Kategoriarkiv: Blogg

MAS*H (TV-SERIE, 1972-1983)

11 januari, 2022 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Jag har spenderat de senaste veckorna, i min ensamhet, med att ta mig igenom TV-serien M*A*S*H (notera asteriskerna, de användes endast på affischen för filmen, och de riktiga fältsjukhusen använde dem aldrig), vilket inte gjordes i en handvändning. Elva säsonger med i runda slängar 20-24 avsnitt per säsong tog många sömnlösa nätter. 256 avsnitt baby. Snacka om binge…även om det KAN tänkas att jag slumrade till under några. Varför gjorde jag detta då? Let me count the ways….

Nummer ett: jag har varma minnen från min barndom av att se MASH (vilket jag nu kommer att förkorta det till för att om möjligt senarelägga artriten i mina fingrar).

Nummer två: Jag var sömnlös, och såg av en slump att Disney+ hade alla säsonger. MASH har av någon anledning inte varit tillgängligt på streaming någonstans förrän nu, vilket vi kan ”tacka” Disneys strävan till världsdominans för eftersom de köpt in ännu ett stort filmbolag och därmed fått rättigheterna.

Numero tres: Jag har aldrig riktigt sett MASH i vuxen ålder och kunnat forma en mogen uppfattning om hur bra det var, eller inte. Framförallt var jag nyfiken på om serien verkligen var bra ända till slutet, eller om den skulle vara precis som alla andra amerikanska TV-serier-uthärdlig fram till femte säsongen och sen dö en blodig död på operationsbordet (mer om detta senare – men spoiler warning: den är sevärd rakt igenom).

Anledning nummer fyra, och varning för att det blir personligt: Kanske fastnade jag i träsket (get it?) delvis för att jag själv tvingats vara ifrån mina närmaste det här året, precis som Hawkeye, HotLips och de andra.

Nummer fem (varför behöver jag ens förklara mig? De här kommentarerna är helt onödiga): MASH är en institution i klassisk TV-underhållning, som samtidigt inte var uppburet av en fix-stjärna och avslutningsavsnittet hade under många år (och har fortfarande, enligt vissa källor) det högsta tittarantalet genom TVs historia. Så jag var nyfiken på att se just det avsnittet, med hela serien bakom mig.

MASH var naturligtvis en spin-off av filmen med samma namn, som kom några år tidigare. Jag har INTE orkat se om den, för jag ville fokusera helt på TV-serien, men filmen tar förstås ut lite större svängar i vissa avseenden än vad TV-serien någonsin kunde göra, vad gäller droger, nakenhet och sex. Filmen var också mycket närmare den ursprungliga romanen, ”MASH:a novel about three doctors”, skriven av Richard Hooker. Dessutom var både boken och Robert Altmans film mer nihilistisk än vad TV-serien någonsin blev, som istället alltid lyckades behålla en humanistisk grundton, hur mörka ämnen man än tog upp. Hooker fortsatte med att skriva böcker om fältsjukhuset MASH, och de blev (enligt uppgift) alltmer reaktionära ju längre han höll på. Bokserien och tv-serien är nästan varandras motpoler, skulle man kunna säga om man vill göra en dramatisk poäng.

Om man är i min ålder (typ 50 eller över) så vet man vad MASH handlar om, men jag har märkt på senare tid att folk som är under den åldern inte vet, eller har hört talas om MASH, så en väldigt kort summering – MASH är en förkortning som ungefär betyder mobilt fältsjukhus, handlingen är förlagd till Korea-kriget (1950-1953), och i centrum av händelserna har vi tre kirurger som hatar att vara där, chefs-sjuksköterskan (det är inte ett lätt ord att säga högt) Margaret Houlihan, en chefsbefälhavare (i första säsongerna Henry Blake, för att sedan avlösas av Sherman T. Potter), samt lite figurer runt omkring, till exempel Radar O´Reilly, kompaniets kanslist, Korpral Klinger, som försöker få avsked genom att klä sig i kvinnokläder och fältprästen Mulcahy. Serien presenterar sig som en komedi med mörka undertoner men genom de elva säsongerna så blir den mer och mer en ”dramedy”, förmodligen den första TV-serien som kombinerar mörk humor med drama och satir. Naturligtvis kom både boken, filmen och TV-serien till för att USA inte hade lärt sig läxan från Korea utan invaderat ännu ett fattigt asiatiskt land i ett helt meningslöst krig samtidigt under tidsperioden som alla tre verken utgavs – boken 1968, filmen 1970 och serien som startade 1972.

Första säsongens skådespelare. Uppställningen håller fram till säsong tre.

Serien går såklart igenom många förändringar under de elva säsonger och över 250 episoder som man producerar, men många av förändringarna sker så gradvis så man knappt märker dem. De första tre säsongerna har en ganska annorlunda uppsättning karaktärer mot hur det senare ska bli. Seriens skapare Larry Gelbart och produktionsbolaget 20th Century Fox tillät en mörkare ton i serien redan från starten än vad som var normalt vid den här tiden. Det man behåller från filmen när man ska sätta igång serien är musiken, skådespelaren Gary Burghoff och de flesta av huvudkaraktärerna. Många av karaktärerna gör man dock om lite grann, och skådespelarna får redan från start ganska stort utrymme att forma dem efter eget huvud. Burghoff till exempel gjorde en del subtila ändringar på sin karaktär Radar O´Reily, som att han konstant har för stora kläder, alltid vet när det kommer helikoptrar och alltid vet vad hans befäl ska säga så han alltid säger samma sak som dem, samtidigt som de säger det.

I början finns en del inslag av slapstick och, kanske, traditionell sit-com humor, karaktären Frank Burns är en typisk slagpåse och Hot Lips Houlihan är ganska enkel utmejslad, speciellt om man jämför med hur hon utvecklas under seriens gång, från högljudd, promiskuös paragrafryttare till en mer stolt, stark karaktär med integritet, och som den enda kvinnan i de fasta rollerna är hon också en av dem som utvecklas mest. Man envisas också med att ha burkat skratt, eller ett laugh-track, och det där blir en konstant fråga för diskussion mellan producenter, showrunnern Gelbart och kanalen ABC. Gelbart ville inte ha något laugh-track, för han tyckte det kändes fånigt:”who are these people?” undrade han. ”Where are they?” och hänvisade till att de flesta sitcoms som fanns då hade befintlig studiopublik (ni vet det där som man ofta hör i början av amerikanska sitcoms, ”….is filmed in front of a live studio audience!”). Eftersom exteriörscenerna i MASH filmades i vildmarksområdena utanför Los Angeles så verkade det helt onaturligt att det skulle finnas en publik som satt där och skrattade åt skämten. TV-kanalen vann fighten såklart, men saken är ändå något som diskuteras mycket bland fansen. Man ville absolut inte nedvärdera och nedgradera de dramatiska inslagen med soldater på operationsborden vars liv satts i fara av kriget, så i de scenerna finns inga skratt. I andra scener hörs ett dämpat skratt, som jag tycker ger en lite konstig effekt. Man kallade det till och med ett ”chuckle-track” istället för ett ”laugh-track”. När man började ge ut serien på DVD kunde man välja bort burkskrattet helt och hållet.

Om man till äventyrs skulle bli sugen att se MASH nu när allt finns tillgängligt så finns risken att bli besviken. Första säsongen är faktiskt den svåraste att ta sig igenom, med lite för mycket slapstick, sex-skämt som inte flyger 2022 och man har inte hittat karaktärerna än. Man märker att de letar efter formen, karaktärerna ändras lite från avsnitt till avsnitt, man famlar efter enkla skratt och som MASH-fan så känner man sig nästan lite vilsen. Fram till episoden ”Sometimes you hear the bullet”. Där ändras allt och plötsligt fattar alla inblandade, regissörer, Gelbart, skådespelare, att den här serien kan bli något som man aldrig gjort förut – en humorserie som tar upp allvarliga ämnen. Det var dock lite för sent – efter första säsongens slut så hade man en dålig sändningstid, dåliga ratings och man låg på 50:e plats i de mest tittade showerna – delad plats med en av Disneys klippshower. Enligt legenden så var det hustrun till chefen för Paramount (som producerade) som övertalade honom att ge MASH en chans till för att hon älskade serien så mycket. Vilket, om det är sant, måste vara en av de bästa ”pillow-talksen” genom TV-historien. När säsong två startar så ser man direkt att karaktärerna är mer satta, inriktningen fast, manusen är geniala, skådespelarna alltid i högform. Säsongerna 2-5 har knappt ett enda dåligt avsnitt. De innehåller humor, svärta, fantasirikedom, fantastisk dialog. De här säsongerna är svårslagna när det gäller de fantastiska manuskripten och hur de spelas ut på skärmen. Efter säsong 4 slutar huvudförfattaren Larry Gelbart (som också var med om att skapa MASH för tv-formatet och formade den komiska ådran), McLean Stevenson slutar, och efter säsong 5 försvinner producenten Gene Reynolds. Många av de som formade komiken i de första säsongerna är därmed borta. Det skulle innebära katastrof för de flesta serier, men MASH tar istället en annan vändning, och blir mer en karaktärsdriven dramaserie med komiska undertoner.

MASH personal.

Karaktären Radar spelas av Gary Burghoff, och följde som sagt med från filmen. Han hade inte mycket till karriär innan filmen, och hade med största sannolikhet försvunnit från,,,,öhh, radarn om han inte fått chansen att reprisera rollen på TV. Det känns nästan som att han fick rollen han föddes till att göra också – den något naive kompaniadministratören som läser serietidningar och inte har kysst en flicka. Det blev svårare och svårare att upprätthålla den utstrålningen – när Radar försvinner efter åtta säsonger har han mer en medelålders mans utseende än en finnig tonårings.

Burghoff hade rykte om sig att vara svår att arbeta med. Han styrde och ställde, var ofta svår att samarbeta med, ville ta tusen omtagningar fast alla andra var nöjda, men när man ser honom gå igång med sina Radar-aktiga föraningar så kanske det var värt det ändå. Speciellt så länge McLean Stevenson i rollen som kompanichefen Henry Blake var kvar i serien – deras samspel är ibland helt otroligt och ofta källa till stor humor. Ironiskt nog var Larry Linville lättsam och enligt uppgift en glädje att jobba ihop med trots att hans karaktär Frank Burns är en feg och humorlös streber.

Efter MASH jobbade Gary Burghoff hårt med att få till en karriär igen, men han fick mest ströroller i TV-serier och deltagande i gameshows. Han gjorde gästinhopp i två avsnitt av MASH-spinoffen ”AfterMash”, en rätt trött och forcerad efterföljare, och via den kom någon (som antingen fick sparken för att hen var komplett inkompetent, eller måste ha erbjudits rehab eftersom det andra alternativet måste ha varit att hen var hög på crack) på den….briljanta…idéen att ge Radar en ny serie. Som polis. Det blev en pilot, och ni kan titta på den här, för den är rätt fascinerande i sin destillerade uselhet. Radar, som alla de åtta säsongerna han är med i MASH, klagar över att hans mamma och morbror behöver hjälp på gården där hemma, hittar en tjej i avsnittet där han återvänder hem….nej, vi använder inte någon av de där upplagda straffsparkarna, vi gör honom till polis-rookie istället. Ridå.

Det går inte att prata om MASH utan att ta upp Alan Alda. Alda spelar Hawkeye Pierce, en av kirurgerna, anti-auktoritär, kvinnojagande, pacifistisk, smått alkoholiserad, och alltid med en one-liner i retur oavsett vad som sägs. Alda är en av få som är med från dag ett till avslut, och är den enda av skådespelarna som är med i alla episoder, utan undantag. Han har till och med avsnitt där han får köra hela showen själv. Det blir, ärligt talat, för mycket. Även om det naturligtvis inte var han själv som skrev manus så blir det ändå tröttsamt när varje replikskifte ska avslutas med en punchline från Hawkeye. Att han sen också inte bara är en skicklig kirurg, utan även den BÄSTE, gör honom till en rätt osannolik figur. Faktum är att hans kollega och bäste vän i de första säsongerna, Trapper John, får ofta stå tillbaka i förmån till Hawkeye, vilket var en av anledningarna till att skådespelaren som spelade Trapper, Wayne Rogers, bara drog efter säsong 3. Trapper John försvinner ur serien mellan två säsonger och ersätts av den godmodige B.J. Hunnicutt (Mike Farrell). BJ är en av de tråkigaste karaktärerna i serien om ni frågar mig, så nog om honom nu, vi pratade om Hawkeye.

Enda anledningen till att man faktiskt står ut med Hawkeye är att det är just Alan Alda som spelar honom. Få andra människor skulle kunna ro iland den enorma egotripp det måste vara att ha en enorm succé kretsa kring sig själv. Ganska snart så är inte Alda bara skådespelare i serien, han är också manusförfattare, regisserar avsnitt, producerar och får credit som kreativ konsult på varje avsnitt och på något sätt lyckas han ändå få det att inte bara handla om just Hawkeye, utan istället fokusera på storyn och ensemblesamspelet. Det är ändå ganska stort för en man som var arbetslös och ganska misslyckad när han rodde hem rollen som Hawkeye och blev mittpunkten i en populär serie. Men hur man än vrider och vänder på det så blir fokuset på Hawkeye på bekostnad av någon annan och framförallt är det Trapper som får ta den förnedringen. När BJ Hunnicutt tar över så är han en helt annan typ av karaktär, en mildare, mer städad, mer ödmjuk familjeman som lättare faller på plats snett bakom Hawkeye.

Lite trivia: Alan Alda och Jamie Farr (Klinger) tjänstgjorde båda två i Korea, men efter själva kriget. Farr blev inkallad, men ironiskt nog anmälde sig Alda som frivillig och tjänstgjorde sex månader som artillerist. Ironiskt för att han sen skulle spela den pacifistiske Hawkeye i elva år.

Hawkeyes (och Trappers, för all del) nemesis/motpart/slagträ/spottkopp under de första säsongerna var Frank Burns, mästerligt spelad av Larry Linville. Burns var Hawkeyes motsats – en tredje klassens kirurg som erkände på fyllan att han inte ens klarade läkarutbildningen utan att fuska, en religiös, hycklande paragrafryttare som konstant försöker ta över befälet över den allt annat än militäriske överste Blake. Burns är en klassisk clown, spottkopp och streber som driver det mesta av humorn framåt. Han är spänd som en fiolsträng, eller kanske är det en pinne upp i röven, och han drar sig inte för att luras och skylla ifrån sig för att både komma upp i hierarkin och slippa ansvar. Ett typiskt replikskifte med Burns:

Trapper: ”Good morning, Frank”

Burns: ”That´ll be the day!”

eller ”Wouldn´t you like to know!”

eller ”That´s none of your business!”

eller ”That supposed to be funny?”

Ferret Face och Hot Lips…förlåt Major Frank Burns och Major Margaret Houlihan

Jag har nu under en längre tid följt MASH-bloggar, poddar, sidor och dokumentärer och märker att väldigt många missuppfattat det här löpande skämtet med Burns hälsningar. Väldigt många verkar tro att Frank Burns inte förstår hur hälsningsfraser funkar, som att han är för dum för det, men för mig är det uppenbart att han helt enkelt inte tror folk som är snälla mot honom. Han är så konstant på sin vakt så att så fort någon säger något till honom så snäpper han tillbaka – oavsett vad som sades. Det avslöjas bitvis under seriens gång att han aldrig haft någon vän, varit impopulär i skolan och att han blev misshandlad som barn (”If you were late to dinner….you got punched in the throat!”). Det är inte roligt, men resultatet blir det – ännu ett exempel på hur MASH lyckas vara allvarligt och roligt samtidigt.

Burns har ett ”hemligt” förhållande med Major Margaret ”Hot Lips” Houlihan, en i början precis lika högdragen, grovt utmejslad figur. De båda är övertygade om att det är de som har ansvaret för att moralen och den militära disciplinen upprätthålls, samtidigt som de också är övertygade om att deras romans är hemlig för alla andra. De gör båda allt för att Burns ska kunna ta över kommandot av fältsjukhuset. När Houlihans karaktär utvecklas under seriens gång och dessutom gifter sig blir Burns utanför, hans figur går inte att utveckla mer och han försvinner.

MASH-fans diskuterar gärna Frank Burns – en del tycker att han är alldeles för mycket av en seriefigur och alldeles för överdriven, att han inte passar in. Det har sedermera visat sig att många veteraner från Korea och Vietnam säger att den mest realistiska figuren i hela serien är Frank Burns, eftersom det ”fanns en på varje regemente”.

När Burns försvinner ersätts han av Charles Emerson Winchester III, också han en rak motsats till Hawkeye och Hunnicutt, men han är inte alls som Frank Burns. Winchester är en akademiker från rik släkt, en aristokrat som även han hatar att befinna sig i Korea, men mest för att han missar år på sin karriär och inte kan dricka dyr konjak på sin herrgård. Någonstans här visar producenterna av MASH sin allra smartaste sida – när karaktärer försvinner och ersätts tar man inte in en exakt kopia, utan någon annorlunda, vilket gör att serien utvecklas, ger författarna nya utmaningar och skådespelarna möjlighet att samspela med någon annan. Det hade varit väldigt lätt att bara byta ut en tragisk nolla som Frank Burns mot en exakt likadan tragisk nolla, men istället tar man Winchester, som är betydligt mer komplex.

Sherman Potter eller Henry Blake?

På tal om att ersätta en figur med en annan – när Överste Henry Blake blir hemskickad efter att ha fullgjort sin militära tjänst så tror Frank Burns att han ska ta över – vilket han också gör i några avsnitt. Sen kommer en ny Överste och tar över: Sherman T. Potter, spelad av Harry Morgan, en relativt känd skådespelare vid tiden med en lång film och TV-karriär bakom sig. Han skulle sen spela MASH befälhavare för resten av seriens gång och gjorde det med den äran. Även här är karaktärerna väldigt olika, Blake var (i tv-serien, inte i boken) reservare som blivit inkallad, något alkoholiserad, gift man som ändå lät ta för sig av sköterskorna, en duktig kirurg men en värdelös administratör. Han och hans trogne kanslist Radar formar ett radarpar som ger mig varma känslor så fort jag ser dem tillsammans – och de är ofta i bild samtidigt. Blake försöker ibland sätta ner foten, men blir då genast nedtagen på marken av Trapper och Hawkeye, men det finns tillfällen då han faktiskt agerar som en ledare, men de brukar vara snabbt övergående.

Potter är en veteran från flera krig, håller hårdare på disciplinen men är ganska modern i sitt ledarskap, en fadersfigur som de andra litar på, kanske för att han inte längre har något att bevisa. Eftersom Henry Blake är min favoritfigur i hela serien så måste jag välja honom om jag blir tvungen att ta en favorit, men Potter kommer inte långt efter. Potter är en typ av ledare som jag själv skulle vilja ha om jag var tvungen att tjänstgöra på ett militärsjukhus.

Henry Blakes sista avsnitt, ”Abyssinia, Henry” är ett av de allra bästa i serien, och känns i maggropen varje gång man ser det. Enligt uppgift ska slutscenen ha hållits hemlig för ensemblen ända tills filmning för att man ville få spontana reaktioner från skådespelarna när de fick höra att (spoiler!) Henry Blakes plan hade skjutits ner. Enligt Jamie Farrell är det dock andra tagningen som togs med då den första inte gick att använda av tekniska skäl. Hur det än var så är den scenen, och hela episoden, klassisk TV.

McLean Stevenson sökte jobbet som Hawkeye Pierce när showen skulle castas, men blev övertalad till att ta rollen som Henry Blake istället. Han skulle sedan känna sig alltmer frustrerad över att dels bli en ganska endimensionell karaktär (vilket jag inte håller med om), dels att han fick stå tillbaka för några av de andra. Enligt Loretta Swit så slutade han för att han ville vara nummer ett, vilket producenterna inte gick med på. McLean Stevenson gav själv flera andra skäl (duhh), till varför han slutade, men ibland har han faktiskt sagt saker som inte ligger alltför långt ifrån vad Swit och andra påstod – att han ville ha mer ljus på sig själv.

Nurse Kelly

Kellye Nakahara är en av sjuksköterskorna i bakgrunden som sällan blir uppmärksammad för hennes jobb på MASH, men hon är en konstant genom hela serien och jag blir faktiskt glad varje gång hon dyker upp eller har en roll större än att vara en ryggtavla i operationsrummet. Hon lyser upp nästan varje scen hon är med i oavsett om hon har en replik eller inte. Vad som är lustigt är hon alltid blir tilltalad som Kellye, vilket ju är hennes riktiga namn, och även om iMDB listar henne som ”Kellye Nakato” så finns det bara ett tillfälle där hennes efternamn nämns i serien, och då kallas hon ”Nurse Nakahara” – vilket innebär att hennes namn i serien är Kellye Nakahara….alltså det hon heter på riktigt. Hon är också den enda sköterskan som aldrig någonsin blir flirtad med, antastad eller inbjuden till något snuskigt av de manliga karaktärerna, vilket man faktiskt bygger en hel story runt i elfte säsongens första avsnitt – och därför något av ett favoritavsnitt för min del.

Men låt mig uppehålla er runt vår kära Kellye Wallett Nakahara lite till: På iMDB står det att hon endast har 44 framträdanden i MASH-vilket jag tyckte kändes väldigt lågt, hon syns (i bakgrunden) hela tiden. Jag TROR att det beror på den gamla Hollywood-seden att bara ge credit (och därmed betalt) till en person som pratar i ett avsnitt. Alltså, om du är en statist, oavsett om du är med vecka efter vecka, avsnitt efter avsnitt, men aldrig får säga något, så får du mycket mindre betalt än om du öppnar munnen-oavsett hur mycket, eller lite, du säger. Jag har läst någonstans att skillnaden (typ 80-tal) kunde vara så stor som 15 dollar om du bara var där framför kameran mot 150 dollar om du sa något. Så många aspirerande skådespelare dök upp i massor av filmer och TV-avsnitt men fick aldrig säga något – skulle de bara säga så mycket som ”geez, thanks Mrs Johnson!” så gick deras gage upp med 1000%. Min teori (återigen) är att Kellye Nakaharas iMDB-credits är baserade på avsnitten där hon faktiskt säger något – en annan källa säger nämligen att hon är med i över 160 avsnitt, vilket gör henne till en av de mest framträdande skådespelarna i hela serien. Kellye Wallet Nakahara dog 2020, men inte i Covid-19, utan cancer.

Hela det åldersstigna main castet, där både Kellye Nakahara och Allan Arbus har fått vara med. . Saknas på bilden gör också Gary Burghoff.

Gästskådespel:

I en serie som löper över elva säsonger så passerar det naturligtvis en uppsjö av gästskådespelare, och har man lite koll på dåtidens ansikten så kan man roa sig med att försöka komma på. var man känner igen den där stjärnan ifrån. Ibland dyker det också upp folk som skulle bli kända mycket senare, så ni kan roa er med att namnge de här blivande stjärnorna…

En ung dansare som läskigt nog spelar en soldat som precis fått veta att han har cancer.

Man förstår var Tackleberry fick sin militära fascination ifrån!

Har de glutenfri veganmat i den LGHBTQ+-certifierade mässen?

Det vore dumt att inte säga någonting om hur MASH åldrats, om den passerar dagens annorlunda mentalitet. Vi vet alla vilka stålbad serier som Seinfeld och Vänner gått igenom när dagens woke-generation ”upptäckt” serierna på Netflix och twittrat sin avsky över hur rasistiskt och homofobt allting är – vad händer med en serie som har ytterligare tjugo-trettio år på nacken?

För det första är hela den diskussionen urbota idiotisk, men med det sagt finns det ändå en del saker att ta upp. Jag har redan nämnt sexismen – och den känns väl mest unken fortfarande. Men för en serie som är gjord på sjuttiotalet, och utspelar sig på femtiotalet, med strikt militär hierarki som bakgrund, där kvinnor är sjuksköterskor och män är allting annat, så får man ta det med en nypa salt. Det finns avsnitt där man försöker bättra sig – som ett avsnitt där en kvinna kämpar för att bli kirurg, och inte minst hur Margaret Houlihan avbildas i senare säsonger, men det finns också många exempel på motsatsen; det som möjligtvis kan få en ung tittare att stänga av idag är ett av de allra första avsnitten där man anordnar ett lotteri där högsta vinsten är permission i Tokyo med medföljande sjuksköterska.

Man får helt enkelt ta det goda med det onda. MASH var en extremt progressiv show för sin tid, och man måste se det med sjuttiotals-glasögon. Serien tar upp homofobi, rasism, sexism….ja, alla ismer som vi idag är så allergiska mot. Det tillhör inte dagens mentalitet att se gråskalor eller att tänka ett extra varv, men då missar man också mer än man vinner.

Apropå detta så finns en mycket märklig detalj i seriens första säsong. Där har man en fjärde kirurg vid namn Spearchucker Jones, en afro-amerikansk man som är med i sex avsnitt i första säsongen. Han får väldigt få repliker, men han är med mer i boken som är förlaga, och filmen MASH. Han skrevs ut snabbt, och man har spekulerat i varför. En av producenterna sa själv, långt senare, att man skrev ut honom för att ”det inte fanns svarta kirurger i Korea”. Det var det jag själv trodde, ända tills jag läste på om detta. – det fanns tydligen två. Det visste dock inte producenterna i MASH i en pre-internet värld där sån information inte var lätt tillgänglig. En annan teori till att han försvann var att namnet ”Spearchucker” var en rasistisk fras och man ville inte stöta sig med en afro-amerikansk publik. Att helt skriva UT den enda afro-amerikanska karaktären kanske skulle kunna ses som ett värre övergrepp och hade lätt kunnat lösas, men den allra mest troliga förklaringen är att man ansåg att man hade för många karaktärer i spel och behövde rensa lite för att publiken lättare skulle kunna fokusera. Det som sticker ut idag, med tanke på all woke-ness, är väl att Spearchucker bara kan dejta den enda svarta sjuksköterskan medan Hawkeye och Trapper är fria att springa efter alla de andra.

Sen har vi förstås Klinger, spelad av Jamie Farr. Klinger var en karaktär som var med från första början, först som en ”recurring” figur, för att sen bli ”regular”. Klingers grej var att han klädde sig i kvinnokläder för att få en psyk-frisedel. Tyvärr går ingen på den grejen, men han kör ändå envist på med det i åtta säsonger. Är det här transfobiskt? Nä. Även om Klinger med tiden visar upp expertkunskaper i vilken typ av klänning man har efter klockan fyra och vilka pumps som passar till en aftonklänning så kan man inte se det annat som humor. Blir du uppretad av Klinger så är jag ledsen, men du är en tråkig människa. Sen kan man kanske tycka att humorn har avtagit sedan dess, men mid-sjuttiotal var en (väldigt hårig) man i kvinnokläder uppseendeväckande, oavsett anledningen.

Jag vågar inte tänka på hur MASH skulle bli om man rebootade serien idag. Det FÅR helt enkelt inte hända. Förmodligen skulle man då förlägga handlingen till Irak eller Afghanistan, och då öppnar det såklart upp för helt andra konstellationer och en annan mentalitet, men vad skulle i så fall vara syftet?

Musiken

Om man nämner MASH för någon i lämplig ålder (50 och över, förmodligen) så finns det chans att det första de tänker på är:

Klinger i drag
Alan Alda
Musiken

Möjligtvis i omvänd ordning. Den välkända, melankoliska titelsången skrevs av Johnny Mandel på beställning av filmens regissör Robert Altman. Enligt Altman (och jag känner att den här historien har bättrats på ett antal gånger) så gav han Mandel två krav: låten skulle heta ”Suicide is painless” (beroende på hur den skulle användas i filmen), och dess text skulle vara ”stupid”. Efter några försök att skriva en ”stupid” text gavs uppdraget att skriva texten till Altmans egen 14-årige son, Michael Altman, och enligt Robert Altman blev den då tillräckligt ”stupid” för att fungera. När man sen gjorde tv-serien använde man samma musik, men man tyckte att textraden ”suicide is painless” var lite magstark att öppna en komedishow med så man gjorde den instrumental. Låten har gjorts i ett antal coverversioner (och då måste man ju nämna svenska Small Town Singers version som tog sig upp på svensktoppen!). I TV-serien ändrar man lite grann i introt för varje år, och den blir bara värre och värre, fram emot säsong åtta-nio eller så har man nästan gått över i dur och det låter som ett funkigt, arbetslöst rockband sitter och jammar låten. Som tur är så kan man hoppa över introt numera…

Altman fick sjuttio tusen dollar för att regissera filmen MASH, medan sonen Mike Altman tjänat över två miljoner dollar i royalties för något han skrev ihop på en kisspaus när han var fjorton…

En svensk (riktigt mesig) version

Utställningen.

Ganska snart efter att TV-serien avslutats ställde det kända museet Smithsonian ut en stor utställning med många av de kända scenerierna och rekvisita från serien och det blev en stor succé som var öppet i flera år, innan man plockade ner Träsket, operationssalen, Winchesters skivspelare och många andra saker i källaren på Smithsonian. På grund av någon detalj i museets stadgar är hela utställningen helt intakt, men ingen utanför deras egen personal får se den! Nyligen lyckades en praktikant göra sig ett ärende ner dit och tog foton på alltihopa. Finns på nätet för den som vill titta….

Finalen

Så då är vi till slut framme vid en av mina ursprungliga funderingar – hur står sig finalen idag? Ja, får jag bara börja med att direkt säga att ni ska inte börja med ett se den, såklart. För att åtnjuta den så ska man nog försöka binga hela serien – vilket jag gjorde. I en period av ensamhet, depression, världsomspännande pandemi och rent allmän hopplöshet låg jag och betade av avsnitt efter avsnitt, och ni vet hur det blir när man följt en serie under längre tid, man börjar fästa sig vid vissa karaktärer, suckar över vissa andra, jublar inombords när man ser vissa namn på förtexterna och funderar på att skippa ett avsnitt när man ser andra. Kort sagt, efter 250 avsnitt är man ganska investerad i en serie, och med den bakgrunden är finalen som en rejäl känslospark i pungen – trots att den också lämnar en hel del att önska. Men med tanke på att författarlistan är lång som min arm så är det egentligen rent otroligt att man fått ihop något vettigt alls – men det är också tydligt att de delat upp avsnittet mellan sig, ”Goodbye, Farewell and Amen” är långfilmslångt på två timmar, men utspelar sig nästan ändå som fem ihopklippta avsnitt. Första halvtimmen handlar nästan helt om Hawkeye, som till slut brutit ihop och sitter på mentalsjukhus. När hans del är över, blir det mer som vanligt, förutom det faktum att de ska åka hem. Avslutningsscenen där BJ och Hawkeye tar farväl över varandra inte bara sammanfattar deras personligheter utan är ett perfekt adjö till karaktärerna. Det är helt enkelt storartad TV.

Vilket fler tydligen tyckte. Det sägs fortfarande att MASH-finalen är det mest sedda avsnittet i TVs historia, och de enda som kan konkurrera är Superbowl-finaler. Folk verkar också ha tyckt om det – ratingssiffrorna var skyhöga efter finalen, och det fanns inget Twitter där viktigpettrar (typ….såna som jag alltså) kunde plocka isär programmet utan det verkar ha varit allmänt omtyckt. I ett land med 83 miljoner TV-apparater 1983 så tittade 125 miljoner. Det här innebär förstås också att det fanns väldigt många människor som då var känslomässigt investerade i serien och Alan Alda, Loretta Swit, Mike Farrell, Jamie Farr och de andra som stannade kvar hela vägen skulle de sedan bli förknippade med serien resten av sina liv.

Resten av sina liv ja: I skrivande stund finns det ett flertal som faktiskt fortfarande är alive and kickin, även de inte bara nått upp i åttioårsåldern, en del av dem är över 90. Swit, Alda, Farrell, Farr och Gary Burghoff ställer fortfarande gärna upp på intervjuer och pratar om MASH, Alda måste ses som den som hade mest lyckad karriär efter MASH och är fortfarande aktiv på sin blogg och startade häromåret en podd. Karln är alltså född 1936….man kan inte låta bli att gilla honom.

Det är också svårt att inte älska MASH.

Blogg, bond, gubbsvammel, Historik, Recension

Casino Royale (1967)

12 februari, 2020 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Casino Royale
Svensk titel: Casino Royale James Bond 007!

År: 1967

Regi: Ken Hughes, John Huston, Joseph McGrath, Robert Parrish, Val Guest, Richard Talmadge

Manus: Wolf Mankowitz, John Law, Michael Sayers….samt, förmodligen, ”bidrag” av ett flertal andra personer, däribland Peter Sellers, Orson Welles, Mickey Rose, Joseph McGrath och alla andra som kom i närheten med en penna. Ben Hecht skrev första versionerna, och sen arbetade Billy Wilder om dessa….ingen av dem har credit i filmen.

Tagline: ”Casino Royale….is too much for one James Bond!”

Huvudroller: David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Orson Welles, Woody Allen, Joanna Pettet, Daliah Lavi, John Huston, George Raft

Bästa Q-mojäng: Svårt i detta fallet. Säckpipan med maskingevär möjligtvis.

Klassiskt Bond-moment: Den totala uselheten.

Oh boy, var ska vi börja med den här? Allt är en röra med den här filmen. Historien bakom, produktionen, bråken, och slutprodukten. Till och med postern är den fulaste, och märkligaste, man sett. Det kan förstås vara så att en och annan inte ens visste om att den här Bond-filmen existerade (vi har alltså INTE hoppat direkt fram till Daniel Craig-erans Casino Royale från 2006!), så det är bäst att ta det från början.

casionroyale3 — Sellers och Welles i samma bild, dock inte i samma rum samtidigt.

Casino Royale var Ian Flemings första bok om James Bond, och han sålde både TV och film-rättigheterna till den redan på 1950-talet. Den första gången Bond hamnade framför en kamera var TV-filmatiseringen av Casino Royale som sändes 1954 i amerikansk TV, ett en-timmes avsnitt med Barry Nelson som Bond. Jag skrev om det här i mitt första inlägg om James Bond. Film-rättigheterna såldes till en man vid Gregory Ratoff, för en spottstyver (okej, 6000 dollar, men det var inte så mycket ens då). Dels var Fleming sugen på att göra film av sin karaktär, men han behövde också pengar, vilket var anledningen till att han sålde så billigt. Ratoff fick inte ihop finansiärer för att producera en film, och sen dog han 1960. En man vid namn Charles K Feldman företrädde änkan och fick därmed sina händer på rättigheterna, som ombud till henne. Redan i detta skede kom Broccoli fram till Feldman och uttryckte intresse för att göra en Bond-film (detta är alltså innan Dr. No), men Feldman tackade nej och försökte tillsammans med Howard Hawks få till en filmatisering, med Cary Grant (!) i rollen som James Bond (vem hade velat se den versionen, hand upp!). När sen Salzman och Broccoli gjorde en deal med Fleming om att få filma de resterande (av vilka inte alla ens var skrivna än) böcker ingick alltså inte Casino Royale, eftersom han inte gärna kunde sälja rättigheterna en gång till. Feldman och Hawkes lade ner sina planer när Dr. No kom ut. James Bond blev snabbt en megasuccé och naturligtvis blev Feldman inte mindre sugen på att göra sin egen Bond. Han hade dessutom fram till 1964 investerat en halv miljon dollar ur egen ficka på projektet, men inte kommit någonvart. Han gick faktiskt till EON (Broccoli och Salzman) först och frågade om de hade lust att samproducera nästa Bond, men eftersom dessa just varit med om att samproducera Thunderball med strulputten Kevin McClory så hade de ingen lust att jobba med någon annan igen. Feldman gav inte upp – han gick till Sean Connery och frågade om Connery hade lust att spela James Bond i HANS film. ”Visst”, sa Connery, ”men jag kostar en miljon dollar”. Det tyckte Feldman var för dyrt, så han beslöt sig för att ändra planer helt – enda sättet att kunna göra något vettigt under de här omständigheterna, utan EON och utan Connery, var att göra en parodi.

Men nej, vi är inte färdiga med rörigheterna än. Långt ifrån. Den första Feldman bad om manus var Ben Hecht, en Oscar-vinnande författare som gjorde en väldigt trogen tolkning av ursprungsstoryn, redan 1957 ska han ha levererat ett första utkast. Han gjorde flera versioner av det, med olika vinklar – i en version handlar det om att Le Chiffre äger bordeller runt om i världen och sen utpressar de rika kunderna för att finansiera SMERSHs verksamhet. Det ska ha funnits en scen med Bond springandes genom Hamburgs sex-kvarter utklädd till kvinnlig gyttjebrotterska. Intressant, men det hade knappast under några omständigheter gått hela vägen till filmning, speciellt inte med Connery i huvudrollen….

I vilket fall som helst. Hecht dör 1964, några dagar innan han ska lämna över manuset till Feldman. Manuset skickas då över till Billy Wilder, som skriver om det nästan från början, men behåller några av Hechts idéer. 1966 står Feldman med ett färdigt manus, skrivet av Wilder och Hecht, två av de riktigt stora manusförfattarna genom Hollywoodhistorien. De hade, var och en för sig, arbetat fram ett manus till en seriös Bond, men Feldman hade alltså bestämt sig för att det skulle bli en parodi. Efter detta har en hög med människor lagt till, dragit från, ändrat och dribblat med manuset. Vi kan enkelt få ihop sju olika namn som, i brist på bättre ord, tillfört något till manuset. Att jag berättar det här beror på att det fanns ju alla förutsättningar, ett tag, för att det skulle bli en fantastisk film. Sen….hände saker.

Columbia pyntade upp 6 miljoner dollar för produktionen, men drog ganska snabbt över till det dubbla. EONs egna Bond det året, alltså nästa ”riktiga” Bond, You only live twice, hade en budget på 9,5. Feldman lyckades binda en rad storstjärnor till projektet, och även några som var up-and-coming, som till exempel Woody Allen. På något vis kontrakterades fem regissörer, däribland John Huston, som skulle regissera olika delar av filmen. Val Guest fick efter ett tag, när man började förstå åt vilket håll det barkade, erbjudandet att filma och regissera sekvenser som skulle binda ihop de olika delarna – vilket han tackade nej till eftersom han förstod att det inte var möjligt. Om det inte säger något om kvaliteten på slutresultatet så vet jag inte vad som gör det.

Feldman förlorade snabbt kontrollen, vissa säger att han gjorde det i stort sett samma dag som själva filmningen började. De olika regissörerna och stjärnorna gjorde som de ville, och alla ville maximera sin del. Feldman fann sig ofta stående och regissera en tagning, varpå alla gjorde som de ville ändå. Till exempel sägs det att Peter Sellers, när han tackade ja till rollen som Evelyn Tremble/James Bond, var övertygad om att filmen skulle vara seriös – och blev förtvivlad när han insåg att så inte var fallet. Han ville, som många komiker vill en bit in i karriären, visa att han kunde spela en seriös roll, men fick inte det. Han anställde då en egen manusförfattare och försökte så långt han kunde spela sin del av filmen seriöst. Vissa menar att han anställde denne för att få bättre repliker än Orson Welles.

casino1967-2 — Här någonstans, ca sju minuter in i filmen, börjar man förstå att det kommer vara riktigt uselt. Denna sekvens är regisserad av John Huston. Det hjälper inte.

Jag tänker inte bry mig om att berätta om handlingen. Det är alltså egentligen David Niven som spelar en åldrande James Bond (ironiskt, eftersom det var Flemings personliga förstaval istället för Connery, här kan vi se hur otroligt fel han skulle vara i rollen), men snart döps alla agenter om till James Bond för att förvirra fienden. Känner ni inte igen detta från Casino Royale-filmen med Craig så beror det på att det här var Ben Hechts idé och har inget med Fleming att göra. Utöver det så är det helt omöjligt att hänga med i historien. Samtidigt som folk springer omkring, och det skjuts, saker går sönder, tusen lättklädda tjejer passerar på olika sätt (oftast utan motivering), så händer egentligen ingenting. James Bond visar sig ha en dotter….som han fått ihop med Mata Hari. Vi får se henne springa omkring och jaga något. Så här långt in i filmen sitter man nästan och halvgråter för att det är så uselt. Man bryr sig inte längre. Då dyker plötsligt Woody Allen upp framför en arkebuseringspatrull och Allen går in i någon sorts autopilot där han ad-libbar fram typiska one-liners, som i en Allen-film eller på scen, hade funkat, men här bara blir konstiga.

Budgeten sprack nästan omgående. Av Londons fyra stora studios hade man bokat tre stycken i flera veckor. Att man inte också hade den fjärde berodde på att andra produktionsbolag protesterade eftersom Casino Royale blockade all annan produktion. Flera stjärnor hade i sina kontrakt en fix summa för en bestämd inspelningstid, och att för varje dag som deras delar sköt över tid skulle de få höga bonusar. Detta var nästan legio. En av dessa var Deborah Kerr, som spelar M:s ”änka”. Hon var kontrakterad för tio dagars inspelning, och drog det över, skulle hon tjäna väldigt mycket mer. Hon var tvungen att stanna så länge att hon kunde bygga en ny swimmingpool till sin villa. Hon döpte poolen till ”Charles K Feldman memorial swimming pool”. En annan som fick vänta var Woody Allen. Woody Allen blev influgen till London för en liten roll som bara borde ha tagit någon eller några dagar att filma, men fick sitta på ett dyrt hotellrum och vänta medans hans inspelningar sköts upp. Varje morgon fick han veta att ”nej, inte idag heller” och i ren frustration skrev han manus till sin andra film Take the money and run på hotellrummet som ett sätt att fördriva dagarna. Han ska ha bestämt sig där och då att inte arbeta ihop med andra när han gör film, för att i möjligaste mån undvika det kaos han upplevde på den här produktionen. Allen ska fortfarande bli på dåligt humör om någon påminner honom om att han var med i den här filmen. Det sägs att han till och med lämnade inspelningen innan han var färdig, så frustrerad över att aldrig bli klar att han satte sig på första flyget tillbaka till New York, fortfarande i hans rollkläder.

På tal om att lämna inspelningen. Peter Sellers var en av världens mest kända komiker under 1960-talet, känd från radio, TV och film. Han kunde imitera, improvisera, göra fysisk humor så väl som anarkistisk crazy-humor, som här, innan Monty Python, fortfarande upplevdes som lite farlig på brittiska öarna. Han var dessutom gift med Britt Ekland, världsberömd fotomodell och allmän kändis i sin egen rätt (även om de vid inspelningen av Casino Royale hade påbörjat sin separation). Peter Sellers var en rockstjärna. Han var också en av de mest osäkra, instabila, excentriska och tjuriga människor man kunde ha oturen att arbeta med. Det krävdes en alldeles fantastisk regissör för att dra ur honom det man ville ha – en Stanley Kubrick eller Blake Edwards. Den oformliga massan som försökte klämma fram något vettigt ur Casino Royale-soppan funkade såklart inte. Sellers gjorde som han ville, och anlitade egen manusförfattare till sina delar, och insisterade på att vara trogen romanen (vilket han är ensam om faktiskt, det enda som finns kvar från romanen är just bitarna han är med i).

casino1967 — Ursula Andress är förstås fortfarande snygg. Det hjälper inte heller.

Problemen var flera – han och Orson Welles, som spelar Le Chiffre, absolut hatade varandra. Det finns flera versioner till varför, varav alla kan vara sanna: en version är att Drottning Elisabeth (som i skrivande stund fortfarande sitter på tronen som ni vet) har en syster vid namn Margareth, alltså prinsessan Margareth. Hon och Sellers kände varandra sen tidigare från olika sammanhang. Prinsessan behagade komma och hälsa på inspelningen – men gick rakt förbi Sellers och fram till Welles, som hon glatt hälsade på. Sellers ska ha blivit vansinnig. Han försvann från inspelningen och vägrade befinna sig i samma rum som Welles igen. Faktum är att scenerna i kasinot med de två mot varandra är inspelade var och en för sig med body doubles – de befann sig inte i samma rum även om det ser ut så.

En annan orsak till schismen kan ha varit att Welles insisterade på att hans karaktär skulle göra trolleritrick, i sin roll som Le Chiffre. Detta irriterade Sellers vansinnigt, vilket förmodligen fick Welles att insistera ännu mer. Man kan förstå irritationen – så mycket som jag ändå älskar Orson Welles så är de inslagen bara helt bisarra och tillför varken karaktären eller handlingen någonting.

Förmodligen är största orsaken till deras ömsesidiga hat ren egoism. Båda kände sig antagligen hotade av den andre, den hämmade, osäkre britten Sellers och den bullrige, geni-förklarade amerikanen Welles. En tredje version berättar nämligen att Sellers envisades med att alltid komma för sent till inspelningen, vilket Welles gjorde sig lustig över. Sellers blev förbannad och stormade ut. Återigen, det verkar finnas många olika förklaringar – de kan alla vara sanna, och kanske ingen av dem är det. Sellers fick en dag nog och försvann från inspelningen, utan att meddela någon. Det tog flera dagar innan man insåg att han inte hade för avsikt att komma tillbaka, vilket gör att man fick försöka pussla ihop hans återstående bitar utan honom. Vilket man inte lyckas med.

Man kan fortsätta med historier, men man blir nästan mest deprimerad när man inser vilken usel film detta är. Jag försökte se den första gången för något år sedan, men kom bara tjugo minuter in i den innan jag gav upp. När jag nu blev tvungen, inför det här Bond-projektet, att verkligen stålsätta mig och forcera mig genom den, kändes det som att tiden stod stilla. När man tror att filmen snart måste vara slut har det gått 35 minuter. Och filmen är 2 timmar och 11 minuters tradigt, fult elände där ingen, absolut ingen, fattar vad de gör. Om du tänker ”jag ska se alla Bond”, så lägg ner det projektet. Du måste nämligen ta dig igenom den här, och det är inte värt det. Den är dessutom ganska svår att få tag i, som tur är.

Det enda bra med den är musiken. Den är skriven av Burt Bacharach och spelas av Herb Alperts orkester, ledmotivet ”The look of love” sjungs av Dusty Springfield, så vi får ta och muntra upp oss med det tycker jag:

Blogg, bond, Recension

Goldfinger (1964)

29 januari, 2020 gubbeserfilm 2 kommentarer

Goldfinger

År: 1964
Svensk titel: Goldfinger

Huvudroller: Sean Connery, Gert Fröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee, Cec Linder, Lois Maxwell,

Regi: Guy Hamilton

Klassiskt Bond-moment: Goldfinger är den mest ikoniska Bond-filmen av dem alla, och är full av scener och bilder som blivit del av vår samtida pop-kultur. Tjejen som blir mördad med guldfärg. Laserstrålen mellan Sean Connerys ben. Oddjobs hatt. Namnet Pussy Galore. Det är också första filmen där Bond säger ”Martini. Shaken, not stirred”.

Q-mojäng: Från och med Goldfinger är Q och hans mojänger en större del av mytologin och här börjar börjar också kulten runt Bonds bilar. Här en Aston Martin DB5 utrustad med katapultstol och kulsprutor. En annan av mina favoriter som vi kan se i Qs labb är en parkeringsmätare med tårgas. Syfte, oklart.

Goldfinger är filmen som man ska ha sett – den toppar alla topplistor över Bondfilmer och sprängde alla sorters världsrekord i intäkter och biobesök när den kom 1964-den skapade en veritabel Bondfeber som spred sig världen över. Det känns lite som när man växte upp och det stod överallt att Citizen Kane var historiens bästa film, eller att Shawshank Redemption toppar IMDbs lista över bästa filmerna – vi vet alla att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Jag tänker inte påstå att Goldfinger är dålig på något sätt, men den bästa? Nej. Långt ifrån.

Vad som är tydligt är dock att den skiljer sig på många sätt från de två föregående Salzman/Broccoli-produktionerna. Om de två första Bond-filmerna var någorlunda rotade i en kalla kriget-realism så har James Bond nu totalt lämnat världen vi lever i för att bli en superhjälte som slåss mot superskurkar. Detta skifte i ton hade flera orsaker. Förmodligen hade det varit på gång ett tag, för duon Salzman/ Broccoli hade egentligen hela tiden haft olika uppfattningar om hur Bond skulle porträtteras på film, och Salzman hade nu börjat ledsna och gradvis avlägsnade sig från processen. Att man valde just Goldfinger som den tredje filmen berodde på de juridiska problemen man hade runt äganderätten av Åskbollen (som jag skrivit om i tidigare inlägg).

En annan orsak är man bytte regissör. De två första regisserades av Terence Young, och med framgångarna som följde dessa började ställa krav på att få en större bit av kakan i form av procent på intäkterna. Producentduon tyckte att han gapade efter för mycket och anställde Guy Hamilton istället. Hamilton fick en budget att leka med som var fyra gånger så stor som den man hade för Dr. No. och på toppen av detta är Goldfinger en av de mest fantasifulla historierna redan från början, en flytt från kalla krigets sovjetiska skurkar och till en superskurk som bara bryr sig om pengar, eller snarare guld – Auric Goldfinger, spelad av Gert Fröbe. Förmodligen den starkaste och bästa av alla Bond-skurkar genom tiderna. Handlingen är att Goldfinger köper upp så mycket guld han kan, och planerar sedan att placera en kärnvapenladdning i Fort Knox, där den amerikanska guldreserven finns, för att totalt förstöra den amerikanska ekonomin och dessutom ensam sitta på den enskilt största guldreserven i världen.

Man kan lätt föreställa sig att skurken Goldfinger (Auric kommer dessutom av det latinska namnet för guld) hittades på av Fleming för att beskriva hans törst efter guld, men som i många andra fall så tog han namnet efter en riktig person som han faktiskt hade träffat dessutom. Men den riktiga Goldfinger hette Arnö i förnamn, var arkitekt från Ungern och hade en förkärlek för att bygga stora byggnader i cement – han ritade hus som, om jag förstått saken rätt, var någon sorts motsvarighet till våra miljonprogram, stora cementbyggnader som man snabbt byggde upp efter kriget för att människor skulle ha någonstans att bo. Fleming gillade inte dessa byggnader, utan kallade dem omänskliga. Arnö Goldfinger var också ansvarig för att ha ritat det engelska kommunistpartiets högkvarter – förmodligen ytterligare en anledning för Fleming att hata honom. Den riktiga Goldfinger hotade med att stämma Fleming när romanen kom ut. Fleming svarade med att han kunde tänka sig att skicka med ett erratum (en instucken papperslapp i den redan tryckta boken där man förklarar ändringar) där namnet på skurken ändrades till Goldprick, alltså ”Guldkuk”. Det blev aldrig någon rättegång, man löste tvisten innan det gick så långt, Goldfinger fick procent på bokens intäkter och sex (6) exemplar av den. Vad han skulle med sex exemplar av boken till vet man inte.

GoldfingerErno — Den riktiga Goldfinger – inte så mycket guld.

Att jag tar upp det här är för att det egentligen verkar vara Fleming som har flest gemensamma karaktärsdrag av bokens Goldfinger, och inte den stackars arkitekten. Fleming samlade på spanska dubloner, ett gammalt guldmynt, han köpte en guldpläterad skrivmaskin, som han hade i sitt hus Goldeneye. Han hade en kulspetspenna med en spets av guld. Guld löper som ett tema genom hans Bond-produktion – fram till sista boken Man with the golden gun där Scaramanga har en guldpistol som skjuter guldkulor. Termen ”projicering” ligger inte helt avlägsen när man börjar analysera boken och filmen ”Goldfinger” i relation till upphovsmannen. Auric Goldfinger har i varje scen någon detalj med guld, för att inte tala om en av filmens mest berömda scener, där en tjej hittas mördad på ett hotellrum, helt täckt av guld. I filmen sägs det att hon dött på grund av att huden inte fått andas, och att det är en helt rimlig orsak till att en människa skulle avlida. Tydligen trodde man så till den grad på det själva, att när skådespelerskan Shirley Eaton skulle spela in just den scenen hade man en läkare närvarande hela tiden och kollade hennes kroppstemperatur konstant. Det har till och med cirkulerat ett envist rykte om att hon faktiskt dog när scenen spelades in, men allt är naturligtvis bara inbillning – det går inte att döda en människa på det här viset.

När vi nu ändå är inne på onaturliga dödsorsaker – kanske den NÄST mest berömda scenen från Goldfinger är när James Bond är fastspänd på en metallskiva och en laserstråle sakta kryper upp mot hans gren och hotar att dela honom mitt itu. Naturligtvis rör sig strålen extremt långsamt (man måste fråga sig, gång på gång, varför man gör allting så otroligt komplicerat?) och James Bond får desperat köpslå om sitt liv med en till en början ointresserad Goldfinger (”You expect me to talk?” ”No, Mr Bond, I expect you to DIE!”). Detta är första gången en laserstråle finns med på film, och detta är trots att det både i boken och manus är en sågklinga som hotar att utöka antalet 007-agenter genom delning. När scenen skulle spelas in tyckte man att det där med sågklingor var lite för klyschigt och hittade på något nytt och fräscht. Resultatet blev en av filmhistoriens mest berömda scener.

Trots att budgeten var fyra gånger högre än för Dr. No. var den ändå relativt låg. Man sköt hela filmen, i England på Pinewood studios. Hela segmentet där Bond är på ett lyxhotell i Miami, och möter Goldfinger för första gången, är alltså filmat i England (och under filmningen av dessa scener besöktes inspelningen av Ian Fleming – vilket skulle bli den sista gången han gjorde just detta, han dog precis innan premiären av Goldfinger). Den enda som faktiskt var i Miami var Cec Linder i rollen som Felix Leiter, och man filmade honom med body doubles och klippte in honom. Från början ville man också ha Orson Welles i rollen som Goldfinger, men eftersom han ville ha för mycket pengar valde man den relativt okände Gert Fröbe, en tysk skådespelare som gladeligen kom till England för att filma i en Bond-film. Det fanns dock ett problem – Fröbe kunde, i vanlig tysk anda, knappt ett ord engelska. Man förstod snabbt att man skulle behöva dubba honom och anlita återigen Michael Collins för att göra det. De flesta repliker säger han på tyska, några på engelska. Den enda gången man kan höra hans riktiga röst ska tydligen vara när han säger ”Choose your next witticism carefully Mr Bond, it may be your last!”. Hur som helst är han riktigt bra i rollen, även om jag som livslångt Welles-fan inte riktigt kan undgå att fundera på hur han skulle ha fungerat i rollen. Det är inte alls säkert att han hade varit bättre. Det sägs dessutom att Fröbe började krångla när han väl var kontrakterad och ville ha tio procent av filmens intäkter, en enorm siffra, som skulle ha gjort Welles billigare i slutändan.

Budgeten ställde också till med problem runt scenografin. Det är helt och hållet ett bevis på scenografen Ken Adams geni att allt är så snyggt som det är, för en stor orsak till Goldfingers framgångar kan man säkert tacka honom för. Varken han eller någon annan från teamet fick såklart besöka det riktiga Fort Knox, så man fick gissa hur det såg ut – och fick efter premiären höra från amerikanare hur otroligt verklighetstroget allting var, både exteriör och interiör. Modellen som Goldfinger visar för gangsterbossarna är idag modell inne i det riktiga Fort Knox.

Vad är det då egentligen som gör Goldfinger till den kanske ultimata Bond-filmen? Jag säger inte bästa, men det är utan tvekan den genom historien mest kända. Ja, det finns väl många orsaker till det, som jag känner att jag alltid skriver – men det är nog sant. Skiftet från realism till saga är en, men Bond-franchisen hade stigit kraftigt redan innan, de två tidigare filmerna hade krattat banan för den tredje. Det låg i tiden med agenthistorier, en trend som Bond själv startat och som man nu red på. Sen har vi skådespelarna – Gert Fröbe redan nämnd, Sean Connery såklart, de redan etablerade figurerna Lois Maxwell som Moneypenny, Bernard Lee som M, och Desmon Llewelyn gör sin andra insats som Q. Det är från och med den här filmen som Q och Bond startar sin berömda rivalitet. Regissör Hamilton tyckte scenen där Q förklarar tekniken för Bond var tråkig, så han instruerade Llewelyn att spela Q som att han avskyr James Bond och tycker att han är arrogant och slarvig – vilket gör hela deras relation så mycket mer intressant.

Honor Blackman i rollen som Pussy Galore förtjänar ett omnämnande. Det fanns en TV-serie i England i början på 1960-talet som hette The Avengers – en mycket märklig agentserie med massor av fantasifulla inslag som superskurkar, udda vapen, tuffa tjejer som kan karate och excentriska bossar….ummmm, känns det igen kanske? I vilket fall som helst – Honor Blackman var redan känd från TV-serien och var tvungen att säga upp sig därifrån för att kunna spela in Goldfinger. Hon hade alltså redan med sig en image av tuff, hårdför tjej när hon accepterade rollen som Goldfingers privata pilot. Man kan också tillägga att Emma Peel som också spelade i The Avengers sedan skulle bli Bond-brud i I hennes majestäts hemliga tjej, 1969. I Sverige visades endast två avsnitt av The Avengers, under titeln Två slår till, men man ställde in resten för att man tyckte serien var för våldsam. Är ni intresserade så kolla gärna upp The Avengers, för den är riktigt rolig. Dessutom kan man, när folk vid middagsbordet börjar prata om senaste Avengers, börja snacka om RIKTIGA Avengers och framstå som en riktig nörd.

Bond-avengers — Diana Rigg och Patrick McNee i The Avengers.

I manus finns också en riktig goding som aldrig kom med i den färdiga filmen. När Honor Blackman presenterar sig som Pussy Galore, var det meningen att Bond skulle svara ”I know you are, but what´s your name”. Det bedömdes som alltför vågat och repliken ändrades till den lite mer mesiga ”I must be dreaming”. Det kanske inte är så konstigt att repliken ändrades, men med dagens ögon är sexismen i Goldfinger verkligen på master-class level; idag är nog scenen där Bond mer eller mindre tvingar sig på Pussy Galore (som dessutom antyds vara lesbisk, inte för att det gör någon skillnad, men för en sextiotalspublik så blev det såklart mer laddat) svårast att svälja, scenen där Bond klappar massösen i rumpan och säger åt henne att gå iväg för att ”this is man´s talk” är så totalt omöjlig att tänka sig idag att den blir komisk. Nu ska det i vanlig ordning tilläggas att man inte ska döma gamla filmer efter dagens mentalitet, men jag tycker att sånt här är lite roligt att dra upp eftersom det gör filmen så anakronistisk. Daniel Craig klappar inga tjejer i rumpan, åtminstone inte när någon tittar.

Vi pratade om skådespelarensemblen, och då måste Mr Oddjob nämnas, eller som han hette, Harold Sakata. Han var en japansk-amerikansk tyngdlyftare och brottare som gjorde sin skådespelardebut i Goldfinger, och naturligtvis handplockad för sitt utseende. Han är verkligen en kub på två ben, men som man kan se i den avslutande fightscenen i Fort Knox, rör sig trots sin kroppshydda smidigt som en isprinsessa. Hans roll är verkligen ett exempel på när skrivande, idéer, regi och skådespelare blir en perfekt enhet. Han är förmodligen min favoritskurk av alla i Bond-serien – Sakata pratade dålig engelska, eller om det var för att han inte kunde säga repliker övertygande, så bestämde man att hans karaktär inte kunde prata, bara grymta, och att hans vapen var en hatt med stålbrätte. Och som sagt, slagsmålet mellan honom och Bond inuti Fort Knox är en klassiker både till koregrafi och scenografi. Sakata fick en ny karriär efter Goldfinger och kunde i många år efteråt leva på att åka omkring och uppträda som Harold ”Oddjob” Sakata. Trivia: Han medverkade också i en film som heter ”Djävulens blomma” med förlaga av Ian Fleming och regisserad av….(vänta)….Terence Young.

Man måste också nämna James Bonds bil, för det här är filmen där Bonds koppling till bilar började. Bond får en Aston Martin DB av Q, specialutrustad med skottsäker sköld i bak, snurrande nummerplåtar (som Broccoli insisterade på då han jämnt fick parkeringsböter), kulsprutor och, den mest kända attiraljen av dem alla, katapultstol. Produktionsteamet bad Aston Martin om en bil, men de sa nej, eftersom det skulle ha inneburit en enorm kostnad för dem. Vissa källor hävdar att producenterna var tvungna att köpa två exemplar av Aston Martin, men det verkar inte vara sant-det verkar snarare vara en av de absolut första exemplen av produktplacering, vilket innebär att företag skänker produkter för att de ska vara med i bild (Goldfinger har fler såna, konfirmerade, produktplaceringar-Rolex, Dom Perignon och Kentucky Fried Chicken). Man använde två bilar, en för att filma när Bond kör med den, och en som specialutrustades med alla extradetaljer. Det existerade alltså en sådan bil, med alla mojänger utom pinnarna som åker ut från hjulen och förstör däck. Aston Martin förstod snabbt att Goldfinger skulle bli en enorm succé, så man körde igång en reklamkampanj där man proklamerade ”The most famous car in the world”, och deras försäljning av modellen dubblerades efter premiären av filmen. Bond använde samma modell även i den efterföljande Åskbollen, men sen sågs inte Aston Martin DB-modellen till förrän Pierce Brosnan fick köra en i Goldeneye 1995. Roger Moore fick aldrig köra en som Bond….MEN, han fick köra en i både sin TV-serie Helgonet, och i filmen Cannonball Run (1981), där han gör en parodi på sin James Bond-figur. De två Aston Martin DB5 som producerades har ägts av samlare, men en av dem stals 1997 på en inhägnad flygplats och har varit försvunnen sedan dess.
Corgi Toys producerade en modell av bilen i samband med premiären med katapultstol och allt, och den var en storsäljare fram till 1970, men har utgivits med jämna mellanrum i samlarutgåvor sedan dess. Corgi Toys har haft samarbete med Bond-teamet sedan Goldfinger.

Goldfinger-corgi — Vad skulle man ha gjort med denna när man var sju år?

Avslutningsvis måste också tilläggas att ledmotivet Goldfinger som sjungs av Shirley Bassey är en av de bästa titelsångerna i hela den 25 filmer långa serien.

Recension: Filmen Goldfinger är en av de där filmerna som alla sätter högst upp på topp-listan över Bond-filmer, men det stämmer inte: det är inte den bästa filmen. Frågan är om den ens är den bästa av Connerys Bond-filmer, men det där går att diskutera i all oändlighet förstås. Vad den gör bra är att visa upp en fantasi i högt tempo, man har dragit upp alla reglage till elva och inte bekymrat sig så mycket om realismen-allt är större än livet självt, och det funkar alldeles utmärkt. Nu sitter också alla element i Bond-formeln: inledande actionscen, introvinjett, flirtande med Moneypenny, Qs trötta attityd och överdrivna leksaker, superskurken med den galna planen och en serieboksgangster som hejduk – nu finns alla pusselbitar och de har ramlat på plats. Connery gör en av sina allra bästa insatser som Bond och man ser att han har hittat sin roll och att han trivs. Bond-franchisen var på en stadigt uppåtgående kurva i popularitet och insikt i exakt hur galna deras infall kunde bli, och det betalar sig. Goldfinger var den snabbast inkomstbringande filmen i historien fram till dess och det fanns ingen ände i hur populär figuren var just då. Men det är också lite det som solkar horisonten – de som gillade den äldre, lite mer jordfaste, realistiske Bond fick istället en större-än-livet figur som kämpade mot en sagofigur. Man kan se det som djärvt fantasifullt, eller fantasier från en sjuåring – det beror på vad man själv föredrar. Så ett slutomdöme är att den hör till toppen i serien, men den är inte bäst. Den tillhör dock en av de filmer som man helt enkelt ska ha sett, inte bara som Bond-film betraktat, utan över huvud taget.

Blogg, gubbsvammel, Historik, Recension

From Russia with love (1963)

6 november, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

From Russia with love
Svensk titel: Agent 007 ser rött
År: 1963
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendariz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson

Klassiskt Bond-moment: Många. Kanske framförallt SPECTRE/ Sovjet- agenten Rosa Klebbs kniv-sko.

Q-Mojäng: I den här filmen gör Desmond Llewelyn sin debut som Q, och det finns egentligen bara en Q-gadget med-en resväska med olika saker gömda, bland annat tårgas och guldmynt. Bond har också en mobiltelefon i sin Bentley.

Intrikat historia där Spectre vill hämnas Dr. Nos död från förra filmen genom att använda sovjetiska agenter och en avkodningsmaskin för att gillra en fälla för James Bond. Storyn tar till ganska stor del plats i Istanbul och skurkarna är SPECTRE mer än ryssarna, eftersom producenterna var övertygad om att kalla kriget snart skulle vara över…

Filmen bygger på Ian Flemings bok ”From Russia, with love” (notera kommatecknet) som i Sverige heter ”Kamrat Mördare” och kom året innan boken ”Döden på Jamaica” som blev Dr. No. Anledningen till att man valde ”Kamrat Mördare” var att president John F. Kennedy i en intervju i tidningen Life sagt att hans favoritbok var just ”Kamrat Mördare”, och man försökte rida på den hypen. John F. Kennedy var fortfarande i livet och väldigt populär. Fleming och Kennedy träffades faktiskt en gång, och det mötet är ganska viktigt i Bond-historien.

Ian Fleming hade fortfarande vänner inom brittiska säkerhetstjänsten (han hade själv tjänstgjort där under kriget) och blev genom gemensamma bekanta inbjuden till en fest som senator John F. Kennedy höll på våren 1960, alltså ett halvår innan han valdes till president. De två pratade och Fleming nämnde att han hade skrivit ”några spion-romaner” varpå Kennedy snabbt blev intresserad. Han lovade att läsa dem vid tillfälle, och ganska snart efter skulle han i en intervju säga att han alltid hade en Bond-roman på nattduksbordet. Det fick Bond-böckerna att slå igenom på allvar i USA, och bäddade säkert för succén för filmerna. Fleming sa också en annan sak till Kennedy under deras samtal: Han hade tänkt ut ett sätt att bli av med Fidel Castro. Castro hade snabbt blivit en intensiv smärta i röven för amerikansk utrikespolitik och Kennedy började lyssna intresserat. ”Skägget”, började Fleming, ”Castros skägg är hemligheten. Ni måste få honom att raka av sig skägget, för utan det kommer han att se ut som vilken man som helst och därigenom förlora sin dragningskraft på folket. Sprid ut ett rykte om att skägg drar åt sig radioaktivitet, och därför är farligt och dessutom gör män sterila. Då kommer han att raka av sig skägget direkt och förlora sin makt”. Kennedy skrattade gott åt historien, men jag är inte så säker på att det var ett skämt. Fleming hade verkligen så här konstiga uppfattningar om en massa saker. Som Bond själv säger i den här filmen när han får höra SPECTREs plan: ”Must be a pretty sick collection of minds to dream up an idea like that.”

(Måste bara lägga till en sak till innan jag släpper Kennedy: Natten innan Kennedy blev skjuten såg hand ”From Russia with love” på privat visning i Vita Huset och Lee Harvey Oswald läste en Bond-bok innan han somnade).

I vilket fall som helst så var Kennedy en direkt orsak till valet av ”From Russia, with love” som andra film. Eftersom ”Dr. No” rullat på bra i biljettluckorna så hostade United Artists upp dubbla budgeten för uppföljaren – två miljoner dollar, varav Sean Connery fick sin kontrakterade summa på 56000 och dessutom hundra tusen i en bonus. Sean Connery var härmed en rik man.

De Bond-fixturer som vi idag räknar med, som inte introducerades i Dr. No, hamnar på plats här. Framförallt intro-sekvensen; jag påpekade felaktigt att den typiska introsekvensen var på plats redan i första filmen-så är inte fallet. Men här sätter man en inledande spänningssekvens först, sen introt med flickor i silhuett med de medverkandes namn projicerade på kropparna (förtext-filmen är gjord av Robert Brownjohn och inte Maurice Binder som man kan läsa på en del ställen, Binder var sur på producenterna, men skulle återvända efter Goldfinger), samtidigt som en särskilt skriven låt spelas. Denna ordning, tillsammans med sekvensen där Bond skjuter mot en kameraslutare, har varit standard i varje Bond-film sedan dess. Bond-låten i detta fall är ”From Russia with love” och i introt är den instrumental, Matt Monros version med sång strömmar ur en radio i själva filmen.

Produktionen blev svår, och väldigt mycket av den större budgeten åts upp av oförutsedda händelser. Filmen är inspelad i Pinewood studios hemma i England, i Istanbul, Turkiet, och den avslutande båtsekvensen i Skottland. De största problemen hade man i Istanbul, där många scener försvårades av att människor samlades och tittade på. Till exempel på tågstationen samlades 3500 människor som var nyfikna. När man skulle göra scenen med råttorna gick allting fel – först tog man tamråttor som man gjorde bruna med choklad. De vägrade röra sig utan samlades i en stor hög och slickade chokladen av varandra. Man anlitade då en råttfångare i Madrid som fångade 200 råttor. De vägrade också röra på sig ända tills någon (det sägs att det var Sean Connery själv) öppnade en dörr och alla råttorna flydde, och skapade kalabalik på inspelningen.

Det största och sorgligaste problemet orsakades av att Pedro Armendariz som spelade Kerim Bey var dödligt sjuk i cancer. Ibland kan man se uppgiften att han fick diagnosen medan de spelade in filmen, ibland att han tog jobbet för att försäkra sig om att hans blivande änka skulle ha en finansiell trygghet efter att han dött. Förmodligen det sista, men det blev huvudbry när de väl kom till Istanbul, för han var sjukare än någon hade trott, även han själv. Inspelningsschemat fick läggas om så att alla scener med Armendariz fick spelas in först, och i många scener användes en body double, enligt uppgift Terence Young själv. Till exempel i scenen i zigenarlägret ser man honom ofta med ryggen mot kameran. När Armendariz scener var färdiga lades han direkt in på sjukhus, och på något sätt hade han lyckats smuggla in en pistol. Han sköt sig själv på sjukhuset. En detalj för att lägga extra sorgekant på historien: Troligen var orsaken till hans cancer att han medverkat i filmen The Conqueror, Howard Hughes stora flopp från 1956 med John Wayne i huvudrollen. Filmen spelades in på en testplats för atombomber i Utah. 91 av 220 personer i filmproduktionen ådrog sig cancer.

Även i slutet av inspelningen när den långa båtjakten skulle spelas in blev det problem. Efter att ha försökt spela in på plats i Turkiet bestämde man sig för att flytta tillbaka till Storbrittanien och spela in vid kusten. Terence Young var med i en helikopter som skulle scouta efter lämplig inspelningsplats när den oerfarna piloten tappade kontrollen över helikoptern och man störtade i havet. Hela besättningen fastnade under vattnet och Young blev kvar i en luftbubbla inuti helikoptern i flera minuter innan han lyckades ta sig ur. Både han och fotografen som var med kravlade ur vattnet och fortsatte jobba samma dag. Alla överlevde och klarade sig utan större skador, men det blev dramatiskt och det hjälpte säkert inte moralen.

Det finns mycket att säga om kvinnorna i ”From russia with love”. Till exempel är det en av få Bond-filmer med en kvinnlig antagonist, här Rosa Klebb, spelad av Lotte Lenya. Lenya hade haft en lång karriär som skådespelerska innan den här rollen men skulle alltid bli ihågkommen som lesbisk Bond-skurk med kniv i skon. Daniela Bianchi var en italiensk Miss Universe-deltagare, hon spelar kvinnan som luras att vara lockbete åt Bond genom att låtsas vara rysk avhoppare, som dessutom ska lämna över en avkodningsmaskin till väst. Bianchi är ingen skådespelerska men passerar utan att göra bort sig. Hon sattes i hård språkträning för att lära sig engelska, men i slutändan dubbades hon ändå av en engelsk skådespelerska, precis samma grej som man gjorde med Ursula Andress i föregångaren. För att påminna oss om att det är en liten annan tidsålder vi pratar om kan vi tänka på att i scenen där Bond och Kardim Bey spionerar på ryssarna med ett teleskop i golvet, tog regissör Young in en body double åt Bianchi. Han gillade inte hennes ben och ville ha en tjej med snyggare…ganska illa om en Miss Universe-tvåas ben inte duger åt Bond! En annan lustig detalj är att en av tjejerna som slåss i zigenarlägret också hade varit med i Miss Universe, Alice Gur. Gur var från Israel och som det slumpade sig delade hon rum med Bianchi under tävlingen, 1960. Den andra zigenartjejen heter Martine Beswick och var också med i Thunderball (Åskbollen) några år senare.

Bianchi var med om en bilolycka i slutet av inspelningen. Hennes chaufför somnade bakom ratten och de körde av vägen. De klarade sig utan större skador, men Bianchi slog i ansiktet som svullnade upp och hon kunde inte filma på några veckor.

Apropå zigenarlägret och tjejfighten. Om vi lägger bort det problematiska (ur vår tids perspektiv) med hela upplägget, så är det ändå den svagaste delen i filmen. Tjejerna övade i flera veckor, med en stuntkoordinator, på slagsmålet och det ser ändå kasst ut. Det finns ett ögonblick där den ena tjejen ska försöka klösa (antar jag) den andra men hindras, och tjejen som blir attackerad stirrar på handen. Det ser helt overkligt ut. Så är det faktiskt i flera slagsmål i filmen – folk stirrar på helt fel saker. Det ser väldigt teatraliskt ut. Men för att återvända till zigenarlägret så förutom själva fighten så är lägret uppbyggt i Pinewood studios, och det syns – plast och strålkastare förstör stämningen. Med de extra pengarna man fått för den andra Bond-filmen så är de flesta utomhusscener också filmade utomhus, vilket var ovanligt för tiden, speciellt båt och biljakterna, därför känns detta extra plastigt. Att det sen antyds att Bond får båda tjejerna i slutet får vi väl ha överseende med antar jag…

Det slagsmål som funkar är mellan den blonde skurken Red Grant (Robert Shaw) och Bond på Orientexpressen. Det finns flera orsaker till att den funkar bra. Under hela filmen har det byggts upp en stämning runt Shaw, han säger till exempel endast något enstaka ord under hela filmen. Shaw är helt enkelt en suverän skådespelare också, som gör en av de bästa Bond-skurkarna någonsin. Sen är slagsmålet suveränt filmat med två statiska och en rörlig kamera, och just att använda en rörlig kamera i ett så trångt utrymme var unikt för tiden – idag är det vardagsmat, men det ger en känsla av att vara instängd tillsammans med kombattanterna. Tydligen så effektivt att svenska censuren klippte rätt hårt i scenen. Den svenska censuren har aldrig varit känd för att förstå filmkonsten speciellt väl…

Film and Television — Lotte Lenya och Robert Shaw. Lenya var gift med Kurt Weill, kompositören

Sen har vi förstås alla de andra skurkarna – Rosa Klebb som redan nämnts, Vladek Sheybal som schackgeniet Kronsteen, och så första gången vi får se Ernst Stavro Blofeld, här endast kallad Nr. 1, eftersom han är uber-boss för SPECTRE. Vi får dock förstås aldrig se hans ansikte….(han spelas av Anthony Dawson). Vad gäller skurkar får vi leta länge i Bond-världen innan vi hittar en bättre ensemble.

I Flemings böcker kör Bond nästan alltid en Bentley, men det här är enda filmen där han kör en sån. Anledningen är att Bentley produktplacerade sin bil i filmen. Den bedömdes dock vara totalt osexig, och i fortsättningen har han häftigare bilar. Helt rätt….I början av filmen, när han hånglar med Sylvia Tench som också raggar på Bond i första filmen, blir han avbruten för att det ringer….från bilen. Sylvia Tench-karaktären var planerad att vara Bonds ständiga älskarinna, eller typ KK, men idén verkar ha övergivits efter den här filmen.

From-Russia-With-Love-095 — ”Nej, jag lovar, det är jobbet”

From Russia with love är en av de bästa Bond-filmerna – den har tempo, spänning, minnesvärda karaktärer och den förlitar sig inte på en massa uppfinningar och trick. Den blev också en fantastisk succé, som gick direkt upp på biotoppen världen över, framförallt hemma i Storbrittannien och USA, och säkrade framtiden för franchisen. En stor del av den succén ska vi tacka klipparen Peter Grant för, som ser till att ge filmen ett jämnt tempo, och det ska också ha varit hans idé att sätta scenen där Bond blir dödad först, och sen ta introt. Det kastar tittaren direkt in i spänningen.

Det finns en sak jag undrar över varje gång jag ser den här filmen – det finns en scen där Bond och Bey siktar med ett gevär mot en enorm reklamskylt för filmen ”Call me Bwana”, där Anita Ekbergs ansikte fyller nästan hela skylten. Ur munnen öppnas en dörr och skurkar kliver ut. Bond skjuter en av dem och säger sen ”She should have kept her mouth shut”. Att filmen producerades av EON Productions och Broccoli ville trycka in lite gratisreklam är klart, men det känns som att det Bond säger är ett internt skämt. Jag har aldrig sett någon förklaring till det. Kan det vara så att hon redan vid den här tiden var helt prillig och alla ville att hon skulle hålla klaffen? Typ som man tänker om man hört hennes sommarprat? Kanske.

Blogg, gubbsvammel, Historik, Recension

Dr. No (1962)

30 oktober, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Dr. No
Svensk titel: Agent 007….med rätt att döda
Japansk originaltitel (i översättning): We dont want no doctors!
Koreansk originaltitel (i översättning): 007 Murder number!
År: 1962
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, John Kitzmiller, Lois Maxwell, Peter Burton,

Klassiskt Bond-moment: Definitivt när Ursula Andress som Honey Ryder kliver upp ur vattnet iklädd bikini. Den bilden hängde på pojkrumsväggar i årtioenden efteråt. Men också scenen där Sean Connery för första gången säger den klassiska repliken ”Bond….James Bond”, framför ett spelbord och iklädd frack, är förmodligen den bästa leveransen av den repliken någonsin.

Bästa Q-mojäng: Det finns inte så många med här, men geiger-mätaren var förmodligen den mest high-tech pryl man kunde tänka sig. Den har sedan blivit stapelvara i science fiction (och i verkligheten). Pennan med cyanidkapsel är lite cool också, men den kommer inte från Q.

Bond-serien kunde knappast ha börjat bättre, med tanke på förutsättningarna. Första filmen är verkligen en stabil start, och det är imponerande hur många ingredienser som vi räknar med ska höra till en Bondfilm som redan är på plats – Bond som skjuter mot kameran i början, Bond-temat (som skrevs av Monty Norman och inte John Barry som verkar vara den allmänna uppfattningen), repliken ”Bond….James Bond”, vinjetten med nakna damer i silhuett som flyger förbi medans filmen presenteras….och så vidare. Och så Sean Connery förstås.

saltzmanfleming — Ian Fleming och Harry Saltzman

Jag har redan varit inne lite på hur produktionen startade, men i korthet så hade Harry Saltzman option på rättigheterna till Flemings böcker men hade inga planer på att använda den, Albert Broccoli ville köpa dem, men istället bestämde de sig för att slå sig ihop och skapade produktionsbolaget EON. Ni som kan er Ian Fleming vet att Dr No inte är den första boken om James Bond, utan den sjätte. Man ville egentligen först filma Thunderball, den åttonde, men som jag skrev om tidigare hade det redan hade blivit trubbel runt rättigheterna för Thunderball – Kevin McClory hade dragit Broccoli till domstol över dessa. ”Casino Royale”, som är den första boken, hade Fleming redan sålt rättigheterna för. Man valde därför Dr. No, eller ”Döden på Jamaica”, som den heter i svensk utgåva. Man ska ha valt den därför att storyn är ganska rak, skulle innebära få inspelningsplatser och för att den skulle tjäna som en bra introduktion till karaktären James Bond. De hade också lite ”tur”, problem med raketuppskjutningar på Cape Canaveral och ovanligt starka radiovågor runt Kuba gjorde att bokens story om missiler som kidnappas i luften plötsligt blev lite mer trovärdig. Dessa saker påverkade inte valet av bok att filmatisera, det var bara ren tillfällighet att de var aktuella nyheter då. Idag är det bara helt onödigt vetande eftersom båda händelserna hade naturliga orsaker och inte ledde till något mer.

Man hade ett avtal, och början på ett manus, och så började man leta pengar i USA. Det gick dåligt. Ingen studio ville finansiera projektet. ”För brittiskt”, ”för fokuserat på sex” sades det. Till slut fick man United Artists att satsa på projektet, men man fick bara en miljon dollar, vilket även vid den här tiden inte var så mycket, vilket också syns i filmen. Lite av känslan går förlorad när man ser Sean Connery sitta och skumpa i en bil i en studio med en film av en väg uppblåst bakom honom. Berömd är också guldfiskarna – Dr. No bor djupt under vattnet och man ska kunna se undervattenslivet runt honom. Detta försökte man uppnå genom att köpa in osedd arkivfilm av fiskar. Problemet var att det var guldfiskar som såg pyttesmå ut. Man blev tvungen att förstora filmen, och lägga till repliken att glaset agerade som förstoringsglas. Det finns många billiga detaljer i filmen om man tittar noga, vilket är en skarp kontrast till det högbudget-monster Bond snabbt blev.

Det finns två män som förmodligen på egen hand såg till att James Bond skulle leva vidare och bli en global succé. Först Terence Young, regissören, som såg till att föra in humor i Ian Flemings ganska mörka, humorlösa böcker. Han fick också till ett tempo som gör att filmen hela tiden rör sig framåt och håller intresset uppe. Hade man filmat den rasistiske, homofobe, sexistiske tråkmånsen rakt av från böckerna, hade nog det här blivit den enda filmen i serien.

Den andre mannen är förstås Sean Connery, som ser till att huvudpersonen är en man av kött och blod och som gör Bond trovärdig mitt i den osannolika storyn. Men naturligtvis var vägen till valet av Connery krokig.

Av alla personer som ska ha tillfrågats om huvudrollen är Cary Grant den mest uppseendeväckande. Det är lite svårt att tänka sig idag – det hade helt avgjort blivit en helt annan film med den leende, hygglige Grant. Historien går att han inte var helt ointresserad, men att han bara kunde tänka sig göra en film, vilket inte alls passade Saltzmans och Broccolis planer. Enligt Broccoli frågade man redan här Roger Moore, men ansåg att han var lite för ung och ”a shade too pretty”. Moore själv påstår att han aldrig blev tillfrågad, men det är ju möjligt att man åtminstone funderade på honom redan 1962 men aldrig kom så långt att fråga honom personligen. Att Broccoli senare ansåg att Moore var för ”söt/snygg” är rätt intressant – man ville alltså ha någon som inte var för tvålfager, snarare mer grovhuggen, manligare, som kunde utstråla mer sex. Min teori till varför Roger Moore inte fick giget är mycket mer prosaisk – hans TV-serie ”The Saint”, eller ”Helgonet” i Sverige, hade premiär på TV dagen innan Dr. No hade premiär på bio. Han var förmodligen redan uppbunden av andra åtaganden.

Ian Fleming själv hade försökt hålla sig utanför processen men kunde ändå inte låta bli att låta det bli känt att han hade ögonen på skådespelaren Richard Todd. Todd blev det inte heller.

Den 30-årige skotten Sean Connery klev in på Saltzmans/Broccolis kontor en dag och sa att han ville provfilma för rollen. Han såg ovårdad ut och hade skrynkliga, billiga kläder, men gjorde en bra provspelning. När han sedan gick mot sin bil tittade producenterna på honom genom fönstret och såg hur välbyggd och atletisk Connery var-före detta kroppsbyggare och fotbollsspelare, bredaxlad och lång. Kunde de bara få honom att se naturlig ut i en frack eller kostym så skulle saken vara biff.

En annan version av hur Connery fick rollen var att Broccoli såg filmen ”Darby O´Gill och småfolket” från 1959, en av Connerys första roller. I filmen utbryter ett slagsmål, och Broccoli blev tagen av hur kraftfull Connery såg ut. Han ska ha sett filmen igen tillsammans med sin fru för att hon skulle konfirmera att Connery hade sex appeal. Sånt man måste göra tydligen som filmproducent….

Problemet var bara att man hade startat en tävling för att hitta Bond, lite grann som man gjorde för att hitta Scarlett O´Hara när Irving Selznick skulle producera ”Borta med vinden”. Man hittade sex finalister, bestämde sig för en idag bortglömd modell vid namn Peter Anthony, men upptäckte snabbt att han var helt hopplös framför kameran. Vilket var tur, eftersom man i praktiken redan hade bestämt sig för Sean Connery. Connery skrev på för fem filmer, och det första som hände var att regissör Terence Young lät sy upp en frack åt honom som han skulle äta, gå och sova i, bokstavligt talat, för att bli bekväm i den. Han tog också med Connery på de finare ställena i London, lät honom träffa innefolket, gå på casino. Han skulle bli ”cool”.
Det finns också ett välspritt rykte att Connery har tupé i de första filmerna eftersom han snabbt började bli tunnhårig. I ”Dr. No” har han inte det, den började han med i tredje Bond-filmen, tvingad därtill av producenterna.

Fleming gillade inte valet av Connery – alls. Han avskydde det till och med, han tyckte Connery var raka motsatsen till hur han tänkt sig Bond. Connery kom från Skottland, hans föräldrar var städare och fabriksarbetare, respektive. Genuin arbetarklass med andra ord. Fleming gillade enligt uppgift inte filmen Dr. No ”Dreadful. Simply dreadful”, ska han ha sagt, men han måste uppenbarligen ha ändrat åsikt om Connery, eftersom han direkt efter första filmen skrev i ”On her majestys secret service” att hans föräldrar härstammade från Skottland, vilket legitimerar valet av Connery. Det finns en pikant detalj till detta – han skrev till att Bonds flickvän är Theresa Vicenzo, och beskrev henne efter Ursula Andress. När man sedan filmade ”On her majestys secret service” spelades de två karaktärerna av George Lazenby och Diana Rigg, som inte alls ser ut som sina förlagor. Plot twist!

Man behövde en kvinnlig motspelare också, i rollen som Honey Ryder. Första-valet där var Julie Christie, en ung skådespelerska som precis hade slagit igenom och tillhörde innefolket i London. Hon skulle med åren bli en framgångsrik skådespelerska med många tunga roller, men i diskussionerna till första Bond-filmen avfärdades hon snabbt med argumentet ”inte tillräckligt bystig”. Anita Ekberg ska ha diskuterats, men hur långt det gick vet man inte. Med bara två veckor kvar innan filmningen skulle starta hade man fortfarande inte någon Honey Ryder. Albert Broccoli ville ha ett nytt ansikte, någon som skulle vara snygg uppenbarligen, och som inte var alltför dyr. Enligt legenden, och sånt här ska man ta med en nypa salt, så såg någon i teamet ett foto av Ursula Andress i en genomblöt t-shirt, och bestämde sig där och då för att det skulle vara hon. Bilden ska ha varit från en wet t-shirt tävling, men eftersom ingen någonsin lyckats leta fram fotografiet eller verifiera att Ursula Andress någonsin varit med i en sådan tävling så är det nog en skröna. Låter som en publicitetsgrej, if you ask me…. Sant är iallafall att hon snabbt kontrakterades, skickades till Jamaica utan att egentligen veta speciellt mycket om filmen eller träffa någon från teamet. När hon väl träffade teamet måste de ha upptäckt hennes kraftiga österrikiska accent – tänk Arnold Schwarzenegger. Hon dubbades i filmen (av Nikki van der Zyl, som skulle bli Andress röst i ytterligare fyra av hennes filmer, däribland parodifilmen Casino Royale), både sång och tal. Hon kroppsmålades dessutom så hon skulle bli mörkare och se ut som en kvinna från Jamaica – det gör hon ju förstås inte alls. Valet av Andress är ändå ett lyckokast som säkert bidragit till filmens succé – hon är inte bara snygg och sexig, hon visar personlighet och lyckas agera framför kameranm trots sin ovana. Så pass mycket att hon faktiskt fick en Golden Globe som Årets Nykomling efter att filmen hade premiär i USA och sedan hade en lång filmkarriär på egen hand. Det ser ut som att hon är naken i scenen där de spolar av radioaktiv strålning på Bond och Ryder på Dr. Nos ö, men sorry, hon har en hudfärgad kroppsstrumpa. När jag såg filmen nyligen så tänkte jag, hoppsan, det var vågat för en amerikansk-producerad film från 1962, men nej, riktigt så vågat var det alltså inte. Men apropå det, så berättar Lois Maxwell (Moneypenny) om Andress på wrap-partyt – ”At the party, she danced with all the crew and she was the first grown woman I had ever known who didn’t wear a bra. As she danced, those wonderful breasts were just swaying. I remember thinking how marvellous it must be to be that uninhibited and I wanted to throw my bra off, but I didn’t have the courage.” .

Och apropå Maxwell, hon skulle stanna som Moneypenny i fjorton filmer, trots att hon egentligen från början hade fått rollen som Sylvia Trench, men skådespelerskan som castats som Moneypenny och hon fick byta roller. En gissning är att Maxwell kanske var för gammal, eller helt enkelt för att man såg potentialen. Maxwell som Moneypenny är en favorit i de tidiga Bond, hon tillför alltid en stund komisk lättnad som filmerna ofta behöver. Bernard Lee fick rollen som M, och behöll den i tio filmer framåt.

sean-connery-james-bond-airgun — Publicitetsfoto. Notera pistolen-det är inte en Walter PPK. Connery glömde pistolen och de fick låna en luftpistol av fotografen.

Hur Q kom till är intressant. I filmen Dr. No finns ingen person vid namn ”Q”, däremot kommer Major Boothroyd och ger Bond hans nya handvapen, en Walter PPK (märker ni hur precis ALLT hamnar på plats redan i första filmen?). Det var nämligen en läsare som skrev till Fleming och undrade varför Bond använde en Beretta – borde inte Walter PPK vara bättre? Så först i boken ”Dr. No”, som sagt den sjätte boken i serien, byter Bond till sin klassiska Walter – ett vapen som de flesta vapenexperter brukar säga är lika kraftfull som en ärtpistol. Q spelar här av Peter Burton, men ersätts nästa film av Desmond Llewelyn, som sen skulle spela Q för en lång tid framöver. Namnet ”Q” får karaktären inte förrän i Goldfinger: Q för ”Quartermaster”. Det fanns en sådan man på riktigt inom MI6, och hans uppfinningar kallades för ”Q-devices”, även om de knappast är lika fantasifulla som de som brukar figurera i filmerna.

LeeasManchu — Christopher Lee när han spelar Fu Manchu

Kvar var skurken, Dr. No himself. I boken är han av asiatiskt ursprung, men någon asiatisk skådespelare fanns nog aldrig med i diskussionerna. Fleming frågade på eget initativ sin vän Noel Coward, men denne svarade på sitt karaktäristiska manér: ”No!No!No!”. Fleming föreslog därpå Christopher Lee, som av en händelse är kusin till Fleming, men det blev det inte heller av. Dr. No är starkt inspirerad av den litterära figuren Fu Manchu, som lustigt nog skulle spelas av just Lee ett flertal gånger. Lee skulle förstås till slut spela Bond-skurk, men inte förrän som Scaramanga i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Max von Sydow tillfrågades men tackade nej – och blev sen ledare för SPECTRE i inofficiella Bond-filmen ”Never say never again”. Valet föll till slut på Joseph Wiseman, som fungerar helt okej i rollen, men fick sminkas runt ögonen för att se mer asiatisk ut, men som ser mest vanställd ut (jaja, vilket han är också, men inte runt ögonen).

Wisemandrno — Ytterligare en viting som spelar asiat – Joseph Wiseman som Doktorn själv.

Några ord om musiken – som redan sagt så var det Monty Norman som skrev Bond-temat, och han gjorde det inte ens för Bond: han snodde en låt från en musikal han hade jobbat på men som lagts ner innan premiären, och John Barry arrangerade om den.

Okej, så då har vi kommit fram till själva filmen då – hur är den? Jo, den är riktigt bra faktiskt – jag skulle till och med vilja säga att den är en film som man ska ha sett. En rakfram historia om en kriminell organisation vid namn SPECTRE som har resurser att agera världen över och har galet stora planer – men filmen börjar med att Storbritanniens utsända på Jamaica mördas och Bond skickas dit för att undersöka. Redan på flygplatsen försöker SPECTRE röja honom ur vägen. Här träffar han också för första gången Felix Leiter, CIA-agent och ytterligare en konstant i Bond-universumet. Leiter finns dock inte med i boken. Spåren leder till slut till en ö som de lokala invånarna vägrar åka till eftersom de tror att det bor ett eldsprutande monster där (ehum). Filmen är rappt berättad, spännande och den har en Bond som är mer människa av kött och blod än superhjälte. Han erkänner till och med att han är nervös och rädd, för Honey Ryder. Sånt har vi inte sett hos Bond förrän i våra dagar, med den ”moderna” Bond i form av Daniel Craig. Själv är jag väldigt förtjust i just Connery och Craig som Bond – de två ger en realism och en känsla av fötterna på marken, som jag inte tror någon annan Bond har. Det dröjer innan vi får se Bond i bild, och uppbyggnaden innan han för första gången säger sitt ”Bond…James Bond” är mästerlig. Det lite mindre formatet på Bonds uppfinningar och vapen gör också att det känns lite mer trovärdigt, även om inget egentligen är trovärdigt med storyn. Filmens största problem är budgeten som ibland gör att man tvingas skarva, framförallt med scenerier – men å andra sidan så är Dr. Nos kärnkraftverk på slutet ett scenbygge som skulle influera andra filmskapare för lång tid framöver – inte minst Stanley Kubrick, som anställde scenografen Ken Adams till att göra Dr. Strangelove året därpå (tydligen populärt med doktorer i filmtitlar vid den här tiden, 1965 kom dessutom Dr. Zhivago…)

Att se första Bond-filmen är lite som att komma in i ett mysigt rum där man vet var allting finns, och där det luktar lite instängd gillestuga med träfaner och heltäckningsmatta – det är mysigt och varmt och man känner igen sig, men det luktar lite billigt här och där och man ska nog inte titta för noggrant i skarvarna. Men nu är allting på plats, scenen är satt, det är bara att åka….

Blogg, gubbsvammel

We meet again, Mr Bond

23 oktober, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Med tanke på att Ian Fleming släppte sin första bok om James Bond 1953, och den första filmen kom redan 1961, så kan man nog med visst fog säga att varje levande person i västvärlden har någon relation till den brittiske agenten. “Relationen” varierar säkert från en axelryckning till fanatism (visste du att Johan Glans gjorde sitt första framträdande i ”Kvitt eller dubbelt” 1989 och att specialintresset var ”James Bond?” Det här klippet är allt som finns att hitta just nu) och allt däremellan, men man kan ganska säkert säga att alla känner till honom och varumärket 007 med allt som hör till är ett av världens starkaste. Jag vet trots det också ganska många som använder begreppet “tråkig” om Bond, men då kan de nog ha sett fel filmer, för just ordet “tråkig” stämmer sällan in, i mitt tycke. Det händer alltid saker i Bond-filmer. Jag förstår snarare de som kritiserar Bond för att vara reaktionär och sexistisk, än just “tråkig”. Men okej, smaken är som baken. Jag har iallafall tillsammans med min familj sett igenom alla Bond-filmer – det som varit intressant har varit att sonen, 16-årig kille som sällan orkar titta på film tillsammans med oss, suttit igenom alla dessa med samma behållning som oss vuxna – även de äldre med Sean Connery. Så visst kan Bond fortfarande engagera. Då en ny Bond-film ska vara på gång, förmodligen släpps den första halvan 2020, så ska vi nu starta en ny serie på Gubben – Bond-onsdag! Vi går igenom VARJE Bond-film, från Dr. No till Skyfall. Se gärna filmerna tillsammans med mig, eller oss. De finns billigt och de flesta av dem är värda femtiolappen de kostar. Eller köp en snygg box, vettja.

I den här första upplagan av Bond-onsdag så kommer jag snabbt gå igenom Bonds historia, från litterär figur till filmhjälte. Faktum är att om man är intresserad av personen Ian Fleming finns det hur mycket material som helst på nätet, så det är inte svårt att hitta. Det som är intressant i relation till James Bond är att han var känd för sitt kvinnotycke, speciellt när han studerade på universitetet. Han studerade språk och fick genom dessa kunskaper jobb som reporter för Reuters där han bland annat bevakade en spionrättegång i Moskva.

Fleming fick genom att känna rätt personer och halka på rätt bananskal i livet utmärkelsen kommendörkapten, precis som James Bond. Fleming tjänstgjorde inom säkerhetstjänsten under andra världskriget men aldrig i fält, han satt på kontor och var administratör och planerade aktioner. Han ska dock ha varit behjälplig i amerikanska OSSs aktioner och hjälpt till att forma deras verksamhet.

Efter kriget semestrar han på somrarna på Jamaica (!), i sitt hus Goldeneye (!!). Dessa två fakta är väl båda två guldkorn för varje Bond-fan.

Och det är på Jamaica han börjar fila på idén om en bok om en hemlig agent. Namnet tar han från en bok om ornitologi, skriven av James Bond. Hela idén bakom karaktären är att agenten ska vara en riktigt tråkig typ som blir inslängd i coola, stora affärer. Namnet James Bond var det tråkigaste namnet han kunde tänka sig. Om vi går händelserna lite i förväg så var han också starkt emot att den hunkiga Sean Connery skulle spela huvudrollen när Bond skulle filmatiseras. Fleming tyckte att han var “tvärt emot” allt som han tänkt sig att Bond skulle vara. Connery var inte alls okänd när han kom på tal som Bond, han hade redan rykte som en wild boy, en hunk, en sexsymbol-atletisk, välbyggd, men – och i Storbrittanien är det här ett stort men, han hade starka vibbar av arbetarklass, och kom dessutom från Skottland. Att Bond hade sina rötter i Skottland var något som Fleming skrev till senare, just på grund av att Bond på film hade en skotsk dialekt. Bond skulle inte få en bokstavlig tolkning förrän Timothy Daltons filmer, då han gick in för att spela Bond som han var skriven – allvarlig, fåordig och seriös. Det gick inte så bra.

Med tanke på att Fleming såg sin agent som en riktigt tråkig typ, är det lite lustigt att han också modellerade Bond efter sig själv i hög grad – samma golfhandikapp, tycker om samma drinkar och champagne-märken, spelare – och till viss del samma yrke. Han tänkte sig också att Bond skulle se ut som en idag rätt bortglömd sångare vid namn Hoagy Carmichael. Carmichael är lustigt nog inte helt olik Fleming själv, han är däremot inte lik Sean Connery på en fläck. Vad man kan säga är att han ser extremt brittisk ut, om man får uttala sig på det sättet. Man ska gräva där man står såklart, så det är väl inte så konstigt. Namnet på Bonds ärkeskurk, Blofeld, tog han från en man han studerade tillsammans med, eller så går teorierna iallafall. Det fanns en man vid namn Blofeld på samma college som Fleming. På tal om att ge karaktärer sina egna egenskaper: i böckerna anges Blofelds födelsedatum till 28 maj 1908, alltså samma datum som Fleming själv. Han anger aldrig Bonds födelsedatum, men vissa säger att det ska vara 11 september 1920-vilket gör att litterära Bond fyller hundra bast nästa år!

Fleming tyckte tidigt att böckerna lämpade sig väl för film-mediet och propagerade själv för att de skulle filmas. Faktum är att Casino Royale filmades för amerikansk TV redan 1954, med amerikanen (!) Barry Nelson som Bond och Peter Lorre som Chiffre är inte ointressant, men väldigt mycket fick klippas för att få ner historien till en timme. Fleming fick tusen dollar för rättigheterna, och vad det verkar, blodad tand. Du kan se den ALLRA första Bond här nere. Kvaliteten är hyfsad, men förvänta dig inte HD. Den har trots allt 65 år på nacken och förmågan att bevara TV på den tiden var inte tipp-topp.

Det är nu det blir lite rörigt, men, om man vill se Bond-filmerna i ordning, så är det inte oviktigt, det som följer. 1958 går Ian Fleming till en man vid namn Kevin McClory, en irländare som hade blivit en riktig bigshot inom filmbranschen. Han var något av en äventyrare och playboy också och var bland annat känd för att ha ihop det med Elisabeth Taylor. Fleming vill att McClory ska producera en Bond-film, och McClory menar att figuren James Bond kommer att funka på film, men han gillade inte någon av böckerna. Han och hans kollegor jobbar under en längre tid fram ett manus som de kallar “Longitude 78 West”, som senare ska bli Thunderball, alltså Åskbollen på svenska. Innan de kommer längre har Fleming av någon anledning ledsnat på McClory och knuffar ut honom i kylan, gör en bok av manuset och släpper den innan det blir någon film. McClory blir förbannad och stämmer Fleming i en rättsprocess som McClory vinner. Det är därför, bland annat, som Sceptre och Blofeld är med i nästan varje Bond-film i början, men sen inte nämns alls under lång tid – EON Productions som gör alla Bond-filmer fick inte använda något av namnen eftersom de inte ägde rättigheterna.

Innan Bond hamnade på stora duken hade det gjorts både radio och serier i dagspressen om hans äventyr, så att det skulle bli film inom en nära framtid kan inte ha förvånat någon. Albert R. Broccoli och Irving Allen jobbade på det lilla filmföretaget Warwick films och Broccoli var sugen på att göra film av Bond-böckerna, men hans kompanjon Allen var ointresserad. En man vid namn Harry Saltzman köpte 1961 option på Flemings böcker (förutom Casino Royale), och Broccoli parade då ihop sig med Saltzman och de bildade företaget EON productions. De hade alltså rättigheterna, men inget amerikansk bolag ville finansiera eftersom de tyckte att Bond var alltför brittisk, och de trodde att allt sex skulle bli för kontroversiellt för en amerikansk publik. Till slut nappade United Artists, de köpte rättigheterna för sju filmer, men pyntade bara upp en miljon dollar för den första. Resten är historia, så att säga…

Vilken är din favorit i rollen som Bond? Jag ska avslöja min lista under resans gång.

Häng med mig och kolla igenom Bond-filmerna igen….snart tar vi oss an Dr. No…

Blogg, gubbsvammel

Cobra Kai, säsong 1-2

9 juli, 2019 gubbeserfilm 1 kommentar

Cobra Kai, webbaserad TV-serie, två säsonger, 2018-19

Huvudroller: Ralph Macchio, William Zabka, Courtney Henggeler, Xolo Mariduena, Tanner Buchanan, Mary Mouser, Martin Kove

Vi (jag och min familj alltså), såg klart säsong två av Cobra Kai igår och eftersom vi blev så frustrerade över att inte direkt kunna se fortsättningen (hej Breaking Bad splittrad sista säsong och vänta-två-år-på-GoT känslan igen, vi hade inte saknat dig!), så kände jag att jag behövde skriva lite om serien.

cobrakaifaceoff

Det förvånar mig att det inte pratas mer om Cobra Kai, men en stor anledning till detta är väl antagligen att det är Youtube som ligger bakom, en betaltjänst som säkert många inte har. Jag kan faktiskt inte nämna något annat jag vet de ligger bakom, så att prenumerera enbart för att se en serie är säkert något de flesta tackar nej till. Det är synd. Cobra Kai är smart och påkostad och borde ses av flera.

För er som inte vet det, Cobra Kai tar vid där de tre ursprungliga Karate Kid-filmerna slutar, fast trettio år senare. Daniel LaRusso (Ralph Macchio) är en förmögen bilhandlare som säljer tyska lyxbilar, och han lever fortfarande på ryktet efter hans vinst i All Valley Under 18 Karate Tournament, där han vann i finalen mot Johnny Lawrence (William Zabka). Johnny lever på dagjobb, från hand till mun, är smått alkoholiserad och lever också han i skuggan av turneringen trettio år tidigare. En dag får han nog och startar upp sin gamla dojo Cobra Kai igen, med samma inställning som han blev lärd av den psykopatiske Kreese från originalfilmerna. LaRusso å andra sidan längtar tillbaka till sin karateträning han också, men saknar sin mentor och fadersfigur Miyagi, som dött för länge sen. Han försöker leva sitt liv efter det Miyagi lärt honom, men famlar ständigt. Okej, om det där inte betydde någonting för dig så har du förmodligen inte sett Karate Kid-filmerna och då ska du se dem först. Allvarligt talat, det räcker med den första.

Det finns så mycket att gilla med Cobra Kai. Den är så smart gjord. Det är uppenbart att manusförfattarna älskar grundmaterialet. Till exempel åttiotalskänslan-de har lyckats få med så mycket åttiotal, UTAN att det blir parodi med axelvaddar och pastellfärger. Musiken är förstås nästan uteslutande åttiotal, men fightscenerna (vilka det finns många av) är rent åttiotal-det är som att MMA/UFC aldrig hänt, ingen drar guard eller är skolad boxare, det är ren fightkoreografi från the good old days. För oss som är uppväxta på den typen av filmer är det så snyggt. Önskar bara att det var fler av skådespelarna som hade tränat någon typ av kampsport innan, väldigt ofta lyckas de inte maskera okunskapen hur snabba klipp de än gör. Men ska man vara lite snäll är ju det också ganska typiskt för genren.

Nästa grej är karaktärsutvecklingen. Holy moses, vad smart det är. För oss som alltid hävdat att det är Daniel LaRusso som är det riktiga arslet i dramat får vi äntligen vatten på våra kvarnar nu. LaRusso är hela tiden den som ska konfrontera, röra om i grytan, vara bäst. Johnny Lawrence är den som försöker leva sitt liv på sitt sätt, försöker göra så gott han kan och som UTVECKLAS under seriens gång. Han inser mer och mer att de gamla läxorna Kreese lärt honom inte funkar och erkänner också det inför sina studenter, vilket får dem att tvivla. William Zabka i rollen som Johnny är vansinnigt bra, snacka om bra casting-val man gjorde 1984!

Man har lyckats casta bra även denna gång, mestadels. De båda karateklubbarna representeras bra med olika figurer-nördar, en före detta nörd med utmärkande drag i ansiktet som helt går upp i Cobra Kais mentalitet, mobbade tjejer som ser chansen att bli något, etc. Och så gulliga ungar som blir kära i varandra förstås. Den biten känns sådär, men är väl ofrånkomlig.

Johnnys oförmåga att leva i nuet är källa till stor humor. Som när han lär sig om Tinder, och dating, eller när han konstant säger ”just don´t be a pussy!” och själv tycker att han sagt något klokt, fast de unga medvetna eleverna tittar konstigt på honom. Cobra Kais dojo är alltid den roligaste att följa, eftersom den är så kompromisslös (”You know why you people are so afraid? Because you´ve never been hit in the face! Today I will take that fear out of you!” följt av panorering ut från klassen och högljudda slag och skrik). Som gammal karateka själv tänker jag hela tiden att man redan från original-filmerna hade Kyokushin som förebild för Cobra Kai och Miyagis form av karate tagen från den ursprungliga karaten på Okinawa. Robert Mark Kamen som skrev originalfilmen tränade själv någon av de mer traditionella stilarna, jag kommer inte ihåg vilken. När Johnny första gången får tillgång till internet tittar han såklart på karate-klipp på youtube, och vad ser han på? Ja, Kyokushin såklart.

Ralph Macchios figur LaRusso är mest bara tråkig och tragisk. Det är inte Macchios fel. Inte manuset heller. Han är bara en tragisk figur som en bra bit in i medelåldern fortfarande behöver en fadersfigur som säger åt honom vad han ska göra. Hur han lyckats behålla en så snygg fru alla dessa år är ett mysterium.

Sen är det förstås en massa ungdomar med. Johnnys son vill inte veta av honom, utan hänger med LaRusso, och LaRusso har förstås en söt dotter, som tidigare var ihop med Cobra Kais stjärnelev….och så vidare.

I sista avsnittet av första säsongen kom Kreese tillbaka från de döda (bokstavligt), och i sista avsnittet av andra säsongen förstår vi att en annan figur från filmerna är på väg in….en perfekt cliffhanger. Vilket föranledde vår frustration, precis som det ska vara förstås i en säsongsavslutning.

Passa på att binga Cobra Kai säsong ett och två, avsnitten är bara 30 minuter långa och när du väl kommit in i det kommer du inte kunna sluta. Säsong ett var fantastisk, säsong två med beröm godkänd, men fortfarande sevärd.

(PS. För de inbitna fansen finns det easter eggs att upptäcka, till exempel den här )

Blogg, Historik, Recension, Topplista

#95: Flamman (1956)

8 juli, 2019 gubbeserfilm 2 kommentarer

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

Blogg, gubbsvammel, Recension, Topplista

#96: Smutsiga fingrar (1973)

8 juni, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01 Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

Blogg, gubbsvammel, Topplista

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

16 februari, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

asanisse — Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.