Kategoriarkiv: gubbsvammel

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Annonser

Dumbo (1941)

Titel: Dumbo
År: 1941 (svensk premiär 1946)
Land: USA
Regi: Samuel Armstrong, Norman Ferguson, Wilfred Jackson, Jack Kinney, Bill Roberts, Ben Sharpsteen, John Elliotte (ingen credit i filmen)

Ben Sharpsteen är angiven som övergripande regissör, de andra som regissörer över sekvenser.

Röster (original): Mel Blanc (Dumbo), Verna Felton (Fru Jumbo), Sterling Holloway (Storken),  Edward Brophy (Timothy Q. Mouse) och många fler-inga röstskådespelare får credit i filmen, de har angetts efteråt.

dumbo4

Dumbo

Det känns som vanligt väldigt gubb-gnälligt att klaga på att Hollywood gör nyinspelningar/nya versioner av gamla klassiker, och egentligen tycker jag inte det spelar någon roll-vill man se den nya Dumbo (eller Djungelboken, eller Lejonkungen, eller…) så får man såklart göra det-den gamla finns ju kvar för oss som föredrar den. Det känns bara så TRÖTT och FEGT att idissla sånt som blivit succéer förut, och det känns som att det sällan blir speciellt bra. Cashen tas säkert, och tyvärr är det i slutändan det som räknas. Jag har inte sett nya Dumbo så jag ska inte säga något, det är trots allt Tim Burton som regisserar, så det finns hopp. IMDb-betyget efter en vecka på biograferna inger tyvärr inga höga förväntningar.

Ironiskt nog så var det just Dumbo som räddade Disney. Hade man inte gjort Dumbo 1941 så hade förmodligen inte företaget funnits idag, med all säkerhet inte den multinationella koloss som det är idag iallafall. Efter den enorma succéen med Snövit 1939 började man bygga en ny studio i Burbank, och man satsade stort på två ambitiösa projekt-Pinocchio och Fantasia. Båda filmerna bombade hårt-de gick med brakförluster, och Disney var i kris. På den tiden hade man dessutom bara filmerna-inga serietidningar, inget Disneyland, inga dotterbolag; drog inte filmerna in kulor var det kris. Man hade inte så många filmer under sitt bälte heller. Pinocchio hade inte dragit in någonting utanför USA och Fantasia fick en begränsad tur på biograferna-begränsad är snällt sagt, den gick bara på 13 biografer…. Europa hade såklart fokus på annat än att se Disneyfilmer och man fick inte in några pengar längre utomlands. Disney behövde pengar, och för att få in pengar, var man tvungen att göra mer film-men billigt.

1939 köpte Disneys merchandise-chef (som man tydligen ändå hade redan då) en prototyp för en barn-bok, en sorts pop-up-bok (kommer ni ihåg dem?) som kallades Roll-A-Book. Titeln var Dumbo och handlade om en elefant som kunde flyga. Storyn var skriven av Helen Aberson, och bara åtta sidor lång/kort, inklusive illustrationer.

Dumbo1
Boken som startade allt.

Han (merch-snubben alltså) visade den för Walt som gillade storyn och den lilla elefanten och köpte rättigheterna. Han gav uppdraget att skriva ett utkast till två av sina närmaste män-Joe Grant och Dick Huemer. Någon dag ska jag skriva ett inlägg om enbart dessa två män, för få personer har haft så stort inflytande över Disney, och därmed filmbranschen, som dessa två. Det får bli en annan gång dock….de två skrev snabbt ihop ett utkast, och sättet de presenterade det på har blivit odödligt-de la ett kapitel i taget på Walts skrivbord, med en liten cliffhanger i slutet på varje kapitel. Det kunde vara så enkelt som att de ritade in en liten tår på botten av sidan, eller en liten kommentar som att ”om du tyckte det här var grymt, vänta bara tills du får läsa fortsättningen”. Walt läste, och kom inflygande till de två författarna och skrek ”vad händer sedan? Jag måste få veta!” (så går legenden iallafall). Så får man alltså en pressad producent på kroken-Walt satte produktionen i rullning, men gav strikta order till varje del i produktionsteamet att det måste vara BILLIGT! Återanvänd celler, håll filmen kort, använd vattenfärger till bakgrunder, bli färdiga snabbt. Det är förmodligen dessa faktorer som gör att Dumbo blev så bra, och så annorlunda mot just Pinocchio och Fantasia. Dumbo berättar sin story från A till B utan långa utvikningar, och tempot blir högt. Samtidigt är just animationen alldeles fantastisk, bland det bästa Disney någonsin producerat-och då är den ändå inte animerad av den klassiska gruppen The Nine Elders. Huvudanimatör på Dumbo var Bill Tytla. Istället för att behöva ägna massor av tid åt detaljer, kunde animatörerna ägna sig åt karaktärer och känslouttryck-med andra ord, figurerna på skärmen är karaktärer med känsloliv.

Dumbo är kanske Disneys mest känslosamma film, vilket i text låter som något som skulle kunna vara alldeles avskyvärt, men om du inte åtminstone får fuktiga ögon när Fru Jumbo blir utan bebis, eller när Dumbo vaggas med snabeln av den inlåsta mamman, eller Dumbos triumfatoriska ögonblick när han upptäcker att han kan flyga, så är du död inuti. Dead, I tells ya! För dessa scener kommer naturligt, man ägnar inte femton minuter åt att plantera och bygga upp en känsloscen, de kommer naturligt i den rappt berättade storyn.

För vad Dumbo handlar mest om är att vara annorlunda, och med det temat så ligger den helt rätt i tiden-Dumbo blir mobbad för att han föds annorlunda, och blir ganska så ordentligt hånad och förnedrad, för att inte tala om föräldralös efter att mamma Jumbo blir inlåst och kedjad efter att ha försvarat sin bebis. Dumbo hittar sin speciella styrka och blir sedan hyllad stjärna i showen.

Förutom den känslosamma storyn och den underbara animationen finns det några andra detaljer som har överlevt och är värda diskussion igen-vem kom till exempel på sekvensen med de rosa elefanterna? Dumbo och Tim dricker vatten efter att Dumbo drabbats av hicka-de vet dock inte att de firande clownerna har hällt champagne (eller något) i vattnet och de blir båda berusade-och där börjar en av de mest surrealistiska sekvenserna Disney har producerat. Men även här är det kort och kärnfullt, det är en sekvens som känns som ett experiment, men ett experiment som lyckades. De leker med färger och former och förstås begreppet ”se rosa elefanter”, ett gammalt uttryck för att vara berusad. Sekvensen förundrar mig-i en film som på alla andra sätt är så tight berättad sticker man ut i en lång (mar)dröm-scen. Hela sekvensen är dock underbar och ska inte på något sätt tas bort, den får snarare hela filmen att lyfta och storyn att vända-det är såklart under detta rus som Dumbo börjar flyga, utan att veta att han kan. Disney lät sina animatörer och regissörer titta på mycket film, framförallt utländsk, och försökte få dem att dra influenser från alla håll-däribland surrealism (några år senare skulle Disney och Dali inleda ett samarbete och påbörja en film som inte blev avslutad förrän långt senare) och tysk expressionism. Vi kan se båda influenserna i Dumbo. Det surrealistiska redan redovisat, men skuggspelet påminner ibland om den gamla skräckfilmen Nosferatu, en klassiker inom den tyska expressionismen och en film som påverkat hela filmhistorien.

 

Och apropå skuggor så används siluetter genomgående i filmen. De människor som inte är absolut nödvändiga att avbilda ses som siluetter, genom tälttyg, eller ansiktslösa avbildningar på avstånd (arbetarna i början). Vi ska koncentrera oss på djuren, det är de som är ”vi” i filmen, människorna är ”dem”.

dumbo3

Kråkorna i slutet av filmen har genom historien fått en del kritik, men det är bara dumt- de är helt klart baserade på afro-amerikanska schabloner, men kråkorna är bland de finast avbildade karaktärerna i hela filmen; de börjar med att mobba och håna Dumbo, men efter att ha blivit utskällda av Tim får de dåligt samvete och ändrar sig; de är också utanför samhället och ses ned på av etablissemanget. De lär Dumbo att flyga och är därmed bland de mest viktiga karaktärerna i hela filmen. Jag har svårt att se problemet med dem, men de kunde ju undvikit att döpa ledaren i gänget till Jim Crow….

En annan sak som diskuterats är grymheten hos cirkusdirektören. När mamma Jumbo försöker försvara sin son från några skitungar så blir hon nedbrottad och inlåst. I verkligheten hade hon med all säkerhet blivit avlivad på fläcken. Att hon får fortsätta leva skulle kunna tolkas som att cirkusen inte har hjärta att ta bort henne. Elefanter avlivades ofta av cirkusar om de inte kunde hantera dem, men det är väl oklart hur den här sekvensen tolkades av en publik på 1940-talet.

När filmen i stort sett var klar utlöstes en fem veckor lång strejk på Disney. Animatörerna ville gå med i ett fackförbund och förhandla om högre löner, men Walt sa nej till det. Walt sparkade 16 animatörer som hade gått med i facket. Dagen efter utlöstes en strejk och 200 arbetare, mestadels animatörer, lämnade arbetet. På vilket sätt Dumbo ska ha påverkats av detta är oklart, för vissa källor säger att arbetet avbröts, medan andra (närmare till Disney) säger att strejken kom när filmen var färdig. Det finns dock en sekvens i filmen där clownerna fyllesjunger att de ska gå till bossen och begära en löneförhöjning….en klar passning till de strejkande arbetarna och helt uppenbart en sekvens gjord av personer som inte strejkade. Strejken gav Walt en personlig knäck, och han förlät aldrig de som strejkade. Man kan tänka sig att historien är en stor förklaring till Walts rabiata kommunism-hat senare i livet, och han angav öppet kommunism som en förklaring till strejken, vilket i sin tur fick många av de forna arbetarna svartlistade som arbetare med kommunismsympatier. När dammet hade lagt sig var studion väldigt annorlunda och man menar att detta tog död på den familjära stämning som funnits på Disney fram till dess.

Disneys distributör vid tiden, RKO Pictures, ville att Disney antingen skulle göra filmen längre än dess 64 minuter, eller klippa ner den till en kortfilm, för det var B-filmer (som då betydde något annat än idag, en b-film var filmen som kom innan huvudfilmen) som var runt timmen långa. Walt Disney vägrade båda, och stod på sig, vilket han gjorde helt rätt i-filmen var perfekt som den var. Den blev också en väldig succé, med en budget på 800 000 dollar drog den in det dubbla på första vändan på biograferna och Disney hade sin kassako, och kunde blicka framåt-trots strejken. De höll till och med premiären några veckor så att den skulle ligga i samband med jullovet, och därmed dra in fler skollediga barn i salongerna. Vad de inte hade räknat med var förstås Pearl Harbor. Dumbo var planlagd att ligga som framsida på Times Magazine, men det blev en japansk amiral istället. Nåja, man kan inte få allt.

Dumbo är fortfarande en av de mest sevärda Disney-klassikerna, faktiskt en av de mer tidlösa filmerna i företagets kanon. Var beredd med näsdukarna bara.

#99: Reine och Mimmi i fjällen

Titel: Reine och Mimmi i fjällen
Land: Sverige (såklart)
Regi: Magnus Skogsberg

Huvudroller: Bertram Heribertson, Ing-Marie Carlson, Sanna Ekman, Sanna Bråding, Mi Ridell, Per Graffman, Tomas Norström,

Manus: Hans Rosenfeldt (Ha!)

Sverige-Topp100-filmer-listan fortsätter.

Egentligen hade jag tänkt att ha flera, eller åtminstone två, filmer på den här platsen, dels den bajsmackan ni ser i rubriken, samt Tre Solar, men då jag har som personlig princip att inte skriva om filmer jag inte har i färskt minne fick jag tänka om. Det går nämligen inte att få tag på Tre Solar på något sätt-jag har, perverst nog om man tänker efter, letat efter den. Online, nedladdning, streaming, reabackar, men den finns inte. Jag misstänker faktiskt att Persbrandt själv köpt upp hela restlagret och har det i sitt garage, typ som basisten i Sven-Ingvars gjorde med ”Under ditt parasoll”, en annan film det inte går att få tag på om man inte har lite tur. Som ni säkert har förstått nu har jag reserverat den här platsen för De Sämsta Filmerna Sverige någonsin hostat upp.

Det har gjorts mycket dålig film i Sverige, det vet vi alla, men även Åsa-Nisse eller Sällskapsresan eller pilsnerfilmer som glömdes bort på 1940-talet har NÅGOT försonande i sig-om inte annat att de är gamla och att många misstag är tidstypiska. Det finns dock några filmer som inte har NÅGRA försonande drag i sig, som är så dåliga att de blir riktmärken som man mäter andra dåliga filmer efter. Och precis så dålig är/var ”Reine och Mimmi i fjällen”. Den har funnits i folks medvetande i 25 år på grund av sin uselhet, och man kan höra folk säga ”den var nästan lika dålig som Reine och Mimmi”. Och därmed har den förtjänat sin plats i den här listan.

Tre solar av Rickard Hobert kan man på något sätt förlåta. Okej, jag fick inte tag på den så jag letar efter ursäkter, men det är ju ändå så att alla regissörer och skådespelare med en lite längre karriär har några sura uppstötningar på sitt CV, så Tre Solar kan väl få passera då. Dess största misstag är att den är så pretentiös och vill berätta så mycket, när den samtidigt är så uselt gjord att det blir komiskt-om man slapp se den. Reine och Mimmi i fjällen har ett annat problem-den vill ingenting. Tja, möjligtvis tjäna pengar då, men i övrigt-ingenting. Den är totalt intetsägande. Och det vet alla inblandade-ingen har några ambitioner att säga något här, det finns ingen Bergmansk ångest eller cynism a la Janne Halldoff eller socialrealism i stil med Bo Widerberg.

Den är såklart en film baserad på en tv-såpa som gick i TV4 på nittiotalet, som hette Tre kronor (lustigt att Tre Kronor och Tre Solar hamnar på samma skithus, men det är bara slumpen), och av någon anledning ville man göra en långfilm för att casha in på populariteten. Varför, har jag inte lyckats få fram. Jag kan tänka mig för att uppehålla intresset mellan två säsonger, och tjäna pengar på hyr-DVD, vilket fortfarande var en thing i slutet av nittiotalet. Hans Rosenfeldt skrev manus…vilket jag gärna vill understryka. Han var då hyfsat okänd författare och hade skrivit några avsnitt av Tre Kronor-serien, och det var väl därför han fick uppdraget att skriva långfilmen. Ägnade han mer än en eftermiddag åt det så ska han ha stryk. Det är dock roligt att mannen bakom Bron, Marcella, Kaspar i Nudådalen och en massa annat storslaget och hyllat startade sin karriär med en blindgångare som den här. Han skrev förstås senare Göta kanal 4 också, så han har återvänt till kalkon-territorium senare i karriären. Ska man försöka sig på att vara lite rättvis så var han väl kontraktsbunden med absolut ingen tid alls på sig att göra något vettigt.
Handlingen, om du fortfarande vill veta, är att Mimmi tycker att Reine bara jobbar och ser på TV. Hon tänker åka till fjällen på semester, med eller utan honom, men om det är utan så är det inte säkert att hon kommer tillbaka. Samtidigt rånas det banker och som av en händelse råkar hela ensemblen från Tre Kronor av olika anledningar befinna sig exakt där Reine och Mimmi firar sin vintersemester. Ren slump, så klart.

reine1
Jag förstår honom.

Nu ska jag berätta vad som är det riktigt hemska med Reine och Mimmi-många recensenter skriver att skådespelarna levererar sina roller med noll inlevelse och att det därmed uppstår en kalkonkvalitet. Det tycker inte jag. Då hade den ju varit rolig, typ som Plan 9 from outer space. Det största problemet, absolut största, är att det finns massor av talang här framför kameran, till exempel Ing-Marie Carlson och Mi Ridell, Tomas Norström och Per Graffman-de gör sitt bästa med ett manus som inte funkar, och en regi (ICA-Sebastian är säkert jättestolt över sin insats) som är obefintlig. Dialogen levereras på rätt sätt, det är bara det att innehållet är mer infantilt än om Sköldpaddans förskolegrupp hade skrivit den och det blir lite lätt plågsamt att titta på.

Nu har jag ägnat den här mer energi än den är värd. Jag tror ni fattar nu. Se den inte. Efter Fäbodjäntan och Reine & Mimmi så kommer det att bli bättre filmer på listan, jag lovar.

Varför är den med på listan: Som en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna, och dessutom allmänt erkänd som just detta. Bubblare: Tre Kronor, Åsa-Nisse i raketform,

#100: Fäbodjäntan

Fäbodjäntan

År:1978

Land: Sverige

Regi: Joseph W. Sarno

”Huvudroller”: Leena Hiltunen, Anita Berglund, Marie Bergman, Knud Jörgensen, m.fl. (ej namngivna förutom fingerade förnamn)

What? Är det rimligt det, att starta en topp-100 lista av vår fina svenska kulturkanon, där namn som Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Roy Anderson ingår, med en billig sjuttiotalsporris? Ja, det är ju det…tänker jag. För det här är en lista med de 100 viktigaste filmerna, kvalitetsmässigt OCH kulturellt. För alla som är 40 plus och födda i Sverige har hört talas om den här filmen, och nämns namnet på den, så vet man att någon kommer prata om falukorv mindre än fem sekunder senare. Det var porrfilmen som blev en kultfilm och råkade bli en av de mest piratkopierade filmerna på åttiotalet, alltså samtidigt som hemvideon blev ett fenomen. Men varför? Ja, det är lite svårt att begripa idag. Tror att väldigt få lyckas ta sig igenom den idag och känna hur pulsen stiger.

Låt mig bara förklara platsen på listan-man skulle kunna, med fog, hävda att den borde ha högre placering. Inte för att den är så j-a bra, utan för genomslagskraften-men jag tänkte så här: Om någon till äventyrs skulle vilja hänga med i listan och faktiskt se filmerna som dyker upp, men inte är så sugen på att se en gammal 70-talsporris (eller porris över huvud taget för den delen), så kan man lätt döpa om listan till Topp 99 Svenska Filmer, och helt hoppa över den här. Okej?

 

Det är inte så lätt att få tag på information om filmen idag, mer än det mest ytliga. De svenskar som var med i den pratar inte, trots att många försökt att spåra upp dem. Regissören var amerikansk, Joseph Sarno, och han hade gjort ett antal lågbudgetfilmer tidigare, med varierande grad av porrighet, men som jag förstår det, alla med erotisk inriktning. Han hade sett ”Jag är nyfiken-gul”, en film som snabbt skapade ett rykte om Sverige som ett sexuellt frisläppt land, och reste hit samma år. Han blev förälskad i landet och spelade in en film här redan första besöket (Jag-en oskuld, heter den tydligen….) . Uppföljaren till “Jag-en oskuld” kom 1971 och hette “Någon att älska”, och-det här är det enda riktiga scoop jag lyckats leta fram-hade musik av Björn och Benny! Okej, håll hästarna, man använde deras musik bara, de skrev inte musik till filmen enkom. Men ändå. Abba-Björn/Benny i porrskandal! Nej, not so much.

Sarnos fru Peggy var alltid med honom på alla inspelningar och var enligt egen uppgift en alltiallo-scripta, regiassistent, runner, producent och allt annat också. De började bo växelvis i Sverige, och 1978 spelade man alltså in Fäbodjäntan.

Sarno älskade den svenska naturen och det antar jag är anledningen till att man valde att spela in den i Orsa. Mycket av filmen är utomhusscener med svenska landsvägar, skog, beteshagar och förfallna trälador som scenerier. För att få tillgång till hus att spela in i sa man att man skulle spela in en kulturfilm, vilket uppenbarligen många var villiga att hjälpa till med. När filmen var färdig, hade den till och med sin absoluta premiär i – det här är så roligt – Godtemplarlokalen Stackmora i Orsa! Enligt dokumentären som P3 gjort om filmen så vallfärdade folk dit, alltifrån unga killar, till raggare, till äldre par som kom i ortens folkdräkt. Jag har så svårt för såna situationer, men här är ett tillfälle då jag faktiskt skulle velat betala lite för att få bevittna minerna hos de som inte förstått innan vad det var för slags film de skulle få se….filmen inleds med att en kvinna flirtar med en man utanför en fäbod genom att kasta småsten mot honom när han sitter och solar. Efter en liten jakt hamnar de inne i fäboden och…tja. Då har det gått tre minuter.

Handlingen är faktiskt lite underfundig (som om du inte redan visste handlingen); i ett hus finns en gammal lur som enligt legenden gör alla kvinnor upphetsade och galna. Naturligtvis blåser man i luren (host) och så blir det naket. Idag är väl enda behållningen med filmen den urusla dialogen och skådespelarna som stakar sig (sa flickan) genom den-ofta fastnar de på ett ord och börjar om, med lika mycket inlevelse som en skolelev som står framför klassen och redovisar geografiläxan.

falukorv
Mycket korv stroganoff blir det.

Flera har som sagt försökt nysta i vilka svenskar som var med. Leena Hiltunen hade spelat in en porrfilm tidigare, men sen inget mer. Producenten Sture Sjöstedt verkar ha varit en fascinerande figur dock-som å ena sidan ägt och jobbat med seriösa filmbolag (Minerva och Saga film), och sen skrutit med om han fört in (häpp) falukorven i filmen. Han har dock mest porrfilmer på sin CV.  Knud Jörgensen var norrman och porrskådis.

Om man ska gå på mer obekräftade uppgifter så har Hiltunen jobbat inom vården, tjejen med falukorven kom från Polen och jobbade i en av de mer beryktade porrbutikerna i Stockholm på sjuttiotalet, och ”en av de andra tjejerna” jobbade som lärare i Nyköping. Tillägger igen att det här är enbart rykten och snack, och jag vet ingenting och tänker inte lägga ner mer tid på att spåra. Förmodligen så handlar det om ungdomssynder-man behöver pengar, tänker att en porrfilm är inte så farligt och det är inte så många som kommer se den, och oops-det råkade bli Sveriges mest kända porrmacka genom tiderna.

För den blev inte bara piratkopierad, den gick upp på ”vanliga” biografer också, och drog in massor med pengar. 

Här kan du lyssna på P4s dokumentär om Fäbodjäntan.

 

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Borta med vinden (1939)

Gone with the wind
Svensk titel: Borta med vinden
År:1939
Land: USA
Regi: Victor Fleming (samt George Cukor och Sam Wood)

Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard, Hattie McDaniel,

Filmernas film har den kallats och den fyller 80 år i år 2019-en god anledning att se om den tyckte jag och frugan. Det var säkert 15 år sedan jag såg den förra gången och jag gillade den då, men det tar liksom emot att se om en film som klockar in på tre timmar och femtio minuter (inkluderat ouvertyr och paus i mitten, som är inkluderat i bluray-utgåvan). Men efter att ha sett hela i en sittning så måste jag säga att det är värt det-den är fortfarande ett mästerverk som man helt enkelt ska se.

gone-with-the-wind-poster
En ovanlig liggande poster. Leigh har fått större bröst men bara andra namnet på listan.

Filmad i fantastisk techicolor, miljöer och scenografi som ofta är larger-than-life och bland det vackraste som fångats på film, och med det perfekta paret Clark Gable och Vivien Leigh i de största rollerna har den blivit sinnebilden för just en “filmklassiker”. Den innehar dessutom ett antal rekord-till exempel är den fortfarande den film som dragit in mest pengar genom historien, om man justerar efter penningvärde. Hattie McDaniel var den första afroamerikanska kvinnan som fick en Oscar och Vivien Leighs är den längsta filmrollen, räknat i minuter on-screen, som fått en Oscar. I grunden finns såklart en story som både lyckas beskriva en svunnen tid och miljö som känns lika avlägsen som Game of Thrones, samtidigt som den beskriver klassiska teman som kärlek och krig. Den har kallats en såpopera av de som vill kritisera den, och visst man kan se likheten-i centrum finns en kvinna som slits mellan två män (och gifter sig med två andra män), det är rika som blir fattiga och rika igen, rånare, våldtäkter, betjänter, societetsliv och så vidare och så vidare….skillnaden är att tempot i Borta med vinden är helt annorlunda. Tio års intriger av Bold and the Beautiful avverkas på några timmar här, och dessutom får man så mycket mer. Tempot är så högt att jag var frånvarande ungefär femton minuter och hann missa hur Scarlett både hann gifta om sig och bli änka en andra gång.

Storyn var så klart grundad på en bok, Gone with the wind av Margaret Mitchell, och den gavs ut 1936, året efter i Sverige. Den blev en enorm succé direkt och lästes av “alla”. Mitchell var innan dess helt opublicerad som romanförfattare, men hon arbetade som journalist. Hon växte upp i södern, född år 1900, med historier om den gamla södern innan inbördeskriget. De gamla husen fanns kvar, det fanns människor som kom ihåg, och det fanns en mentalitet om att södern var unik och dess historia var viktig att bevara. Som kontrast till denna konservatism växte hon upp med två föräldrar som båda var advokater, och modern var suffragett, en tidig kvinnosakskämpe. När Mitchell var tre år hade hon en klänning som fattade eld-ingen skada skedde, men hennes mamma började klä henne i byxor istället, vilket fick till följd att folk började kalla henne “Jimmie” efter en känd serie. Mitchell kallade sig själv för Jimmie ända upp i tonåren. I tjugoårsåldern blev hon en så kallad Flapper, kortklippt, androgyn men med korta tighta kläder, en ungdomsprotest mot hur kvinnor skulle uppföra sig. Faktum är att ju mer man läser om Mitchells liv, desto mer förstår man hur saker kom till när hon skrev boken.

Flera saker som hände Mitchell i livet händer också i hennes bok och sen i filmen-hon blev kär i en man som hon inte kunde få, och gifte sig med dennes best man från bröllopet (de skiljde sig efter två år). Hon var med om en ridolycka där hon blev kastad av hästen (vilket händer två gånger i filmen) och blev konvalescent, och det var då hon började skriva på en historia om den gamla södern. Hon blev sedan övertalad att visa manuset för en förläggare, som sedan gav ut den. Borta med vinden är starkt influerad av 1800-talets episka äventyrsromaner, men går sällan djupare in i huvudpersonernas karaktärer. Mitchell blev inte publicerad igen, och ska inte ha skrivit någon mer bok, däremot några noveller-vilka har varit opublicerade fram tills alldeles nyligen. 

mitchellvalentino
Mitchell intervjuar Rudolph Valentino 1923

Boken blev sen en enorm succé. Varför? Tja, utan att vara litteraturvetare är det ändå ganska lätt att hitta några orsaker:

 

  1. Söderns historia och innebördskriget var fortfarande aktuellt. Det fanns fortfarande människor i liv som kom ihåg kriget, och Southern mentality levde inte bara kvar på 1930-talet, den lever fortfarande.
  2. USA hade ännu inte hämtat sig efter depressionen-folk behövde eskapism.
  3. Världen började bli osäker igen.
  4. I en tid där en kvinnorörelse mer och mer började ta form började den också skörda vissa framgångar, om än små. Borta med vinden sågs som en kvinnobok, inte bara för de romantiska inslagen, utan för att det är kvinnorna som är de centrala karaktärerna.

David O. Selznick

Vilket för oss till David O. Selznick. Utan honom hade filmen garanterat aldrig blivit till. Selznick var en man som arbetat sig upp i studiosystemet, första jobbet var som assisterande manusläsare på MGM. Han jobbade på och gick till Paramount, för att sen bli produktionsansvarig på RKO (där han bland annat startade George Cukors karriär), och sen tillbaka till MGM där han fick jobbet som chef för en hel produktionslinje. Det fanns dock ett problem-hans svärfar var legendariske mogulen Louis Mayer, ett av “M”-en i MGM. Inte nog med att det gick rykten om hur han fått jobbet (kanske inte helt taget ur luften om man tänker efter), Selznick ville alltid göra saker efter eget huvud och hade svårt för att samarbeta med Mayer. Att frun Irene satt mitt emellan hjälpte säkert inte. Louis Mayer erbjöd honom ett ännu bättre jobb, för ännu mer pengar, men då sa Selznick att det fick räcka-han ville inte bli köpt. Mayer sa till sin dotter:” can he really afford to say no to this job?”. Irene visste att de inte hade råd. Selznick var notorisk spelare och hade alltid enorma skulder. Trots det sa han upp sig och startade oberoende bolaget Selznick International Pictures 1935 och satte igång att jobba. Han låg bakom flera succéer, bland annat Nothing is sacred och han tog också Ingrid Bergman till Hollywood för att göra om hennes stora succéfilm Intermezzo på engelska.

När en av hans assistenter hade läst boken och sagt till Selznick att han borde köpa filmrättigheterna tvekade han-men genom att hans närmaste medarbetare sagt ungefär att “tänk om någon annan köper den”, så slog han till och betalade 50 000 dollar för rättigheterna. Sen lät han allt ligga. Det var först något år senare som han av hälsoskäl var tvungen att åka på semester som han tog sig igenom boken. Först då insåg han också svårigheterna-en bok på nästan 1100 sidor, med stora krigsscener, rasmotsättningar och Söderarkitektur skulle bli en hanterbar film. Dessutom en som en stor del av USA nu hade läst. Han gav uppdraget att skriva manuset till Sidney Howard, en halvkänd dramaförfattare som ändå var känd för att leverera bra manus. Det fanns dock problem-Howard vägrade lämna sin farm på andra sidan landet, så kommunikationen var bristfällig. Howard tog ett år på sig att skriva manuset och fick 2000 dollar i veckan medan han jobbade. Det blir över hundratusen på ett år, och mycket riktigt fick han 126000 som slutbetalning. Mycket pengar med tanke på att rättigheterna kostade femtiotusen och att Selznick ändrade i stort sett på varenda sida under filmningen. Ingen av skådespelarna såg ett färdigt manus förrän filmen var färdiginspelad.

 

Under tiden började man förbereda det som gick att förbereda. Publiken, och Selznick , hade bara en person i åtanke till rollen som Rhett Butler – Clark Gable. Problemet var att han var under kontrakt hos MGM, och vägrade låna ut honom. Det innebar också att Selznick var tvungen att försöka förhandla med sin svärfar som han nyligen sagt upp sig från. Det blev inte så mycket förhandlingar, Selznick fick mer eller mindre böna och be om att få långa Gable. MGM fick rätten att visa Borta med vinden på sina biografer, och dessutom hälften av vinsterna under de närmsta sju åren. I efterhand så kan man fundera på hur högt det här priset egentligen var, med tanke på hur mycket den sen skulle dra in. Gable ville inte alls göra Borta med vinden och protesterade och satte sig på tvären från första stund. Han klagade informellt på att det var en “kvinnofilm”, mer officiellt sa han att han var rädd för att alla som läst boken skulle redan ha bildat sig en uppfattning om Rhett Butler och att det var omöjligt att motsvara den bilden-sen hade han också misslyckats varje gång han varit med i ett kostymdrama eller försökt sig på att prata med accent. Därför vägrade han använda sydstatsdialekt i filmen. 

Jakten på Scarlett

Svårare var det med Scarlett. Där fanns inget uppenbart namn. Allmänheten hade dock många åsikter om det-breven flödade in till Selznicks kontor med förslag i stort sett från samma ögonblick som han köpte rättigheterna. Man förde noggrann dokumentation över dessa förslag, och några namn som fick många “röster” var Bette Davis, Joan Crawford och Katherine Hepburn. En (1) person gav sin röst på Vivien Leigh redan i detta stadium, och det brevet kom från Nya Zeeland….

Selznick tänkte om. Han tänkte att han kunde slå flera flugor i en smäll här-om han hittar en okänd talang som är perfekt i rollen, så kan han få in henne i det ökända, men då förhärskande, kontraktssystemet, där han har unik tillgång till henne samtidigt som hon automatiskt blir stjärna efter att ha haft huvudrollen i USAs mest efterlängtade film. Sen har han ett namn han kan sätta överst på bioaffischerna för lång tid framöver, allt för en billig peng-eftersom hon är okänd när hon skriver kontraktet. Dessutom skulle jakten på Scarlett orsaka en enorm publicitet och förväntan på filmen. Smart, Mr Selznick!

Det var däremot enklare sagt än gjort. Han skickade ut sina assistenter i landet för att håla lokala uttagningar där allmänheten fick komma och läsa för rollen. De kom dock väldigt snabbt fram till att talang inte växer på träd-om kvinnan var vacker så saknades talang, och vice versa. Man hittade ingen. Selznick gav inte upp-han skickade ut regissören George Cukor (som var den ursprunglige regissören) för att leta, men även han drog blankt.

Man började provfilma med de namn man hade. Och testade och testade. Alltid var det något som var fel, även med de etablerade namnen.

(här hade jag en film som visade ett flertal auditions från kända skådespelerskor, men den har hunnit tas ned av MGM-men sök gärna upp dokumentären Making Gone with the wind, den är mycket sevärd och innehåller detta klipp)

Den som växte fram som ledare var Paulette Goddard. Hon gjorde flera provfilmningar, och var tillsammans med Vivien Leigh, de enda som provfilmade i färg. Det ironiska? Hon bodde granne med Selznick. Han hade jagat sin Scarlett över hela landet, och så bodde hon tvärs över gatan. Här hittar vi också anledningen till att det inte blev hon-tillsammans med Goddard levde Charlie Chaplin….och de var inte gifta med varandra. Det funkade inte att en kvinna som levde i synd porträtterade Scarlett, det hade inte flugit. Speciellt inte i södern.

Vivien Leigh

Vivien Leigh hade en mindre karriär som filmaktris i England, och hade tidigt uttryckt önskan om att få komma över till USA och spela Scarlett O´Hara. Hon hade ett förhållande med Laurence Olivier, som hon ofta också jobbade med. När Olivier fick erbjudande om att åka över till USA för att jobba följde hon med, säkert med baktanke att få visa sig och erbjuda sina tjänster. Hennes amerikanska agent råkade bli Myron Selznick, alltså Davids bror, vilket inte kan ha varit enbart en slump. När Myron träffade Vivien tyckte hon att hon kändes rätt för rollen och såg till att hon fick träffa David, som höll med. De träffades faktiskt när de allra första filmrutorna till Borta med vinden spelades in, vilket var bränningen av Atlanta som man spelade in på en bakgård nära MGMs studios. För att få plats att bygga scenerierna var man tvungen att bränna en massa gamla scenerier, däribland den stora porten till King Kong. De som rider förbi är inte Gable och Leigh såklart, utan två stuntpersoner. Kanske hade Leigh fått beskedet den dagen att hon skulle bli Scarlett-hon var iallafall där och tittade på.

gone-with-the-wind-burning1
Scarlett och Butler flyr framför….
kingkonggates
…King Kongs väldiga portar

Efter lite provfilmningar så var det klart och officiellt-Vivien Leigh skulle bli Scarlett. Det var inte heller okontroversiellt-man skulle ju kunna gissa att även hon levde som ogift ihop med en man skulle vara ett problem, men det sket förmodligen folk i då de inte visste vem varken hon var eller Laurence Olivier. Snarare var ett en engelsk kvinna skulle spela en kvinna från södern som var problemet.

En liten fotnot: Selznick förekom problemet med Olivier-han såg till att Leigh och Olivier inte träffades under inspelningen. Olivier spelade teater i New York och Leigh satt fast i Los Angeles. Han ville inte ge henne ledigt för att träffa honom, just för att undvika en eventuellt skandal.

Inspelningen kom igång med George Cukor som regissör, men efter att ha varit djupt involverad i projektet i mer än två år, fick han sparken efter tre veckors inspelning. Han och Selznick kom inte överens längre, och framförallt gällde det tempot i filmen. Cukors scener och tagningar var för långsamma, och han tog också för lång tid på sig att spela in dem. Det finns olika sätt att se på vad som hände; Selznick och Cukor hade känt varandra länge och jobbat ihop många gånger tidigare, de hade gjort ett antal framgångsrika filmer tillsammans, men nu hade de inte jobbat ihop på flera år. Selznick hade lagt sig till med en ett beroende-han knaprade amfetaminpiller och blev lynning och hetsig. Cukor hade växt i sitt självförtroende som regissör och satte sig oftare upp mot Selznick än vad som varit fallet tidigare.

De som blev mest ledsna var de kvinnliga skådespelerskorna, för Cukor hade alltid haft bra hand med kvinnliga skådespelare och lätt för att få dem känna sig trygga på inspelningar. Framförallt har Leigh vittnat om att hon saknade Cukor när han försvann. Istället kallade man in Victor Fleming som precis hade avslutat Trollkarlen från Oz (rätt bra svit han fick till här….). Jämfört med Cukor var Fleming en machosnubbe, mer en kille för Gables synsätt än Leighs. Han var snabb och effektiv, men körde gärna över folk, vilket Selznick också hade en förmåga att göra. Många skådespelare vantrivdes snart, speciellt Leigh, men hon bet ihop. Hon hade inte så mycket val heller. Fleming hade ett helt annat tempo i både filmning och i det som hamnade på duken, vilket vi nog måste erkänna var nödvändigt. Efter tre veckor med Cukor låg man två veckor efter, men de tre sekvenser man hade filmat ligger kvar i filmen. Det kan vara lite kul att gissa vilka de är?

(En är i början där Scarlett blir påklädd av Hattie, en annan är vid födselscenen vid belägringen av Atlanta, den där Scarlett lappar till Prissie….Cukor insisterade på att Leigh verkligen skulle träffa skådespelerskan Prissie McQueen, så hon var säkert glad att man inte filmade om scenen).

Leigh hade vid det här laget skapat en bra bild över hur hon skulle framställa Scarlett. Den bilden grundade sig i förståelse för karaktären och vad hon är med om, och är säkert väldigt nära det som Mitchell tänkte när hon skrev boken. Inget av det intresserade Fleming, som sket fullständigt i psykologiseringar av karaktären. Han bad henne fara åt helvete, vid minst ett tillfälle och regiinstruktionerna kunde ibland begränsas till att “kör på bara” (ham it up på engelska, ham brukar innebära överspel eller överdrivet dramatiska gester). Men det som Fleming saknade i förmåga att handskas med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tog han säkert igen när det gällde att handskas med den manliga. Gable och Fleming var vänner sedan många år tillbaka och Fleming var en av få människor som Gable litade på, definitivt den enda han litade på på inspelningsplatsen. Fleming är förmodligen den ende regissör i världen som kunde få Gable att gå med på att gråta på film. Gable var notoriskt osäker på sin skådespelarförmåga, men som så många andra osäkra män var han också extremt noga med att inte visa det, så det krävdes väldigt mycket tillit och hårt jobb att få Gable att gå med på att gråta. Han hade gjort motstånd länge, och det sägs att Rhetts känslomässiga register i filmen kunde vara en anledning till att Gable inte ville göra filmen från början.

Det finns ett rykte som säger att Cukor blev avskedad för att han var homosexuell, men det finns väldigt lite som tyder på att det skulle vara sant. Cukor och Selznick hade jobbat ihop i många år innan Borta… och Selznick måste ha känt till detta sedan länge-varför riskera en sådan enorm investering och avskeda honom tre veckor IN i filmningen? Makes no sense.

Själva inspelningen verkar ha flutit på efter de inledande guppen. Flera av de mer framträdande skådespelarna hatade sina roller; Clark Gable ville inte göra filmen alls som bekant, Leslie Howard tyckte han var för gammal för sin roll och hatade dessutom kläderna han var tvungen att bära. Rand Brooks som spelar Scarletts första man tyckte att hans rollfigur var för mesig och fjollig, Butterfly McQueen som spelar Prissie gillade inte den naive, något korkade, rollen heller. Hennes karriär hämtade sig aldrig efter detta (då man ser dokumentären bakom filmen märker man att hennes röst inte skiljer sig nämnvärt från Prissies, vilket säkert inte hjälper en karriär som skådespelare heller, det är omöjligt att ta en sån röst på allvar). Ona Munson som spelar den prostituerade Belle Watling fick också sin karriär förstörd, men på grund av den här rollen-alla såg henne bara som en prostituerad, oavsett vilken roll hon försökte sig på efter.

Vivien Leigh hatade att kyssa Clark Gable. Gable hade löständer, rökte som en borstbindare och ett vittne har berättat att han brukade trycka i sig vitlök innan kyss-scener med Leigh, antagligen bara för att jävlas genom att lukta ännu värre. Inget smickrande porträtt av Gable om det skulle vara sant. Dessutom kunde ingen av dem dansa-Gable fick stå på en sorts kupad skiva som rullade i takt med musiken medan man bara filmade från midjan och upp, och Leighs dansscener utförs av en body double.

scarlettdress

Regissör Fleming och Clark Gable var kompisar i verkliga livet, och Fleming tyckte att åtminste någonstans i filmen skulle Leigh kläs upp så att hon såg ut som den typ av kvinna som brukade associeras med Gable. Resultatet blev den vinröda klänning som Scarlett har till Ashley Wilkes bröllop. Leigh lär ha hatat detta själv, och då push-up BH av dagens modell inte var uppfunnen var man tvungen att tejpa hennes bröst för att det skulle bli en urringning godkänd av Fleming. Det går inte att komma ifrån att Leighs uppenbarelse i denna scen är fantastisk, men den känns också helt malplacerad i filmen. 

 

 

Det finns några scener som nästan alla som sett den kommer ihåg:

 

  1. Scenen med de skadade i Atlanta. Här anlitades över 800 statister, men inte ens det var tillräckligt, man fick även använda lika många dockor. Panoreringen över gatan är rätt snygg, och effektfull.
  2. “Frankly my dear, I don´t give a damn”. En av de mest berömda slutscenerna i en film. Det är dock inte, som många tror sig komma ihåg, det sista som sägs i filmen. Många tror också att censorerna lade sig i att man använde ordet “damn”, men då MGM kunde hävda att inget annat ord passade och det var befogat var det inga problem. Man fick dock avlägga en avgift för att få behålla det….
  3. “As God is my witness, I will never be hungry again!”. Den berömda scenen där Scarlett återvänder till Tara, försöker äta smutsiga rovor och hostar upp dem. Den viktiga vändpunkten i Scarletts karaktär, där hon slutgiltigt lämnar den bortskämda rikemansdottern bakom sig och blir en vuxen kvinna. Hostandet och kväljningarna man hör tillhör dock Olivia de Havilland.

 

Mer kuriosa? En av uppvaktarna i början på filmen är George Reeves som sen skulle spela Superman i den första TV-serien om superhjälten.

Filmningen startade i januari 1939 (december året innan om man räknar filmningen av det brinnande Atlanta), och höll på fram till sommaren. Vivien Leigh hade då jobbat nästan alla inspelningsdagar, alltså 125. Clark Gable hade jobbat 71 dagar. Leigh fick 25000 dollar för rollen, och Gable 120000.

Kontroverser.

Det har riktats en del kritik mot filmen, framförallt den totala avsaknaden av Ku Klux Klan och hur slavarna avbildas i filmen. I boken är KKK mycket framträdande och framställs som hjältar. Selznick ville inte doppa foten i den tunnan alls och gav i tidigt skede order till manusförfattare Howard att ta bort dem helt ur handlingen. Det finns telegram bevarade där han faktiskt säger att han inte kan stå bakom den människosynen och att folk kommer att känna sig kränkta, vilket känns som något som man skulle kunna höra idag.
Hattie McDaniel som spelar slaven Mammy fick mycket kritik från den svarta gryende medborgarrörelsen som tyckte att hon gjorde en Onkel Tom och spelade en snäll, lydig slav i en vit film om södern. McDaniel svarade med att hon hellre ”tjänade 700 dollar i veckan genom att spela en tjänarinna, än att tjäna sju dollar i veckan genom att vara en”. Det var också många som tyckte det var bra att hon fick en sån framträdande roll i filmen och därigenom förhoppningsvis kunde öppna möjligheterna för andra afroamerikanska skådespelare. Tyvärr är hennes roll väldigt stereotyp, speciellt i första halvan av filmen, det blir lite bättre i andra delen.

Premiären.

Man hade en testvisning i september 1939. Man hade lagt in en hemlig film i slutet av en filmkväll på en biograf, och folk som gick på bio i Los Angeles visste att det var en testvisning av något nytt, det var såklart vanligt förekommande där. Den här gången var det lite annorlunda ändå-en vaktmästare gick fram och sa att man tänkte låsa alla dörrar och utgångar, och att filmen var längre än normalt, så man skulle vänta 15 minuter innan man började så folk kunde ringa hem och förvarna barnvakter eller fruar om att man skulle komma hem lite senare än beräknat. När titeln visade sig på skärmen utbröt vilt jubel-den här filmen hade det såklart snackats om länge och ingen film var mer efterlängtad. Förväntningarna höll sig, de allra flesta var positiva efteråt, även om några tyckte den var lite väl lång. Då ska man ha i minnet att de som satt på testvisningen redan hade suttit sig igenom några journalfilmer, kortfilmer en långfilm och sen Borta med vinden….

Premiären skedde sen i Atlanta 15:e december 1939. Nästan alla i produktionsteamet var med, med några markanta undantag-Leslie Howard hade återvänt till England på grund av det annalkande kriget (han tjänstgjorde sedan hela kriget), och regissör Victor Fleming hade valt att vara med på en väns begravning istället. Hattie McDaniel fick inte vistas i samma biograf som de andra, då hon var svart och Atlanta fortfarande var segregerat. Detta upprörde Clark Gable så mycket att han hotade med att inte följa med heller, men det var McDaniel själv som övertygade honom att åka.
Selznick åkte såklart på premiären och det var första gången han besökte södern. Margaret Mitchell var också med, och höll tal. Det sägs att ett flertal veteraner från inbördeskriget, som bör ha varit rätt gamla, var med och var uppklädda i uniformer när de såg filmen. Det säger en del om vilket symbolvärde romanen och filmen hade och säkert har i amerikanska södern. Att filmen fick sin premiär 1939 är också viktigt, då just 1939 är ett av de viktigaste åren i amerikansk filmhistoria. En mängd berömda filmer kom just detta år-Trollkarlen från Oz (som sagt också regisserad av Fleming), John Fords Diligensen (som blev John Waynes genombrott), Borta med vinden, Wuthering heights, Mr Smith i Washington….Alla regissörer som var något vid den här tiden släppte en viktig film detta år, så Oscargalan borde ha blivit stenhård. Istället blev det Borta med vinden som gjorde rent hus genom att ta åtta statyetter, däribland såklart Bästa film, Bästa kvinnlig huvudroll och Bästa kvinnliga biroll, som tillföll Hattie McDaniel, den första afroamerikanska skådespelaren som vann en Oscar. Manusförfattaren Sidney Howard hade lyckats köra över sig själv med sin traktor mellan avslutat arbete med manus och filmens premiär och statyetten delades ut postumt, även det den första gången det hände. Det blev också den första färgfilmen som fick en Oscar.

 

Om du vill läsa mer om en av de viktigaste filmerna någonsin så finns det bra artiklar här:

 

https://www.theatlantic.com/past/docs/issues/73mar/wind3.htm

https://www.ajc.com/entertainment/movies/gone-with-the-wind-premiere-1939/tj1YmrfGM0Sh1i8w7jfxNJ/#8 (bilder från premiären)

 

Disney och skandalerna, del 2.

Ibland måste man tillstå att ett företag som Disney inte riktigt har någon chans-med tanke på alla företag de köpt upp, alla anställda de har, en snart hundraårig historia och, jag gissar lite här, kanske hundratusentals produkter så lär någon, någonstans bli uppretad eller störd på någonting. Vad man kan kontra med då är det ibland totalt tondöva ledarskapet som Disney gång på gång gett prov på. Som när Disneys anställda internt refererade till företaget som ”Mauschwitz” på grund av de hårda arbetsvillkoren, så gick man ut med ett e-mail (ja, det här är i modern tid) där man ABSOLUT FÖRBJÖD DENNA TERM OCH EN ANSTÄLLD SOM PÅTRÄFFADES MED ATT ANVÄNDA DETTA ORD SKULLE BLI OMEDELBART AVSKEDAD! Att man så totalt missar ironin i sådant agerande är ju just ironiskt. De anställda böt genast till att säga ”Duck-au” istället, så det blev nog inte bättre.

Just att anställda tänker självständigt har ibland varit Disneys största problem. Å ena sidan så vill man så klart ha kreativa människor med skapande ådror som gör mästerverk-det har varit Disneys levebröd sedan starten. Å andra sidan kommer sådana människor skapa saker man inte räknat med. Bästa exemplet är när man släppte Bernard och Bianca på DVD och man kunde se något som inte hade varit tydligt innan-någon hade lagt två rutor av en tjej som visar tuttarna i ett fönster. En inklippt bild alltså, inte ens ritad. Två rutor. Den som gjorde detta 1979 kunde nog inte se framför sig hemmavideo-explosionen. De två rutorna klipptes bort i alla senare utgåvor.

bernard
Kreativ bildlösning.

Ibland undrar jag om inte folk helt enkelt letar för mycket att klaga på i Disneys produkter-den berömda ”SEX”-röken i Lejonkungen till exempel. Det är ju inte suuuuupertydligt….men den finns där, så vad vet jag. Kanske någon blev uttråkad igen och blev lite kreativ.

lionkingsex

Who framed Roger Rabbitt från 1988 var ju i denna kontext att be om trubbel. Allt i denna film handlar egentligen om vuxna teman, men med humor och animation som passade även barn. När filmen släpptes på laserdisc 1994 gick ett rykte om att man kunde se några rutor med Jessica Rabbit naken, och utgåvan sålde därmed slut på några dagar-samma rykte gjorde nämligen gällande att detta enbart kunde ses med den perfekta frys-framen som en laserdisc kunde ge (i motsats till VHS alltså). Disneys reaktion i detta fall var väldigt cool och man svarade bara att folk borde skaffa sig ett liv snarare än sitta och stega fram filmen bild för bild för en chans att se en tecknad tjej naken. I det här fallet kan jag nästan hålla med, för det verkar inte ha varit mer än ett rykte. I vilket fall som helst så tog Disney även här bort några rutor, men jag har inte kunna hitta exakt vad. Och nej, ni behöver inte påpeka ironin i att även jag lagt ner tid på att hitta dessa bilder…jag gör ju viktig research här….

”Värre” kan man nog säga att det var med Baby Herman i samma film som springer in med utsträckt finger under kjolen på en kvinna. Även här får man använda bild-för-bild funktionen om man vill se något-och man måste hitta en originalutgåva, för sekvensen ritades om. Återigen finns det folk med för mycket fritid och dessa kan vi numera träffa på Youtube…. (titta 0:44 in i klippet….och sen kan du se resten av filmen för mer om Roger Rabbit)

Något som Disney konstant har blivit kritiserade för är deras porträttering av könsroller-Snövit blev faktiskt kritiserad redan när den kom för att vara rätt unken-filmen kom under 1930-talets depression, en tid då kvinnor i hög grad förpassades tillbaka till hemmet. Snövit är en älvlik varelse utan någon egentlig egen vilja, har inga former och visar nästan ingen hud, men är lycklig när hon sköter hushållet i dvärgarnas hem. Det var en tillbakagång från de stora framgångarna kvinnorörelsen haft under de tidigare årtiondena. Vissa kommer att säga-visst, men Snövit var en gammal saga redan då, och inget Walt Disney själv kom på. Problemet är att man inte gjorde några som helst försök till att göra huvudkaraktären till en intressant figur-däremot var man noggrann med att mejsla ut karaktärsdragen på de sju dvärgarna.

Mer känt är ett refuseringsbrev man skickade ut till en kvinna, Mary Ford, som sökte jobb hos Disney 1938: Brevet berättar att kvinnor inte anställs till kreativa positioner i företaget, enda möjligheten är att få jobb som tuschare. Brevet upptäcktes många år senare när en släkting till Mary Ford hittade det. I Disneys försvar, återigen, anställdes en kvinna till den position som Ford hade sökt något år senare.

Grejen är inte alltid att Disney, eller ännu oftare något företag de äger, gör något tokigt eller bara kontroversiellt, problemet är mer ofta hur de hanterar den uppkomna situationen. Ofta agerar de som en het potatis landat i deras knä och de kastar iväg den så fort de kan för att undvika att bli brända-Disney har barnkultur som sin kärnverksamhet och då får de ofta det kastat i ansiktet. Den amerikanska Catholic League, tillsammans med en annan organisation med namnet Assemblies of God, har hotat Disney i samband med filmerna Priest och Dogma (som Miramax ägde, men Disney äger Miramax), tv-showen Nothing Sacred (som gick på ABC, som Disney äger, och som handlar om en jesuitpräst), en bok som handlar om homosexualitet som gavs ut av ett förlag ägt av Disney….ni fattar. Andra kristna och superkonservativa organisationer har på liknande sätt kritiserat Disney och dess dotterföretag för liknande saker….man hotar med bojkotter och indragna reklamintäkter och ibland agerar Disney genom att sälja rättigheterna eller lägga ner showen. I andra fall har man stått fast (till exempel backade man showen Ellen på ABC när Ellen Degeneres kom ut ur garderoben).

Filmerna jag skrev om högre upp här, Bernard och Bianca, Lejonkungen, Roger Rabbit och några till kritiserades av nämnda orsaker från American Life League, en superkonservativ, pro-life, lobbygrupp för att medvetet sprida subliminala meddelanden och därmed förgifta amerikansk ungdom. Jajamän. Det är inte lätt att göra något rätt med såna motståndare. En sak jag inte tog upp tidigare är originalomslaget till Den lilla sjöjungfrun, där slotten i bakgrunden kritiserades för att se ut som penisar. Jag har kollat flera gånger på den där bilden och jag kan fan inte se något-som med allt när det gäller amerikansk dubbelmoral, man får kolla så noga så ögonen blöder för att se något snusk i det omslaget. Men såklart ändrades omslaget, tornen togs bort. Jag lägger inte in den bilden, för här har någon sorts gräns passerats. I samma division spelar kritiken mot Aladdin, där den amerikanska rösten säger :”Come on, good kitty, take off and go”. I repliken ligger också en inandning, eller rossling, och detta fick bibelviftarna att höra: ”Good teenagers, take off your clothes”. Även här backade Disney och dubbade om linen till DVD-utgåvan. Modigt.

Två saker de har svårare att slingra sig ur är behandlingen av Pixar, och sparkningen av James Dunn. Pixar är en lång sorglig historia, men tanken var att det skulle vara två företag sida vid sida som skulle samarbeta och dra nytta av varandras organisationer. Disney skulle inte lägga sig i den kreativa sidan hos Pixar. Hur länge höll det i sig? Det började runt produktionen av Toy Story II och har hållit i sig sedan dess. Pixar gör nu allt de kan för att komma ifrån samarbetet och förhalar filmer för att köpa tid tills kontraktet löpt ut. Konflikten runt James Gunn pågår som bäst, men som allt här i världen är historien mer komplex än vad det först verkade-den som hittade Gunns raderade tweets var en medarbetare till den ökända konspirationsteoretikern (för att inte säga galningen och psykopaten) Alex Jones och hans infowars. Gunn har raderat och backat och bett om ursäkt, Disney har inte kommenterat sparkningen, men det pågår just nu en namninsamling med 300 000 namn redan påskrivna för att få Disney att ta tillbaka Gunn som regissör till Guardians of the Galaxy 3.