Kategoriarkiv: Topplista

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Annonser

#99: Reine och Mimmi i fjällen

Titel: Reine och Mimmi i fjällen
Land: Sverige (såklart)
Regi: Magnus Skogsberg

Huvudroller: Bertram Heribertson, Ing-Marie Carlson, Sanna Ekman, Sanna Bråding, Mi Ridell, Per Graffman, Tomas Norström,

Manus: Hans Rosenfeldt (Ha!)

Sverige-Topp100-filmer-listan fortsätter.

Egentligen hade jag tänkt att ha flera, eller åtminstone två, filmer på den här platsen, dels den bajsmackan ni ser i rubriken, samt Tre Solar, men då jag har som personlig princip att inte skriva om filmer jag inte har i färskt minne fick jag tänka om. Det går nämligen inte att få tag på Tre Solar på något sätt-jag har, perverst nog om man tänker efter, letat efter den. Online, nedladdning, streaming, reabackar, men den finns inte. Jag misstänker faktiskt att Persbrandt själv köpt upp hela restlagret och har det i sitt garage, typ som basisten i Sven-Ingvars gjorde med ”Under ditt parasoll”, en annan film det inte går att få tag på om man inte har lite tur. Som ni säkert har förstått nu har jag reserverat den här platsen för De Sämsta Filmerna Sverige någonsin hostat upp.

Det har gjorts mycket dålig film i Sverige, det vet vi alla, men även Åsa-Nisse eller Sällskapsresan eller pilsnerfilmer som glömdes bort på 1940-talet har NÅGOT försonande i sig-om inte annat att de är gamla och att många misstag är tidstypiska. Det finns dock några filmer som inte har NÅGRA försonande drag i sig, som är så dåliga att de blir riktmärken som man mäter andra dåliga filmer efter. Och precis så dålig är/var ”Reine och Mimmi i fjällen”. Den har funnits i folks medvetande i 25 år på grund av sin uselhet, och man kan höra folk säga ”den var nästan lika dålig som Reine och Mimmi”. Och därmed har den förtjänat sin plats i den här listan.

Tre solar av Rickard Hobert kan man på något sätt förlåta. Okej, jag fick inte tag på den så jag letar efter ursäkter, men det är ju ändå så att alla regissörer och skådespelare med en lite längre karriär har några sura uppstötningar på sitt CV, så Tre Solar kan väl få passera då. Dess största misstag är att den är så pretentiös och vill berätta så mycket, när den samtidigt är så uselt gjord att det blir komiskt-om man slapp se den. Reine och Mimmi i fjällen har ett annat problem-den vill ingenting. Tja, möjligtvis tjäna pengar då, men i övrigt-ingenting. Den är totalt intetsägande. Och det vet alla inblandade-ingen har några ambitioner att säga något här, det finns ingen Bergmansk ångest eller cynism a la Janne Halldoff eller socialrealism i stil med Bo Widerberg.

Den är såklart en film baserad på en tv-såpa som gick i TV4 på nittiotalet, som hette Tre kronor (lustigt att Tre Kronor och Tre Solar hamnar på samma skithus, men det är bara slumpen), och av någon anledning ville man göra en långfilm för att casha in på populariteten. Varför, har jag inte lyckats få fram. Jag kan tänka mig för att uppehålla intresset mellan två säsonger, och tjäna pengar på hyr-DVD, vilket fortfarande var en thing i slutet av nittiotalet. Hans Rosenfeldt skrev manus…vilket jag gärna vill understryka. Han var då hyfsat okänd författare och hade skrivit några avsnitt av Tre Kronor-serien, och det var väl därför han fick uppdraget att skriva långfilmen. Ägnade han mer än en eftermiddag åt det så ska han ha stryk. Det är dock roligt att mannen bakom Bron, Marcella, Kaspar i Nudådalen och en massa annat storslaget och hyllat startade sin karriär med en blindgångare som den här. Han skrev förstås senare Göta kanal 4 också, så han har återvänt till kalkon-territorium senare i karriären. Ska man försöka sig på att vara lite rättvis så var han väl kontraktsbunden med absolut ingen tid alls på sig att göra något vettigt.
Handlingen, om du fortfarande vill veta, är att Mimmi tycker att Reine bara jobbar och ser på TV. Hon tänker åka till fjällen på semester, med eller utan honom, men om det är utan så är det inte säkert att hon kommer tillbaka. Samtidigt rånas det banker och som av en händelse råkar hela ensemblen från Tre Kronor av olika anledningar befinna sig exakt där Reine och Mimmi firar sin vintersemester. Ren slump, så klart.

reine1
Jag förstår honom.

Nu ska jag berätta vad som är det riktigt hemska med Reine och Mimmi-många recensenter skriver att skådespelarna levererar sina roller med noll inlevelse och att det därmed uppstår en kalkonkvalitet. Det tycker inte jag. Då hade den ju varit rolig, typ som Plan 9 from outer space. Det största problemet, absolut största, är att det finns massor av talang här framför kameran, till exempel Ing-Marie Carlson och Mi Ridell, Tomas Norström och Per Graffman-de gör sitt bästa med ett manus som inte funkar, och en regi (ICA-Sebastian är säkert jättestolt över sin insats) som är obefintlig. Dialogen levereras på rätt sätt, det är bara det att innehållet är mer infantilt än om Sköldpaddans förskolegrupp hade skrivit den och det blir lite lätt plågsamt att titta på.

Nu har jag ägnat den här mer energi än den är värd. Jag tror ni fattar nu. Se den inte. Efter Fäbodjäntan och Reine & Mimmi så kommer det att bli bättre filmer på listan, jag lovar.

Varför är den med på listan: Som en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna, och dessutom allmänt erkänd som just detta. Bubblare: Tre Kronor, Åsa-Nisse i raketform,

#100: Fäbodjäntan

Fäbodjäntan

År:1978

Land: Sverige

Regi: Joseph W. Sarno

”Huvudroller”: Leena Hiltunen, Anita Berglund, Marie Bergman, Knud Jörgensen, m.fl. (ej namngivna förutom fingerade förnamn)

What? Är det rimligt det, att starta en topp-100 lista av vår fina svenska kulturkanon, där namn som Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Roy Anderson ingår, med en billig sjuttiotalsporris? Ja, det är ju det…tänker jag. För det här är en lista med de 100 viktigaste filmerna, kvalitetsmässigt OCH kulturellt. För alla som är 40 plus och födda i Sverige har hört talas om den här filmen, och nämns namnet på den, så vet man att någon kommer prata om falukorv mindre än fem sekunder senare. Det var porrfilmen som blev en kultfilm och råkade bli en av de mest piratkopierade filmerna på åttiotalet, alltså samtidigt som hemvideon blev ett fenomen. Men varför? Ja, det är lite svårt att begripa idag. Tror att väldigt få lyckas ta sig igenom den idag och känna hur pulsen stiger.

Låt mig bara förklara platsen på listan-man skulle kunna, med fog, hävda att den borde ha högre placering. Inte för att den är så j-a bra, utan för genomslagskraften-men jag tänkte så här: Om någon till äventyrs skulle vilja hänga med i listan och faktiskt se filmerna som dyker upp, men inte är så sugen på att se en gammal 70-talsporris (eller porris över huvud taget för den delen), så kan man lätt döpa om listan till Topp 99 Svenska Filmer, och helt hoppa över den här. Okej?

 

Det är inte så lätt att få tag på information om filmen idag, mer än det mest ytliga. De svenskar som var med i den pratar inte, trots att många försökt att spåra upp dem. Regissören var amerikansk, Joseph Sarno, och han hade gjort ett antal lågbudgetfilmer tidigare, med varierande grad av porrighet, men som jag förstår det, alla med erotisk inriktning. Han hade sett ”Jag är nyfiken-gul”, en film som snabbt skapade ett rykte om Sverige som ett sexuellt frisläppt land, och reste hit samma år. Han blev förälskad i landet och spelade in en film här redan första besöket (Jag-en oskuld, heter den tydligen….) . Uppföljaren till “Jag-en oskuld” kom 1971 och hette “Någon att älska”, och-det här är det enda riktiga scoop jag lyckats leta fram-hade musik av Björn och Benny! Okej, håll hästarna, man använde deras musik bara, de skrev inte musik till filmen enkom. Men ändå. Abba-Björn/Benny i porrskandal! Nej, not so much.

Sarnos fru Peggy var alltid med honom på alla inspelningar och var enligt egen uppgift en alltiallo-scripta, regiassistent, runner, producent och allt annat också. De började bo växelvis i Sverige, och 1978 spelade man alltså in Fäbodjäntan.

Sarno älskade den svenska naturen och det antar jag är anledningen till att man valde att spela in den i Orsa. Mycket av filmen är utomhusscener med svenska landsvägar, skog, beteshagar och förfallna trälador som scenerier. För att få tillgång till hus att spela in i sa man att man skulle spela in en kulturfilm, vilket uppenbarligen många var villiga att hjälpa till med. När filmen var färdig, hade den till och med sin absoluta premiär i – det här är så roligt – Godtemplarlokalen Stackmora i Orsa! Enligt dokumentären som P3 gjort om filmen så vallfärdade folk dit, alltifrån unga killar, till raggare, till äldre par som kom i ortens folkdräkt. Jag har så svårt för såna situationer, men här är ett tillfälle då jag faktiskt skulle velat betala lite för att få bevittna minerna hos de som inte förstått innan vad det var för slags film de skulle få se….filmen inleds med att en kvinna flirtar med en man utanför en fäbod genom att kasta småsten mot honom när han sitter och solar. Efter en liten jakt hamnar de inne i fäboden och…tja. Då har det gått tre minuter.

Handlingen är faktiskt lite underfundig (som om du inte redan visste handlingen); i ett hus finns en gammal lur som enligt legenden gör alla kvinnor upphetsade och galna. Naturligtvis blåser man i luren (host) och så blir det naket. Idag är väl enda behållningen med filmen den urusla dialogen och skådespelarna som stakar sig (sa flickan) genom den-ofta fastnar de på ett ord och börjar om, med lika mycket inlevelse som en skolelev som står framför klassen och redovisar geografiläxan.

falukorv
Mycket korv stroganoff blir det.

Flera har som sagt försökt nysta i vilka svenskar som var med. Leena Hiltunen hade spelat in en porrfilm tidigare, men sen inget mer. Producenten Sture Sjöstedt verkar ha varit en fascinerande figur dock-som å ena sidan ägt och jobbat med seriösa filmbolag (Minerva och Saga film), och sen skrutit med om han fört in (häpp) falukorven i filmen. Han har dock mest porrfilmer på sin CV.  Knud Jörgensen var norrman och porrskådis.

Om man ska gå på mer obekräftade uppgifter så har Hiltunen jobbat inom vården, tjejen med falukorven kom från Polen och jobbade i en av de mer beryktade porrbutikerna i Stockholm på sjuttiotalet, och ”en av de andra tjejerna” jobbade som lärare i Nyköping. Tillägger igen att det här är enbart rykten och snack, och jag vet ingenting och tänker inte lägga ner mer tid på att spåra. Förmodligen så handlar det om ungdomssynder-man behöver pengar, tänker att en porrfilm är inte så farligt och det är inte så många som kommer se den, och oops-det råkade bli Sveriges mest kända porrmacka genom tiderna.

För den blev inte bara piratkopierad, den gick upp på ”vanliga” biografer också, och drog in massor med pengar. 

Här kan du lyssna på P4s dokumentär om Fäbodjäntan.

 

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Den definitiva gestaltningen av…

Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.

Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!

Sherlock Holmes.

cumberbatch
Spoling

Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.

jeremy-brett-sherlock-holmes-33590952-469-500Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.

 

En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades. basil_rathbone_nigel_bruce

Hercules Poirot.

Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.

detectivepoirot2

De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.

Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.

Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls.  När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.

Miss Marple.

Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.

after-miss-marple-3

Plats nummer ett…

Jag höll nästan på att strunta i att utropa en nummer ett, för jag kom på efter ett tag att det inte finns något sätt för mig att vinna här-vilken jag än väljer kommer jag att bli utpekad som idiot av någon som har just den här filmen som sin absoluta ”OH MY GOD I LOVE THIS MOVIE!!!!11”

Dessutom har jag velat mellan tre filmer. Två av dem odödliga klassiker. Cineastiska storverk. Sjukt tråkiga. Den tredje filmen i den högen har egentligen inga kvaliteter alls, men är även den en milstolpe i filmhistorien. Så…”trött trumpetfanfar med hål i trumpeten”….på plats nummer ett:

Titanic

Det största ”jaha?” jag någonsin känt efter att ha sett en film. En ändlös sträcka av klichéer vi alla sett förut. 1517 personer dog när båten sjönk. Det som är viktigt för James Cameron är två tonåringar som träffades tre dagar tidigare och hade sex i en gammal bil. Den ena av tonåringarna har redan tänkt ta livet av sig…av okänd anledning (att vara för rik och för ledig kan inte vara anledningen).

Jag kunde inte heller låta bli,innan filmen var släppt, att tänka vad poängen var att filma en historia där alla visste slutet…men jag tänkte också att det kanske var bara jag och man ska inte kritisera filmen för min egna cynism. Sen börjar man se eländet och inser att det handlar om en kärlekshistoria vars slut är pinsamt uppenbart.

Slutet ja. Ett av de dummaste sluten någonsin. DiCaprio ligger i vattnet och Winslet ligger på en dörr…egentligen skulle de båda två dö av köld inom några minuter, men av någon jävla anledning så försöker de inte ens få upp DiCaprio på andra sidan-det finns ju hur mycket plats som helst!

Många Hollywood-filmer gör sitt bästa för att dra i hjärtesträngarna hos en ung publik, men i Titanic blir det nästan skamlöst.

Det var här det började gå åt skogen för James Cameron. Titanic, sen den episkt menlösa Avatar, som han nu ska göra fyra (!) uppföljare till. Godnatt.

 

Överskattat…vi närmar oss slutet/toppen

Plats 5 – Gremlins

Här är det inte enbart filmen Gremlins egentligen, även om den är en utmärkt representant, men vi som är uppväxta på 70/80-tal har en tendens att sätta några av vår ungdoms filmer på piedestal, t.ex. Gremlins eller Goonies. Jag såg dessa två nyligen och ingen av dem har åldrats väl. Det finns en speciell look på en del filmer från 80-talet som inte funkar speciellt bra idag-artificiell belysning, fejksnö och dåligt animerade dockor. Allt ser väldigt fejk ut. Dessutom är uppbyggnad och plot så genomskinliga-stressad pappa impulsköper julklapp från oriental. Får förhållningsregler (och du vet att just för att det är en orientalisk man som berättar reglerna är de extra viktiga). Bryter alla. Vi vet redan 15 minuter in i filmen hur resterande 90 kommer att gestalta sig. Detsamma gäller Goonies.

Plats 4 – Ghostbusters

Allt det som står på plats 5 gäller här, men jag ville ta Ghostbusters på egen plats.När män idag säger att deras barndom blir förstörd för att man gör en remake på deras favoritfilm från 80-talet så blir det så larvigt så klockorna stannar. För om det här var deras favoritfilm som barn så borde sociala myndigheter ha blivit inkallade. Det här är en ganska kass film, som åldrats mycket dåligt. Skämten är extremt trötta och sexistiska, effekterna daterade (normalt bryr jag mig inte om sånt, som bekant, men när resten av filmen är så dålig märks det mera). Det var en film som knappt hade styrfart då, och ska undvikas idag.

Plats 3 – Närkontakt av tredje graden

Som ni märker är det ganska mycket Spielberg på listan-det finns ingen tanke bakom det. Inget ont om Spielberg, men han har varit väldigt produktiv under de 40 plus år han varit aktiv, och vissa av filmerna här har han inte regisserat, utan varit inblandad i på annat sätt bara. Många av hans bästa egna filmer är också rättmätligen filmhistoriska klassiker; ET, Hajen, Schindlers list…karln har gjort mycket bra. Närkontakt av tredje graden är inte en av dem. Det här är en film som uppfyller varje kriterium av begreppet ”överskattad”.

Första 45 minuterna eller så funkar bra-Richard Dreyfuss är med om ett möte med ett UFO, och blir så upptagen av mötet att han inte kan tänka på något annat. Dessa bitar är väldigt spännande, och det är gripande hur han blir så fixerad att han driver bort sin familj. Sen kommer de till berget där det riktiga mötet ska ske, och här pajar allting. Det blir en helt annan film, och en helt annan riktigt dålig flm dessutom. Sista halvtimmen är en ren plåga, och spelandet på synthesizern är skämskuddeframkallande.

Plats 2 – Life of Brian

Här är platserna på listan som blir svårast att rangordna, och man får ta det med en nypa salt. Det är nog de här platserna där man trampar flest människor på tårna, men jag har redan tagit upp Ghostbusters så det värsta är väl över. Kanske. För på plats två hittar vi Life of Brian, eller Ett herrans liv som den så fyndigt hette på svenska. Life of Brian har något av en ”cult-following” (vad säger man på svenska egentligen?), och visst har den poänger, och visst är det en viktig film-den skakade om kristna fundamentalister rejält när den kom, och är det några som behövs skakas om så är det kristna fundamentalister. Men ett stort problem är att den inte är speciellt rolig. Speciellt inte Monty Python-rolig. De allra flesta skämten faller platt till marken-jämför med de bästa stunderna av TV-serien eller Holy Grail som kom innan; det här är Python-gängets försök till vuxen humor och det gick inget vidare. Efterföljande Meningen med livet är en sämre film på alla sätt, men med tanke på statusen den här har så är det dags att börja se den för vad den verkligen är. Sanningen är väl tyvärr att Python på det stora hela inte lyckades speciellt bra på filmduken.