Huvudroller: Janne Loffe Carlson, Kim Andersson, Stig Ossian Ericson, Yvonne Lombard, Nils Eklund, Stig Engström, Magnus Härenstam, Peter Harryson, Georg Rydeberg, Rolv Wesenlund, Per Oscarsson, Svante Grundberg
Regi: Hans Iveberg (som också skrev manus)
Varför är den med på listan: För att den blev en enorm publiksuccé när den kom och hållit sig kvar i ett svenskt medvetande på samma sätt som Sällskapsresan och Jönssonligan.
Skiftet mellan sjuttio och åttiotal producerades det många komedier i Sverige som alla hade det gemensamt att de sågades av kritikerna och sågs av alla på bio. Repmånad, Sällskapsresan, Sista budet, och i viss mån Jönssonligan. Filmrecensenter förfasade sig (jag överdriver inte, jag har läst flera av recensionerna) över att trettiotalets pilsnerfilm gjort ett återtåg till svensk filmproduktion, och verkade inte alls se ironin över att även trettiotalets filmkritiker tävlade om att kasta skit över filmer som biopubliken älskade. Det är nästan som att ju populärare filmerna blev, desto mer måste man hata dem, om man arbetade som recensent.
Jag tror alla som läser detta har sett Göta Kanal minst en gång, men jag drar igenom handlingen för sakens skull: Per Oscarsson i sitt allra mest stammande, förvirrade och stressade tillstånd anländer till en båtmässa med ett gäng ”araber” i vita lakan, som vill köpa tusen båtar. Han kan inte bestämma sig för vilken han vill ha (det finns bara två båtar kvar på mässan….så klart) så han anordnar en tävling mellan två firmor över Göta Kanal – först i mål i Göteborg får ordern. På ena sidan har vi Storföretaget – de elaka, giriga, fuskande Uniship på ena sidan, och det lilla familjeföretaget Anderssons båtvarv på den andra. Där är förstås allt helylle – Loffe käkar kaviar ur tuben och hans fru Kim Anderzon har stickade koftor och muff au naturel. Jaja, ni som sett filmen vet vad jag menar. Det är mittenfåran som gäller, filmen ska tilltala så många som möjligt, och det kanske ligger på ett metaforiskt plan att det handlar om en kanal som både delar och förbinder ytterligheterna i Sverige. Dessutom svensk sommar, båtliv, klass (vilket var viktigt på den här tiden, gott folk), uppfinningsrikedom och vikten av svensk export. Det gick lite dåligt för Sverige vid den här tiden när Göta kanal gjordes, så att heja på det lilla företaget som var i kamp med pamparna, för att rädda svensk export tilltalade på ett sätt som kanske är svårare att sätta sig in i idag, när samhället är lite mer komplicerat.
Filmen verkar ta sina influenser från ett antal håll. En av dem bara måste vara Åsa-Nisse i rekordform från 1969, där det också förekommer en liknande tävling på vatten, fast inte på Göta kanal förstås. Det är lite hisnande idag, men den filmen var faktiskt bara 12 år gammal när Göta kanal hade premiär.
En annan influens är helt uppenbart En ding, ding, ding, ding värld, en enormt populär engelsk film från 1960-talet där man slängde in ALLA kändisar som bara fanns tillgängliga i en evighetsrulle som aldrig vill ta slut. För så är det i Göta kanal också (även om den som tur är inte är lika lång). För här har man anlitat nästan alla skådespelare som var något vid tiden, in i minsta statistroll. Det mest uppenbara exemplet är Georg Rydeberg som får statera en slussvakt som går i pension. Sen har vi Yvonne Lombard, Kim Anderzon, Magnus Härenstam, Peter Harryson….etcetera och etcetera. Tyvärr så har de två filmerna (jag menar ding, ding värld) en annan sak gemensamt: de är inte speciellt roliga. De lovar mer än de levererar kan man nog säga. Om vi håller oss till Göta kanal så har den flera problem. Det första är tempot. Trots att båtarna ofta ses skena i hiskelig fart över vatten så är det långa stunder som filmen bara står och trampar vatten (häpp!). Ett annat problem är att med så otroligt många bra skådespelare, så är det få som faktiskt spelar en roll, de flesta gör bara någon parodi på sig själva. Magnus Härenstam och Per Oscarsson är de mest flagranta exemplen. Ett lysande undantag är Loffe Carlsson som är ovanligt nedtonad, och är den som flera gånger är närmast att ge upp när det går emot. Ivestam har inte haft kompetensen, eller intresset, att instruera karaktärer, utan verkar ha varit koncentrerad på actionsekvenser och stunts. För stunts finns det många – bilar åker i vattnet, folk faller i sjön, båtar sprängs i luften eller rammar bryggor. Svensk TV gjorde till och med en dokumentär om hur man gjorde stuntsen i filmen, den sändes som ” Så drog vi ur proppen” i svensk TV och jag har inte lyckats hitta den – den finns inte på Youtube eller på Öppet arkiv. Om någon har den så är jag mycket intresserad!
Det finns några saker som är roliga och som fortfarande håller. När jag nu ser om den skrattar jag (återigen) högt åt Svante Grundbergs hopplösa kanotist, Ulf Brunnbergs polis och sekvensen runt det grekiska bröllopet – alla som växte upp på åttiotalet har hört repliken ”åtti….nitti lakan, inte ett örngott mer”.
Men varje gång jag skriver att en film inte är speciellt rolig så ser jag min pappa framför mig och får dåligt samvete. Jag kommer så väl ihåg hur han skrattade gott åt Göta kanal (och liknande filmer). Och min pappa tillhör uppenbarligen majoriteten – filmen sågs av 1,5 miljoner på bio och många fler miljoner har sett den efteråt. Och de flesta har säkert skrattat gott.
I lagens namn
År:1986
Land: Sverige
Regi: Kjell Sundvall
Huvudroller: Sven Wollter, Stefan Sauk, Pia Green, Ernst Gunther,
Det första jag tänker på när jag ser om denna rulle är faktiskt att den är på sätt och vis del tre i en trilogi: Nej, inte del tre i den trilogi som inleder Leif GW Perssons författarskap, utan en trilogi som bara finns i mitt huvud. Häng med här….först gjorde Bo Widerberg ”Mannen på taket”, baserad på en Sjöwall/Wahlöö-roman. Några år senare gör han ”Mannen från Mallorca”, baserad på GWs debutroman ”Grisfesten”. Det som är lite lustigt är att han lyfter över ganska många av de centrala skådespelarna till ”Mallorca”, ofta i ungefär samma typer av roller. Trots att de två filmerna egentligen inte har något med varandra att göra binds de ihop genom karaktärerna, och bryggar snyggt också över Sjöwall/Wahlöös författarskap med GWs. Sen när det är dags att göra film av GWs ”Samhällsbärarna” som ingår i samma serie som ”Grisfesten” och därför fortfarande har Kommissarie Jarnebring som huvudkaraktär, finns fortfarande Sven Wollter med, och Ernst Gunther får en roll som insatsledare, precis som i ”Mallorca”. Hänger ni med? I mitt huvud finns en klar linje ändå, även om det kanske säger mer om mig än om hur svensk film fungerar. Det finns dock en väsentlig skillnad – de två första i min påhittade trilogi regisserades av ett geni. Den här, ”I lagens namn”, regisserades av Kjell Sundvall. Skillnaden i stämning och utseende är så påtaglig att det går att ta på det. Det här är däremot ingen dålig film-underhållsvärdet är högt, av olika anledningar. Vi återkommer till det.
Sundvall var ett ungt stjärnskott som endast var 22 år när han kom in på Dramtiska institutets regiutbildning. Han hade varit starkt aktiv i sjuttiotalets vänsterrörelse och ville enligt egen utsago göra filmer ”på liv och död”. Riktigt så angelägen känns inte ”I lagens namn”, men det är en högst underhållande rulle inspirerad av amerikansk polisfilm och med en bra historia baserad på Leif GWs bok. I korthet handlar det om svensk polis och dess oförmåga att samarbeta internt – tre olika falanger jobbar var för sig och det slutar med att de jagar varandra. I centrum står Stefan Sauks piketbil med sin hårdföra gatuvåldsgrupp som jagar buset och anser sig hålla upp samhället på sina axlar. De är förstås baserade på en omskriven förlaga, den så kallade Basebolligan inom Stockholmspolisen som var lite för ambitiösa i sin jakt på buset på Stockholms gator. Det slutade med att en alkoholiserad man dog av sina skador i en fyllecell, och det är precis det som startar även denna film. Kriminalaren Jarnebring, alltså Sven Wollter, är historiens moraliska språkrör som jagar dels ohederliga poliser och dels försöker få överambitiösa men korkade chefer att komma till sans.
Jag har under åren sett den här filmen många gånger, men jag tror faktiskt aldrig att jag sett den i originalformatet som den filmades i, den är alltid letterboxad som en gammal tjock-TV, vilket ytterligare förhöjer intrycket av att man just hyrt en moviebox och tittar på en amerikansk deckare. Ibland kommer ofrivilliga komiska inslag, som Rolf Skoglund i peruk,och som kallas för ”Näbben”, som försöker snatta i en livsmedelsbutik och misshandlar kassörskan med en köttbit. Stefan Sauk gör en gedigen insats, kanske en av hans bästa i hans karriär, men det är liksom svårt att avgöra om han överspelar eller fångar en karaktär. Det är ändå Sauk vi pratar om. Han praoade tre månader med en gatuvålds-tur på Stockholmspolisen för att förbereda sig för rollen. Vet inte vad han lärde sig där som fastnade på film, men hans tal om att det är han och hans gäng som håller upp det här jävla samhället och att om de inte gjorde sitt jobb så skulle vanligt, hygglig folk inte våga gå ut, ekar tyvärr lite för välbekant även idag. Ibland driver filmen iväg åt ett helt annat håll, som i kärlekshistorien och scenerna som handlar om Wollter och Anita Wall, där man verkar driva med Wollters rykte som sexigaste mannen i Sverige (vid den tiden). Det finns många såna pys-hål i filmen, där spänningen släpper och man inte riktigt vet var Sundvall är på väg. Sen dras vi tillbaka till historien igen och handlingen är tillbaka. Ulf Dagebys musik och ett nästan konstant mörkt foto gör också att stämningen överlag är mörk och domedagsmässig.
Godzilla: King of the Monsters
År:2019
Huvudroller: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Charles Dance,
Regi: Michael Dougherty
Jag hade sett fram emot den här så länge, men kunde inte gå premiärhelgen. Därför började jag bli orolig när jag hörde om första recensionerna, och hörde att RottenTomatos-betyget var superlågt efter första helgen. Kritikerna menade att man inte kunde relatera till de mänskliga karaktärerna och att storyn var för tunn.
Det stämmer, till viss del. Det betyder dock ingenting. En kritiker som ser en Godzilla-film och tittar efter såna saker är förstås en idiot. En kritiker som ser den här Godzilla-filmen och lämnar biografen missnöjd ska förstås skjut….jag menar ska aldrig mer få recensera en film. För om man går till en Godzilla-film och förväntar sig mänskligt drama och känner sig missnöjd med monsterfightingen har förstås missat hela jävla poängen med filmen helt och hållet. Och är därmed inte bara en idiot, hen är en inkompetent jubelidiot.
Godzilla: King of the monsters är tredje filmen i Legendarys Monsterverse-serie, vilket förtjänar att poängteras-för den oinvigde är det kanske inte så lätt att hålla reda på alla olika storylines som existerar runt Godzilla. Men den här filmen hoppar rätt in i handlingen efter den förra Godzilla-filmen från 2014. Och när jag säger hoppar rätt in i, så menar jag det-vi kastas rätt in i en familj som vi inte känner från förra filmen, men som ändå blev starkt påverkade av den då sonen dog genom Godzillas härjningar. De överlevande, pappa (Chandler), mamma (Farmiga) och dotter (Millie Bobby Brown), är karaktärerna som filmen kretsar kring (de mänskliga alltså) och vi blir som sagt inslängda in i deras historia direkt-eller snarare, de blir inslängda till de olika monsternas historier. Ingen bakgrund, ingen karaktärsuppbyggnad, bara pang på. Och där kan jag ge kritikerna rätt. Det är ett så fundamentalt och enkelt manusfel att det blir irriterande, men är också en viktig signal till publiken; det är inte människorna ni ska bry er om. Det här handlar om monstren. Efter den minimala uppstarten sätter det igång, och sen följer två timmar monsterfights. Fantastiska, fenomenala, flygande monsterfights.
Och det som den här filmen gör rätt, det gör den fantastiskt rätt. Har aldrig varit med om så fenomenal fan-service som här-vi får alla de klassiska kaijus från de klassiska filmerna: Godzilla, Rodan, King Ghidorah och Mothra (plus några som man hittade på till den här, men som inte ens får namn). Vi får också den klassiska uppställningen med Godzilla som människornas försvarare. Många detaljer är direkt hämtade från Godzilla-lore och förklaras inte alltid, och ibland bara i förbigående, också något som jag personligen uppskattade. För någon som inte känner till de japanska filmerna så måste en hel del varit obegripligt, men för oss som älskar det här monstret var det fantastiskt att få se alla klassiska Godzilla-inslag komprimerade till en film. Som att Ghidorah har utomjordiskt ursprung, och det telepatiska samspelet mellan Mothra och Godzilla. Vill man veta alla referenser och easter-eggs så kan man läsa här: https://screenrant.com/godzilla-king-monsters-easter-eggs-movies/
För det här är en så vacker film. Varje kaiju har sitt eget färgschema, de är större än någonsin, deras personligheter framgår i varje ruta-Mothra till exempel som jag alltid tyckt varit det fjantigaste monstret i Godzilla-verse har aldrig varit vackrare eller mer graciös. Och viktigaste av allt, Godzilla själv har fan aldrig sett mera badass ut.
Badass
Men så har vi de där mer tråkiga inslagen då….ja ni vet, människorna. För varje två minuter av förstörelse och flygande skyskrapor så klipps det in några rutor skådespelare som säger en klyscha, och så kör det igång igen-och repetera. Det BLIR tjatigt. Och man bryr sig mer om Godzillas välmående än någon av människorna. Jag går inte in på handlingen så djupt, med flit, men mamman i familjen framstår som en riktigt usel människa, för att inte säga totalt irrationell. Hon verkar inte kunna bestämma sig för om hon ska rädda världen, sin dotter, både och, eller varken eller.
Godzilla från 2014, den med Bryan Cranston, var en riktigt bra reboot och på det hela taget, dramaturgiskt bättre (även om den inte heller knep tag i hjärteroten direkt, men den hade åtminstone en storyline och bättre skådespelare), men det här är ren fan-service. Kong:Skull Island är också ett bra inslag i den här serien, och man börjar redan längta efter nästa års Godzilla vs Kong (inte för att jag förstår hur King Kong ska ha någon chans i den matchen), men det hänger förstås ett orosmoln över den filmen-efter den svaga öppningshelgen för Godzilla:Kotm så får vi hoppas att det alls blir en Godzilla vs Kong. Jag hoppas det blir många, många filmer i Monsterverse-serien.
P.S. Det är värt att stanna genom alla credits. I slutet ger man credit till Haruo Nakajima, den ursprunglige mannen inuti Godzilla, på den tiden han spelades av en människa i gummidräkt. Vi får också en teaser inför fortsättningen a la MCU.
För vem ska hon vara avklädd? Utomjordingarna? Droidsen? Eller de 14-åriga biobesökarna?
Ja, jag är väl knappast först med att ranka Star Wars-filmerna, men nu när jag av en tillfällighet haft ett Star Wars-marathon med frugan och sett nästan alla i följd tänkte jag att jag kan lika gärna göra en topp-lista av dem. Det finns några poänger med det-framförallt den mängd skit som den i skrivande stund senaste filmen, The last Jedi, fått, genom ännu en obegriplig internet-kampanj. Många liknande listor du hittar på nätet har The Last Jedi absolut sist, det vill säga sämst, vilket är helt befängt.
Sen ska tilläggas att väldigt många av de här filmerna är, om vi ska vara helt ärliga, ganska dåliga som filmer betraktade. Man VILL att de ska vara episka men de ägnar alldeles för mycket tid åt ointressanta sidohistorier, karaktärsuppbyggnad är ofta helt katastrofal, dialogen sövande (ett berömt citat gör gällande att många repliker var snygga i manus men omöjliga att säga), och visst är många inslag ofrivilligt komiska. Men samtidigt startade första filmen något hos oss som vi ville ha mer av. George Lucas drog inspiration från de historier han växte upp med, Kurosawa, John Ford, westerns, sagor, femtiotalets science-fiction….och kokade ihop det till något alldeles eget. Det är också vida känt att det hade lika gärna kunnat bli en av filmhistoriens mest spektakulära floppar, men som vi vet så gick det ju ganska bra. Framgångarna gjorde också att han kunde starta Industrial Light and Magic, och bli en av världens rikaste män på kuppen.
Jag har försökt få med alla Star Wars-relaterade filmer jag har sett, vilket innebär att det finns någon enstaka lucka-bland annat första Ewok-filmen. Du kan sätta in den på valfri plats i listan tror jag….
Stjärnornas krig – och fred (1978) (Star Wars holiday special).
Wow. Cocaine is one hell of a drug. Att över huvud taget föreslå att Star Wars-ensemblen, med hittills bara en film bakom sig, ska göra en holiday special inför Thanksgiving, tyder på att en del kraftfulla droger konsumerats. Om du någonsin varit nyfiken på hur Chewbaccas fru, far och son ser ut, så är det här filmen för dig. Tyvärr baseras en stor del av filmen på hur det låter när Wookies konverserar. Något manusförfattaren Bruce Vilanch, som ändå är den som erkänt att han konsumerade stora mängder kokain medans han skrev, protesterade mot men George Lucas insisterade på. Wow. Släng in cirkusnummer, Carrie Fisher som sjunger en avslutningssång till Star Wars-melodin, dåtidens b-komiker som gör improviserade sketcher och….tja, det går liksom inte riktigt att beskriva hur uselt det här är. Men okej, mer exempel? En av de mer udda inslagen är hur Chewbaccas son, Lumpy, smyger iväg och drar igång en softcoreporr-video (hologram såklart) och får en helt klart mänsklig tjej som först stönar och säger förföriska saker för att sen som klimax sjunga en soullåt. Jefferson Starship sjunger också en låt. Varför är extremt oklart.
Det som gör att man ändå dras till att titta på det är att hela (nästan) castet från första Star Wars är med; jadå, Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher….hela gänget. Hamill är otroligt glansig i ansiktet och har en extremt sjuttiotalsaktig frilla. Ford är instängd större delen i en Millenium Falcon-kopia stor som en skokartong och hoppar omkring på sitt säte.
Alltså, ni fattar vart jag vill komma. Det enda som kan motivera en titt är att det finns en animerad sekvens som introducerar Bobba Fett.
Vill man av någon pervers anledning se denna tågkrasch så måste man använda olagliga metoder, det finns bara bootleg-kopior att få tag på. I den kopia jag sett så är det mest intressanta att reklam för Star Wars-leksaker inför jul finns bevarat, och trailern för Empire strikes back. Jag vill ha de där leksakerna!
Vad Chewbaccas familj heter? Itchy, Malla och Lumpy så klart!
Se den på egen risk här: (dessvärre utan reklam eller trailer)
Man kan också läsa en mycket läsvärd intervju med Bruce Vilanch här, där han avslöjar historien bakom Holiday Special. Han nämner bland annat att George Lucas hade som mål att Life Day skulle kunna bli en ”Festivus for the rest of us”, vilket är extremt roligt om man fattar referensen (och inser att han sa detta på fullt allvar femton år innan begreppet blev känt för allmänheten.
I-The Phantom Menace
Den förmodligen mest utskällda av alla Stjärnornas krig-filmer, och med rätta-George Lucas lyckades bygga upp en enorm hype inför släppet av tre nya filmer, och jag kommer väl ihåg det anti-klimax man kände när man väl såg filmen.
Kommer ni ihåg runt 1990, när alla PC-datorer började levereras med CD-spelare? Köpte man ett datorspel då så var risken hög att man fick ett totalt ospelbart spel som förlitade sig på långa (kasst) animerade filmsekvenser som tog evigheter att ladda. Man klickade på något, och sen stannade allt upp för att ladda en ny film. Det var spelmakarna som fick nya möjligheter att leka med, och som totalt missförstod hur de skulle använda dem. Exakt så kändes det att se Phantom Menace. Allt gick ifrån att vara modeller och dockor till kass CGI som inte var mogen att användas för spelfilm.Hela filmen ser ut just som ett föråldrat datorspel. Dialogen, som kritiserats hårt ända sedan första filmen, var mer omöjlig än någonsin (”I do sense an unusual amount of fear for something as trivial as this trade dispute”). Man kan argumentera förstås att delarna IV-VI inte alltid är visuellt övertygande heller, så en film kan inte enbart kritiseras för hur den ser ut, men filmens största fel är ju att den är SÅ OINTRESSANT! Egentligen ingenting som händer här har någon relevans för resten av sagan. Anakin visar sig vara en liten snorunge, Samuel L Jackson ser mest ut att skämmas och droiderna är inslängda i handlingen med vänsterhanden….att det egentligen är Darth Vader som byggde C-3PO i sovrummet är så långsökt att man gnisslar tänder. Handlingen är antingen förlagd till ointressanta sidohistorier eller politik.
Mer? Det är först när man ser om filmen som man blir påmind om hur stor del Jar Jar Binks har i den. Det är uppenbart att här tänkte man satsa på en ny bärande karaktär, en cool snubbe som skulle vara comic relief och samtidigt föra historien framåt. Inget av det där lyckades. Jar Jar Binks är precis så hemsk som du kommer ihåg, du behöver inte se om filmen.
Det här är enda Star Wars-filmen där ingen får en arm eller hand avhuggen.
Ewok: Battle for Endor
En kanske lite bortglömd rulle från 1985, som faktiskt är en uppföljare till en film jag inte orkat titta på. Trots att filmen helt uppenbart är inriktad på barn, och att syftet med att ha Ewoks är att sälja leksaker till desamma, så börjar den rätt otäckt med att föräldrarna till en liten tjej blir mördade. Det är med detta sagt lite svårt att veta vilka som ska titta på den-den är lite för otäck för de allra minsta och för barnslig för att tilltala de som fängslades av första Star Wars-trilogin. Det jag funderar mest på när jag ser den är varför huvudkaraktären Wicket (en ewok) har helt döda ögon. Han ser närmast ut som en zombie-ewok när han rultar omkring i plastskogen. Egentligen är det här mer en systerfilm till Den Oändliga Historien, än som en Star Wars, och minst lika fast i sin tid.
II-Attack of the Clones
Här har man åtminstone fått till en story som går att följa från början till slut. Tyvärr är den historien ganska tråkig. Fortfarande dras man också med plastiga visuella effekter, och en känsla av att man inte riktigt vet vad man ska göra med den vid tiden mest populära franchisen i världen. Massor av nya karaktärer introduceras, men nästan ingen fastnar. Anakin Skywalker spelas av Hayden Christensen, vilket visar sig vara ett misstag-man tror helt enkelt inte på honom när mörkret växer i karaktären-han ser mest ut som en tonåring som inte får vara ute sent på kvällen. Det tar sig dock mot slutet där vi får några rätt bra actionsekvenser och dessutom Christopher Lee som Count Dooku. Förresten har ni tänkt på att Lee gör exakt samma sak här som i Sagan om de två tornen-bygger arméer av kopior? Om taktiken inte funkar i den ena filmen så försöker man i den andra….
Jar Jar Binks är nästan helt utskriven här, efter den massiva skitstormen han fick efter Phantom Menace. Absolut ingen saknade honom.
Minuspoäng måste nog göras för extremt fåniga 90-talsfrisyer också, trots att 90-talet passerat
Solo: A Star Wars Story
Många rankar Solo högt inom kanon, men jag kan inte begripa varför. Filmen är en röra, ett gäng oinspirerade actionsekvenser hopfogade med häftmassa. Oinspirerat är faktiskt ordet för dagen. Som biljakten i början av filmen….jo, det är en biljakt, fast de försöker göra det till en spännande jakt mellan olika fantastiska farkoster. Det lyckas inte. De lyckas aldrig skaka av sig känslan att det är en simpel biljakt. Så fortsätter filmen; den är designad av människor utan fantasi.
Värst är ändå valet av Alden Ehrenreich som titelrollens Han Solo, ungefär tio år innan händelserna i A new hope. På inget sätt påminner han om Harrison Fords Solo-inte en enda gång under filmens dryga två timmar får han mig att tro att han är en ung Han Solo. Samma problem återfinns med Danny Glover som Lando Calrissian, men där är det inte lika påträngande. Har castaren och regissören Ron Howard ens sett Empire strikes back?
Emilia Clarke är den enda som klarar sig vidare med någon ära i behåll, och filmen förklarar förstås en del (som till exempel hur Solo hamnar på baren i Mos Eisley) men å andra sidan-behövde det förklaras?
III-Revenge of the Sith
Visuellt är den här ett enormt steg framåt jämfört med del ett och två, här lyckas det till och med bli ganska imponerande emellanåt. Storymässigt är det också mer fokuserat och man lyckas faktiskt med konststycket att få till karaktärer man bryr sig om, tyvärr inte alltid de som Lucas hoppats på. Anakin Skywalker i Hayden Christensens form är fortfarande en lättviktare som gör en hel del obegripliga saker, och man har liksom svårt att riktigt förstå varför han är så arg. Yoda har sin starkaste film med några riktiga underhållande scener. Nathalie Portman är bra i alla tre filmerna hon är med i, men romansen mellan henne och Christensen är kliniskt ren från gnistor-det finns inte en människa som tror att de två är kära trots att George Lucas hamrar in budskapet. När hon sen ger upp livsgnistan för att hennes man (alltså Anakin) lämnar henne, så är man också ute på tunn is.
”Det ska vara klart senast 1977.”
Filmen avslutas med en rejäl anakronism som stör mig som fan, av flera orsaker. Alltså…Leia och Luke föds i slutet av den här filmen, och vi får ungefär samtidigt se en halvfärdig Dödsstjärna. Det dröjer dock drygt tjugo år innan del IV, där man testar denna Dödsstjärna. Man bygger alltså första halvan på en eftermiddag, men andra halvan tar tjugo år? Dessutom blir det svårt att få in händelserna i Rogue One om Dödsstjärnan redan är halvfärdig i denna film. Sen har jag länge stört mig på det här med Dödsstjärnor. De är liksom en konstant genom hela Stjärnornas krig-historien vilket mest känns tjatigt. Kom på något nytt någon gång.
VI-Return of the Jedi
Den här filmens enda uppgift var att knyta ihop säcken i den första trilogin, och det gör den hyfsat, men i övrigt har man inte en aning om vad man ska hitta på. Ytterligare en dödsstjärna (Zzzzz) och man fastnar på en skogsmåne (say what?). Ewoks får alla att säga ”awwww”, men är egentligen ypperligt fåniga. Jag menar, spjut mot blasters? Visst, vi säger så. Man lägger också mycket tid på historien runt Jabba the Hutt och scenen med Leia i metallbikini blev ikonisk. Actionsekvenserna saknar nerv och fart och det blir mest en massa springande och skjutande för att fylla upp tiden.Det största felet med Return of the Jedi är hur man ändrar Han Solos karaktär-från en Bad Boy som vi inte vet var vi har (intressant) till en genomhygglig hjältekaraktär som pussar på Leia och hjälper upproret utan några baktankar (jättetråkig). Det bästa med filmen är speeder-jakterna på Endor, och fighten mellan Ewoks och stormtroopers ÄR lite charmig.
Return of the Jedi är en rätt fånig men oförarglig film som man glömmer lika fort man sett den.
Rogue One: A Star Wars Story
Förvånansvärt stabil, var mitt intryck efter att ha sett Rogue One. Det här kändes som en frisk fläkt och en välkommen injektion till universumet. Framförallt har den här filmen starka karaktärer och man drar inspiration från andra världskrig-filmer typ Kanonerna från Navarone, snarare än från japanska samurajfilmer, med en brokig samling karaktärer som måste utföra ett omöjligt uppdrag för att rädda universum. Storyn tillför faktiskt något också, utan att skapa ännu fler frågetecken. Själv tycker jag den här är förbisedd, och jag hoppas vi kan få fler filmer som denna när nu möjligheterna öppnar upp sig efter ”sista” delen som kommer december 2019.
VIII-The Last Jedi.
Den här var svårast att få in på listan, mest för att den är så annorlunda i ton mot de andra. Luke Skywalker har blivit en bitter eremit, vi kan inte se Leia utan att tänka på att Carrie Fisher gick bort innan filmen var färdig, en liten falang av internet gjorde sitt bästa för att döma ut filmen på väldigt oklara grunder….sen har vi Adam Driver som Kylo Ren, den nya superskurken istället för Darth Vader, en figur som man inte riktigt vet var man har inom spektrumet ”evil villain” eller ”parodifigur”. När den långa jaktsekvensen från race-banan utbröt visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka heller, den kändes inte som att den hörde hemma någonstans och borde nog ha hoppats över helt och hållet. Med allt det sagt-Last Jedi är en underhållande, snygg, oväntad film som är en värdig avslutning för flera karaktärer, framförallt Leia. Den lägger också upp en perfekt boll som del IX kan smasha in nästa år.
VII-Force Awakens
Precis den filmen som behövdes för att dra igång den avslutande (?) trilogin. I långa stycken är den en reboot av del IV förstås, men här har folk som faktiskt fattar hur man skriver bra karaktärer fått vara delaktiga. I A New Hope gjorde det inget att karaktärerna var endimensionella, det var en saga vi tittade på, men så här långt in i mytologin behöver det vara karaktärer med djup och utrymme att utvecklas och det fick vi i Rey, Finn och Kylo Ren. Speciellt Rey i Daisy Ridleys gestaltning är en drivande kraft genom filmen-hon är självsäker, lite naiv och fylld med liv. Tänk om prequel-trilogin hade inletts lika säkert, vad fantastiskt det hade kunnat bli.
V-Empire strikes back
Om man sätter den här som etta eller tvåa spelar inte så stor roll-det här kan vara den bästa i hela serien, men framförallt så är det den som haft störst kulturellt inflytande, när folk pratar om scener från Star Wars så är det ofta, medvetet eller inte, den här man drar minnen från. Här finns det egentligen inte en enda död scen från början till slut, och tempot är, förutom möjligtvis första kvarten, högt. Citatet ”Luke, I am your father” hör till en av de mest felciterade replikerna inom filmhistorien, på samma sätt som ”Play it again, Sam” (Darth säger egentligen ”No, I am your father”).
Skumgummi-karaktärerna från A new hope får lite dimension och liv och fler delar läggs till mytologin och hela universumet får fart. Egentligen kan man nöja sig med Empire strikes back och…
IV-A new hope.
Filmen som startade alltihop, skapad av George Lucas som hade en vision som väldigt få andra trodde på (rätt många av skådespelarna har erkänt att de kände sig fåniga och var säkra på att de var med i en flopp, mest berömd av dessa var Alec Guinness som djupt ångrade att han låtit sig övertalas till att vara med). Lucas hade skrivit en liten berättelse baserad på Edgar Rice Burroughs historier, ändrat i den genom åren, och kommit fram med story starkt influerad av Kurosawas Hidden fortress, men förlagd till rymden. Han lyckades få 20th century fox att finansiera, betala honom för manus, produktion och regissörsarvode, samt få rättigheterna till eventuella efterföljare. Och där har vi grunderna till en av de mest framgångsrika franchiserna i filmhistorien-grunden var lagd redan från dag ett.
Och det är med den sortens naiva, ungdomliga energi som är hemligheten-allt genomsyras av sådan energi och självsäkerhet att det inte kan misslyckas, det är som att Kraften styr Lucas till framgång. Genom att använda några av filmhistoriens mest säkra stereotyper (en prinsessa som ger svar på tal, en ung idealistisk hjälte, en plågad bad boy, en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar), rymdskepp och lite kärlek och genom att återuppliva science-fiction på det politiska sjuttiotalet så får han till en historia som både överraskar och charmar. Han använder också ett annat väldigt enkelt ”trick”-han gör rymden skitig och smutsig. Alla science fiction fram till dess hade varit klinisk ren, allt var blankpolerat och skinande, men i Star Wars är allt smutsigt-C-3POs mässing är allt annat än blank, det är sand och skoningslös sol och svett och trasiga motordelar, precis en sån verklighet som publiken kunde relatera till.
Det är omöjligt att inte räkna in John Williams ikoniska musik till framgångsfaktorerna också.
Antal kroppsdelar som huggs av: 2 . Och då räknar vi med en robot.
Regi: Otto Preminger
Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price, Judith Anderson
Laura är en bra introduktion till film noir. för den innehåller många exempel på de ingredienser som brukar höra till genren:
1: En tysk regissör med modernism som bakgrund, filmar ett amerikanskt crime-drama; check.
2. En kvinnoroll som genom sin självständighet skrämmer och lockar de manliga karaktärerna, check. Dessutom en ovanlig twist-hon spelar både mordoffer och potentiell mördare, check på den!
3. Visuell stil-många skuggor, enpunkts-belysning, det svartvita är ofta verkligen svart och vitt och inte nyanserat däremellan. Check!
4. Flera intelligenta twister i manuset som idag kanske känns mindre överraskande men för sin tid var de banbrytande.
Nå, vad handlar filmen om? Laura, en ung, vacker och intelligent kvinna, blir mördad och en polisdetektiv börjar undersöka fallet. Han bygger sig en bild av henne och personerna runt henne och blir mer och mer besatt av henne. För att undvika spoilers så får det räcka så. Tyvärr så är twisterna i filmen så välanvända att det inte är helt omöjligt att räkna ut vad som händer i förväg, men det förhindrar inte att filmen är väldigt spännande fortfarande, inte minst beroende på att grundhistorien är så välgjord och välberättad. Den var från början en bok som kom året innan, Preminger ville göra teater av den, men det föll ihop rätt snabbt på grund av att ingen ville investera i den. En av de saker som drog Preminger till projektet var den ovanliga twisten, vilken idag alltså känns aningen förutsägbar. Där kan man se hur den här filmen påverkat filmhistorien (och detektivhistoriens berättande i helhet). Studiochefen, den legendariske Darryll Zanuck insisterade på att slutet skulle ändras så att allt bara var en dröm (duh…), detta filmades också men då ingen som såg denna version fattade vad som hände, ändrades det tillbaka till det som är nu. Tveksamt om filmen hade blivit en klassiker med den ostmackan…
Vincent Price är mest känd som rys-farbror i skräckfilmer från 60-talet, men här gör han en helt annan roll, som en något undergiven och lismande beundrare av Laura. Tydligen var det här den roll han var mest nöjd över själv, vilket ger lite perspektiv över hans karriär.
Som tidigt exempel på amerikansk film noir så funkar Laura perfekt, dessutom är det en hyfsat spännande film fortfarande.
En av mina favoritgenrer inom film är film noir. Det finns dock ett problem med ett sådant uttalande-det går inte att med någon som helst exakthet definiera vad film noir är. Speciellt inte om man börjar blanda in någorlunda modern film-vilket jag som ni förmodligen redan förstått inte tänker göra.De som gjorde noir-filmerna under genrens guldår tänkte förmodligen aldrig själva ”jag ska göra en film noir”-rulle. Genrens namn och ungefärliga definition kom från franska filmkritiker, och är en blandning av flera olika ingredienser, både innehållsmässiga och visuella, men innehåller också minst lika många undantag. En av de viktigaste filmerna inom genren är till exempel A lonely place, och den är inte speciellt mörk (visuellt alltså-innehållsmässigt är den becksvart).
Kanske ska man inte definiera film noir som en egen genre, utan som en inställning, en känslostämning. Noir växte fram som stil under och framförallt efter andra världskriget, med en pessimistisk och nihilistisk syn på världen. Filmskapare med modernismen i ryggen flydde Europa till Hollywood, och män som sett och varit med i kriget skrev manus och köpte biljetter. Den visuella stilen som kommit från Europa under 30-talet blandades med amerikanska kriminalhistorier, så kallade pulp-böcker (japp, pulp fiction). Film noir handlar nästan alltid om ett brott, men brottet är inte alltid i centrum för handlingen-men väldigt ofta om hur omvärlden förhåller sig till brottet. I till exempel Riddarfalken från Malta kretsar historien om en statyett som folk är beredda att gå över lik för, bara för att upptäcka att den är värdelös.
I noir-filmer finns ofta inga hjältar. Även om det finns en Humphrey Bogart som i slutändan löser upp historien, är centralfiguren ofta inte mer moralisk än skurkarna-speciellt inte i Mickey Spillanes , Dashiell Hammett eller Raymond Chandlers historier. Det som skiljer är att man från början bestämt att en är polis eller, mer vanligt, en privatdeckare. Poliser är ofta lata, försupna och/eller korrumperade.
Kvinnor förtjänar ett eget kapitel, för stilen innehåller ofta också en femme fatale, ofta med karaktärsdrag som idag kan kännas moderna, men som för tiden var oanständiga och farliga-självständiga, cyniska, egocentrerade, sexiga. De har ofta en egen agenda och kan precis som männen lura, mörda och eller förföra för att få sin vilja igenom. Ett av de bästa exemplen är Double Indemnity från 1944, där en försäkringsförsäljare blir förälskad i Barbara Stanwycks karaktär Phyllis Dietrichson-de beslutar sig för att ta ut en ny livförsäkring på Stanwycks make, och sen mörda honom på ett sätt som betalar ut dubbla försäkringspengarna, en så kallad double indemnity. Stanwycks karaktär är ingen vän älva som låter sig bli övertalad, hon är en drivande person som man inte heller vet om hon kommer att hålla sin del av avtalet i slutändan. Double indemnity är en absolut klassiker i genren och måste ses. De starka, eller ska vi säga självständiga, kvinnorna i noir var dels något som upplevdes som farligt och lite hotande, men också ett resultat av krigsåren-kvinnor hade i männens frånvaro blivit mer självständiga. Idag blir inte den slagkraften lika stark, och en regelrätt film noir blir svår att göra idag (även om många försöker).
Gubben kommer att ägna sig lite extra mycket åt film noir under våren, och blanda recensioner med fortsatt historik. Vill ni kolla lite i förväg så börja med Double indemnity, the Big Sleep, Riddarfalken från Malta (båda dessa finns på Netflix just nu) eller Touch of Evil (en djävulsk fälla-finns just nu på Bluray i en omrestaurerad version).
Gubben har utvecklingssamtal med sig själv efter hans första år på jobbet.
Så. Vad är du nöjd med från ditt första år i Gubbologins och nostalgins tjänst?
-Att jag startade bloggen alls, och att jag hållit mitt ursprungliga mål, att skriva för min egen skull om det jag själv tycker är intressant. Att det har blivit roliga diskussioner och att folk har engagerat sig, trots en blygsam följarskara och det något dammiga och mossiga fältet jag har rört mig i. Att bloggen fått mig att fördjupa mig ännu mer i bra film.
Okej, okej, det låter ju jättebra det där. Något mer?
-Skarorna av groupies har varit ett trevligt inslag.
Menar du nu det moderna fenomenet med gruppbilder?
-Nej.
Jag förstår. Något du tycker kunde gått bättre?
-Vissa saker jag lagt ner mycket tid på och som inte lästs av någon eller inte fått någon respons alls. Inte alltid så mycket en besvikelse, ibland mest bara förvånande. Som till exempel min genomgång av filmen Citizen Kane som jag blev ganska nöjd med och som också var en ganska ambitiös sak som jag kände var det första som verkligen var hundra procent i linje med vad jag hade som vision för bloggen när jag startade, verkar inte ha lästs av någon. Det var lite märkligt. But that´s them breaks.
Några utvecklingsområden?
-Bättre design på sidan, bättre uppdateringar av arkivsidan, införa sida med listorna som dyker upp. Annars är jag nog rätt nöjd. Kanske satsa mer på kvalitet än kvantitet i vissa lägen.
Planer för 2017?
-Massor! Gästbloggare och fysiska sammankomster vore roligt. Sen kommer jag att djupdyka mer i genrer, till exempel film noir. Gubben ska fortsätta erövra!
Egentligen hör inte den här sketchen alls till det Gubben borde skriva om, av flera anledningar-för det första är inte sketchen speciellt rolig. Eller nåja, första gången man ser den, speciellt om man är ett kulturellt understimulerat barn på sjuttio eller åttio-talet, är den okej. Sen ser man den 15 gånger till och tänker för sig själv ”finns det inget roligare att göra på nyårsafton?”.
För det andra är det mer intressant att skriva om kulturhistoriska företeelser om de är förankrade i sin samtid, med förgreningar in i andra företeelser. Så är det inte med Grevinnan och betjänten-de som medverkar i sketchen var inga TV eller filmstjärnor. De var brittiska revyartister. Freddie Frinton (betjänten, obviously) har förutom den här sketchen en credit på IMDB. May Warden har desto fler, men det här var det första hon filmade, och hon är inte direkt purung (hade hon varit det hade hon inte varit lämpad i rollen som grevinnan!). Hon var 72 när sketchen filmades.
Fast ändå, historien bakom är ganska intressant trots allt. Och om man pratar om kulturhistoriska fenomen, så är den höggradigt intressant-det är världens mest visade TV-program, med över 230 visningar (denna siffra kommer öka med ytterligare något tiotal inom en vecka, såklart). En lustig detalj om Grevinnan och betjänten är att någon gång på 80-talet när jag såg den på nyårsafton så sa speaker-rösten innan visningen ungefär ”många tittare har skrivit till oss och bett om att få veta mer om sketchen, vi har undersökt saken men tyvärr inte hittat någon information”. Jag vet inte om det säger något om faktasökning innan internet, eller att SVTs monopolställning gjorde deras researchavdelning (om de hade någon) extremt lat, men hur kunde man visa något som man inte visste vad det var? De kunde ju ringt någon annan tv-station, typ Tyskland? Norge? Danmark? För de måste väl ändå vetat att sketchen sändes varje år i en massa andra länder?
Iallafall. Rötterna till sketchen säger mycket om hur kulturell verksamhet har funkat under lång tid, i stort sett till våra dagar. Hade man till exempel ett jazzband på 1930- eller 1940-talet men inte någon vidare låtskrivartalang kunde man enkelt plocka ihop en repertoar av kända låtar, eller ”standards”, och spela dem. Popband gjorde likadant under 50-, 60-, och 70-talet. Beatles startade så, dansband levde ganska gott på att göra så under 70- och 80-tal. Men det var inte bara inom musik man gjorde så, revyartister köpte in sketcher som man visste funkade, och satte ihop hela revyer med inköpt material. Eftersom sketcherna inte var söndertjatade av TV eller youtube funkade det ändå, folk ville bli roade de få gånger man gick ut, och det gjorde nog inget att man fick se något man redan hade sett. Sketchen ”Grevinnan och betjänten” fick se dagens ljus redan på 1920-talet, skriven av en man vid namn Lauri Wylie. Wylie skrev några pjäser och några sketcher, men förutom Grevinnan och betjänten, som vi härefter ska kalla vid dess riktiga namn ”Dinner for one”, så har väldigt lite överlevt till våra dagar. Han livnärde sig också som producent och skådespelare (i unga år), och hans bröder jobbade också inom nöjesbranschen. Det finns uppgifter om att ”Dinner for one” skrevs på 1920-talet av Wylie, men uppenbarligen finns inga bevis för att den spelades upp förrän 1948. Det tror inte jag på. Antingen skrevs sketchen senare, eller så har den uppförts av mindre revysällskap på små scener som inte varit så noga med att katalogföra sina uppsättningar. Skulle han bara haft den i en byrålåda i 25 år? Tveksamt. Källorna som finns skriver alla om att Wylie skrev den på 20-talet och att första uppförandet kom 1948, alternativt 1945. För mig hänger det inte ihop.
Den som kallas Betjänten i sketchen hette Freddie Frinton. Han startade sitt liv som Frederick Bittiner Coo, men när han fick sparken från sitt första jobb i en fiskfabrik och började jobba inom music hall böt han namn till Freddie Frinton. Under andra värlskriget hade han hyfsad framgång som revyartist och 1945 framförde han för första gången Dinner for one. Music hall kan översättas ungefär till det svenska revy och var en stor företeelse i England vid den här tiden, speciellt i kuststäderna dit folk åkte för att semestra och roa sig. Frinton jobbade hårt som revyartist men var tvungen att betala royalty varje gång han framförde Dinner for one (och förmodligen för alla andra sketcher och sånger som framfördes under revyn, men det vet vi inget om), så när Wylie dog 1951 köpte Frinton rättigheterna till sketchen. Ett smart, ekonomiskt drag, förmodligen. Rik verkar Frinton aldrig ha blivit, men nu kunde han behålla mer av biljett-kakan varje gång. Han kunde också (antar jag) dra in kosing när andra ville framföra den, vilket också hände. I programmet John Murray Anderson´s Almanac 1953 framfördes Dinner for one av de betydligt mer kända Billy DeWolfe och Hermione Gingold. Jag har letat som en iller efter en inspelning av detta, men det verkar inte finnas. Enda beviset är bevarade program, och det är inte lika roligt: http://www.playbill.com/person/billy-dewolfe-vault-0000106811
Frinton var med i en film och en tv-serie under sin karriär, men inte i någon av dem hade han någon framträdande roll.
1962 var tyske underhållaren Peter Frankenfeld och regissören Heinz Dunkhase i England för att jaga nya saker att visa i tysk TV. I Blackpool såg man Dinner for one med Frinton och May Warden (trivia bonus extra score-Frinton började framföra Dinner for one med en kvinna vid namn Audrey Maye i den kvinnliga rollen, men när hon ledsnade på att uppträda bad Frinton Mayes mamma, May Warden, att fylla platsen), och bad dem komma till Tyskland (Västtyskland, närmare bestämt, så klart) och framför sketchen i TV. De betalades 4150 DMark. Flera versioner spelades in. En 18-minuters version som är den som visas i tysk TV-den har publikskratt och tysk introduktion. En till version utan publik (den måste ju vara öken, allvarligt talat), samt en förkortad 11-minuters version, som är den som visas i Sverige, och är faktiskt inspelad av schweizisk TV, men ungefär samtidigt. Den tyska versionen har duk på bordet, det har inte den schweiziska. Till exempel. Anledningen till att man valde den kortare i Sverige är att den innehåller mindre alkohol… En digitalt färglagd version kom på 90-talet, men orsakade ramaskri (med all rätt) i Tyskland, så den försvann lika fort igen. Den tyska titeln är ”Der 90-iger geburtstag”, vilket är en mycket bättre titel än den svenska. Sketchen har alltså egentligen ingenting med nyårsafton att göra, utan kvinnans nittionde födelsedag. Frinton, startade sin karriär under andra världskriget och som alla andra engelsmän i sin generation hade kriget i färskt minne, vägrade spela sketchen på tyska. Därför visas den fortfarande på engelska även i Tyskland, vilket är ganska remarkabelt-tyskar dubbar precis allt i vanliga fall. En annan detalj är att i en av versionerna som spelades in frågar han upprepade gånger ”must I?” innan han ska härma General von Schneider (och säger dessutom ”schkål” istället för det tyska ”prosit”).
Här är det tyska originalet, den version som är 18 minuter, har duk, och visas runt hela Tyskland varje nyår.
I ursprungssketchen fanns inget tigerhuvud att snubbla på. Det las till någon gång då de uppträdde i en stad där borgmästaren propsade på att det skulle ligga en tigerfäll på scenen. Ehhh…som man ju gör. Frinton råkade snubbla på tigern och när publiken skrattade hejdlöst beslöt man sig för att låta det stanna. Känns idag som att sketchen måste ha varit väldigt tunn utan just det skämtet.
Östtyskland spelade in en egen version, ”Erinnerungsmahl”, som jag också har letat efter men den finns inte någonstans vad jag kan se-trots att man körde också den 20 år i rad.
Nåväl, tyskarna själva vill gärna framhålla att sketchen visats kontinuerligt i över 50 års tid, och det är inte sant. Den visades första gången 1963 i tysk TV, och sen fyra gånger som utfyllnadsmaterail fram till 1972, då den visades på nyårsafton. Då tog den fart och den har visats varje år sedan dess. I Sverige visades den första gången 1969. Den köptes in redan inspelningsåret 1963, men ansågs så kontroversiell på grund av supandet att den bordlades i sex år. Första året visades den 3 mars, men 1976 visade man den igen, nu på nyårsafton, och den har visats varje år sedan dess. Sketchen visas varje år i tysk, svensk, norsk, dansk österrikisk och schweizisk tv. Den har fått viss spridning under senare år även i USA (om de skrattar åt sketchen, eller åt oss som tittar på den varje år är oklart). Nu kommer det ofattbara-sketchen är ALDRIG visad i engelsk TV. De flesta engelsmän har aldrig hört talas om den, eller ännu mindre sett den. Se filmerna under för att se mer om fenomenet. Vi kan väl ändå skänka en liten tanke till Freddie Frinton, en av underhållningsindustrins bortglömda arbetare.
Så var köper då gubben sina favoritfilmer? Här och där, är svaret, och här får ni lite tips på var man kan få tag på kvalitetsfilmer, eller vad ni nu söker efter för stunden.
Discshop.se – vanlig onlinebutik med film. Jag kan inte säga att de är bättre eller sämre än andra onlinebutiker med samma utbud, men jag har aldrig haft problem med discshop, de skickar snabbt (oftast samma dag), de har alltid massor med reor och ett bonussystem som lockar en att handla mer. Det är också lätt att se om filmen man söker finns, är slut eller helt enkelt inte finns att få tag på.
Monkey Beach – Katarina Bangata 25. Blinka och du missar det, men det är värt att leta lite extra, det här är en butik på ca 15 kvadrat som är FULLPRESSAD med filmer, och ja, den har film från golv till tak, bokstavligt talat. Allt är second hand förstås, men man kan göra några riktiga fynd här. Dessutom tar han in i stort sett allt i utbyte, så det är värt att ta med sina gamla dubbletter och avlagda DVDs och lämna in dem här.
Jag känner mig tvungen att lägga till en sak även om det känns lite taskigt, men…tja, man får ha ett öppet sinne när man besöker Monkey Beach. Det är inte dammfritt och klientelet är ibland…udda. Ändå klart värt ett besök. Några trogna kunder har startat en FB-sida, så sök på butiksnamnet och kolla in.
Stockholms Serie & Skivhandel – Sveavägen 104. Här skiftar utbudet en hel del mellan besöken, men det är ju också tjusningen med second hand. En av Stockholms mer kända och anrika second hand affärer för vinyl har också ett skapligt filmutbud. Jag har gjort ett flertal finfina fynd här, bland annat några några Hammer-rullar som jag givit upp hoppet om att hitta på annat sätt.
Public domain-sajter – det finns flera sajter på the interwebz där man kan hitta bortglömda mästerverk som är alldeles gratis och lagliga att ladda ner. Det finns faktiskt en del kända filmer man kan få tag på på det här sättet, den mest kända är förmodligen Night of the living dead, Romeros gamla mästerverk. Men även Tarzan, Flash Gordon, Chaplins kortfilmer och annat smått och gott finns att hitta för den som söker. Den stora tjusningen här är väl snarare att hitta sånt som omöjligt går att få tag på för pengar. Gammera the Invincible, Hercules-serien, Attack of the Giant leeches…tja, ni fattar. Jag rekommenderar i första hand publicdomaintorrents
FB-grupper. Här kan jag inte rekommendera någon mer än någon annan, men en av de mer aktiva är ”Skräckfilmer köpes bytes säljes”. Somi alltid ska man iaktta försiktighet när man handlar av privatpersoner på nätet, men det är lätt att kolla upp vem man köper av, så det brukar vara ganska lugnt. Har säljaren bara fyra vänner och startade profilen för en vecka sedan ska man nog hålla hårt i pengarna. Men det där känner ni redan till.
Tradera – Tyckte bättre om den gamla designen och funktionen på tradera, det är mycket svårare att fynda nu om man inte vet exakt vad man söker. Men i sista hand kan man alltid göra en sökning här.
Det första jag tänker på när jag ser om denna rulle är faktiskt att den är på sätt och vis del tre i en trilogi: Nej, inte del tre i den trilogi som inleder Leif GW Perssons författarskap, utan en trilogi som bara finns i mitt huvud. Häng med här….först gjorde Bo Widerberg ”Mannen på taket”, baserad på en Sjöwall/Wahlöö-roman. Några år senare gör han ”Mannen från Mallorca”, baserad på GWs debutroman ”Grisfesten”. Det som är lite lustigt är att han lyfter över ganska många av de centrala skådespelarna till ”Mallorca”, ofta i ungefär samma typer av roller. Trots att de två filmerna egentligen inte har något med varandra att göra binds de ihop genom karaktärerna, och bryggar snyggt också över Sjöwall/Wahlöös författarskap med GWs. Sen när det är dags att göra film av GWs ”Samhällsbärarna” som ingår i samma serie som ”Grisfesten” och därför fortfarande har Kommissarie Jarnebring som huvudkaraktär, finns fortfarande Sven Wollter med, och Ernst Gunther får en roll som insatsledare, precis som i ”Mallorca”. Hänger ni med? I mitt huvud finns en klar linje ändå, även om det kanske säger mer om mig än om hur svensk film fungerar. Det finns dock en väsentlig skillnad – de två första i min påhittade trilogi regisserades av ett geni. Den här, ”I lagens namn”, regisserades av Kjell Sundvall. Skillnaden i stämning och utseende är så påtaglig att det går att ta på det. Det här är däremot ingen dålig film-underhållsvärdet är högt, av olika anledningar. Vi återkommer till det.
Jag hade sett fram emot den här så länge, men kunde inte gå premiärhelgen. Därför började jag bli orolig när jag hörde om första recensionerna, och hörde att RottenTomatos-betyget var superlågt efter första helgen. Kritikerna menade att man inte kunde relatera till de mänskliga karaktärerna och att storyn var för tunn.
Gubbe ser på film 