You only live twice (1967)

You only live twice
År: 1967

Svensk titel: Man lever bara två gånger

Regi: Lewis Gilbert
Manus: Roald Dahl (!)

Huvudroller: Sean Connery, Akiko Wakabayashi, Tetsuro Tamba, Mie Hama, Teru Shimada, Karin Dor, Donald Pleasence, Charles Gray, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn och Bernard Lee.

Bästa Q-mojäng: Måste vara Little Nellie, gyro-helikoptern som skickas i ett paket och byggs ihop på plats. Q är med på tok för lite i denna.

Klassiskt Bond-moment: Precis i början av filmen när Bond vänslas med en ung asiatisk kvinna, och sängen plötsligt fälls upp och in i väggen varpå beväpnade män springer in och skjuter sönder sängen. Dumt, men effektfullt. Precis innan har Bond också i klassisk Ian Fleming-anda visat sig ha rasbiologiska ambitioner när han konstaterar att asiatiska kvinnor smakar annorlunda.

Meningarna går vitt isär om den femte officiella Bond-filmen, vissa anser att det är en av de bättre 60tals-Bondfilmerna, medan andra anser att den är en massa yta och ingen handling, med en trött Connery som mest längtar efter att kontraktet ska ta slut, och att han ska få lämna Japan. Jag faller nog mitt emellan dessa båda två, eller snarare-både och. Filmen ÄR snabb, snygg, häftig och man hinner inte riktigt hämta andan förrän den enorma slutstriden i vulkanen, men den lider också av ett totalt osannolikt manus, en oinspirerad Connery och hela sekvensen när Bond ska göras om till japan är bara….näe.

Nancy Sinatra var den förste icke-engelske artisten som fick sjunga in en Bond-låt. Den blev en stor hit, och sen användes huvudmelodin igen av Robbie Williams.

Man kan väl säga att det här är den första Bond som lider av den sjukdom som många senare Bond skulle lida av, elefantsjuka. Man börjar med att trycka in massor av pengar (9,5 miljoner dollar i dåtidens pengar, varav hälften gick till scenerier, mer pengar än de tidigare Bond-filmerna tillsammans), funderar ut vilka stunts och effekter man vill ha, och sen försöker man skriva ett manus runt det. 1967 var världen Bond-galen och det hade börjat dyka upp kopior och parodier överallt (Casino Royale är ett hemskt exempel, se tidigare inlägget), och producenterna Broccoli och Salzman kände säkert att de var tvungna att steppa upp ytterligare för att inte tappa ledningen. De gjorde därpå ett ganska stort misstag – Flemings böcker Thunderball, On her majestys secret service, och You only live twice ska läsas i följd, och har en bibehållen handling som löper över dessa tre böcker. Men producenterna valde att filma You only live twice efter Thunderball, och strulade därmed upp ordningen. För att bidra till oredan ändrade man handlingen helt – det enda som är intakt från boken är att den utspelas i Japan, och att SPECTRE är inblandat. Roald Dahl skrev manus (japp, barnboksförfattaren) och han har tydligen fått frihet att forma historien som han vill. Kanske är det tidsandan som gör att så mycket fokus läggs på rymden, det är ändå space-race-erans höjdpunkt. En amerikansk bemannad satellit plockas upp av en okänd farkost, i något som säkert såg imponerande ut 1967 men som är en av de scener som överlevt sämst sedan dess. Jag menar….hur? Varför? Ingen ser ett främmande rymdskepp förrän den är i full färd med att käka upp en bemannad satellit som vi får se bevakas av flera stationer världen över? Det är lite synd då förstås att den scenen ligger först i filmen och sätter tonen för resten. Inte för att actionscenerna nödvändigtvis blir mer trovärdiga senare, men de ser ändå bättre ut.

Nåväl, när man snabbt gjort klart att det inte är Sovjet som ligger bakom bortförandet av satelliten leder spåren till Japan, och man behöver få omvärlden att tro att Bond är död (varför? Hur? ) så hur gör man då det på enklaste sätt? Självklart genom att förföra honom, bygga en fjärrstyrd säng, skjuta genom sängen, begrava Bond till havs – självklart med den riktige Bond i svepning – och plocka upp honom från havets botten. Det hade varit HELT OMÖJLIGT att göra detta på enklare sätt.

Okej, ska man sitta och ifrågasätta Bond-filmers logiska sammansättning måste man börja ifrågasätta varför man lägger tid på att titta på Bond överhuvudtaget – ibland får man lägga hjärnan åt sidan bara. Men då de första 20 minuterna av filmen helt och hållet försöker knocka 1967-publiken, en publik som dessutom har fått börja inse att andra producenter också kan, och där Bond-karikatyrer dyker upp i andra medier, är det svårt att inte se vissa moment i You only live twice som Bond-parodi.

Det blir lite bättre när handlingen tar fart på allvar och Bond börjar nysta i ledtrådarna i Japan, bland annat i en lång fight-scen med The Rocks farfar, wrestling-legenden High Chief Peter Maivia. Man kan faktiskt ganska tydligt se släktdragen, även om The Rock måste vara huvudet längre än farfar.

Sen fortsätter det i högt tempo. Helikoptrar med magneter som slänger bil i havet, lönnmördare, skrivbord med röntgen, Bond blir jagad av mordiska hamnarbetare, Burt Kwouk (Cato i Rosa Pantern ni vet) som högt uppsatt SPECTRE-skurk, överflödande sexism….det finns mycket Bond-godis inblandat i det intelligensbefriade. Man får upp hoppet. Man börjar digga det man ser. Sen kommer något sinnessvagt igen. Jag menar…Bond lägger omkull en kvinna, dagen efter lurar hon upp Bond i ett flygplan bara för att hoppa ut ur det. Återigen….varför? Hur?

Manuset ja. Det finns förstås anledningar till att det blev som det blev. Richard Maibaum som skrivit manus till flera av de tidigare filmerna fanns inte att tillgå, så Sydney Boehm skrev ett första utkast, som tydligen ska ha hållit sig nära boken. Nej, sa producenterna, det duger inte. Då gick bollen till Harold Jack Bloom, som behöll vissa saker från Maibaums utkast, men skrev en helt ny historia. Nej, sa producenterna. Bollen åker vidare, till Roald Dahl, en romanförfattare som aldrig skrivit ett filmmanus förut, men vars främsta merit verkar ha varit att vara bästis med Fleming. Dahl accepterar, men konstaterar att boken är Flemings sämsta och saknar handling, så han får hitta på en egen. Han gör det enkelt för sig och tar grundidén från Dr. No, men istället för en stulen missil blir det en stulen satellit.

Steve Pops debuterade 1966 och är enligt Gubben en av de bästa Bond-parodierna.

Förproduktionen verkar ha varit ganska lugn, förutom det faktum att hela huvudstaben för EON och regissör, producent etcetera var i Japan för att leta platser att filma på när man till slut åka hem till England igen, men i sista stund blev erbjudna att se en ninja-demonstration och bokade om. Planet man skulle ha åkt med störtade 25 minuter efter start. Snacka om nära ögat.

Så länge man inte tänker så mycket, och så länge Dahl hindras från att försöka driva fram någon sorts handling så funkar filmen ändå hyfsat. De flesta actionscener är påkostade och adrenalinhöjande, speciellt den långa flygstridsscenen mot slutet med Qs lilla resväske-helikopter. Ingen film förlagd i Japan ska vara utan Ninjas och de finns även här, även om alla som har minsta inblick i Japansk kultur ser att det finns inget som har med ninjas att göra här, men vem fan brydde sig 1967….? Det bidrar till kitschen som följer med tidiga Bond-filmer.

Det finns förstås andra faktorer än manus och produktion som bidrar till en Bond-rulle, speciellt när vi pratar om de äldre – Överskurken och Bond-brudarna.

Ernst Stavro Blofeld spelas här av Donald Pleasance, i makeup och manér som snart skulle bli ikoniska, så stort check på den. Ärr över ansiktet, vit katt, galna planer – yep, allt är här.

Bond-brudarna är egentligen minst lika intressanta – de två japanska skådespelerskorna Akiko Wakabayashi och Mie Hama hade båda framgångsrika sextiotal i sitt hemland bakom sig och var välkända för den japanska publiken. Wakabayashi hade inte bara fått sin debutfilm uppkallad efter sig själv, efter den hade hon stora roller i flera av Tohos kaiju-filmer, som Dagorah,  “Ghidorah” och inte minst “King kong vs Godzilla”.. Hon gjorde bara en film efter att ha varit Bond-brud. Hon drog sig tillbaka helt och hållet från rampljuset runt 1971, och den enda kommentaren hon givit är att hon ådrog sig skador under en inspelning av en film, utan att närmare specificera vilken film eller vad för slags skador.

Mie Hama var också en känd aktris, men också radiröst, TV-stjärna och lite allt möjligt. Hon hade 60 filmroller bakom sig när hon gjorde You only live twice, vilket är helt galet med tanke på att hon var född 1943, alltså blott 24 år. Jag tvivlar på att de rollerna var så väldigt stora, men hon var ändå med i King Kong vs Godzilla (även hon). Några år efter Bond drog även hon sig tillbaka, men för att koncentrera sig på familjen, det vill säga fyra barn och en man som jobbade inom TV. Hon skrev ändå 14 böcker, jobbade i TV och ägnade resten av sitt liv åt att bevara Japans historiska byggnader, så hon verkar ha hållt sig aktiv.

Både Mie och Wakabayashi skickades till England i 3 veckor för att drillas i engleksa språket, och väldigt länge tänkte man att de skulle ha ombytta roller, men av någon anledning blev Mie Kissy Suzuki och Akiko blev Aki. Mie Hamas röst blev trots den hårda språkdrillningen dubbad av Nikki van der Zyl, ett namn som uppmärksamma följaren av bloggen sett förut i liknande sammanhang.

Både Mie och Wakabayashi medverkade 1966 i Woody Allens regidebut, “Whats up, Tiger Lilly”, en film som klipptes om och dubbades om så att det blev en helt annan film – slutresultatet blev en spionkomedi som skulle kunna ses som en parodi på Bond. Som sagt, parodierna flödade. Ännu märkligare blir det när man tänker på att Allen samtidigt var inblandad i bomben Casino Royale, men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg här på Gubben.

PR-foto från What´s up, Tiger Lily?

Connery själv då? Ja, han ser lite halvtrött ut. Det kan man förstå. Han hade ledsnat på Bond, all tid produktionerna tog, och efterföljande publicitetsjobb. I Japan blev han förföljd överallt, även in på toaletter, och han blev ständigt kallad James Bond. Han hade ledsnat helt enkelt. Han tog med sig sin dåvarande fru med till Japan men fick knappt umgås med henne. Han tog ut sin irritation på producenterna och vägrade kliva upp från sin stol och ställa sig framför kameran om de var närvarande i rummet. Connery skulle egentligen ha gjort en film till som Bond, Broccolli rev kontraktet – det var ingen mening att tvinga honom att göra en till, det var bättre att börja leta efter en ersättare. 

Men den kommer vi till nästa gång.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s