda vapen, tuffa tjejer som kan karate och excentriska bossar….ummmm, känns det igen kanske? I vilket fall som helst – Honor Blackman var redan känd från TV-serien och var tvungen att säga upp sig därifrån för att kunna spela in Goldfinger. Hon hade alltså redan med sig en image av tuff, hårdför tjej när hon accepterade rollen som Goldfingers privata pilot. Man kan också tillägga att Emma Peel som också spelade i The Avengers sedan skulle bli Bond-brud i I hennes majestäts hemliga tjej, 1969. I Sverige visades endast två avsnitt av The Avengers, under titeln Två slår till, men man ställde in resten för att man tyckte serien var för våldsam. Är ni intresserade så kolla gärna upp The Avengers, för den är riktigt rolig. Dessutom kan man, när folk vid middagsbordet börjar prata om senaste Avengers, börja snacka om RIKTIGA Avengers och framstå som en riktig nörd.

Bond-avengers
Diana Rigg och Patrick McNee i The Avengers. 

I manus finns också en riktig goding som aldrig kom med i den färdiga filmen. När Honor Blackman presenterar sig som Pussy Galore, var det meningen att Bond skulle svara ”I know you are, but what´s your name”. Det bedömdes som alltför vågat och repliken ändrades till den lite mer mesiga ”I must be dreaming”. Det kanske inte är så konstigt att repliken ändrades, men med dagens ögon är sexismen i Goldfinger verkligen på master-class level; idag är nog scenen där Bond mer eller mindre tvingar sig på Pussy Galore (som dessutom antyds vara lesbisk, inte för att det gör någon skillnad, men för en sextiotalspublik så blev det såklart mer laddat) svårast att svälja, scenen där Bond klappar massösen i rumpan och säger åt henne att gå iväg för att ”this is man´s talk” är så totalt omöjlig att tänka sig idag att den blir komisk. Nu ska det i vanlig ordning tilläggas att man inte ska döma gamla filmer efter dagens mentalitet, men jag tycker att sånt här är lite roligt att dra upp eftersom det gör filmen så anakronistisk. Daniel Craig klappar inga tjejer i rumpan, åtminstone inte när någon tittar.

Vi pratade om skådespelarensemblen, och då måste Mr Oddjob nämnas, eller som han hette, Harold Sakata. Han var en japansk-amerikansk tyngdlyftare och brottare som gjorde sin skådespelardebut i Goldfinger, och naturligtvis handplockad för sitt utseende. Han är verkligen en kub på två ben, men som man kan se i den avslutande fightscenen i Fort Knox, rör sig trots sin kroppshydda smidigt som en isprinsessa. Hans roll är verkligen ett exempel på när skrivande, idéer, regi och skådespelare blir en perfekt enhet. Han är förmodligen min favoritskurk av alla i Bond-serien – Sakata pratade dålig engelska, eller om det var för att han inte kunde säga repliker övertygande, så bestämde man att hans karaktär inte kunde prata, bara grymta, och att hans vapen var en hatt med stålbrätte. Och som sagt, slagsmålet mellan honom och Bond inuti Fort Knox är en klassiker både till koregrafi och scenografi.  Sakata fick en ny karriär efter Goldfinger och kunde i många år efteråt leva på att åka omkring och uppträda som Harold ”Oddjob” Sakata. Trivia: Han medverkade också i en film som heter ”Djävulens blomma” med förlaga av Ian Fleming och regisserad av….(vänta)….Terence Young.

Man måste också nämna James Bonds bil, för det här är filmen där Bonds koppling till bilar började. Bond får en Aston Martin DB av Q, specialutrustad med skottsäker sköld i bak, snurrande nummerplåtar (som Broccoli insisterade på då han jämnt fick parkeringsböter), kulsprutor och, den mest kända attiraljen av dem alla, katapultstol. Produktionsteamet bad Aston Martin om en bil, men de sa nej, eftersom det skulle ha inneburit en enorm kostnad för dem. Vissa källor hävdar att producenterna var tvungna att köpa två exemplar av Aston Martin, men det verkar inte vara sant-det verkar snarare vara en av de absolut första exemplen av produktplacering, vilket innebär att företag skänker produkter för att de ska vara med i bild (Goldfinger har fler såna, konfirmerade, produktplaceringar-Rolex, Dom Perignon och Kentucky Fried Chicken). Man använde två bilar, en för att filma när Bond kör med den, och en som specialutrustades med alla extradetaljer. Det existerade alltså en sådan bil, med alla mojänger utom pinnarna som åker ut från hjulen och förstör däck.  Aston Martin förstod snabbt att Goldfinger skulle bli en enorm succé, så man körde igång en reklamkampanj där man proklamerade ”The most famous car in the world”, och deras försäljning av modellen dubblerades efter premiären av filmen. Bond använde samma modell även i den efterföljande Åskbollen, men sen sågs inte Aston Martin DB-modellen till förrän Pierce Brosnan fick köra en i Goldeneye 1995. Roger Moore fick aldrig köra en som Bond….MEN, han fick köra en i både sin TV-serie  Helgonet, och i filmen Cannonball Run (1981), där han gör en parodi på sin James Bond-figur. De två Aston Martin DB5 som producerades har ägts av samlare, men en av dem stals 1997 på en inhägnad flygplats och har varit försvunnen sedan dess.
Corgi Toys producerade en modell av bilen i samband med premiären med katapultstol och allt, och den var en storsäljare fram till 1970, men har utgivits med jämna mellanrum i samlarutgåvor sedan dess. Corgi Toys har haft samarbete med Bond-teamet sedan Goldfinger.

Goldfinger-corgi
Vad skulle man ha gjort med denna när man var sju år?

 

Avslutningsvis måste också tilläggas att ledmotivet Goldfinger som sjungs av Shirley Bassey är en av de bästa titelsångerna i hela den 25 filmer långa serien.

Recension: Filmen Goldfinger är en av de där filmerna som alla sätter högst upp på topp-listan över Bond-filmer, men det stämmer inte: det är inte den bästa filmen. Frågan är om den ens är den bästa av Connerys Bond-filmer, men det där går att diskutera i all oändlighet förstås. Vad den gör bra är att visa upp en fantasi i högt tempo, man har dragit upp alla reglage till elva och inte bekymrat sig så mycket om realismen-allt är större än livet självt, och det funkar alldeles utmärkt. Nu sitter också alla element i Bond-formeln: inledande actionscen, introvinjett, flirtande med Moneypenny, Qs trötta attityd och överdrivna leksaker, superskurken med den galna planen och en serieboksgangster som hejduk – nu finns alla pusselbitar och de har ramlat på plats. Connery gör en av sina allra bästa insatser som Bond och man ser att han har hittat sin roll och att han trivs. Bond-franchisen var på en stadigt uppåtgående kurva i popularitet och insikt i exakt hur galna deras infall kunde bli, och det betalar sig. Goldfinger var den snabbast inkomstbringande filmen i historien fram till dess och det fanns ingen ände i hur populär figuren var just då. Men det är också lite det som solkar horisonten – de som gillade den äldre, lite mer jordfaste, realistiske Bond fick istället en större-än-livet figur som kämpade mot en sagofigur. Man kan se det som djärvt fantasifullt, eller fantasier från en sjuåring – det beror på vad man själv föredrar. Så ett slutomdöme är att den hör till toppen i serien, men den är inte bäst. Den tillhör dock en av de filmer som man helt enkelt ska ha sett, inte bara som Bond-film betraktat, utan över huvud taget.

 

From Russia with love (1963)

From Russia with love
Svensk titel: Agent 007 ser rött
År: 1963
Regi: Terence Young

fromrussia1

Huvudroller: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendariz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson

Klassiskt Bond-moment: Många. Kanske framförallt SPECTRE/ Sovjet- agenten Rosa Klebbs kniv-sko.

Q-Mojäng: I den här filmen gör Desmond Llewelyn sin debut som Q, och det finns egentligen bara en Q-gadget med-en resväska med olika saker gömda, bland annat tårgas och guldmynt. Bond har också en mobiltelefon i sin Bentley.

Intrikat historia där Spectre vill hämnas Dr. Nos död från förra filmen genom att använda sovjetiska agenter och en avkodningsmaskin för att gillra en fälla för James Bond. Storyn tar till ganska stor del plats i Istanbul och skurkarna är SPECTRE mer än ryssarna, eftersom producenterna var övertygad om att kalla kriget snart skulle vara över…

Filmen bygger på Ian Flemings bok ”From Russia, with love” (notera kommatecknet) som i Sverige heter ”Kamrat Mördare” och kom året innan boken ”Döden på Jamaica” som blev Dr. No. Anledningen till att man valde ”Kamrat Mördare” var att president John F. Kennedy i en intervju i tidningen Life sagt att hans favoritbok var just ”Kamrat Mördare”, och man försökte rida på den hypen. John F. Kennedy var fortfarande i livet och väldigt populär. Fleming och Kennedy träffades faktiskt en gång, och det mötet är ganska viktigt i Bond-historien.

Ian Fleming hade fortfarande vänner inom brittiska säkerhetstjänsten (han hade själv tjänstgjort där under kriget) och blev genom gemensamma bekanta inbjuden till en fest som senator John F. Kennedy höll på våren 1960, alltså ett halvår innan han valdes till president. De två pratade och Fleming nämnde att han hade skrivit ”några spion-romaner” varpå Kennedy snabbt blev intresserad. Han lovade att läsa dem vid tillfälle, och ganska snart efter skulle han i en intervju säga att han alltid hade en Bond-roman på nattduksbordet. Det fick Bond-böckerna att slå igenom på allvar i USA, och bäddade säkert för succén för filmerna. Fleming sa också en annan sak till Kennedy under deras samtal: Han hade tänkt ut ett sätt att bli av med Fidel Castro. Castro hade snabbt blivit en intensiv smärta i röven för amerikansk utrikespolitik och Kennedy började lyssna intresserat. ”Skägget”, började Fleming, ”Castros skägg är hemligheten. Ni måste få honom att raka av sig skägget, för utan det kommer han att se ut som vilken man som helst och därigenom förlora sin dragningskraft på folket. Sprid ut ett rykte om att skägg drar åt sig radioaktivitet, och därför är farligt och dessutom gör män sterila. Då kommer han att raka av sig skägget direkt och förlora sin makt”. Kennedy skrattade gott åt historien, men jag är inte så säker på att det var ett skämt. Fleming hade verkligen så här konstiga uppfattningar om en massa saker. Som Bond själv säger i den här filmen när han får höra SPECTREs plan: ”Must be a pretty sick collection of minds to dream up an idea like that.”

(Måste bara lägga till en sak till innan jag släpper Kennedy: Natten innan Kennedy blev skjuten såg hand ”From Russia with love” på privat visning i Vita Huset och Lee Harvey Oswald läste en Bond-bok innan han somnade).

I vilket fall som helst så var Kennedy en direkt orsak till valet av ”From Russia, with love” som andra film. Eftersom ”Dr. No” rullat på bra i biljettluckorna så hostade United Artists upp dubbla budgeten för uppföljaren – två miljoner dollar, varav Sean Connery fick sin kontrakterade summa på 56000 och dessutom hundra tusen i en bonus. Sean Connery var härmed en rik man.

De Bond-fixturer som vi idag räknar med, som inte introducerades i Dr. No, hamnar på plats här. Framförallt intro-sekvensen; jag påpekade felaktigt att den typiska introsekvensen var på plats redan i första filmen-så är inte fallet. Men här sätter man en inledande spänningssekvens först, sen introt med flickor i silhuett med de medverkandes namn projicerade på kropparna (förtext-filmen är gjord av Robert Brownjohn och inte Maurice Binder som man kan läsa på en del ställen, Binder var sur på producenterna, men skulle återvända efter Goldfinger), samtidigt som en särskilt skriven låt spelas. Denna ordning, tillsammans med sekvensen där Bond skjuter mot en kameraslutare, har varit standard i varje Bond-film sedan dess. Bond-låten i detta fall är ”From Russia with love” och i introt är den instrumental, Matt Monros version med sång strömmar ur en radio i själva filmen.

Produktionen blev svår, och väldigt mycket av den större budgeten åts upp av oförutsedda händelser. Filmen är inspelad i Pinewood studios hemma i England, i Istanbul, Turkiet, och den avslutande båtsekvensen i Skottland. De största problemen hade man i Istanbul, där många scener försvårades av att människor samlades och tittade på. Till exempel på tågstationen samlades 3500 människor som var nyfikna. När man skulle göra scenen med råttorna gick allting fel – först tog man tamråttor som man gjorde bruna med choklad. De vägrade röra sig utan samlades i en stor hög och slickade chokladen av varandra. Man anlitade då en råttfångare i Madrid som fångade 200 råttor. De vägrade också röra på sig ända tills någon (det sägs att det var Sean Connery själv) öppnade en dörr och alla råttorna flydde, och skapade kalabalik på inspelningen.

Det största och sorgligaste problemet orsakades av att Pedro Armendariz som spelade Kerim Bey var dödligt sjuk i cancer. Ibland kan man se uppgiften att han fick diagnosen medan de spelade in filmen, ibland att han tog jobbet för att försäkra sig om att hans blivande änka skulle ha en finansiell trygghet efter att han dött. Förmodligen det sista, men det blev huvudbry när de väl kom till Istanbul, för han var sjukare än någon hade trott, även han själv. Inspelningsschemat fick läggas om så att alla scener med Armendariz fick spelas in först, och i många scener användes en body double, enligt uppgift Terence Young själv. Till exempel i scenen i zigenarlägret ser man honom ofta med ryggen mot kameran. När Armendariz scener var färdiga lades han direkt in på sjukhus, och på något sätt hade han lyckats smuggla in en pistol. Han sköt sig själv på sjukhuset. En detalj för att lägga extra sorgekant på historien: Troligen var orsaken till hans cancer att han medverkat i filmen The Conqueror, Howard Hughes stora flopp från 1956 med John Wayne i huvudrollen. Filmen spelades in på en testplats för atombomber i Utah. 91 av 220 personer i filmproduktionen ådrog sig cancer.

Även i slutet av inspelningen när den långa båtjakten skulle spelas in blev det problem. Efter att ha försökt spela in på plats i Turkiet bestämde man sig för att flytta tillbaka till Storbrittanien och spela in vid kusten. Terence Young var med i en helikopter som skulle scouta efter lämplig inspelningsplats när den oerfarna piloten tappade kontrollen över helikoptern och man störtade i havet. Hela besättningen fastnade under vattnet och Young blev kvar i en luftbubbla inuti helikoptern i flera minuter innan han lyckades ta sig ur. Både han och fotografen som var med kravlade ur vattnet och fortsatte jobba samma dag. Alla överlevde och klarade sig utan större skador, men det blev dramatiskt och det hjälpte säkert inte moralen.

Det finns mycket att säga om kvinnorna i ”From russia with love”. Till exempel är det en av få Bond-filmer med en kvinnlig antagonist, här Rosa Klebb, spelad av Lotte Lenya. Lenya hade haft en lång karriär som skådespelerska innan den här rollen men skulle alltid bli ihågkommen som lesbisk Bond-skurk med kniv i skon. Daniela Bianchi var en italiensk Miss Universe-deltagare, hon spelar kvinnan som luras att vara lockbete åt Bond genom att låtsas vara rysk avhoppare, som dessutom ska lämna över en avkodningsmaskin till väst. Bianchi är ingen skådespelerska men passerar utan att göra bort sig. Hon sattes i hård språkträning för att lära sig engelska, men i slutändan dubbades hon ändå av en engelsk skådespelerska, precis samma grej som man gjorde med Ursula Andress i föregångaren. För att påminna oss om att det är en liten annan tidsålder vi pratar om kan vi tänka på att i scenen där Bond och Kardim Bey spionerar på ryssarna med ett teleskop i golvet, tog regissör Young in en body double åt Bianchi. Han gillade inte hennes ben och ville ha en tjej med snyggare…ganska illa om en Miss Universe-tvåas ben inte duger åt Bond! En annan lustig detalj är att en av tjejerna som slåss i zigenarlägret också hade varit med i Miss Universe,  Alice Gur. Gur var från Israel och som det slumpade sig delade hon rum med Bianchi under tävlingen, 1960. Den andra zigenartjejen heter Martine Beswick och var också med i Thunderball (Åskbollen) några år senare.

Bianchi var med om en bilolycka i slutet av inspelningen. Hennes chaufför somnade bakom ratten och de körde av vägen. De klarade sig utan större skador, men Bianchi slog i ansiktet som svullnade upp och hon kunde inte filma på några veckor.

Apropå zigenarlägret och tjejfighten. Om vi lägger bort det problematiska (ur vår tids perspektiv) med hela upplägget, så är det ändå den svagaste delen i filmen. Tjejerna övade i flera veckor, med en stuntkoordinator, på slagsmålet och det ser ändå kasst ut. Det finns ett ögonblick där den ena tjejen ska försöka klösa (antar jag) den andra men hindras, och tjejen som blir attackerad stirrar på handen. Det ser helt overkligt ut. Så är det faktiskt i flera slagsmål i filmen – folk stirrar på helt fel saker. Det ser väldigt teatraliskt ut. Men för att återvända till zigenarlägret så förutom själva fighten så är lägret uppbyggt i Pinewood studios, och det syns – plast och strålkastare förstör stämningen. Med de extra pengarna man fått för den andra Bond-filmen så är de flesta utomhusscener också filmade utomhus, vilket var ovanligt för tiden, speciellt båt och biljakterna, därför känns detta extra plastigt. Att det sen antyds att Bond får båda tjejerna i slutet får vi väl ha överseende med antar jag…

Det slagsmål som funkar är mellan den blonde skurken Red Grant (Robert Shaw) och Bond på Orientexpressen. Det finns flera orsaker till att den funkar bra. Under hela filmen har det byggts upp en stämning runt Shaw, han säger till exempel endast något enstaka ord under hela filmen. Shaw är helt enkelt en suverän skådespelare också, som gör en av de bästa Bond-skurkarna någonsin. Sen är slagsmålet suveränt filmat med två statiska och en rörlig kamera, och just att använda en rörlig kamera i ett så trångt utrymme var unikt för tiden – idag är det vardagsmat, men det ger en känsla av att vara instängd tillsammans med kombattanterna. Tydligen så effektivt att svenska censuren klippte rätt hårt i scenen. Den svenska censuren har aldrig varit känd för att förstå filmkonsten speciellt väl…

Film and Television
Lotte Lenya och Robert Shaw. Lenya var gift med Kurt Weill, kompositören

Sen har vi förstås alla de andra skurkarna – Rosa Klebb som redan nämnts, Vladek Sheybal som schackgeniet Kronsteen, och så första gången vi får se Ernst Stavro Blofeld, här endast kallad Nr. 1, eftersom han är uber-boss för SPECTRE. Vi får dock förstås aldrig se hans ansikte….(han spelas av Anthony Dawson). Vad gäller skurkar får vi leta länge i Bond-världen innan vi hittar en bättre ensemble.

I Flemings böcker kör Bond nästan alltid en Bentley, men det här är enda filmen där han kör en sån. Anledningen är att Bentley produktplacerade sin bil i filmen. Den bedömdes dock vara totalt osexig, och i fortsättningen har han häftigare bilar. Helt rätt….I början av filmen, när han hånglar med Sylvia Tench som också raggar på Bond i första filmen, blir han avbruten för att det ringer….från bilen. Sylvia Tench-karaktären var planerad att vara Bonds ständiga älskarinna, eller typ KK, men idén verkar ha övergivits efter den här filmen.

From-Russia-With-Love-095
”Nej, jag lovar, det är jobbet”

From Russia with love är en av de bästa Bond-filmerna – den har tempo, spänning, minnesvärda karaktärer och den förlitar sig inte på en massa uppfinningar och trick. Den blev också en fantastisk succé, som gick direkt upp på biotoppen världen över, framförallt hemma i Storbrittannien och USA, och säkrade framtiden för franchisen. En stor del av den succén ska vi tacka klipparen Peter Grant för, som ser till att ge filmen ett jämnt tempo, och det ska också ha varit hans idé att sätta scenen där Bond blir dödad först, och sen ta introt. Det kastar tittaren direkt in i spänningen.

Det finns en sak jag undrar över varje gång jag ser den här filmen – det finns en scen där Bond och Bey siktar med ett gevär mot en enorm reklamskylt för filmen ”Call me Bwana”, där Anita Ekbergs ansikte fyller nästan hela skylten. Ur munnen öppnas en dörr och skurkar kliver ut. Bond skjuter en av dem och säger sen ”She should have kept her mouth shut”. Att filmen producerades av EON Productions och Broccoli ville trycka in lite gratisreklam är klart, men det känns som att det Bond säger är ett internt skämt. Jag har aldrig sett någon förklaring till det. Kan det vara så att hon redan vid den här tiden var helt prillig och alla ville att hon skulle hålla klaffen? Typ som man tänker om man hört hennes sommarprat? Kanske.

 

 

Dr. No (1962)

Dr. No
Svensk titel: Agent 007….med rätt att döda
Japansk originaltitel (i översättning): We dont want no doctors!
Koreansk originaltitel (i översättning): 007 Murder number!
År: 1962
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, John Kitzmiller, Lois Maxwell, Peter Burton,

Klassiskt Bond-moment: Definitivt när Ursula Andress som Honey Ryder kliver upp ur vattnet iklädd bikini. Den bilden hängde på pojkrumsväggar i årtioenden efteråt. Men också scenen där Sean Connery för första gången säger den klassiska repliken ”Bond….James Bond”, framför ett spelbord och iklädd frack, är förmodligen den bästa leveransen av den repliken någonsin.

Bästa Q-mojäng: Det finns inte så många med här, men geiger-mätaren var förmodligen den mest high-tech pryl man kunde tänka sig. Den har sedan blivit stapelvara i science fiction (och i verkligheten). Pennan med cyanidkapsel är lite cool också, men den kommer inte från Q.

Bond-DrNo

Bond-serien kunde knappast ha börjat bättre, med tanke på förutsättningarna. Första filmen är verkligen en stabil start, och det är imponerande hur många ingredienser som vi räknar med ska höra till en Bondfilm som redan är på plats – Bond som skjuter mot kameran i början, Bond-temat (som skrevs av Monty Norman och inte John Barry som verkar vara den allmänna uppfattningen), repliken ”Bond….James Bond”, vinjetten med nakna damer i silhuett som flyger förbi medans filmen presenteras….och så vidare. Och så Sean Connery förstås.

saltzmanfleming
Ian Fleming och Harry Saltzman

Jag har redan varit inne lite på hur produktionen startade, men i korthet så hade Harry Saltzman option på rättigheterna till Flemings böcker men hade inga planer på att använda den, Albert Broccoli ville köpa dem, men istället bestämde de sig för att slå sig ihop och skapade produktionsbolaget EON. Ni som kan er Ian Fleming vet att Dr No inte är den första boken om James Bond, utan den sjätte. Man ville egentligen först filma Thunderball, den åttonde, men som jag skrev om tidigare hade det redan hade blivit trubbel runt rättigheterna för Thunderball – Kevin McClory hade dragit Broccoli till domstol över dessa. ”Casino Royale”, som är den första boken, hade Fleming redan sålt rättigheterna för. Man valde därför Dr. No, eller ”Döden på Jamaica”, som den heter i svensk utgåva. Man ska ha valt den därför att storyn är ganska rak, skulle innebära få inspelningsplatser och för att den skulle tjäna som en bra introduktion till karaktären James Bond. De hade också lite ”tur”, problem med raketuppskjutningar på Cape Canaveral och ovanligt starka radiovågor runt Kuba gjorde att bokens story om missiler som kidnappas i luften plötsligt blev lite mer trovärdig. Dessa saker påverkade inte valet av bok att filmatisera, det var bara ren tillfällighet att de var aktuella nyheter då. Idag är det bara helt onödigt vetande eftersom båda händelserna hade naturliga orsaker och inte ledde till något mer.

Man hade ett avtal, och början på ett manus, och så började man leta pengar i USA. Det gick dåligt. Ingen studio ville finansiera projektet. ”För brittiskt”, ”för fokuserat på sex” sades det. Till slut fick man United Artists att satsa på projektet, men man fick bara en miljon dollar, vilket även vid den här tiden inte var så mycket, vilket också syns i filmen. Lite av känslan går förlorad när man ser Sean Connery sitta och skumpa i en bil i en studio med en film av en väg uppblåst bakom honom. Berömd är också guldfiskarna – Dr. No bor djupt under vattnet och man ska kunna se undervattenslivet runt honom. Detta försökte man uppnå genom att köpa in osedd arkivfilm av fiskar. Problemet var att det var guldfiskar som såg pyttesmå ut. Man blev tvungen att förstora filmen, och lägga till repliken att glaset agerade som förstoringsglas. Det finns många billiga detaljer i filmen om man tittar noga, vilket är en skarp kontrast till det högbudget-monster Bond snabbt blev.

terenceyoung
Terence Young, Ursula Andress, Sean Connery

Det finns två män som förmodligen på egen hand såg till att James Bond skulle leva vidare och bli en global succé. Först Terence Young, regissören, som såg till att föra in humor i Ian Flemings ganska mörka, humorlösa böcker. Han fick också till ett tempo som gör att filmen hela tiden rör sig framåt och håller intresset uppe. Hade man filmat den rasistiske, homofobe, sexistiske tråkmånsen rakt av från böckerna, hade nog det här blivit den enda filmen i serien.

Den andre mannen är förstås Sean Connery, som ser till att huvudpersonen är en man av kött och blod och som gör Bond trovärdig mitt i den osannolika storyn. Men naturligtvis var vägen till valet av Connery krokig.

Av alla personer som ska ha tillfrågats om huvudrollen är Cary Grant den mest uppseendeväckande. Det är lite svårt att tänka sig idag – det hade helt avgjort blivit en helt annan film med den leende, hygglige Grant. Historien går att han inte var helt ointresserad, men att han bara kunde tänka sig göra en film, vilket inte alls passade Saltzmans och Broccolis planer. Enligt Broccoli frågade man redan här Roger Moore, men ansåg att han var lite för ung och ”a shade too pretty”. Moore själv påstår att han aldrig blev tillfrågad, men det är ju möjligt att man åtminstone funderade på honom redan 1962 men aldrig kom så långt att fråga honom personligen. Att Broccoli senare ansåg att Moore var för ”söt/snygg” är rätt intressant – man ville alltså ha någon som inte var för tvålfager, snarare mer grovhuggen, manligare, som kunde utstråla mer sex. Min teori till varför Roger Moore inte fick giget är mycket mer prosaisk – hans TV-serie ”The Saint”, eller ”Helgonet” i Sverige, hade premiär på TV dagen innan Dr. No hade premiär på bio. Han var förmodligen redan uppbunden av andra åtaganden.

Ian Fleming själv hade försökt hålla sig utanför processen men kunde ändå inte låta bli att låta det bli känt att han hade ögonen på skådespelaren Richard Todd. Todd blev det inte heller.

Den 30-årige skotten Sean Connery klev in på Saltzmans/Broccolis kontor en dag och sa att han ville provfilma för rollen. Han såg ovårdad ut och hade skrynkliga, billiga kläder, men gjorde en bra provspelning. När han sedan gick mot sin bil tittade producenterna på honom genom fönstret och såg hur välbyggd och atletisk Connery var-före detta kroppsbyggare och fotbollsspelare, bredaxlad och lång. Kunde de bara få honom att se naturlig ut i en frack eller kostym så skulle saken vara biff.

En annan version av hur Connery fick rollen var att Broccoli såg filmen ”Darby O´Gill och småfolket” från 1959, en av Connerys första roller. I filmen utbryter ett slagsmål, och Broccoli blev tagen av hur kraftfull Connery såg ut. Han ska ha sett filmen igen tillsammans med sin fru för att hon skulle konfirmera att Connery hade sex appeal. Sånt man måste göra tydligen som filmproducent….

Problemet var bara att man hade startat en tävling för att hitta Bond, lite grann som man gjorde för att hitta Scarlett O´Hara när Irving Selznick skulle producera ”Borta med vinden”.  Man hittade sex finalister, bestämde sig för en idag bortglömd modell vid namn Peter Anthony, men upptäckte snabbt att han var helt hopplös framför kameran. Vilket var tur, eftersom man i praktiken redan hade bestämt sig för Sean Connery. Connery skrev på för fem filmer, och det första som hände var att regissör Terence Young lät sy upp en frack åt honom som han skulle äta, gå och sova i, bokstavligt talat, för att bli bekväm i den. Han tog också med Connery på de finare ställena i London, lät honom träffa innefolket, gå på casino. Han skulle bli ”cool”.
Det finns också ett välspritt rykte att Connery har tupé i de första filmerna eftersom han snabbt började bli tunnhårig. I ”Dr. No” har han inte det, den började han med i tredje Bond-filmen, tvingad därtill av producenterna.

Fleming gillade inte valet av Connery – alls. Han avskydde det till och med, han tyckte Connery var raka motsatsen till hur han tänkt sig Bond. Connery kom från Skottland, hans föräldrar var städare och fabriksarbetare, respektive. Genuin arbetarklass med andra ord. Fleming gillade enligt uppgift inte filmen Dr. No ”Dreadful. Simply dreadful”, ska han ha sagt, men han måste uppenbarligen ha ändrat åsikt om Connery, eftersom han direkt efter första filmen skrev i ”On her majestys secret service” att hans föräldrar härstammade från Skottland, vilket legitimerar valet av Connery. Det finns en pikant detalj till detta – han skrev till att Bonds flickvän är Theresa Vicenzo, och beskrev henne efter Ursula Andress. När man sedan filmade ”On her majestys secret service” spelades de två karaktärerna av George Lazenby och Diana Rigg, som inte alls ser ut som sina förlagor.  Plot twist!

ursula2
Ikonisk pojkrumsposter

Man behövde en kvinnlig motspelare också, i rollen som Honey Ryder. Första-valet där var Julie Christie, en ung skådespelerska som precis hade slagit igenom och tillhörde innefolket i London. Hon skulle med åren bli en framgångsrik skådespelerska med många tunga roller, men i diskussionerna till första Bond-filmen avfärdades hon snabbt med argumentet ”inte tillräckligt bystig”. Anita Ekberg ska ha diskuterats, men hur långt det gick vet man inte. Med bara två veckor kvar innan filmningen skulle starta hade man fortfarande inte någon Honey Ryder. Albert Broccoli ville ha ett nytt ansikte, någon som skulle vara snygg uppenbarligen, och som inte var alltför dyr. Enligt legenden, och sånt här ska man ta med en nypa salt, så såg någon i teamet ett foto av Ursula Andress i en genomblöt t-shirt, och bestämde sig där och då för att det skulle vara hon. Bilden ska ha varit från en wet t-shirt tävling, men eftersom ingen någonsin lyckats leta fram fotografiet eller verifiera att Ursula Andress någonsin varit med i en sådan tävling så är det nog en skröna. Låter som en publicitetsgrej, if you ask me…. Sant är iallafall att hon snabbt kontrakterades, skickades till Jamaica utan att egentligen veta speciellt mycket om filmen eller träffa någon från teamet. När hon väl träffade teamet måste de ha upptäckt hennes kraftiga österrikiska accent – tänk Arnold Schwarzenegger. Hon dubbades i filmen (av Nikki van der Zyl, som skulle bli Andress röst i ytterligare fyra av hennes filmer, däribland parodifilmen Casino Royale), både sång och tal. Hon kroppsmålades dessutom så hon skulle bli mörkare och se ut som en kvinna från Jamaica – det gör hon ju förstås inte alls. Valet av Andress är ändå ett lyckokast som säkert bidragit till filmens succé – hon är inte bara snygg och sexig, hon visar personlighet och lyckas agera framför kameranm trots sin ovana. Så pass mycket att hon faktiskt fick en Golden Globe som Årets Nykomling efter att filmen hade premiär i USA och sedan hade en lång filmkarriär på egen hand. Det ser ut som att hon är naken i scenen där de spolar av radioaktiv strålning på Bond och Ryder på Dr. Nos ö, men sorry, hon har en hudfärgad kroppsstrumpa. När jag såg filmen nyligen så tänkte jag, hoppsan, det var vågat för en amerikansk-producerad film från 1962, men nej, riktigt så vågat var det alltså inte. Men apropå det, så berättar Lois Maxwell (Moneypenny) om Andress på wrap-partyt – ”At the party, she danced with all the crew and she was the first grown woman I had ever known who didn’t wear a bra. As she danced, those wonderful breasts were just swaying. I remember thinking how marvellous it must be to be that uninhibited and I wanted to throw my bra off, but I didn’t have the courage.” .

Och apropå Maxwell, hon skulle stanna som Moneypenny i fjorton filmer, trots att hon egentligen från början hade fått rollen som Sylvia Trench, men skådespelerskan som castats som Moneypenny och hon fick byta roller. En gissning är att Maxwell kanske var för gammal, eller helt enkelt för att man såg potentialen. Maxwell som Moneypenny är en favorit i de tidiga Bond, hon tillför alltid en stund komisk lättnad som filmerna ofta behöver. Bernard Lee fick rollen som M, och behöll den i tio filmer framåt.

sean-connery-james-bond-airgun
Publicitetsfoto. Notera pistolen-det är inte en Walter PPK. Connery glömde pistolen och de fick låna en luftpistol av fotografen.

Hur Q kom till är intressant. I filmen Dr. No finns ingen person vid namn ”Q”, däremot kommer Major Boothroyd och ger Bond hans nya handvapen, en Walter PPK (märker ni hur precis ALLT hamnar på plats redan i första filmen?).  Det var nämligen en läsare som skrev till Fleming och undrade varför Bond använde en Beretta – borde inte Walter PPK vara bättre? Så först i boken ”Dr. No”, som sagt den sjätte boken i serien, byter Bond till sin klassiska Walter – ett vapen som de flesta vapenexperter brukar säga är lika kraftfull som en ärtpistol. Q spelar här av Peter Burton, men ersätts nästa film av Desmond Llewelyn, som sen skulle spela Q för en lång tid framöver. Namnet ”Q” får karaktären inte förrän i Goldfinger: Q för ”Quartermaster”. Det fanns en sådan man på riktigt inom MI6, och hans uppfinningar kallades för ”Q-devices”, även om de knappast är lika fantasifulla som de som brukar figurera i filmerna.

LeeasManchu
Christopher Lee när han spelar Fu Manchu

Kvar var skurken, Dr. No himself. I boken är han av asiatiskt ursprung, men någon asiatisk skådespelare fanns nog aldrig med i diskussionerna. Fleming frågade på eget initativ sin vän Noel Coward, men denne svarade på sitt karaktäristiska manér: ”No!No!No!”. Fleming föreslog därpå Christopher Lee, som av en händelse är kusin till Fleming, men det blev det inte heller av. Dr. No är starkt inspirerad av den litterära figuren Fu Manchu, som lustigt nog skulle spelas av just Lee ett flertal gånger. Lee skulle förstås till slut spela Bond-skurk, men inte förrän som Scaramanga i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Max von Sydow tillfrågades men tackade nej – och blev sen ledare för SPECTRE i inofficiella Bond-filmen ”Never say never again”. Valet föll till slut på Joseph Wiseman, som fungerar helt okej i rollen, men fick sminkas runt ögonen för att se mer asiatisk ut, men som ser mest vanställd ut (jaja, vilket han är också, men inte runt ögonen).

Wisemandrno
Ytterligare en viting som spelar asiat – Joseph Wiseman som Doktorn själv.

Några ord om musiken – som redan sagt så var det Monty Norman som skrev Bond-temat, och han gjorde det inte ens för Bond: han snodde en låt från en musikal han hade jobbat på men som lagts ner innan premiären, och John Barry arrangerade om den.

Okej, så då har vi kommit fram till själva filmen då – hur är den? Jo, den är riktigt bra faktiskt – jag skulle till och med vilja säga att den är en film som man ska ha sett. En rakfram historia om en kriminell organisation vid namn SPECTRE som har resurser att agera världen över och har galet stora planer – men filmen börjar med att Storbritanniens utsända på Jamaica mördas och Bond skickas dit för att undersöka. Redan på flygplatsen försöker SPECTRE röja honom ur vägen. Här träffar han också för första gången Felix Leiter, CIA-agent och ytterligare en konstant i Bond-universumet. Leiter finns dock inte med i boken. Spåren leder till slut till en ö som de lokala invånarna vägrar åka till eftersom de tror att det bor ett eldsprutande monster där (ehum). Filmen är rappt berättad, spännande och den har en Bond som är mer människa av kött och blod än superhjälte. Han erkänner till och med att han är nervös och rädd, för Honey Ryder. Sånt har vi inte sett hos Bond förrän i våra dagar, med den ”moderna” Bond i form av Daniel Craig. Själv är jag väldigt förtjust i just Connery och Craig som Bond – de två ger en realism och en känsla av fötterna på marken, som jag inte tror någon annan Bond har. Det dröjer innan vi får se Bond i bild, och uppbyggnaden innan han för första gången säger sitt ”Bond…James Bond” är mästerlig. Det lite mindre formatet på Bonds uppfinningar och vapen gör också att det känns lite mer trovärdigt, även om inget egentligen är trovärdigt med storyn. Filmens största problem är budgeten som ibland gör att man tvingas skarva, framförallt med scenerier – men å andra sidan så är Dr. Nos kärnkraftverk på slutet ett scenbygge som skulle influera andra filmskapare för lång tid framöver – inte minst Stanley Kubrick, som anställde scenografen Ken Adams till att göra Dr. Strangelove året därpå (tydligen populärt med doktorer i filmtitlar vid den här tiden, 1965 kom dessutom Dr. Zhivago…)

Att se första Bond-filmen är lite som att komma in i ett mysigt rum där man vet var allting finns, och där det luktar lite instängd gillestuga med träfaner och heltäckningsmatta – det är mysigt och varmt och man känner igen sig, men det luktar lite billigt här och där och man ska nog inte titta för noggrant i skarvarna. Men nu är allting på plats, scenen är satt, det är bara att åka….

 

 

#94: Barnen från Frostmofjället

Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg

Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,

Barnen från Frostmofjället (1945) Filmografinr 1945/24

Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?

Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.

Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn  tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta)  och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.

Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.

barnen2
Schh, det är spännande.

Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.

Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.

 

#95: Flamman (1956)

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Flamman
Adults only!

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

#96: Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Smutsigafingrar1
Sleeeeeaze

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Dumbo (1941)

Titel: Dumbo
År: 1941 (svensk premiär 1946)
Land: USA
Regi: Samuel Armstrong, Norman Ferguson, Wilfred Jackson, Jack Kinney, Bill Roberts, Ben Sharpsteen, John Elliotte (ingen credit i filmen)

Ben Sharpsteen är angiven som övergripande regissör, de andra som regissörer över sekvenser.

Röster (original): Mel Blanc (Dumbo), Verna Felton (Fru Jumbo), Sterling Holloway (Storken),  Edward Brophy (Timothy Q. Mouse) och många fler-inga röstskådespelare får credit i filmen, de har angetts efteråt.

dumbo4

Dumbo

Det känns som vanligt väldigt gubb-gnälligt att klaga på att Hollywood gör nyinspelningar/nya versioner av gamla klassiker, och egentligen tycker jag inte det spelar någon roll-vill man se den nya Dumbo (eller Djungelboken, eller Lejonkungen, eller…) så får man såklart göra det-den gamla finns ju kvar för oss som föredrar den. Det känns bara så TRÖTT och FEGT att idissla sånt som blivit succéer förut, och det känns som att det sällan blir speciellt bra. Cashen tas säkert, och tyvärr är det i slutändan det som räknas. Jag har inte sett nya Dumbo så jag ska inte säga något, det är trots allt Tim Burton som regisserar, så det finns hopp. IMDb-betyget efter en vecka på biograferna inger tyvärr inga höga förväntningar.

Ironiskt nog så var det just Dumbo som räddade Disney. Hade man inte gjort Dumbo 1941 så hade förmodligen inte företaget funnits idag, med all säkerhet inte den multinationella koloss som det är idag iallafall. Efter den enorma succéen med Snövit 1939 började man bygga en ny studio i Burbank, och man satsade stort på två ambitiösa projekt-Pinocchio och Fantasia. Båda filmerna bombade hårt-de gick med brakförluster, och Disney var i kris. På den tiden hade man dessutom bara filmerna-inga serietidningar, inget Disneyland, inga dotterbolag; drog inte filmerna in kulor var det kris. Man hade inte så många filmer under sitt bälte heller. Pinocchio hade inte dragit in någonting utanför USA och Fantasia fick en begränsad tur på biograferna-begränsad är snällt sagt, den gick bara på 13 biografer…. Europa hade såklart fokus på annat än att se Disneyfilmer och man fick inte in några pengar längre utomlands. Disney behövde pengar, och för att få in pengar, var man tvungen att göra mer film-men billigt.

1939 köpte Disneys merchandise-chef (som man tydligen ändå hade redan då) en prototyp för en barn-bok, en sorts pop-up-bok (kommer ni ihåg dem?) som kallades Roll-A-Book. Titeln var Dumbo och handlade om en elefant som kunde flyga. Storyn var skriven av Helen Aberson, och bara åtta sidor lång/kort, inklusive illustrationer.

Dumbo1
Boken som startade allt.

Han (merch-snubben alltså) visade den för Walt som gillade storyn och den lilla elefanten och köpte rättigheterna. Han gav uppdraget att skriva ett utkast till två av sina närmaste män-Joe Grant och Dick Huemer. Någon dag ska jag skriva ett inlägg om enbart dessa två män, för få personer har haft så stort inflytande över Disney, och därmed filmbranschen, som dessa två. Det får bli en annan gång dock….de två skrev snabbt ihop ett utkast, och sättet de presenterade det på har blivit odödligt-de la ett kapitel i taget på Walts skrivbord, med en liten cliffhanger i slutet på varje kapitel. Det kunde vara så enkelt som att de ritade in en liten tår på botten av sidan, eller en liten kommentar som att ”om du tyckte det här var grymt, vänta bara tills du får läsa fortsättningen”. Walt läste, och kom inflygande till de två författarna och skrek ”vad händer sedan? Jag måste få veta!” (så går legenden iallafall). Så får man alltså en pressad producent på kroken-Walt satte produktionen i rullning, men gav strikta order till varje del i produktionsteamet att det måste vara BILLIGT! Återanvänd celler, håll filmen kort, använd vattenfärger till bakgrunder, bli färdiga snabbt. Det är förmodligen dessa faktorer som gör att Dumbo blev så bra, och så annorlunda mot just Pinocchio och Fantasia. Dumbo berättar sin story från A till B utan långa utvikningar, och tempot blir högt. Samtidigt är just animationen alldeles fantastisk, bland det bästa Disney någonsin producerat-och då är den ändå inte animerad av den klassiska gruppen The Nine Elders. Huvudanimatör på Dumbo var Bill Tytla. Istället för att behöva ägna massor av tid åt detaljer, kunde animatörerna ägna sig åt karaktärer och känslouttryck-med andra ord, figurerna på skärmen är karaktärer med känsloliv.

Dumbo är kanske Disneys mest känslosamma film, vilket i text låter som något som skulle kunna vara alldeles avskyvärt, men om du inte åtminstone får fuktiga ögon när Fru Jumbo blir utan bebis, eller när Dumbo vaggas med snabeln av den inlåsta mamman, eller Dumbos triumfatoriska ögonblick när han upptäcker att han kan flyga, så är du död inuti. Dead, I tells ya! För dessa scener kommer naturligt, man ägnar inte femton minuter åt att plantera och bygga upp en känsloscen, de kommer naturligt i den rappt berättade storyn.

För vad Dumbo handlar mest om är att vara annorlunda, och med det temat så ligger den helt rätt i tiden-Dumbo blir mobbad för att han föds annorlunda, och blir ganska så ordentligt hånad och förnedrad, för att inte tala om föräldralös efter att mamma Jumbo blir inlåst och kedjad efter att ha försvarat sin bebis. Dumbo hittar sin speciella styrka och blir sedan hyllad stjärna i showen.

Förutom den känslosamma storyn och den underbara animationen finns det några andra detaljer som har överlevt och är värda diskussion igen-vem kom till exempel på sekvensen med de rosa elefanterna? Dumbo och Tim dricker vatten efter att Dumbo drabbats av hicka-de vet dock inte att de firande clownerna har hällt champagne (eller något) i vattnet och de blir båda berusade-och där börjar en av de mest surrealistiska sekvenserna Disney har producerat. Men även här är det kort och kärnfullt, det är en sekvens som känns som ett experiment, men ett experiment som lyckades. De leker med färger och former och förstås begreppet ”se rosa elefanter”, ett gammalt uttryck för att vara berusad. Sekvensen förundrar mig-i en film som på alla andra sätt är så tight berättad sticker man ut i en lång (mar)dröm-scen. Hela sekvensen är dock underbar och ska inte på något sätt tas bort, den får snarare hela filmen att lyfta och storyn att vända-det är såklart under detta rus som Dumbo börjar flyga, utan att veta att han kan. Disney lät sina animatörer och regissörer titta på mycket film, framförallt utländsk, och försökte få dem att dra influenser från alla håll-däribland surrealism (några år senare skulle Disney och Dali inleda ett samarbete och påbörja en film som inte blev avslutad förrän långt senare) och tysk expressionism. Vi kan se båda influenserna i Dumbo. Det surrealistiska redan redovisat, men skuggspelet påminner ibland om den gamla skräckfilmen Nosferatu, en klassiker inom den tyska expressionismen och en film som påverkat hela filmhistorien.

 

Och apropå skuggor så används siluetter genomgående i filmen. De människor som inte är absolut nödvändiga att avbilda ses som siluetter, genom tälttyg, eller ansiktslösa avbildningar på avstånd (arbetarna i början). Vi ska koncentrera oss på djuren, det är de som är ”vi” i filmen, människorna är ”dem”.

dumbo3

Kråkorna i slutet av filmen har genom historien fått en del kritik, men det är bara dumt- de är helt klart baserade på afro-amerikanska schabloner, men kråkorna är bland de finast avbildade karaktärerna i hela filmen; de börjar med att mobba och håna Dumbo, men efter att ha blivit utskällda av Tim får de dåligt samvete och ändrar sig; de är också utanför samhället och ses ned på av etablissemanget. De lär Dumbo att flyga och är därmed bland de mest viktiga karaktärerna i hela filmen. Jag har svårt att se problemet med dem, men de kunde ju undvikit att döpa ledaren i gänget till Jim Crow….

En annan sak som diskuterats är grymheten hos cirkusdirektören. När mamma Jumbo försöker försvara sin son från några skitungar så blir hon nedbrottad och inlåst. I verkligheten hade hon med all säkerhet blivit avlivad på fläcken. Att hon får fortsätta leva skulle kunna tolkas som att cirkusen inte har hjärta att ta bort henne. Elefanter avlivades ofta av cirkusar om de inte kunde hantera dem, men det är väl oklart hur den här sekvensen tolkades av en publik på 1940-talet.

När filmen i stort sett var klar utlöstes en fem veckor lång strejk på Disney. Animatörerna ville gå med i ett fackförbund och förhandla om högre löner, men Walt sa nej till det. Walt sparkade 16 animatörer som hade gått med i facket. Dagen efter utlöstes en strejk och 200 arbetare, mestadels animatörer, lämnade arbetet. På vilket sätt Dumbo ska ha påverkats av detta är oklart, för vissa källor säger att arbetet avbröts, medan andra (närmare till Disney) säger att strejken kom när filmen var färdig. Det finns dock en sekvens i filmen där clownerna fyllesjunger att de ska gå till bossen och begära en löneförhöjning….en klar passning till de strejkande arbetarna och helt uppenbart en sekvens gjord av personer som inte strejkade. Strejken gav Walt en personlig knäck, och han förlät aldrig de som strejkade. Man kan tänka sig att historien är en stor förklaring till Walts rabiata kommunism-hat senare i livet, och han angav öppet kommunism som en förklaring till strejken, vilket i sin tur fick många av de forna arbetarna svartlistade som arbetare med kommunismsympatier. När dammet hade lagt sig var studion väldigt annorlunda och man menar att detta tog död på den familjära stämning som funnits på Disney fram till dess.

Disneys distributör vid tiden, RKO Pictures, ville att Disney antingen skulle göra filmen längre än dess 64 minuter, eller klippa ner den till en kortfilm, för det var B-filmer (som då betydde något annat än idag, en b-film var filmen som kom innan huvudfilmen) som var runt timmen långa. Walt Disney vägrade båda, och stod på sig, vilket han gjorde helt rätt i-filmen var perfekt som den var. Den blev också en väldig succé, med en budget på 800 000 dollar drog den in det dubbla på första vändan på biograferna och Disney hade sin kassako, och kunde blicka framåt-trots strejken. De höll till och med premiären några veckor så att den skulle ligga i samband med jullovet, och därmed dra in fler skollediga barn i salongerna. Vad de inte hade räknat med var förstås Pearl Harbor. Dumbo var planlagd att ligga som framsida på Times Magazine, men det blev en japansk amiral istället. Nåja, man kan inte få allt.

Dumbo är fortfarande en av de mest sevärda Disney-klassikerna, faktiskt en av de mer tidlösa filmerna i företagets kanon. Var beredd med näsdukarna bara.