Kategoriarkiv: Topplista

#94: Barnen från Frostmofjället

1 augusti, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg

Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,

Barnen från Frostmofjället (1945) Filmografinr 1945/24

Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?

Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.

Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta) och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.

Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.

Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.

Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.

Blogg, Historik, Recension, Topplista

#95: Flamman (1956)

8 juli, 2019 gubbeserfilm 2 kommentarer

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

Blogg, gubbsvammel, Recension, Topplista

#96: Smutsiga fingrar (1973)

8 juni, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01 Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

gubbsvammel, Recension, Topplista

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

23 april, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1 Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

gubbsvammel, Topplista

#99: Reine och Mimmi i fjällen

16 mars, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Titel: Reine och Mimmi i fjällen
Land: Sverige (såklart)
Regi: Magnus Skogsberg

Huvudroller: Bertram Heribertson, Ing-Marie Carlson, Sanna Ekman, Sanna Bråding, Mi Ridell, Per Graffman, Tomas Norström,

Manus: Hans Rosenfeldt (Ha!)

Sverige-Topp100-filmer-listan fortsätter.

Egentligen hade jag tänkt att ha flera, eller åtminstone två, filmer på den här platsen, dels den bajsmackan ni ser i rubriken, samt Tre Solar, men då jag har som personlig princip att inte skriva om filmer jag inte har i färskt minne fick jag tänka om. Det går nämligen inte att få tag på Tre Solar på något sätt-jag har, perverst nog om man tänker efter, letat efter den. Online, nedladdning, streaming, reabackar, men den finns inte. Jag misstänker faktiskt att Persbrandt själv köpt upp hela restlagret och har det i sitt garage, typ som basisten i Sven-Ingvars gjorde med ”Under ditt parasoll”, en annan film det inte går att få tag på om man inte har lite tur. Som ni säkert har förstått nu har jag reserverat den här platsen för De Sämsta Filmerna Sverige någonsin hostat upp.

Det har gjorts mycket dålig film i Sverige, det vet vi alla, men även Åsa-Nisse eller Sällskapsresan eller pilsnerfilmer som glömdes bort på 1940-talet har NÅGOT försonande i sig-om inte annat att de är gamla och att många misstag är tidstypiska. Det finns dock några filmer som inte har NÅGRA försonande drag i sig, som är så dåliga att de blir riktmärken som man mäter andra dåliga filmer efter. Och precis så dålig är/var ”Reine och Mimmi i fjällen”. Den har funnits i folks medvetande i 25 år på grund av sin uselhet, och man kan höra folk säga ”den var nästan lika dålig som Reine och Mimmi”. Och därmed har den förtjänat sin plats i den här listan.

Tre solar av Rickard Hobert kan man på något sätt förlåta. Okej, jag fick inte tag på den så jag letar efter ursäkter, men det är ju ändå så att alla regissörer och skådespelare med en lite längre karriär har några sura uppstötningar på sitt CV, så Tre Solar kan väl få passera då. Dess största misstag är att den är så pretentiös och vill berätta så mycket, när den samtidigt är så uselt gjord att det blir komiskt-om man slapp se den. Reine och Mimmi i fjällen har ett annat problem-den vill ingenting. Tja, möjligtvis tjäna pengar då, men i övrigt-ingenting. Den är totalt intetsägande. Och det vet alla inblandade-ingen har några ambitioner att säga något här, det finns ingen Bergmansk ångest eller cynism a la Janne Halldoff eller socialrealism i stil med Bo Widerberg.

Den är såklart en film baserad på en tv-såpa som gick i TV4 på nittiotalet, som hette Tre kronor (lustigt att Tre Kronor och Tre Solar hamnar på samma skithus, men det är bara slumpen), och av någon anledning ville man göra en långfilm för att casha in på populariteten. Varför, har jag inte lyckats få fram. Jag kan tänka mig för att uppehålla intresset mellan två säsonger, och tjäna pengar på hyr-DVD, vilket fortfarande var en thing i slutet av nittiotalet. Hans Rosenfeldt skrev manus…vilket jag gärna vill understryka. Han var då hyfsat okänd författare och hade skrivit några avsnitt av Tre Kronor-serien, och det var väl därför han fick uppdraget att skriva långfilmen. Ägnade han mer än en eftermiddag åt det så ska han ha stryk. Det är dock roligt att mannen bakom Bron, Marcella, Kaspar i Nudådalen och en massa annat storslaget och hyllat startade sin karriär med en blindgångare som den här. Han skrev förstås senare Göta kanal 4 också, så han har återvänt till kalkon-territorium senare i karriären. Ska man försöka sig på att vara lite rättvis så var han väl kontraktsbunden med absolut ingen tid alls på sig att göra något vettigt.
Handlingen, om du fortfarande vill veta, är att Mimmi tycker att Reine bara jobbar och ser på TV. Hon tänker åka till fjällen på semester, med eller utan honom, men om det är utan så är det inte säkert att hon kommer tillbaka. Samtidigt rånas det banker och som av en händelse råkar hela ensemblen från Tre Kronor av olika anledningar befinna sig exakt där Reine och Mimmi firar sin vintersemester. Ren slump, så klart.

Nu ska jag berätta vad som är det riktigt hemska med Reine och Mimmi-många recensenter skriver att skådespelarna levererar sina roller med noll inlevelse och att det därmed uppstår en kalkonkvalitet. Det tycker inte jag. Då hade den ju varit rolig, typ som Plan 9 from outer space. Det största problemet, absolut största, är att det finns massor av talang här framför kameran, till exempel Ing-Marie Carlson och Mi Ridell, Tomas Norström och Per Graffman-de gör sitt bästa med ett manus som inte funkar, och en regi (ICA-Sebastian är säkert jättestolt över sin insats) som är obefintlig. Dialogen levereras på rätt sätt, det är bara det att innehållet är mer infantilt än om Sköldpaddans förskolegrupp hade skrivit den och det blir lite lätt plågsamt att titta på.

Nu har jag ägnat den här mer energi än den är värd. Jag tror ni fattar nu. Se den inte. Efter Fäbodjäntan och Reine & Mimmi så kommer det att bli bättre filmer på listan, jag lovar.

Varför är den med på listan: Som en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna, och dessutom allmänt erkänd som just detta. Bubblare: Tre Kronor, Åsa-Nisse i raketform,

gubbsvammel, Topplista

#100: Fäbodjäntan

17 februari, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Fäbodjäntan

År:1978

Land: Sverige

Regi: Joseph W. Sarno

”Huvudroller”: Leena Hiltunen, Anita Berglund, Marie Bergman, Knud Jörgensen, m.fl. (ej namngivna förutom fingerade förnamn)

What? Är det rimligt det, att starta en topp-100 lista av vår fina svenska kulturkanon, där namn som Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Roy Anderson ingår, med en billig sjuttiotalsporris? Ja, det är ju det…tänker jag. För det här är en lista med de 100 viktigaste filmerna, kvalitetsmässigt OCH kulturellt. För alla som är 40 plus och födda i Sverige har hört talas om den här filmen, och nämns namnet på den, så vet man att någon kommer prata om falukorv mindre än fem sekunder senare. Det var porrfilmen som blev en kultfilm och råkade bli en av de mest piratkopierade filmerna på åttiotalet, alltså samtidigt som hemvideon blev ett fenomen. Men varför? Ja, det är lite svårt att begripa idag. Tror att väldigt få lyckas ta sig igenom den idag och känna hur pulsen stiger.

Låt mig bara förklara platsen på listan-man skulle kunna, med fog, hävda att den borde ha högre placering. Inte för att den är så j-a bra, utan för genomslagskraften-men jag tänkte så här: Om någon till äventyrs skulle vilja hänga med i listan och faktiskt se filmerna som dyker upp, men inte är så sugen på att se en gammal 70-talsporris (eller porris över huvud taget för den delen), så kan man lätt döpa om listan till Topp 99 Svenska Filmer, och helt hoppa över den här. Okej?

Det är inte så lätt att få tag på information om filmen idag, mer än det mest ytliga. De svenskar som var med i den pratar inte, trots att många försökt att spåra upp dem. Regissören var amerikansk, Joseph Sarno, och han hade gjort ett antal lågbudgetfilmer tidigare, med varierande grad av porrighet, men som jag förstår det, alla med erotisk inriktning. Han hade sett ”Jag är nyfiken-gul”, en film som snabbt skapade ett rykte om Sverige som ett sexuellt frisläppt land, och reste hit samma år. Han blev förälskad i landet och spelade in en film här redan första besöket (Jag-en oskuld, heter den tydligen….) . Uppföljaren till “Jag-en oskuld” kom 1971 och hette “Någon att älska”, och-det här är det enda riktiga scoop jag lyckats leta fram-hade musik av Björn och Benny! Okej, håll hästarna, man använde deras musik bara, de skrev inte musik till filmen enkom. Men ändå. Abba-Björn/Benny i porrskandal! Nej, not so much.

Sarnos fru Peggy var alltid med honom på alla inspelningar och var enligt egen uppgift en alltiallo-scripta, regiassistent, runner, producent och allt annat också. De började bo växelvis i Sverige, och 1978 spelade man alltså in Fäbodjäntan.

Sarno älskade den svenska naturen och det antar jag är anledningen till att man valde att spela in den i Orsa. Mycket av filmen är utomhusscener med svenska landsvägar, skog, beteshagar och förfallna trälador som scenerier. För att få tillgång till hus att spela in i sa man att man skulle spela in en kulturfilm, vilket uppenbarligen många var villiga att hjälpa till med. När filmen var färdig, hade den till och med sin absoluta premiär i – det här är så roligt – Godtemplarlokalen Stackmora i Orsa! Enligt dokumentären som P3 gjort om filmen så vallfärdade folk dit, alltifrån unga killar, till raggare, till äldre par som kom i ortens folkdräkt. Jag har så svårt för såna situationer, men här är ett tillfälle då jag faktiskt skulle velat betala lite för att få bevittna minerna hos de som inte förstått innan vad det var för slags film de skulle få se….filmen inleds med att en kvinna flirtar med en man utanför en fäbod genom att kasta småsten mot honom när han sitter och solar. Efter en liten jakt hamnar de inne i fäboden och…tja. Då har det gått tre minuter.

Handlingen är faktiskt lite underfundig (som om du inte redan visste handlingen); i ett hus finns en gammal lur som enligt legenden gör alla kvinnor upphetsade och galna. Naturligtvis blåser man i luren (host) och så blir det naket. Idag är väl enda behållningen med filmen den urusla dialogen och skådespelarna som stakar sig (sa flickan) genom den-ofta fastnar de på ett ord och börjar om, med lika mycket inlevelse som en skolelev som står framför klassen och redovisar geografiläxan.

Flera har som sagt försökt nysta i vilka svenskar som var med. Leena Hiltunen hade spelat in en porrfilm tidigare, men sen inget mer. Producenten Sture Sjöstedt verkar ha varit en fascinerande figur dock-som å ena sidan ägt och jobbat med seriösa filmbolag (Minerva och Saga film), och sen skrutit med om han fört in (häpp) falukorven i filmen. Han har dock mest porrfilmer på sin CV. Knud Jörgensen var norrman och porrskådis.

Om man ska gå på mer obekräftade uppgifter så har Hiltunen jobbat inom vården, tjejen med falukorven kom från Polen och jobbade i en av de mer beryktade porrbutikerna i Stockholm på sjuttiotalet, och ”en av de andra tjejerna” jobbade som lärare i Nyköping. Tillägger igen att det här är enbart rykten och snack, och jag vet ingenting och tänker inte lägga ner mer tid på att spåra. Förmodligen så handlar det om ungdomssynder-man behöver pengar, tänker att en porrfilm är inte så farligt och det är inte så många som kommer se den, och oops-det råkade bli Sveriges mest kända porrmacka genom tiderna.

För den blev inte bara piratkopierad, den gick upp på ”vanliga” biografer också, och drog in massor med pengar.

Här kan du lyssna på P4s dokumentär om Fäbodjäntan.

Blogg, gubbsvammel, Topplista

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

16 februari, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

asanisse — Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Blogg, gubbsvammel, Topplista

Den definitiva gestaltningen av…

11 oktober, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.

Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!

Sherlock Holmes.

Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.

jeremy-brett-sherlock-holmes-33590952-469-500 Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.

En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades. basil_rathbone_nigel_bruce

Hercules Poirot.

Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.

detectivepoirot2

De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.

Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.

Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls. När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.

Miss Marple.

Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.

after-miss-marple-3

gubbsvammel, Topplista

Plats nummer ett…

18 september, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Jag höll nästan på att strunta i att utropa en nummer ett, för jag kom på efter ett tag att det inte finns något sätt för mig att vinna här-vilken jag än väljer kommer jag att bli utpekad som idiot av någon som har just den här filmen som sin absoluta ”OH MY GOD I LOVE THIS MOVIE!!!!11”

Dessutom har jag velat mellan tre filmer. Två av dem odödliga klassiker. Cineastiska storverk. Sjukt tråkiga. Den tredje filmen i den högen har egentligen inga kvaliteter alls, men är även den en milstolpe i filmhistorien. Så…”trött trumpetfanfar med hål i trumpeten”….på plats nummer ett:

Titanic

Det största ”jaha?” jag någonsin känt efter att ha sett en film. En ändlös sträcka av klichéer vi alla sett förut. 1517 personer dog när båten sjönk. Det som är viktigt för James Cameron är två tonåringar som träffades tre dagar tidigare och hade sex i en gammal bil. Den ena av tonåringarna har redan tänkt ta livet av sig…av okänd anledning (att vara för rik och för ledig kan inte vara anledningen).

Jag kunde inte heller låta bli,innan filmen var släppt, att tänka vad poängen var att filma en historia där alla visste slutet…men jag tänkte också att det kanske var bara jag och man ska inte kritisera filmen för min egna cynism. Sen börjar man se eländet och inser att det handlar om en kärlekshistoria vars slut är pinsamt uppenbart.

Slutet ja. Ett av de dummaste sluten någonsin. DiCaprio ligger i vattnet och Winslet ligger på en dörr…egentligen skulle de båda två dö av köld inom några minuter, men av någon jävla anledning så försöker de inte ens få upp DiCaprio på andra sidan-det finns ju hur mycket plats som helst!

Många Hollywood-filmer gör sitt bästa för att dra i hjärtesträngarna hos en ung publik, men i Titanic blir det nästan skamlöst.

Det var här det började gå åt skogen för James Cameron. Titanic, sen den episkt menlösa Avatar, som han nu ska göra fyra (!) uppföljare till. Godnatt.

Blogg, gubbsvammel, Topplista

Överskattat…vi närmar oss slutet/toppen

13 september, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Plats 5 – Gremlins

Här är det inte enbart filmen Gremlins egentligen, även om den är en utmärkt representant, men vi som är uppväxta på 70/80-tal har en tendens att sätta några av vår ungdoms filmer på piedestal, t.ex. Gremlins eller Goonies. Jag såg dessa två nyligen och ingen av dem har åldrats väl. Det finns en speciell look på en del filmer från 80-talet som inte funkar speciellt bra idag-artificiell belysning, fejksnö och dåligt animerade dockor. Allt ser väldigt fejk ut. Dessutom är uppbyggnad och plot så genomskinliga-stressad pappa impulsköper julklapp från oriental. Får förhållningsregler (och du vet att just för att det är en orientalisk man som berättar reglerna är de extra viktiga). Bryter alla. Vi vet redan 15 minuter in i filmen hur resterande 90 kommer att gestalta sig. Detsamma gäller Goonies.

Plats 4 – Ghostbusters

Allt det som står på plats 5 gäller här, men jag ville ta Ghostbusters på egen plats.När män idag säger att deras barndom blir förstörd för att man gör en remake på deras favoritfilm från 80-talet så blir det så larvigt så klockorna stannar. För om det här var deras favoritfilm som barn så borde sociala myndigheter ha blivit inkallade. Det här är en ganska kass film, som åldrats mycket dåligt. Skämten är extremt trötta och sexistiska, effekterna daterade (normalt bryr jag mig inte om sånt, som bekant, men när resten av filmen är så dålig märks det mera). Det var en film som knappt hade styrfart då, och ska undvikas idag.

Plats 3 – Närkontakt av tredje graden

Som ni märker är det ganska mycket Spielberg på listan-det finns ingen tanke bakom det. Inget ont om Spielberg, men han har varit väldigt produktiv under de 40 plus år han varit aktiv, och vissa av filmerna här har han inte regisserat, utan varit inblandad i på annat sätt bara. Många av hans bästa egna filmer är också rättmätligen filmhistoriska klassiker; ET, Hajen, Schindlers list…karln har gjort mycket bra. Närkontakt av tredje graden är inte en av dem. Det här är en film som uppfyller varje kriterium av begreppet ”överskattad”.

Första 45 minuterna eller så funkar bra-Richard Dreyfuss är med om ett möte med ett UFO, och blir så upptagen av mötet att han inte kan tänka på något annat. Dessa bitar är väldigt spännande, och det är gripande hur han blir så fixerad att han driver bort sin familj. Sen kommer de till berget där det riktiga mötet ska ske, och här pajar allting. Det blir en helt annan film, och en helt annan riktigt dålig flm dessutom. Sista halvtimmen är en ren plåga, och spelandet på synthesizern är skämskuddeframkallande.

Plats 2 – Life of Brian

Här är platserna på listan som blir svårast att rangordna, och man får ta det med en nypa salt. Det är nog de här platserna där man trampar flest människor på tårna, men jag har redan tagit upp Ghostbusters så det värsta är väl över. Kanske. För på plats två hittar vi Life of Brian, eller Ett herrans liv som den så fyndigt hette på svenska. Life of Brian har något av en ”cult-following” (vad säger man på svenska egentligen?), och visst har den poänger, och visst är det en viktig film-den skakade om kristna fundamentalister rejält när den kom, och är det några som behövs skakas om så är det kristna fundamentalister. Men ett stort problem är att den inte är speciellt rolig. Speciellt inte Monty Python-rolig. De allra flesta skämten faller platt till marken-jämför med de bästa stunderna av TV-serien eller Holy Grail som kom innan; det här är Python-gängets försök till vuxen humor och det gick inget vidare. Efterföljande Meningen med livet är en sämre film på alla sätt, men med tanke på statusen den här har så är det dags att börja se den för vad den verkligen är. Sanningen är väl tyvärr att Python på det stora hela inte lyckades speciellt bra på filmduken.