Casino Royale (1967)

Casino Royale
Svensk titel: Casino Royale James Bond 007!

År: 1967

Regi: Ken Hughes, John Huston, Joseph McGrath, Robert Parrish, Val Guest, Richard Talmadge

Manus: Wolf Mankowitz, John Law, Michael Sayers….samt, förmodligen, ”bidrag” av ett flertal andra personer, däribland Peter Sellers, Orson Welles, Mickey Rose, Joseph McGrath och alla andra som kom i närheten med en penna. Ben Hecht skrev första versionerna, och sen arbetade Billy Wilder om dessa….ingen av dem har credit i filmen.

Tagline: ”Casino Royale….is too much for one James Bond!”

Huvudroller: David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Orson Welles, Woody Allen, Joanna Pettet, Daliah Lavi, John Huston, George Raft

Bästa Q-mojäng: Svårt i detta fallet. Säckpipan med maskingevär möjligtvis.

Klassiskt Bond-moment: Den totala uselheten.

Oh boy, var ska vi börja med den här? Allt är en röra med den här filmen. Historien bakom, produktionen, bråken, och slutprodukten. Till och med postern är den fulaste, och märkligaste, man sett. Det kan förstås vara så att en och annan inte ens visste om att den här Bond-filmen existerade (vi har alltså INTE hoppat direkt fram till Daniel Craig-erans Casino Royale från 2006!), så det är bäst att ta det från början.

casionroyale3
Sellers och Welles i samma bild, dock inte i samma rum samtidigt.

Casino Royale var Ian Flemings första bok om James Bond, och han sålde både TV och film-rättigheterna till den redan på 1950-talet. Den första gången Bond hamnade framför en kamera var TV-filmatiseringen av Casino Royale som sändes 1954 i amerikansk TV, ett en-timmes avsnitt med Barry Nelson som Bond. Jag skrev om det här i mitt första inlägg om James Bond. Film-rättigheterna såldes till en man vid Gregory Ratoff, för en spottstyver (okej, 6000 dollar, men det var inte så mycket ens då). Dels var Fleming sugen på att göra film av sin karaktär, men han behövde också pengar, vilket var anledningen till att han sålde så billigt. Ratoff fick inte ihop finansiärer för att producera en film, och sen dog han 1960. En man vid namn Charles K Feldman företrädde änkan och fick därmed sina händer på rättigheterna, som ombud till henne. Redan i detta skede kom Broccoli fram till Feldman och uttryckte intresse för att göra en Bond-film (detta är alltså innan Dr. No), men Feldman tackade nej och försökte tillsammans med Howard Hawks få till en filmatisering, med Cary Grant (!) i rollen som James Bond (vem hade velat se den versionen, hand upp!). När sen Salzman och Broccoli gjorde en deal med Fleming om att få filma de resterande (av vilka inte alla ens var skrivna än) böcker ingick alltså inte Casino Royale, eftersom han inte gärna kunde sälja rättigheterna en gång till. Feldman och Hawkes lade ner sina planer när Dr. No kom ut. James Bond blev snabbt en megasuccé och naturligtvis blev Feldman inte mindre sugen på att göra sin egen Bond. Han hade dessutom fram till 1964 investerat en halv miljon dollar ur egen ficka på projektet, men inte kommit någonvart. Han gick faktiskt till EON (Broccoli och Salzman) först och frågade om de hade lust att samproducera nästa Bond, men eftersom dessa just varit med om att samproducera Thunderball med strulputten Kevin McClory så hade de ingen lust att jobba med någon annan igen. Feldman gav inte upp – han gick till Sean Connery och frågade om Connery hade lust att spela James Bond i HANS film. ”Visst”, sa Connery, ”men jag kostar en miljon dollar”. Det tyckte Feldman var för dyrt, så han beslöt sig för att ändra planer helt – enda sättet att kunna göra något vettigt under de här omständigheterna, utan EON och utan Connery, var att göra en parodi.

Men nej, vi är inte färdiga med rörigheterna än. Långt ifrån. Den första Feldman bad om manus var Ben Hecht, en Oscar-vinnande författare som gjorde en väldigt trogen tolkning av ursprungsstoryn, redan 1957 ska han ha levererat ett första utkast. Han gjorde flera versioner av det, med olika vinklar – i en version handlar det om att Le Chiffre äger bordeller runt om i världen och sen utpressar de rika kunderna för att finansiera SMERSHs verksamhet. Det ska ha funnits en scen med Bond springandes genom Hamburgs sex-kvarter utklädd till kvinnlig gyttjebrotterska. Intressant, men det hade knappast under några omständigheter gått hela vägen till filmning, speciellt inte med Connery i huvudrollen….

I vilket fall som helst. Hecht dör 1964, några dagar innan han ska lämna över manuset till Feldman. Manuset skickas då över till Billy Wilder, som skriver om det nästan från början, men behåller några av Hechts idéer. 1966 står Feldman med ett färdigt manus, skrivet av Wilder och Hecht, två av de riktigt stora manusförfattarna genom Hollywoodhistorien. De hade, var och en för sig, arbetat fram ett manus till en seriös Bond, men Feldman hade alltså bestämt sig för att det skulle bli en parodi. Efter detta har en hög med människor lagt till, dragit från, ändrat och dribblat med manuset. Vi kan enkelt få ihop sju olika namn som, i brist på bättre ord, tillfört något till manuset. Att jag berättar det här beror på att det fanns ju alla förutsättningar, ett tag, för att det skulle bli en fantastisk film. Sen….hände saker.

Columbia pyntade upp 6 miljoner dollar för produktionen, men drog ganska snabbt över till det dubbla. EONs egna Bond det året, alltså nästa ”riktiga” Bond, You only live twice, hade en budget på 9,5. Feldman lyckades binda en rad storstjärnor till projektet, och även några som var up-and-coming, som till exempel Woody Allen. På något vis kontrakterades fem regissörer, däribland John Huston, som skulle regissera olika delar av filmen. Val Guest fick efter ett tag, när man började förstå åt vilket håll det barkade, erbjudandet att filma och regissera sekvenser som skulle binda ihop de olika delarna – vilket han tackade nej till eftersom han förstod att det inte var möjligt. Om det inte säger något om kvaliteten på slutresultatet så vet jag inte vad som gör det.

Feldman förlorade snabbt kontrollen, vissa säger att han gjorde det i stort sett samma dag som själva filmningen började. De olika regissörerna och stjärnorna gjorde som de ville, och alla ville maximera sin del. Feldman fann sig ofta stående och regissera en tagning, varpå alla gjorde som de ville ändå. Till exempel sägs det att Peter Sellers, när han tackade ja till rollen som Evelyn Tremble/James Bond, var övertygad om att filmen skulle vara seriös – och blev förtvivlad när han insåg att så inte var fallet. Han ville, som många komiker vill en bit in i karriären, visa att han kunde spela en seriös roll, men fick inte det. Han anställde då en egen manusförfattare och försökte så långt han kunde spela sin del av filmen seriöst. Vissa menar att han anställde denne för att få bättre repliker än Orson Welles.

casino1967-2
Här någonstans, ca sju minuter in i filmen, börjar man förstå att det kommer vara riktigt uselt. Denna sekvens är regisserad av John Huston. Det hjälper inte.

Jag tänker inte bry mig om att berätta om handlingen. Det är alltså egentligen David Niven som spelar en åldrande James Bond (ironiskt, eftersom det var Flemings personliga förstaval istället för Connery, här kan vi se hur otroligt fel han skulle vara i rollen), men snart döps alla agenter om till James Bond för att förvirra fienden. Känner ni inte igen detta från Casino Royale-filmen med Craig så beror det på att det här var Ben Hechts idé och har inget med Fleming att göra. Utöver det så är det helt omöjligt att hänga med i historien. Samtidigt som folk springer omkring, och det skjuts, saker går sönder, tusen lättklädda tjejer passerar på olika sätt (oftast utan motivering), så händer egentligen ingenting. James Bond visar sig ha en dotter….som han fått ihop med Mata Hari. Vi får se henne springa omkring och jaga något. Så här långt in i filmen sitter man nästan och halvgråter för att det är så uselt. Man bryr sig inte längre. Då dyker plötsligt Woody Allen upp framför en arkebuseringspatrull och Allen går in i någon sorts autopilot där han ad-libbar fram typiska one-liners, som i en Allen-film eller på scen, hade funkat, men här bara blir konstiga.

Budgeten sprack nästan omgående. Av Londons fyra stora studios hade man bokat tre stycken i flera veckor. Att man inte också hade den fjärde berodde på att andra produktionsbolag protesterade eftersom Casino Royale blockade all annan produktion. Flera stjärnor hade i sina kontrakt en fix summa för en bestämd inspelningstid, och att för varje dag som deras delar sköt över tid skulle de få höga bonusar. Detta var nästan legio. En av dessa var Deborah Kerr, som spelar M:s ”änka”. Hon var kontrakterad för tio dagars inspelning, och drog det över, skulle hon tjäna väldigt mycket mer. Hon var tvungen att stanna så länge att hon kunde bygga en ny swimmingpool till sin villa. Hon döpte poolen till ”Charles K Feldman memorial swimming pool”. En annan som fick vänta var Woody Allen. Woody Allen blev influgen till London för en liten roll som bara borde ha tagit någon eller några dagar att filma, men fick sitta på ett dyrt hotellrum och vänta medans hans inspelningar sköts upp. Varje morgon fick han veta att ”nej, inte idag heller” och i ren frustration skrev han manus till sin andra film Take the money and run på hotellrummet som ett sätt att fördriva dagarna. Han ska ha bestämt sig där och då att inte arbeta ihop med andra när han gör film, för att i möjligaste mån undvika det kaos han upplevde på den här produktionen. Allen ska fortfarande bli på dåligt humör om någon påminner honom om att han var med i den här filmen. Det sägs att han till och med lämnade inspelningen innan han var färdig, så frustrerad över att aldrig bli klar att han satte sig på första flyget tillbaka till New York, fortfarande i hans rollkläder.

På tal om att lämna inspelningen. Peter Sellers var en av världens mest kända komiker under 1960-talet, känd från radio, TV och film. Han kunde imitera, improvisera, göra fysisk humor så väl som anarkistisk crazy-humor, som här, innan Monty Python, fortfarande upplevdes som lite farlig på brittiska öarna. Han var dessutom gift med Britt Ekland, världsberömd fotomodell och allmän kändis i sin egen rätt (även om de vid inspelningen av Casino Royale hade påbörjat sin separation). Peter Sellers var en rockstjärna. Han var också en av de mest osäkra, instabila, excentriska och tjuriga människor man kunde ha oturen att arbeta med. Det krävdes en alldeles fantastisk regissör för att dra ur honom det man ville ha – en Stanley Kubrick eller Blake Edwards. Den oformliga massan som försökte klämma fram något vettigt ur Casino Royale-soppan funkade såklart inte. Sellers gjorde som han ville, och anlitade egen manusförfattare till sina delar, och insisterade på att vara trogen romanen (vilket han är ensam om faktiskt, det enda som finns kvar från romanen är just bitarna han är med i).

casino1967
Ursula Andress är förstås fortfarande snygg. Det hjälper inte heller.

Problemen var flera – han och Orson Welles, som spelar Le Chiffre, absolut hatade varandra. Det finns flera versioner till varför, varav alla kan vara sanna: en version är att Drottning Elisabeth (som i skrivande stund fortfarande sitter på tronen som ni vet) har en syster vid namn Margareth, alltså prinsessan Margareth. Hon och Sellers kände varandra sen tidigare från olika sammanhang. Prinsessan behagade komma och hälsa på inspelningen – men gick rakt förbi Sellers och fram till Welles, som hon glatt hälsade på. Sellers ska ha blivit vansinnig. Han försvann från inspelningen och vägrade befinna sig i samma rum som Welles igen. Faktum är att scenerna i kasinot med de två mot varandra är inspelade var och en för sig med body doubles – de befann sig inte i samma rum även om det ser ut så.

En annan orsak till schismen kan ha varit att Welles insisterade på att hans karaktär skulle göra trolleritrick, i sin roll som Le Chiffre. Detta irriterade Sellers vansinnigt, vilket förmodligen fick Welles att insistera ännu mer. Man kan förstå irritationen – så mycket som jag ändå älskar Orson Welles så är de inslagen bara helt bisarra och tillför varken karaktären eller handlingen någonting.

Förmodligen är största orsaken till deras ömsesidiga hat ren egoism. Båda kände sig antagligen hotade av den andre, den hämmade, osäkre britten Sellers och den bullrige, geni-förklarade amerikanen Welles. En tredje version berättar nämligen att Sellers envisades med att alltid komma för sent till inspelningen, vilket Welles gjorde sig lustig över. Sellers blev förbannad och stormade ut. Återigen, det verkar finnas många olika förklaringar – de kan alla vara sanna, och kanske ingen av dem är det. Sellers fick en dag nog och försvann från inspelningen, utan att meddela någon. Det tog flera dagar innan man insåg att han inte hade för avsikt att komma tillbaka, vilket gör att man fick försöka pussla ihop hans återstående bitar utan honom. Vilket man inte lyckas med.

Man kan fortsätta med historier, men man blir nästan mest deprimerad när man inser vilken usel film detta är. Jag försökte se den första gången för något år sedan, men kom bara tjugo minuter in i den innan jag gav upp. När jag nu blev tvungen, inför det här Bond-projektet, att verkligen stålsätta mig och forcera mig genom den, kändes det som att tiden stod stilla. När man tror att filmen snart måste vara slut har det gått 35 minuter. Och filmen är 2 timmar och 11 minuters tradigt, fult elände där ingen, absolut ingen, fattar vad de gör. Om du tänker ”jag ska se alla Bond”, så lägg ner det projektet. Du måste nämligen ta dig igenom den här, och det är inte värt det. Den är dessutom ganska svår att få tag i, som tur är.

Det enda bra med den är musiken. Den är skriven av Burt Bacharach och spelas av Herb Alperts orkester, ledmotivet ”The look of love” sjungs av Dusty Springfield, så vi får ta och muntra upp oss med det tycker jag:

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s