Kategoriarkiv: Topplista

#100: Fäbodjäntan

Fäbodjäntan

År:1978

Land: Sverige

Regi: Joseph W. Sarno

”Huvudroller”: Leena Hiltunen, Anita Berglund, Marie Bergman, Knud Jörgensen, m.fl. (ej namngivna förutom fingerade förnamn)

What? Är det rimligt det, att starta en topp-100 lista av vår fina svenska kulturkanon, där namn som Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Roy Anderson ingår, med en billig sjuttiotalsporris? Ja, det är ju det…tänker jag. För det här är en lista med de 100 viktigaste filmerna, kvalitetsmässigt OCH kulturellt. För alla som är 40 plus och födda i Sverige har hört talas om den här filmen, och nämns namnet på den, så vet man att någon kommer prata om falukorv mindre än fem sekunder senare. Det var porrfilmen som blev en kultfilm och råkade bli en av de mest piratkopierade filmerna på åttiotalet, alltså samtidigt som hemvideon blev ett fenomen. Men varför? Ja, det är lite svårt att begripa idag. Tror att väldigt få lyckas ta sig igenom den idag och känna hur pulsen stiger.

Låt mig bara förklara platsen på listan-man skulle kunna, med fog, hävda att den borde ha högre placering. Inte för att den är så j-a bra, utan för genomslagskraften-men jag tänkte så här: Om någon till äventyrs skulle vilja hänga med i listan och faktiskt se filmerna som dyker upp, men inte är så sugen på att se en gammal 70-talsporris (eller porris över huvud taget för den delen), så kan man lätt döpa om listan till Topp 99 Svenska Filmer, och helt hoppa över den här. Okej?

 

Det är inte så lätt att få tag på information om filmen idag, mer än det mest ytliga. De svenskar som var med i den pratar inte, trots att många försökt att spåra upp dem. Regissören var amerikansk, Joseph Sarno, och han hade gjort ett antal lågbudgetfilmer tidigare, med varierande grad av porrighet, men som jag förstår det, alla med erotisk inriktning. Han hade sett ”Jag är nyfiken-gul”, en film som snabbt skapade ett rykte om Sverige som ett sexuellt frisläppt land, och reste hit samma år. Han blev förälskad i landet och spelade in en film här redan första besöket (Jag-en oskuld, heter den tydligen….) . Uppföljaren till “Jag-en oskuld” kom 1971 och hette “Någon att älska”, och-det här är det enda riktiga scoop jag lyckats leta fram-hade musik av Björn och Benny! Okej, håll hästarna, man använde deras musik bara, de skrev inte musik till filmen enkom. Men ändå. Abba-Björn/Benny i porrskandal! Nej, not so much.

Sarnos fru Peggy var alltid med honom på alla inspelningar och var enligt egen uppgift en alltiallo-scripta, regiassistent, runner, producent och allt annat också. De började bo växelvis i Sverige, och 1978 spelade man alltså in Fäbodjäntan.

Sarno älskade den svenska naturen och det antar jag är anledningen till att man valde att spela in den i Orsa. Mycket av filmen är utomhusscener med svenska landsvägar, skog, beteshagar och förfallna trälador som scenerier. För att få tillgång till hus att spela in i sa man att man skulle spela in en kulturfilm, vilket uppenbarligen många var villiga att hjälpa till med. När filmen var färdig, hade den till och med sin absoluta premiär i – det här är så roligt – Godtemplarlokalen Stackmora i Orsa! Enligt dokumentären som P3 gjort om filmen så vallfärdade folk dit, alltifrån unga killar, till raggare, till äldre par som kom i ortens folkdräkt. Jag har så svårt för såna situationer, men här är ett tillfälle då jag faktiskt skulle velat betala lite för att få bevittna minerna hos de som inte förstått innan vad det var för slags film de skulle få se….filmen inleds med att en kvinna flirtar med en man utanför en fäbod genom att kasta småsten mot honom när han sitter och solar. Efter en liten jakt hamnar de inne i fäboden och…tja. Då har det gått tre minuter.

Handlingen är faktiskt lite underfundig (som om du inte redan visste handlingen); i ett hus finns en gammal lur som enligt legenden gör alla kvinnor upphetsade och galna. Naturligtvis blåser man i luren (host) och så blir det naket. Idag är väl enda behållningen med filmen den urusla dialogen och skådespelarna som stakar sig (sa flickan) genom den-ofta fastnar de på ett ord och börjar om, med lika mycket inlevelse som en skolelev som står framför klassen och redovisar geografiläxan.

falukorv
Mycket korv stroganoff blir det.

Flera har som sagt försökt nysta i vilka svenskar som var med. Leena Hiltunen hade spelat in en porrfilm tidigare, men sen inget mer. Producenten Sture Sjöstedt verkar ha varit en fascinerande figur dock-som å ena sidan ägt och jobbat med seriösa filmbolag (Minerva och Saga film), och sen skrutit med om han fört in (häpp) falukorven i filmen. Han har dock mest porrfilmer på sin CV.  Knud Jörgensen var norrman och porrskådis.

Om man ska gå på mer obekräftade uppgifter så har Hiltunen jobbat inom vården, tjejen med falukorven kom från Polen och jobbade i en av de mer beryktade porrbutikerna i Stockholm på sjuttiotalet, och ”en av de andra tjejerna” jobbade som lärare i Nyköping. Tillägger igen att det här är enbart rykten och snack, och jag vet ingenting och tänker inte lägga ner mer tid på att spåra. Förmodligen så handlar det om ungdomssynder-man behöver pengar, tänker att en porrfilm är inte så farligt och det är inte så många som kommer se den, och oops-det råkade bli Sveriges mest kända porrmacka genom tiderna.

För den blev inte bara piratkopierad, den gick upp på ”vanliga” biografer också, och drog in massor med pengar. 

Här kan du lyssna på P4s dokumentär om Fäbodjäntan.

 

Annonser

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Den definitiva gestaltningen av…

Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.

Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!

Sherlock Holmes.

cumberbatch
Spoling

Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.

jeremy-brett-sherlock-holmes-33590952-469-500Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.

 

En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades. basil_rathbone_nigel_bruce

Hercules Poirot.

Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.

detectivepoirot2

De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.

Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.

Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls.  När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.

Miss Marple.

Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.

after-miss-marple-3

Plats nummer ett…

Jag höll nästan på att strunta i att utropa en nummer ett, för jag kom på efter ett tag att det inte finns något sätt för mig att vinna här-vilken jag än väljer kommer jag att bli utpekad som idiot av någon som har just den här filmen som sin absoluta ”OH MY GOD I LOVE THIS MOVIE!!!!11”

Dessutom har jag velat mellan tre filmer. Två av dem odödliga klassiker. Cineastiska storverk. Sjukt tråkiga. Den tredje filmen i den högen har egentligen inga kvaliteter alls, men är även den en milstolpe i filmhistorien. Så…”trött trumpetfanfar med hål i trumpeten”….på plats nummer ett:

Titanic

Det största ”jaha?” jag någonsin känt efter att ha sett en film. En ändlös sträcka av klichéer vi alla sett förut. 1517 personer dog när båten sjönk. Det som är viktigt för James Cameron är två tonåringar som träffades tre dagar tidigare och hade sex i en gammal bil. Den ena av tonåringarna har redan tänkt ta livet av sig…av okänd anledning (att vara för rik och för ledig kan inte vara anledningen).

Jag kunde inte heller låta bli,innan filmen var släppt, att tänka vad poängen var att filma en historia där alla visste slutet…men jag tänkte också att det kanske var bara jag och man ska inte kritisera filmen för min egna cynism. Sen börjar man se eländet och inser att det handlar om en kärlekshistoria vars slut är pinsamt uppenbart.

Slutet ja. Ett av de dummaste sluten någonsin. DiCaprio ligger i vattnet och Winslet ligger på en dörr…egentligen skulle de båda två dö av köld inom några minuter, men av någon jävla anledning så försöker de inte ens få upp DiCaprio på andra sidan-det finns ju hur mycket plats som helst!

Många Hollywood-filmer gör sitt bästa för att dra i hjärtesträngarna hos en ung publik, men i Titanic blir det nästan skamlöst.

Det var här det började gå åt skogen för James Cameron. Titanic, sen den episkt menlösa Avatar, som han nu ska göra fyra (!) uppföljare till. Godnatt.

 

Överskattat…vi närmar oss slutet/toppen

Plats 5 – Gremlins

Här är det inte enbart filmen Gremlins egentligen, även om den är en utmärkt representant, men vi som är uppväxta på 70/80-tal har en tendens att sätta några av vår ungdoms filmer på piedestal, t.ex. Gremlins eller Goonies. Jag såg dessa två nyligen och ingen av dem har åldrats väl. Det finns en speciell look på en del filmer från 80-talet som inte funkar speciellt bra idag-artificiell belysning, fejksnö och dåligt animerade dockor. Allt ser väldigt fejk ut. Dessutom är uppbyggnad och plot så genomskinliga-stressad pappa impulsköper julklapp från oriental. Får förhållningsregler (och du vet att just för att det är en orientalisk man som berättar reglerna är de extra viktiga). Bryter alla. Vi vet redan 15 minuter in i filmen hur resterande 90 kommer att gestalta sig. Detsamma gäller Goonies.

Plats 4 – Ghostbusters

Allt det som står på plats 5 gäller här, men jag ville ta Ghostbusters på egen plats.När män idag säger att deras barndom blir förstörd för att man gör en remake på deras favoritfilm från 80-talet så blir det så larvigt så klockorna stannar. För om det här var deras favoritfilm som barn så borde sociala myndigheter ha blivit inkallade. Det här är en ganska kass film, som åldrats mycket dåligt. Skämten är extremt trötta och sexistiska, effekterna daterade (normalt bryr jag mig inte om sånt, som bekant, men när resten av filmen är så dålig märks det mera). Det var en film som knappt hade styrfart då, och ska undvikas idag.

Plats 3 – Närkontakt av tredje graden

Som ni märker är det ganska mycket Spielberg på listan-det finns ingen tanke bakom det. Inget ont om Spielberg, men han har varit väldigt produktiv under de 40 plus år han varit aktiv, och vissa av filmerna här har han inte regisserat, utan varit inblandad i på annat sätt bara. Många av hans bästa egna filmer är också rättmätligen filmhistoriska klassiker; ET, Hajen, Schindlers list…karln har gjort mycket bra. Närkontakt av tredje graden är inte en av dem. Det här är en film som uppfyller varje kriterium av begreppet ”överskattad”.

Första 45 minuterna eller så funkar bra-Richard Dreyfuss är med om ett möte med ett UFO, och blir så upptagen av mötet att han inte kan tänka på något annat. Dessa bitar är väldigt spännande, och det är gripande hur han blir så fixerad att han driver bort sin familj. Sen kommer de till berget där det riktiga mötet ska ske, och här pajar allting. Det blir en helt annan film, och en helt annan riktigt dålig flm dessutom. Sista halvtimmen är en ren plåga, och spelandet på synthesizern är skämskuddeframkallande.

Plats 2 – Life of Brian

Här är platserna på listan som blir svårast att rangordna, och man får ta det med en nypa salt. Det är nog de här platserna där man trampar flest människor på tårna, men jag har redan tagit upp Ghostbusters så det värsta är väl över. Kanske. För på plats två hittar vi Life of Brian, eller Ett herrans liv som den så fyndigt hette på svenska. Life of Brian har något av en ”cult-following” (vad säger man på svenska egentligen?), och visst har den poänger, och visst är det en viktig film-den skakade om kristna fundamentalister rejält när den kom, och är det några som behövs skakas om så är det kristna fundamentalister. Men ett stort problem är att den inte är speciellt rolig. Speciellt inte Monty Python-rolig. De allra flesta skämten faller platt till marken-jämför med de bästa stunderna av TV-serien eller Holy Grail som kom innan; det här är Python-gängets försök till vuxen humor och det gick inget vidare. Efterföljande Meningen med livet är en sämre film på alla sätt, men med tanke på statusen den här har så är det dags att börja se den för vad den verkligen är. Sanningen är väl tyvärr att Python på det stora hela inte lyckades speciellt bra på filmduken.

 

Överskattat – plats 6

Här blir det så besvärligt igen-för här kommer vi till en film som upprör väldigt mycket känslor bara man vågar antyda att den inte är så bra som ryktet påstår-Pulp Fiction. Det finns fler filmer av Tarantino som skulle kunna kvala till den här listan, men det är faktiskt inte Tarantinos fel, det är snarare att hans rykte och anseende blivit så upphettat att allt kritiskt tänkande försvinner.
Tarantino gör sällan någon hemlighet av att han gör B-filmer med enorm budget, samt att han stjäl friskt från sina favoritfilmer/regissörer. Inget fel i det, för så gör alla, inom alla konstformer. Alla vet det här, det har blivit hans grej, men samtidigt blir han betraktad som en nyskapare. Det är han ju inte. Han är snarare än återvinnare.
Tarantino har också en tendens att tro på sin egen hype. Till exempel det här med att han skriver så cool dialog-det gör han inte heller. Alla hans karaktärer pratar som Tarantino själv. Det gyllene undantaget från detta är Jackie Brown, förmodligen hans mest bortglömda film. Eller det faktum att hans filmer blir längre och längre utan att någon verkar våga ifrågasätta honom. Hans senaste är tre och en halv timme lång. Hallå?

Det jag har allra mest svårt för i just Pulp Fiction är att det är en film som får åskådaren att tro att rasism, våldtäkt och tortyr är något coolt. Vådaskjut en man i en bil, kalla honom nigger och få publiken att skratta åt det. Coolt? Jag tycker inte det. Hela filmen går i den stilen, och jag får en dålig smak i munnen av Pulp Fiction. Det är naturligtvis en mästerligt skriven (Tarantino har en helt unik känsla och medvetenhet om en films flow och uppbyggnad), klippt och spelad (Travolta gör en av sitt livs roller här) men jag har väldigt svårt att ryckas med i hypen. När Tarantino dessutom sätter sig på en riktigt hög häst och blir arg så fort någon journalist ifrågasätter hans inställning till våld och the n-word så blir det mest pinsamt.

Min egen Tarantino-favorit är nog Django Unchained, eller Reservoir Dogs, där han faktiskt lyckas hålla sig hyfsat fokuserad.

Listan fortsätter…

…med plats åtta och sju. Om du inte vet vad jag pratar om så handlar det om Mest Överskattade Filmer, så på plats åtta tar vi…

Avengers (2012)

Det är lätt att tro att en Gubbe som jag ogillar allt som är nytt, allt som har CGI eller att bara för att något är lättviktigt och popkulturellt så tycker jag det är ovärdigt. Inget kunde vara mer fel-jag gillar många av Marvel-rullarna (de två första X-Men, första Iron Man och de två första Captain America i den senaste serien är riktigt bra). Jag tycker däremot att det blir dåligt när man tänker att ”mer är alltid bättre” och klumpar ihop så många som möjligt i en film. Ingen av karaktärerna får utvecklas, historien är larvig (nåja, det är den inte ensam om förstås) och slutet tar ju aldrig slut. Klipp bort en halvtimme av den här filmen så kan den bli någorlunda njutbar. Ska man säga något positivt om Avengers-rullarna är det väl att Mark Ruffalo är en riktigt bra Hulk. Scarlett Johanssen är också en förvånansvärt bra Black Widow men hon hinner aldrig få något att jobba med, förutom vara ögongodis. Allt det här stämmer lika bra in på Avengers 2 förstås.

Plats 7: Män som hatar kvinnor (2009, svenska versionen alltså)

Det är återigen inte så mycket att filmen är dålig, men när den är slut känner man sig lurad-så mycket potential, och så lite som den faktiskt levererar. Allt är så ordinärt, på något sätt-bara väldigt snyggt fotat och producerat. Det är hyfsad underhållning för stunden, lagom spännande, Rapace är så god Salander som kan begäras. Men framförallt slutet är ett enormt antiklimax. Efter all den uppbyggnaden, alla vändningar…och så blir det bara pannkaka.7,8 på IMDB i skrivande stund och det är alldeles för högt.

Listan så här långt alltså:

7: Män som hatar kvinnor (2009)
8: Avengers
9: Den engelska patienten
10: Dawn of the dead

Håller du inte med? Vill du kontra med din egen lista? Kommentera gärna! Antingen här, eller på FB-sidan.