Kategoriarkiv: Blogg

We meet again, Mr Bond

Seanconnery

Med tanke på att Ian Fleming släppte sin första bok om James Bond 1953, och den första filmen kom redan 1961, så kan man nog med visst fog säga att varje levande person i västvärlden har någon relation till den brittiske agenten. “Relationen” varierar säkert från en axelryckning till fanatism (visste du att Johan Glans gjorde sitt första framträdande i ”Kvitt eller dubbelt” 1989 och att specialintresset var ”James Bond?” Det här klippet är allt som finns att hitta just nu) och allt däremellan, men man kan ganska säkert säga att alla känner till honom och varumärket 007 med allt som hör till är ett av världens starkaste. Jag vet trots det också ganska många som använder begreppet “tråkig” om Bond, men då kan de nog ha sett fel filmer, för just ordet “tråkig” stämmer sällan in, i mitt tycke. Det händer alltid saker i Bond-filmer. Jag förstår snarare de som kritiserar Bond för att vara reaktionär och sexistisk, än just “tråkig”. Men okej, smaken är som baken. Jag har iallafall tillsammans med min familj sett igenom alla Bond-filmer – det som varit intressant har varit att sonen, 16-årig kille som sällan orkar titta på film tillsammans med oss, suttit igenom alla dessa med samma behållning som oss vuxna – även de äldre med Sean Connery. Så visst kan Bond fortfarande engagera. Då en ny Bond-film ska vara på gång, förmodligen släpps den första halvan 2020, så ska vi nu starta en ny serie på Gubben – Bond-onsdag! Vi går igenom VARJE Bond-film, från Dr. No till Skyfall. Se gärna filmerna tillsammans med mig, eller oss. De finns billigt och de flesta av dem är värda femtiolappen de kostar. Eller köp en snygg box, vettja. 

Fleming
Ian Fleming i sitt hus Goldeneye på Jamaica

I den här första upplagan av Bond-onsdag så kommer jag snabbt gå igenom Bonds historia, från litterär figur till filmhjälte. Faktum är att om man är intresserad av personen Ian Fleming finns det hur mycket material som helst på nätet, så det är inte svårt att hitta. Det som är intressant i relation till James Bond är att han var känd för sitt kvinnotycke, speciellt när han studerade på universitetet. Han studerade språk och fick genom dessa kunskaper jobb som reporter för Reuters där han bland annat bevakade en spionrättegång i Moskva.

Fleming fick genom att känna rätt personer och halka på rätt bananskal i livet utmärkelsen kommendörkapten, precis som James Bond. Fleming tjänstgjorde inom säkerhetstjänsten under andra världskriget men aldrig i fält, han satt på kontor och var administratör och planerade aktioner. Han ska dock ha varit behjälplig i amerikanska OSSs aktioner och hjälpt till att forma deras verksamhet.

Efter kriget semestrar han på somrarna på Jamaica (!), i sitt hus Goldeneye (!!). Dessa två fakta är väl båda två guldkorn för varje Bond-fan.

Och det är på Jamaica han börjar fila på idén om en bok om en hemlig agent. Namnet tar han från en bok om ornitologi, skriven av James Bond. Hela idén bakom karaktären är att agenten ska vara en riktigt tråkig typ som blir inslängd i coola, stora affärer. Namnet James Bond var det tråkigaste namnet han kunde tänka sig. Om vi går händelserna lite i förväg så var han också starkt emot att den hunkiga Sean Connery skulle spela huvudrollen när Bond skulle filmatiseras. Fleming tyckte att han var “tvärt emot” allt som han tänkt sig att Bond skulle vara. Connery var inte alls okänd när han kom på tal som Bond, han hade redan rykte som en wild boy, en hunk, en sexsymbol-atletisk, välbyggd, men – och i Storbrittanien är det här ett stort men, han hade starka vibbar av arbetarklass, och kom dessutom från Skottland. Att Bond hade sina rötter i Skottland var något som Fleming skrev till senare, just på grund av att Bond på film hade en skotsk dialekt. Bond skulle inte få en bokstavlig tolkning förrän Timothy Daltons filmer, då han gick in för att spela Bond som han var skriven – allvarlig, fåordig och seriös. Det gick inte så bra. 

hoagy
Hoagy Carmichael

Med tanke på att Fleming såg sin agent som en riktigt tråkig typ, är det lite lustigt att han också modellerade Bond efter sig själv i hög grad – samma golfhandikapp, tycker om samma drinkar och champagne-märken, spelare – och till viss del samma yrke. Han tänkte sig också att Bond skulle se ut som en idag rätt bortglömd sångare vid namn Hoagy Carmichael. Carmichael är lustigt nog inte helt olik Fleming själv, han är däremot inte lik Sean Connery på en fläck. Vad man kan säga är att han ser extremt brittisk ut, om man får uttala sig på det sättet. Man ska gräva där man står såklart, så det är väl inte så konstigt. Namnet på Bonds ärkeskurk, Blofeld, tog han från en man han studerade tillsammans med, eller så går teorierna iallafall. Det fanns en man vid namn Blofeld på samma college som Fleming. På tal om att ge karaktärer sina egna egenskaper: i böckerna anges Blofelds födelsedatum till 28 maj 1908, alltså samma datum som Fleming själv. Han anger aldrig Bonds födelsedatum, men vissa säger att det ska vara 11 september 1920-vilket gör att litterära Bond fyller hundra bast nästa år!

 

Fleming tyckte tidigt att böckerna lämpade sig väl för film-mediet och propagerade själv för att de skulle filmas. Faktum är att Casino Royale filmades för amerikansk TV redan 1954, med amerikanen (!) Barry Nelson som Bond och Peter Lorre som Chiffre är inte ointressant, men väldigt mycket fick klippas för att få ner historien till en timme. Fleming fick tusen dollar för rättigheterna, och vad det verkar, blodad tand. Du kan se den ALLRA första Bond här nere. Kvaliteten är hyfsad, men förvänta dig inte HD. Den har trots allt 65 år på nacken och förmågan att bevara TV på den tiden var inte tipp-topp.

 

Det är nu det blir lite rörigt, men, om man vill se Bond-filmerna i ordning, så är det inte oviktigt, det som följer. 1958 går Ian Fleming till en man vid namn Kevin McClory, en irländare som hade blivit en riktig bigshot inom filmbranschen. Han var något av en äventyrare och playboy också och var bland annat känd för att ha ihop det med Elisabeth Taylor. Fleming vill att McClory ska producera en Bond-film, och McClory menar att figuren James Bond kommer att funka på film, men han gillade inte någon av böckerna. Han och hans kollegor jobbar under en längre tid fram ett manus som de kallar “Longitude 78 West”, som senare ska bli Thunderball, alltså Åskbollen på svenska. Innan de kommer längre har Fleming av någon anledning ledsnat på McClory och knuffar ut honom i kylan, gör en bok av manuset och släpper den innan det blir någon film. McClory blir förbannad och stämmer Fleming i en rättsprocess som McClory vinner. Det är därför, bland annat, som Sceptre och Blofeld är med i nästan varje Bond-film i början, men sen inte nämns alls under lång tid – EON Productions som gör alla Bond-filmer fick inte använda något av namnen eftersom de inte ägde rättigheterna. 

Innan Bond hamnade på stora duken hade det gjorts både radio och serier i dagspressen om hans äventyr, så att det skulle bli film inom en nära framtid kan inte ha förvånat någon. Albert R. Broccoli och Irving Allen jobbade på det lilla filmföretaget Warwick films och Broccoli var sugen på att göra film av Bond-böckerna, men hans kompanjon Allen var ointresserad. En man vid namn Harry Saltzman köpte 1961 option på Flemings böcker (förutom Casino Royale), och Broccoli parade då ihop sig med Saltzman och de bildade företaget EON productions. De hade alltså rättigheterna, men inget amerikansk bolag ville finansiera eftersom de tyckte att Bond var alltför brittisk, och de trodde att allt sex skulle bli för kontroversiellt för en amerikansk publik. Till slut nappade United Artists, de köpte rättigheterna för sju filmer, men pyntade bara upp en miljon dollar för den första. Resten är historia, så att säga…

Vilken är din favorit i rollen som Bond? Jag ska avslöja min lista under resans gång.

Häng med mig och kolla igenom Bond-filmerna igen….snart tar vi oss an Dr. No…

Annonser

Cobra Kai, säsong 1-2

Cobra Kai, webbaserad TV-serie, två säsonger, 2018-19

Huvudroller: Ralph Macchio, William Zabka, Courtney Henggeler, Xolo Mariduena, Tanner Buchanan, Mary Mouser, Martin Kove

Vi (jag och min familj alltså), såg klart säsong två av Cobra Kai igår och eftersom vi blev så frustrerade över att inte direkt kunna se fortsättningen (hej Breaking Bad splittrad sista säsong och vänta-två-år-på-GoT känslan igen, vi hade inte saknat dig!), så kände jag att jag behövde skriva lite om serien.

cobrakaifaceoff

Det förvånar mig att det inte pratas mer om Cobra Kai, men en stor anledning till detta är väl antagligen att det är Youtube som ligger bakom, en betaltjänst som säkert många inte har. Jag kan faktiskt inte nämna något annat jag vet de ligger bakom, så att prenumerera enbart för att se en serie är säkert något de flesta tackar nej till. Det är synd. Cobra Kai är smart och påkostad och borde ses av flera.

För er som inte vet det, Cobra Kai tar vid där de tre ursprungliga Karate Kid-filmerna slutar, fast trettio år senare. Daniel LaRusso (Ralph Macchio) är en förmögen bilhandlare som säljer tyska lyxbilar, och han lever fortfarande på ryktet efter hans vinst i All Valley Under 18 Karate Tournament, där han vann i finalen mot Johnny Lawrence (William Zabka). Johnny lever på dagjobb, från hand till mun, är smått alkoholiserad och lever också han i skuggan av turneringen trettio år tidigare. En dag får han nog och startar upp sin gamla dojo Cobra Kai igen, med samma inställning som han blev lärd av den psykopatiske Kreese från originalfilmerna. LaRusso å andra sidan längtar tillbaka till sin karateträning han också, men saknar sin mentor och fadersfigur Miyagi, som dött för länge sen. Han försöker leva sitt liv efter det Miyagi lärt honom, men famlar ständigt. Okej, om det där inte betydde någonting för dig så har du förmodligen inte sett Karate Kid-filmerna och då ska du se dem först. Allvarligt talat, det räcker med den första.

Det finns så mycket att gilla med Cobra Kai. Den är så smart gjord. Det är uppenbart att manusförfattarna älskar grundmaterialet. Till exempel åttiotalskänslan-de har lyckats få med så mycket åttiotal, UTAN att det blir parodi med axelvaddar och pastellfärger. Musiken är förstås nästan uteslutande åttiotal, men fightscenerna (vilka det finns många av) är rent åttiotal-det är som att MMA/UFC aldrig hänt, ingen drar guard eller är skolad boxare, det är ren fightkoreografi från the good old days. För oss som är uppväxta på den typen av filmer är det så snyggt. Önskar bara att det var fler av skådespelarna som hade tränat någon typ av kampsport innan, väldigt ofta lyckas de inte maskera okunskapen hur snabba klipp de än gör. Men ska man vara lite snäll är ju det också ganska typiskt för genren.

Nästa grej är karaktärsutvecklingen. Holy moses, vad smart det är. För oss som alltid hävdat att det är Daniel LaRusso som är det riktiga arslet i dramat får vi äntligen vatten på våra kvarnar nu. LaRusso är hela tiden den som ska konfrontera, röra om i grytan, vara bäst. Johnny Lawrence är den som försöker leva sitt liv på sitt sätt, försöker göra så gott han kan och som UTVECKLAS under seriens gång. Han inser mer och mer att de gamla läxorna Kreese lärt honom inte funkar och erkänner också det inför sina studenter, vilket får dem att tvivla. William Zabka i rollen som Johnny är vansinnigt bra, snacka om bra casting-val man gjorde 1984!

Man har lyckats casta bra även denna gång, mestadels. De båda karateklubbarna representeras bra med olika figurer-nördar, en före detta nörd med utmärkande drag i ansiktet som helt går upp i Cobra Kais mentalitet, mobbade tjejer som ser chansen att bli något, etc. Och så gulliga ungar som blir kära i varandra förstås. Den biten känns sådär, men är väl ofrånkomlig.

Johnnys oförmåga att leva i nuet är källa till stor humor. Som när han lär sig om Tinder, och dating, eller när han konstant säger ”just don´t be a pussy!” och själv tycker att han sagt något klokt, fast de unga medvetna eleverna tittar konstigt på honom. Cobra Kais dojo är alltid den roligaste att följa, eftersom den är så kompromisslös (”You know why you people are so afraid? Because you´ve never been hit in the face! Today I will take that fear out of you!” följt av panorering ut från klassen och högljudda slag och skrik). Som gammal karateka själv tänker jag hela tiden att man redan från original-filmerna hade Kyokushin som förebild för Cobra Kai och Miyagis form av karate tagen från den ursprungliga karaten på Okinawa. Robert Mark Kamen som skrev originalfilmen tränade själv någon av de mer traditionella stilarna, jag kommer inte ihåg vilken. När Johnny första gången får tillgång till internet tittar han såklart på karate-klipp på youtube, och vad ser han på? Ja, Kyokushin såklart.

Ralph Macchios figur LaRusso är mest bara tråkig och tragisk. Det är inte Macchios fel. Inte manuset heller. Han är bara en tragisk figur som en bra bit in i medelåldern fortfarande behöver en fadersfigur som säger åt honom vad han ska göra. Hur han lyckats behålla en så snygg fru alla dessa år är ett mysterium.

Sen är det förstås en massa ungdomar med. Johnnys son vill inte veta av honom, utan hänger med LaRusso, och LaRusso har förstås en söt dotter, som tidigare var ihop med Cobra Kais stjärnelev….och så vidare.

I sista avsnittet av första säsongen kom Kreese tillbaka från de döda (bokstavligt), och i sista avsnittet av andra säsongen förstår vi att en annan figur från filmerna är på väg in….en perfekt cliffhanger. Vilket föranledde vår frustration, precis som det ska vara förstås i en säsongsavslutning.

Passa på att binga Cobra Kai säsong ett och två, avsnitten är bara 30 minuter långa och när du väl kommit in i det kommer du inte kunna sluta. Säsong ett var fantastisk, säsong två med beröm godkänd, men fortfarande sevärd.

(PS. För de inbitna fansen finns det easter eggs att upptäcka, till exempel den här )

 

#95: Flamman (1956)

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Flamman
Adults only!

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

#96: Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Smutsigafingrar1
Sleeeeeaze

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Tarzan, the Apeman (1932)

Tarzan, the Apeman
Svensk titel: Tarzan
År:1932
Regi: W.S. Van Dyke

Huvudroller: Johnny Weissmuller, Maureen O´Sullivan, Neil Hamilton, C. Aubrey Smith, Doris Lloyd, Forrester Harvey,

Tarzan_the_Ape_Man_1932_posterDet finns några filmcitat som blivit kända för att de aldrig sagts i någon film-”Play it again, Sam” är väl det mest kända, men en annan är ”Me Tarzan, you Jane”. Repliken sades aldrig på det viset i någon av Tarzan-filmerna. Det är egentligen det minst intressanta med den här filmen, men en lustig faktoid.

När jag växte upp på 70-talet så hade jag Tarzan runt mig på många sätt, men jag var sällan speciellt intresserad. Jag var möjligtvis lite mer intresserad av Edgar Rice Burroughs andra kända karaktär, John Carter, krigare på planeten Mars, men även den var lite….konstig. Tyckte jag då. Men Tarzan-filmerna gick på TV med jämna mellanrum, jag hade Tarzan-serier och Tarzan-böcker och överhuvudtaget var han en karaktär som fanns i allmänhetens medvetande på ett annat sätt än idag, trots envisa försök att göra något vettigt av honom nu. Men med dagens mindset så är det inte lätt att göra något vettigt av en karaktär som Tarzan. Mer om det senare.

Tarzan, eller Tarzan, the ape man, från 1932 är en film som gjordes under den så kallade precode-eran, det vill säga, innan filmbolagen införde självcensur. Det är en film som med dagens kategoriseringar förmodligen skulle kallas action-adventure, och gott om bådadera finns det. En upptäcktsresande hans kompanjon och dotter, reser ut i Afrika för att komma till elefanternas kyrkogård, ett mytomspunnet ställe där ingen människa tidigare varit, för att göra sig rika på elfenben. På vägen stöter de på Tarzan, en vit man uppfostrad av djungelns djur. När de väl närmar sig gravplatsen tillfångatas sällskapet av en pygméstam, och Jane skickar iväg Tarzans lilla apa Cheetah för att hämta Tarzan. Det är svårt att ge filmen rättvisa genom ord, för det här är ingen film som skulle funka att göra idag-om vi bortser från alla vilda djur som blir skjutna och/eller får kniv instuckna i sig så är avbildningen av till exempel pygméstammen inte vad som skulle klassa PK idag.

Det hade gjorts filmer om Tarzan redan på stumfilmstiden. Hyfsat populära hade de blivit också, och det fanns kontrakt på fem stycken till, men någon på ERB, Inc, alltså Edgar Rice Burroughs eget företag, föreslog för MGM att de kunde använda en massa överblivet material från en populär film som hette Trader Horn. I den hade man filmat väldigt mycket djungelscener och det hade varit perfekt att filma en Tarzan-film och använda det till något vettigt. Sagt och gjort, MGM gick med på det och förhandlade bort det gamla kontraktet som Sol Lesser hade ingått 1928 om fem filmer.

En viktigare sak för eftervärlden handlade dock om Burroughs kulturella verk, och hans inställning till hur andra hanterade det. Burroughs hade varit mycket kritisk till stumfilmsversionerna av Tarzan, och för att slippa ha honom ljudligt kritisera framtida verk så betalade man honom en stor summa pengar, och lät honom vara med som konsult under utvecklandet av manuset, för tusen dollar i veckan. Man kan nog gissa att det fanns en tyst överenskommelse mellan MGM och Burroughs att han skulle hålla tyst om sina åsikter och istället vara positiv till filmen om han blev tillfrågad. I en pressrelease citerades han att ha sagt:

”Now that I have seen the picture I wish to express my appreciation of the splendid job you have done. This is a real Tarzan picture. . . .  Mr. Weissmuller makes a great Tarzan. He has youth, marvelous physique and magnetic personality.”

Vilket många, bland annat hans dotter, påstod inte överensstämde med hans personliga åsikter. Hans vanligaste invändning när någon tredjepart hade producerat något Tarzan-relaterat var att man gjorde Tarzan till någon sorts clown som drog enkla skratt genom att agera obildad och till och med ointelligent. Och här börjar vi komma in på den stora skillnaden mellan Burroughs litterära figur och hur han avbildas av andra i framtida alster-i Burroughs böcker var han en bildad adelsman som pratade, och inte bara pratade, han pratade som en välutbildad man från överklassen. I filmerna som startar med denna kan han inte prata alls, förutom gutturala läten och kommandon till aporna. Just det som Burroughs så högljutt och publikt protesterat mot tidigare, men som han nu berömde och hyllade. Hmmm. Hoppas han fick bra betalt (förutom de 40000 dollar han fick för rättigheterna plus tusen dollar i veckan i fem veckor som konsult….bra med flis i post-depressionens USA).

Louis B Mayer, ökänd ägare av MGM, utsåg Irving Thalberg till producent, som i sin tur anlitade William Van Dyke som regissör. Van Dyke började direkt leta efter huvudrollsinnehavaren, som såklart skulle vara vältränad och maskulin. Clark Gable blev tillfrågad till exempel, så även samtida storheter som Buster Crabbe och Randolph Scott. Man bestämde sig till slut för den kända idrottsmannen Herman Brix (som senare skulle ta artistnamnet Bruce Bennett), en man som tagit OS-guld i kula OCH var proffs i amerikansk fotboll. Brix skulle bara spela in en annan film först, en film om just amerikansk fotboll, som hette Touchdown, när han bröt axeln, och man var tvungen att hitta en ny stjärna. Brix historia som Tarzan var långt ifrån slut där, men det är en annan historia (som vi tar längre ned).

In träder då Johnny Weissmuller, också en olympier, men hans sport var simning. Han var lång och atletisk och fotogenisk. Då han var född i det som då var Österrike-Ungern av tyska föräldrar, hade han en bred dialekt, men den Tarzan som man planerade nu behövde inte prata, så han var perfekt. Det fanns bara ett problem-Weissmuller hade ett sponsoravtal med ett företag som gjorde simbyxor, och de ville förstås inte att Weissmuller skulle exponeras i bara ett höftskynke, så då var man tvungen att lösa även det kontraktet. Weissmuller skulle göra 14 Tarzan-filmer under sin karriär, så man kan nog tänka att det var värt besväret ändå.

MaureenTill rollen som Jane valde man Maureen O´Sullivan, ett ännu mer lyckat beslut i min mening. O´Sullivan kom från Irland, var vacker (så klart), begåvad, men hade också en personlighet som passade perfekt i rollen. Hon skulle förstås följa tidens ideal både utseendemässigt och i avbildningen av en aristokrat-kvinna, men hon är också självständig, kan svara för sig och utstrålar en oskyldig sexighet på ett sånt sätt som bara kan komma naturligt från någon som inte försöker vara just sexig. Då det här är en pre-code film så saknas det inte kameravinklar ner i urringning, avklädda scener och våta kläder, men så klart är det ändå ganska oskyldigt. Speciellt med tanke på hur avklädd Tarzan är….Självklart fanns det en ganska uppenbar tanke att det skulle uppstå sexuell spänning och romans mellan Tarzan och Jane, en tanke som det inte hymlas alltför mycket med. Det som är intressant är väl att det är hon som står för flirtandet, han är mer som en oskyldig prepubertal pojke som storögt tittar på Jane och undrar vad hon är för en varelse.

Det är fortfarande oklart vem som egentligen gjorde Tarzans lockrop. Maureen O´Sullivan hävdade till sin död att det var Johnny Weissmuller som själv gjorde det berömda skriket, och det påståd också Weissmuller själv och hans son, hur nu denne skulle kunna veta detta. Det finns dock som påstår att det var en operasångare vid namn John Henry Leech, och sen finns det andra som påstår att ljudet är en hopklippning av flera röster. Med tanke på tidens redigeringsmöjligheter så är jag själv tveksam till den. Vill man veta mer så finns det en hel wikipedia-artikel ägnat åt just Tarzan-skriket….(det mest intressanta med den är att det finns en sammanställning av varje Tarzans läte, många av de andra upplagorna, från den tidigaste ljudversionen, till radio, till 1935 års serial, använde ord som man angav innebörd, medans Weissmullers är just bara ett skrik, eller för att vara helt korrekt, en joddling).

Det dödas en hel del djur i filmen. De blir jagade över ett vattendrag av krokodiler, Tarzan dödar leoparder och lejon med sin kniv, elefanter blir skjutna…faktum är att just dessa inslag är väl det som är svårast att komma förbi idag. Det blir lite lättare att se på det när man ser att leoparden är en docka och krokodilerna trädstammar som skjuts på i vattnet. Man hade som sagt en mängd film kvar från filmen Trader Horn, och man använder det flitigt, speciellt i början, där man bak-projicerar miljöfilmningar mot scener med ”infödingar”, framförallt. Man tar sig faktiskt tid i första akten att noggrant förklara skillander mellan olika afrikanska stammar, deras politik och olika inställningar till omvärlden, som åskådare tänker man en liten stund att ”hmmm det här var modernt”, men sen träder dumma tjänare in och så förstås pygméstammen i slutet som är ett stort antal ”vita” dvärgar i blackface. Kärlekshistorien mellan Jane och Tarzan funkar hyfsat, men man kan inte låta bli att undra vad det är som gör att Jane väljer att stanna kvar i djungeln. Trailern fokuserar mer på deras kärlekshistoria än vad själva filmen gör, och försöker sälja halv-erotiska inslag, i ett försök att lova mer än man kan hålla (djungelmannen och den vita kvinnan!). Mest förvånande i filmen är att man nämner Trader Horn, filmen man snott så mycket från.

 

Är då Tarzan värd att se idag? Ja, helt klart. Den är spännande, ofrivilligt rolig ibland, och väldigt fascinerande med tanke på att den hade varit omöjlig att göra idag. Så, se den, och se gärna uppföljaren Tarzan and his mate, som generellt anses vara den bästa av Weissmuller-erans Tarzan.

Ja, just det ja-Herman Brix. Här har vi en annan fascinerande historia. Som ni kanske kommer ihåg landade han ju giget som Tarzan men bröt något i axeln och fick låta rollen gå vidare. Han fick några år senare chansen igen, ett nytt produktionsbolag som skulle filma Burroughs verk planerade göra en så kallad serial, en följetong för biografer, och rafsade ihop ett manus, skickade iväg ett crew till Guatemala och började filma. Problemet var att det inte fanns några pengar. Den här gången porträtterades Tarzan på så som han var i böckerna-pratade vältaligt, var artig, belevad, och uppförde sig som en brittisk gentleman. Även hans apa fick det riktiga namnet, Nkema, istället för MGMs påhitt Cheetah, som var inskriven som ett skämt. Crewet fick återvända hem från Guatemala, de flesta fick inte betalt, och The new adventures of Tarzan fick avslutas på studiomark i Los Angeles. 1935 släpptes en serial i tolv delar, men blev snabbt bortglömd Brix blev några år senare castad i en serial som hette Hawk of the wilderness, en billig kopia av Tarzan, men inte heller den blev någon succé. Brix fick dock en hyfsad karriär som supporting actor och i b-filmer, och var en aktiv man resten av sitt 100-åriga liv. Bland annat hoppade han fortfarande fallskärm vid 96 års ålder.

 

 

Disney och skandalerna, del 2.

Ibland måste man tillstå att ett företag som Disney inte riktigt har någon chans-med tanke på alla företag de köpt upp, alla anställda de har, en snart hundraårig historia och, jag gissar lite här, kanske hundratusentals produkter så lär någon, någonstans bli uppretad eller störd på någonting. Vad man kan kontra med då är det ibland totalt tondöva ledarskapet som Disney gång på gång gett prov på. Som när Disneys anställda internt refererade till företaget som ”Mauschwitz” på grund av de hårda arbetsvillkoren, så gick man ut med ett e-mail (ja, det här är i modern tid) där man ABSOLUT FÖRBJÖD DENNA TERM OCH EN ANSTÄLLD SOM PÅTRÄFFADES MED ATT ANVÄNDA DETTA ORD SKULLE BLI OMEDELBART AVSKEDAD! Att man så totalt missar ironin i sådant agerande är ju just ironiskt. De anställda böt genast till att säga ”Duck-au” istället, så det blev nog inte bättre.

Just att anställda tänker självständigt har ibland varit Disneys största problem. Å ena sidan så vill man så klart ha kreativa människor med skapande ådror som gör mästerverk-det har varit Disneys levebröd sedan starten. Å andra sidan kommer sådana människor skapa saker man inte räknat med. Bästa exemplet är när man släppte Bernard och Bianca på DVD och man kunde se något som inte hade varit tydligt innan-någon hade lagt två rutor av en tjej som visar tuttarna i ett fönster. En inklippt bild alltså, inte ens ritad. Två rutor. Den som gjorde detta 1979 kunde nog inte se framför sig hemmavideo-explosionen. De två rutorna klipptes bort i alla senare utgåvor.

bernard
Kreativ bildlösning.

Ibland undrar jag om inte folk helt enkelt letar för mycket att klaga på i Disneys produkter-den berömda ”SEX”-röken i Lejonkungen till exempel. Det är ju inte suuuuupertydligt….men den finns där, så vad vet jag. Kanske någon blev uttråkad igen och blev lite kreativ.

lionkingsex

Who framed Roger Rabbitt från 1988 var ju i denna kontext att be om trubbel. Allt i denna film handlar egentligen om vuxna teman, men med humor och animation som passade även barn. När filmen släpptes på laserdisc 1994 gick ett rykte om att man kunde se några rutor med Jessica Rabbit naken, och utgåvan sålde därmed slut på några dagar-samma rykte gjorde nämligen gällande att detta enbart kunde ses med den perfekta frys-framen som en laserdisc kunde ge (i motsats till VHS alltså). Disneys reaktion i detta fall var väldigt cool och man svarade bara att folk borde skaffa sig ett liv snarare än sitta och stega fram filmen bild för bild för en chans att se en tecknad tjej naken. I det här fallet kan jag nästan hålla med, för det verkar inte ha varit mer än ett rykte. I vilket fall som helst så tog Disney även här bort några rutor, men jag har inte kunna hitta exakt vad. Och nej, ni behöver inte påpeka ironin i att även jag lagt ner tid på att hitta dessa bilder…jag gör ju viktig research här….

”Värre” kan man nog säga att det var med Baby Herman i samma film som springer in med utsträckt finger under kjolen på en kvinna. Även här får man använda bild-för-bild funktionen om man vill se något-och man måste hitta en originalutgåva, för sekvensen ritades om. Återigen finns det folk med för mycket fritid och dessa kan vi numera träffa på Youtube…. (titta 0:44 in i klippet….och sen kan du se resten av filmen för mer om Roger Rabbit)

Något som Disney konstant har blivit kritiserade för är deras porträttering av könsroller-Snövit blev faktiskt kritiserad redan när den kom för att vara rätt unken-filmen kom under 1930-talets depression, en tid då kvinnor i hög grad förpassades tillbaka till hemmet. Snövit är en älvlik varelse utan någon egentlig egen vilja, har inga former och visar nästan ingen hud, men är lycklig när hon sköter hushållet i dvärgarnas hem. Det var en tillbakagång från de stora framgångarna kvinnorörelsen haft under de tidigare årtiondena. Vissa kommer att säga-visst, men Snövit var en gammal saga redan då, och inget Walt Disney själv kom på. Problemet är att man inte gjorde några som helst försök till att göra huvudkaraktären till en intressant figur-däremot var man noggrann med att mejsla ut karaktärsdragen på de sju dvärgarna.

Mer känt är ett refuseringsbrev man skickade ut till en kvinna, Mary Ford, som sökte jobb hos Disney 1938: Brevet berättar att kvinnor inte anställs till kreativa positioner i företaget, enda möjligheten är att få jobb som tuschare. Brevet upptäcktes många år senare när en släkting till Mary Ford hittade det. I Disneys försvar, återigen, anställdes en kvinna till den position som Ford hade sökt något år senare.

Grejen är inte alltid att Disney, eller ännu oftare något företag de äger, gör något tokigt eller bara kontroversiellt, problemet är mer ofta hur de hanterar den uppkomna situationen. Ofta agerar de som en het potatis landat i deras knä och de kastar iväg den så fort de kan för att undvika att bli brända-Disney har barnkultur som sin kärnverksamhet och då får de ofta det kastat i ansiktet. Den amerikanska Catholic League, tillsammans med en annan organisation med namnet Assemblies of God, har hotat Disney i samband med filmerna Priest och Dogma (som Miramax ägde, men Disney äger Miramax), tv-showen Nothing Sacred (som gick på ABC, som Disney äger, och som handlar om en jesuitpräst), en bok som handlar om homosexualitet som gavs ut av ett förlag ägt av Disney….ni fattar. Andra kristna och superkonservativa organisationer har på liknande sätt kritiserat Disney och dess dotterföretag för liknande saker….man hotar med bojkotter och indragna reklamintäkter och ibland agerar Disney genom att sälja rättigheterna eller lägga ner showen. I andra fall har man stått fast (till exempel backade man showen Ellen på ABC när Ellen Degeneres kom ut ur garderoben).

Filmerna jag skrev om högre upp här, Bernard och Bianca, Lejonkungen, Roger Rabbit och några till kritiserades av nämnda orsaker från American Life League, en superkonservativ, pro-life, lobbygrupp för att medvetet sprida subliminala meddelanden och därmed förgifta amerikansk ungdom. Jajamän. Det är inte lätt att göra något rätt med såna motståndare. En sak jag inte tog upp tidigare är originalomslaget till Den lilla sjöjungfrun, där slotten i bakgrunden kritiserades för att se ut som penisar. Jag har kollat flera gånger på den där bilden och jag kan fan inte se något-som med allt när det gäller amerikansk dubbelmoral, man får kolla så noga så ögonen blöder för att se något snusk i det omslaget. Men såklart ändrades omslaget, tornen togs bort. Jag lägger inte in den bilden, för här har någon sorts gräns passerats. I samma division spelar kritiken mot Aladdin, där den amerikanska rösten säger :”Come on, good kitty, take off and go”. I repliken ligger också en inandning, eller rossling, och detta fick bibelviftarna att höra: ”Good teenagers, take off your clothes”. Även här backade Disney och dubbade om linen till DVD-utgåvan. Modigt.

Två saker de har svårare att slingra sig ur är behandlingen av Pixar, och sparkningen av James Dunn. Pixar är en lång sorglig historia, men tanken var att det skulle vara två företag sida vid sida som skulle samarbeta och dra nytta av varandras organisationer. Disney skulle inte lägga sig i den kreativa sidan hos Pixar. Hur länge höll det i sig? Det började runt produktionen av Toy Story II och har hållit i sig sedan dess. Pixar gör nu allt de kan för att komma ifrån samarbetet och förhalar filmer för att köpa tid tills kontraktet löpt ut. Konflikten runt James Gunn pågår som bäst, men som allt här i världen är historien mer komplex än vad det först verkade-den som hittade Gunns raderade tweets var en medarbetare till den ökända konspirationsteoretikern (för att inte säga galningen och psykopaten) Alex Jones och hans infowars. Gunn har raderat och backat och bett om ursäkt, Disney har inte kommenterat sparkningen, men det pågår just nu en namninsamling med 300 000 namn redan påskrivna för att få Disney att ta tillbaka Gunn som regissör till Guardians of the Galaxy 3.