Kategoriarkiv: TV

M*A*S*H (TV-SERIE, 1972-1983)

Världens bästa introsekvens?

Jag har spenderat de senaste veckorna, i min ensamhet, med att ta mig igenom TV-serien M*A*S*H (notera asteriskerna, de användes endast på affischen för filmen, och de riktiga fältsjukhusen använde dem aldrig), vilket inte gjordes i en handvändning. Elva säsonger med i runda slängar 20-24 avsnitt per säsong tog många sömnlösa nätter. 256 avsnitt baby. Snacka om binge…även om det KAN tänkas att jag slumrade till under några. Varför gjorde jag detta då? Let me count the ways….

Nummer ett: jag har varma minnen från min barndom av att se MASH (vilket jag nu kommer att förkorta det till för att om möjligt senarelägga artriten i mina fingrar).

Nummer två: Jag var sömnlös, och såg av en slump att Disney+ hade alla säsonger. MASH har av någon anledning inte varit tillgängligt på streaming någonstans förrän nu, vilket vi kan ”tacka” Disneys strävan till världsdominans för eftersom de köpt in ännu ett stort filmbolag och därmed fått rättigheterna.

Numero tres: Jag har aldrig riktigt sett MASH i vuxen ålder och kunnat forma en mogen uppfattning om hur bra det var, eller inte. Framförallt var jag nyfiken på om serien verkligen var bra ända till slutet, eller om den skulle vara precis som alla andra amerikanska TV-serier-uthärdlig fram till femte säsongen och sen dö en blodig död på operationsbordet (mer om detta senare – men spoiler warning: den är sevärd rakt igenom).

Anledning nummer fyra, och varning för att det blir personligt: Kanske fastnade jag i träsket (get it?) delvis för att jag själv tvingats vara ifrån mina närmaste det här året, precis som Hawkeye, HotLips och de andra.

Nummer fem (varför behöver jag ens förklara mig? De här kommentarerna är helt onödiga): MASH är en institution i klassisk TV-underhållning, som samtidigt inte var uppburet av en fix-stjärna och avslutningsavsnittet hade under många år (och har fortfarande, enligt vissa källor) det högsta tittarantalet genom TVs historia. Så jag var nyfiken på att se just det avsnittet, med hela serien bakom mig.

MASH var naturligtvis en spin-off av filmen med samma namn, som kom några år tidigare. Jag har INTE orkat se om den, för jag ville fokusera helt på TV-serien, men filmen tar förstås ut lite större svängar i vissa avseenden än vad TV-serien någonsin kunde göra, vad gäller droger, nakenhet och sex. Filmen var också mycket närmare den ursprungliga romanen, ”MASH:a novel about three doctors”, skriven av Richard Hooker. Dessutom var både boken och Robert Altmans film mer nihilistisk än vad TV-serien någonsin blev, som istället alltid lyckades behålla en humanistisk grundton, hur mörka ämnen man än tog upp. Hooker fortsatte med att skriva böcker om fältsjukhuset MASH, och de blev (enligt uppgift) alltmer reaktionära ju längre han höll på. Bokserien och tv-serien är nästan varandras motpoler, skulle man kunna säga om man vill göra en dramatisk poäng.

Om man är i min ålder (typ 50 eller över) så vet man vad MASH handlar om, men jag har märkt på senare tid att folk som är under den åldern inte vet, eller har hört talas om MASH, så en väldigt kort summering – MASH är en förkortning som ungefär betyder mobilt fältsjukhus, handlingen är förlagd till Korea-kriget (1950-1953), och i centrum av händelserna har vi tre kirurger som hatar att vara där, chefs-sjuksköterskan (det är inte ett lätt ord att säga högt) Margaret Houlihan, en chefsbefälhavare (i första säsongerna Henry Blake, för att sedan avlösas av Sherman T. Potter), samt lite figurer runt omkring, till exempel Radar O´Reilly, kompaniets kanslist, Korpral Klinger, som försöker få avsked genom att klä sig i kvinnokläder och fältprästen Mulcahy. Serien presenterar sig som en komedi med mörka undertoner men genom de elva säsongerna så blir den mer och mer en ”dramedy”, förmodligen den första TV-serien som kombinerar mörk humor med drama och satir. Naturligtvis kom både boken, filmen och TV-serien till för att USA inte hade lärt sig läxan från Korea utan invaderat ännu ett fattigt asiatiskt land i ett helt meningslöst krig samtidigt under tidsperioden som alla tre verken utgavs – boken 1968, filmen 1970 och serien som startade 1972.

Första säsongens skådespelare. Uppställningen håller fram till säsong tre.

Serien går såklart igenom många förändringar under de elva säsonger och över 250 episoder som man producerar, men många av förändringarna sker så gradvis så man knappt märker dem. De första tre säsongerna har en ganska annorlunda uppsättning karaktärer mot hur det senare ska bli. Seriens skapare Larry Gelbart och produktionsbolaget 20th Century Fox tillät en mörkare ton i serien redan från starten än vad som var normalt vid den här tiden. Det man behåller från filmen när man ska sätta igång serien är musiken, skådespelaren Gary Burghoff och de flesta av huvudkaraktärerna. Många av karaktärerna gör man dock om lite grann, och skådespelarna får redan från start ganska stort utrymme att forma dem efter eget huvud. Burghoff till exempel gjorde en del subtila ändringar på sin karaktär Radar O´Reily, som att han konstant har för stora kläder, alltid vet när det kommer helikoptrar och alltid vet vad hans befäl ska säga så han alltid säger samma sak som dem, samtidigt som de säger det.

I början finns en del inslag av slapstick och, kanske, traditionell sit-com humor, karaktären Frank Burns är en typisk slagpåse och Hot Lips Houlihan är ganska enkel utmejslad, speciellt om man jämför med hur hon utvecklas under seriens gång, från högljudd, promiskuös paragrafryttare till en mer stolt, stark karaktär med integritet, och som den enda kvinnan i de fasta rollerna är hon också en av dem som utvecklas mest. Man envisas också med att ha burkat skratt, eller ett laugh-track, och det där blir en konstant fråga för diskussion mellan producenter, showrunnern Gelbart och kanalen ABC. Gelbart ville inte ha något laugh-track, för han tyckte det kändes fånigt:”who are these people?” undrade han. ”Where are they?” och hänvisade till att de flesta sitcoms som fanns då hade befintlig studiopublik (ni vet det där som man ofta hör i början av amerikanska sitcoms, ”….is filmed in front of a live studio audience!”). Eftersom exteriörscenerna i MASH filmades i vildmarksområdena utanför Los Angeles så verkade det helt onaturligt att det skulle finnas en publik som satt där och skrattade åt skämten. TV-kanalen vann fighten såklart, men saken är ändå något som diskuteras mycket bland fansen. Man ville absolut inte nedvärdera och nedgradera de dramatiska inslagen med soldater på operationsborden vars liv satts i fara av kriget, så i de scenerna finns inga skratt. I andra scener hörs ett dämpat skratt, som jag tycker ger en lite konstig effekt. Man kallade det till och med ett ”chuckle-track” istället för ett ”laugh-track”. När man började ge ut serien på DVD kunde man välja bort burkskrattet helt och hållet.

Om man till äventyrs skulle bli sugen att se MASH nu när allt finns tillgängligt så finns risken att bli besviken. Första säsongen är faktiskt den svåraste att ta sig igenom, med lite för mycket slapstick, sex-skämt som inte flyger 2022 och man har inte hittat karaktärerna än. Man märker att de letar efter formen, karaktärerna ändras lite från avsnitt till avsnitt, man famlar efter enkla skratt och som MASH-fan så känner man sig nästan lite vilsen. Fram till episoden ”Sometimes you hear the bullet”. Där ändras allt och plötsligt fattar alla inblandade, regissörer, Gelbart, skådespelare, att den här serien kan bli något som man aldrig gjort förut – en humorserie som tar upp allvarliga ämnen. Det var dock lite för sent – efter första säsongens slut så hade man en dålig sändningstid, dåliga ratings och man låg på 50:e plats i de mest tittade showerna – delad plats med en av Disneys klippshower. Enligt legenden så var det hustrun till chefen för Paramount (som producerade) som övertalade honom att ge MASH en chans till för att hon älskade serien så mycket. Vilket, om det är sant, måste vara en av de bästa ”pillow-talksen” genom TV-historien. När säsong två startar så ser man direkt att karaktärerna är mer satta, inriktningen fast, manusen är geniala, skådespelarna alltid i högform. Säsongerna 2-5 har knappt ett enda dåligt avsnitt. De innehåller humor, svärta, fantasirikedom, fantastisk dialog. De här säsongerna är svårslagna när det gäller de fantastiska manuskripten och hur de spelas ut på skärmen. Efter säsong 4 slutar huvudförfattaren Larry Gelbart (som också var med om att skapa MASH för tv-formatet och formade den komiska ådran), McLean Stevenson slutar, och efter säsong 5 försvinner producenten Gene Reynolds. Många av de som formade komiken i de första säsongerna är därmed borta. Det skulle innebära katastrof för de flesta serier, men MASH tar istället en annan vändning, och blir mer en karaktärsdriven dramaserie med komiska undertoner.

MASH personal.

Karaktären Radar spelas av Gary Burghoff, och följde som sagt med från filmen. Han hade inte mycket till karriär innan filmen, och hade med största sannolikhet försvunnit från,,,,öhh, radarn om han inte fått chansen att reprisera rollen på TV. Det känns nästan som att han fick rollen han föddes till att göra också – den något naive kompaniadministratören som läser serietidningar och inte har kysst en flicka. Det blev svårare och svårare att upprätthålla den utstrålningen – när Radar försvinner efter åtta säsonger har han mer en medelålders mans utseende än en finnig tonårings.

Burghoff hade rykte om sig att vara svår att arbeta med. Han styrde och ställde, var ofta svår att samarbeta med, ville ta tusen omtagningar fast alla andra var nöjda, men när man ser honom gå igång med sina Radar-aktiga föraningar så kanske det var värt det ändå. Speciellt så länge McLean Stevenson i rollen som kompanichefen Henry Blake var kvar i serien – deras samspel är ibland helt otroligt och ofta källa till stor humor. Ironiskt nog var Larry Linville lättsam och enligt uppgift en glädje att jobba ihop med trots att hans karaktär Frank Burns är en feg och humorlös streber.

Efter MASH jobbade Gary Burghoff hårt med att få till en karriär igen, men han fick mest ströroller i TV-serier och deltagande i gameshows. Han gjorde gästinhopp i två avsnitt av MASH-spinoffen ”AfterMash”, en rätt trött och forcerad efterföljare, och via den kom någon (som antingen fick sparken för att hen var komplett inkompetent, eller måste ha erbjudits rehab eftersom det andra alternativet måste ha varit att hen var hög på crack) på den….briljanta…idéen att ge Radar en ny serie. Som polis. Det blev en pilot, och ni kan titta på den här, för den är rätt fascinerande i sin destillerade uselhet. Radar, som alla de åtta säsongerna han är med i MASH, klagar över att hans mamma och morbror behöver hjälp på gården där hemma, hittar en tjej i avsnittet där han återvänder hem….nej, vi använder inte någon av de där upplagda straffsparkarna, vi gör honom till polis-rookie istället. Ridå.

Det går inte att prata om MASH utan att ta upp Alan Alda. Alda spelar Hawkeye Pierce, en av kirurgerna, anti-auktoritär, kvinnojagande, pacifistisk, smått alkoholiserad, och alltid med en one-liner i retur oavsett vad som sägs. Alda är en av få som är med från dag ett till avslut, och är den enda av skådespelarna som är med i alla episoder, utan undantag. Han har till och med avsnitt där han får köra hela showen själv. Det blir, ärligt talat, för mycket. Även om det naturligtvis inte var han själv som skrev manus så blir det ändå tröttsamt när varje replikskifte ska avslutas med en punchline från Hawkeye. Att han sen också inte bara är en skicklig kirurg, utan även den BÄSTE, gör honom till en rätt osannolik figur. Faktum är att hans kollega och bäste vän i de första säsongerna, Trapper John, får ofta stå tillbaka i förmån till Hawkeye, vilket var en av anledningarna till att skådespelaren som spelade Trapper, Wayne Rogers, bara drog efter säsong 3. Trapper John försvinner ur serien mellan två säsonger och ersätts av den godmodige B.J. Hunnicutt (Mike Farrell). BJ är en av de tråkigaste karaktärerna i serien om ni frågar mig, så nog om honom nu, vi pratade om Hawkeye.

Enda anledningen till att man faktiskt står ut med Hawkeye är att det är just Alan Alda som spelar honom. Få andra människor skulle kunna ro iland den enorma egotripp det måste vara att ha en enorm succé kretsa kring sig själv. Ganska snart så är inte Alda bara skådespelare i serien, han är också manusförfattare, regisserar avsnitt, producerar och får credit som kreativ konsult på varje avsnitt och på något sätt lyckas han ändå få det att inte bara handla om just Hawkeye, utan istället fokusera på storyn och ensemblesamspelet. Det är ändå ganska stort för en man som var arbetslös och ganska misslyckad när han rodde hem rollen som Hawkeye och blev mittpunkten i en populär serie. Men hur man än vrider och vänder på det så blir fokuset på Hawkeye på bekostnad av någon annan och framförallt är det Trapper som får ta den förnedringen. När BJ Hunnicutt tar över så är han en helt annan typ av karaktär, en mildare, mer städad, mer ödmjuk familjeman som lättare faller på plats snett bakom Hawkeye.

Lite trivia: Alan Alda och Jamie Farr (Klinger) tjänstgjorde båda två i Korea, men efter själva kriget. Farr blev inkallad, men ironiskt nog anmälde sig Alda som frivillig och tjänstgjorde sex månader som artillerist. Ironiskt för att han sen skulle spela den pacifistiske Hawkeye i elva år.

Hawkeyes (och Trappers, för all del) nemesis/motpart/slagträ/spottkopp under de första säsongerna var Frank Burns, mästerligt spelad av Larry Linville. Burns var Hawkeyes motsats – en tredje klassens kirurg som erkände på fyllan att han inte ens klarade läkarutbildningen utan att fuska, en religiös, hycklande paragrafryttare som konstant försöker ta över befälet över den allt annat än militäriske överste Blake. Burns är en klassisk clown, spottkopp och streber som driver det mesta av humorn framåt. Han är spänd som en fiolsträng, eller kanske är det en pinne upp i röven, och han drar sig inte för att luras och skylla ifrån sig för att både komma upp i hierarkin och slippa ansvar. Ett typiskt replikskifte med Burns:

Trapper: ”Good morning, Frank”

Burns: ”That´ll be the day!”

eller ”Wouldn´t you like to know!”

eller ”That´s none of your business!”

eller ”That supposed to be funny?”

Ferret Face och Hot Lips…förlåt Major Frank Burns och Major Margaret Houlihan

Jag har nu under en längre tid följt MASH-bloggar, poddar, sidor och dokumentärer och märker att väldigt många missuppfattat det här löpande skämtet med Burns hälsningar. Väldigt många verkar tro att Frank Burns inte förstår hur hälsningsfraser funkar, som att han är för dum för det, men för mig är det uppenbart att han helt enkelt inte tror folk som är snälla mot honom. Han är så konstant på sin vakt så att så fort någon säger något till honom så snäpper han tillbaka – oavsett vad som sades. Det avslöjas bitvis under seriens gång att han aldrig haft någon vän, varit impopulär i skolan och att han blev misshandlad som barn (”If you were late to dinner….you got punched in the throat!”). Det är inte roligt, men resultatet blir det – ännu ett exempel på hur MASH lyckas vara allvarligt och roligt samtidigt.

Burns har ett ”hemligt” förhållande med Major Margaret ”Hot Lips” Houlihan, en i början precis lika högdragen, grovt utmejslad figur. De båda är övertygade om att det är de som har ansvaret för att moralen och den militära disciplinen upprätthålls, samtidigt som de också är övertygade om att deras romans är hemlig för alla andra. De gör båda allt för att Burns ska kunna ta över kommandot av fältsjukhuset. När Houlihans karaktär utvecklas under seriens gång och dessutom gifter sig blir Burns utanför, hans figur går inte att utveckla mer och han försvinner.

MASH-fans diskuterar gärna Frank Burns – en del tycker att han är alldeles för mycket av en seriefigur och alldeles för överdriven, att han inte passar in. Det har sedermera visat sig att många veteraner från Korea och Vietnam säger att den mest realistiska figuren i hela serien är Frank Burns, eftersom det ”fanns en på varje regemente”.

När Burns försvinner ersätts han av Charles Emerson Winchester III, också han en rak motsats till Hawkeye och Hunnicutt, men han är inte alls som Frank Burns. Winchester är en akademiker från rik släkt, en aristokrat som även han hatar att befinna sig i Korea, men mest för att han missar år på sin karriär och inte kan dricka dyr konjak på sin herrgård. Någonstans här visar producenterna av MASH sin allra smartaste sida – när karaktärer försvinner och ersätts tar man inte in en exakt kopia, utan någon annorlunda, vilket gör att serien utvecklas, ger författarna nya utmaningar och skådespelarna möjlighet att samspela med någon annan. Det hade varit väldigt lätt att bara byta ut en tragisk nolla som Frank Burns mot en exakt likadan tragisk nolla, men istället tar man Winchester, som är betydligt mer komplex.

Sherman Potter eller Henry Blake?

På tal om att ersätta en figur med en annan – när Överste Henry Blake blir hemskickad efter att ha fullgjort sin militära tjänst så tror Frank Burns att han ska ta över – vilket han också gör i några avsnitt. Sen kommer en ny Överste och tar över: Sherman T. Potter, spelad av Harry Morgan, en relativt känd skådespelare vid tiden med en lång film och TV-karriär bakom sig. Han skulle sen spela MASH befälhavare för resten av seriens gång och gjorde det med den äran. Även här är karaktärerna väldigt olika, Blake var (i tv-serien, inte i boken) reservare som blivit inkallad, något alkoholiserad, gift man som ändå lät ta för sig av sköterskorna, en duktig kirurg men en värdelös administratör. Han och hans trogne kanslist Radar formar ett radarpar som ger mig varma känslor så fort jag ser dem tillsammans – och de är ofta i bild samtidigt. Blake försöker ibland sätta ner foten, men blir då genast nedtagen på marken av Trapper och Hawkeye, men det finns tillfällen då han faktiskt agerar som en ledare, men de brukar vara snabbt övergående.

Potter är en veteran från flera krig, håller hårdare på disciplinen men är ganska modern i sitt ledarskap, en fadersfigur som de andra litar på, kanske för att han inte längre har något att bevisa. Eftersom Henry Blake är min favoritfigur i hela serien så måste jag välja honom om jag blir tvungen att ta en favorit, men Potter kommer inte långt efter. Potter är en typ av ledare som jag själv skulle vilja ha om jag var tvungen att tjänstgöra på ett militärsjukhus.

Henry Blakes sista avsnitt, ”Abyssinia, Henry” är ett av de allra bästa i serien, och känns i maggropen varje gång man ser det. Enligt uppgift ska slutscenen ha hållits hemlig för ensemblen ända tills filmning för att man ville få spontana reaktioner från skådespelarna när de fick höra att (spoiler!) Henry Blakes plan hade skjutits ner. Enligt Jamie Farrell är det dock andra tagningen som togs med då den första inte gick att använda av tekniska skäl. Hur det än var så är den scenen, och hela episoden, klassisk TV.

Abyssinia, Henry.

McLean Stevenson sökte jobbet som Hawkeye Pierce när showen skulle castas, men blev övertalad till att ta rollen som Henry Blake istället. Han skulle sedan känna sig alltmer frustrerad över att dels bli en ganska endimensionell karaktär (vilket jag inte håller med om), dels att han fick stå tillbaka för några av de andra. Enligt Loretta Swit så slutade han för att han ville vara nummer ett, vilket producenterna inte gick med på. McLean Stevenson gav själv flera andra skäl (duhh), till varför han slutade, men ibland har han faktiskt sagt saker som inte ligger alltför långt ifrån vad Swit och andra påstod – att han ville ha mer ljus på sig själv.

Nurse Kelly

Kellye Nakahara är en av sjuksköterskorna i bakgrunden som sällan blir uppmärksammad för hennes jobb på MASH, men hon är en konstant genom hela serien och jag blir faktiskt glad varje gång hon dyker upp eller har en roll större än att vara en ryggtavla i operationsrummet. Hon lyser upp nästan varje scen hon är med i oavsett om hon har en replik eller inte. Vad som är lustigt är hon alltid blir tilltalad som Kellye, vilket ju är hennes riktiga namn, och även om iMDB listar henne som ”Kellye Nakato” så finns det bara ett tillfälle där hennes efternamn nämns i serien, och då kallas hon ”Nurse Nakahara” – vilket innebär att hennes namn i serien är Kellye Nakahara….alltså det hon heter på riktigt. Hon är också den enda sköterskan som aldrig någonsin blir flirtad med, antastad eller inbjuden till något snuskigt av de manliga karaktärerna, vilket man faktiskt bygger en hel story runt i elfte säsongens första avsnitt – och därför något av ett favoritavsnitt för min del.

Men låt mig uppehålla er runt vår kära Kellye Wallett Nakahara lite till: På iMDB står det att hon endast har 44 framträdanden i MASH-vilket jag tyckte kändes väldigt lågt, hon syns (i bakgrunden) hela tiden. Jag TROR att det beror på den gamla Hollywood-seden att bara ge credit (och därmed betalt) till en person som pratar i ett avsnitt. Alltså, om du är en statist, oavsett om du är med vecka efter vecka, avsnitt efter avsnitt, men aldrig får säga något, så får du mycket mindre betalt än om du öppnar munnen-oavsett hur mycket, eller lite, du säger. Jag har läst någonstans att skillnaden (typ 80-tal) kunde vara så stor som 15 dollar om du bara var där framför kameran mot 150 dollar om du sa något. Så många aspirerande skådespelare dök upp i massor av filmer och TV-avsnitt men fick aldrig säga något – skulle de bara säga så mycket som ”geez, thanks Mrs Johnson!” så gick deras gage upp med 1000%. Min teori (återigen) är att Kellye Nakaharas iMDB-credits är baserade på avsnitten där hon faktiskt säger något – en annan källa säger nämligen att hon är med i över 160 avsnitt, vilket gör henne till en av de mest framträdande skådespelarna i hela serien. Kellye Wallet Nakahara dog 2020, men inte i Covid-19, utan cancer.

Hela det åldersstigna main castet, där både Kellye Nakahara och Allan Arbus har fått vara med. . Saknas på bilden gör också Gary Burghoff.

Gästskådespel:

I en serie som löper över elva säsonger så passerar det naturligtvis en uppsjö av gästskådespelare, och har man lite koll på dåtidens ansikten så kan man roa sig med att försöka komma på. var man känner igen den där stjärnan ifrån. Ibland dyker det också upp folk som skulle bli kända mycket senare, så ni kan roa er med att namnge de här blivande stjärnorna…

En ung dansare som läskigt nog spelar en soldat som precis fått veta att han har cancer.

Man förstår var Tackleberry fick sin militära fascination ifrån!
Blue or red pill?
Norm!
Mr Miyagi har varit med om en del!

Har de glutenfri veganmat i den LGHBTQ+-certifierade mässen?

Det vore dumt att inte säga någonting om hur MASH åldrats, om den passerar dagens annorlunda mentalitet. Vi vet alla vilka stålbad serier som Seinfeld och Vänner gått igenom när dagens woke-generation ”upptäckt” serierna på Netflix och twittrat sin avsky över hur rasistiskt och homofobt allting är – vad händer med en serie som har ytterligare tjugo-trettio år på nacken?

För det första är hela den diskussionen urbota idiotisk, men med det sagt finns det ändå en del saker att ta upp. Jag har redan nämnt sexismen – och den känns väl mest unken fortfarande. Men för en serie som är gjord på sjuttiotalet, och utspelar sig på femtiotalet, med strikt militär hierarki som bakgrund, där kvinnor är sjuksköterskor och män är allting annat, så får man ta det med en nypa salt. Det finns avsnitt där man försöker bättra sig – som ett avsnitt där en kvinna kämpar för att bli kirurg, och inte minst hur Margaret Houlihan avbildas i senare säsonger, men det finns också många exempel på motsatsen; det som möjligtvis kan få en ung tittare att stänga av idag är ett av de allra första avsnitten där man anordnar ett lotteri där högsta vinsten är permission i Tokyo med medföljande sjuksköterska.

Man får helt enkelt ta det goda med det onda. MASH var en extremt progressiv show för sin tid, och man måste se det med sjuttiotals-glasögon. Serien tar upp homofobi, rasism, sexism….ja, alla ismer som vi idag är så allergiska mot. Det tillhör inte dagens mentalitet att se gråskalor eller att tänka ett extra varv, men då missar man också mer än man vinner.

Apropå detta så finns en mycket märklig detalj i seriens första säsong. Där har man en fjärde kirurg vid namn Spearchucker Jones, en afro-amerikansk man som är med i sex avsnitt i första säsongen. Han får väldigt få repliker, men han är med mer i boken som är förlaga, och filmen MASH. Han skrevs ut snabbt, och man har spekulerat i varför. En av producenterna sa själv, långt senare, att man skrev ut honom för att ”det inte fanns svarta kirurger i Korea”. Det var det jag själv trodde, ända tills jag läste på om detta. – det fanns tydligen två. Det visste dock inte producenterna i MASH i en pre-internet värld där sån information inte var lätt tillgänglig. En annan teori till att han försvann var att namnet ”Spearchucker” var en rasistisk fras och man ville inte stöta sig med en afro-amerikansk publik. Att helt skriva UT den enda afro-amerikanska karaktären kanske skulle kunna ses som ett värre övergrepp och hade lätt kunnat lösas, men den allra mest troliga förklaringen är att man ansåg att man hade för många karaktärer i spel och behövde rensa lite för att publiken lättare skulle kunna fokusera. Det som sticker ut idag, med tanke på all woke-ness, är väl att Spearchucker bara kan dejta den enda svarta sjuksköterskan medan Hawkeye och Trapper är fria att springa efter alla de andra.

Sen har vi förstås Klinger, spelad av Jamie Farr. Klinger var en karaktär som var med från första början, först som en ”recurring” figur, för att sen bli ”regular”. Klingers grej var att han klädde sig i kvinnokläder för att få en psyk-frisedel. Tyvärr går ingen på den grejen, men han kör ändå envist på med det i åtta säsonger. Är det här transfobiskt? Nä. Även om Klinger med tiden visar upp expertkunskaper i vilken typ av klänning man har efter klockan fyra och vilka pumps som passar till en aftonklänning så kan man inte se det annat som humor. Blir du uppretad av Klinger så är jag ledsen, men du är en tråkig människa. Sen kan man kanske tycka att humorn har avtagit sedan dess, men mid-sjuttiotal var en (väldigt hårig) man i kvinnokläder uppseendeväckande, oavsett anledningen.

Jag vågar inte tänka på hur MASH skulle bli om man rebootade serien idag. Det FÅR helt enkelt inte hända. Förmodligen skulle man då förlägga handlingen till Irak eller Afghanistan, och då öppnar det såklart upp för helt andra konstellationer och en annan mentalitet, men vad skulle i så fall vara syftet?

Musiken

Om man nämner MASH för någon i lämplig ålder (50 och över, förmodligen) så finns det chans att det första de tänker på är:

  1. Klinger i drag
  2. Alan Alda
  3. Musiken

Möjligtvis i omvänd ordning. Den välkända, melankoliska titelsången skrevs av Johnny Mandel på beställning av filmens regissör Robert Altman. Enligt Altman (och jag känner att den här historien har bättrats på ett antal gånger) så gav han Mandel två krav: låten skulle heta ”Suicide is painless” (beroende på hur den skulle användas i filmen), och dess text skulle vara ”stupid”. Efter några försök att skriva en ”stupid” text gavs uppdraget att skriva texten till Altmans egen 14-årige son, Michael Altman, och enligt Robert Altman blev den då tillräckligt ”stupid” för att fungera. När man sen gjorde tv-serien använde man samma musik, men man tyckte att textraden ”suicide is painless” var lite magstark att öppna en komedishow med så man gjorde den instrumental. Låten har gjorts i ett antal coverversioner (och då måste man ju nämna svenska Small Town Singers version som tog sig upp på svensktoppen!). I TV-serien ändrar man lite grann i introt för varje år, och den blir bara värre och värre, fram emot säsong åtta-nio eller så har man nästan gått över i dur och det låter som ett funkigt, arbetslöst rockband sitter och jammar låten. Som tur är så kan man hoppa över introt numera…

Altman fick sjuttio tusen dollar för att regissera filmen MASH, medan sonen Mike Altman tjänat över två miljoner dollar i royalties för något han skrev ihop på en kisspaus när han var fjorton…

En svensk (riktigt mesig) version

Utställningen.

Ganska snart efter att TV-serien avslutats ställde det kända museet Smithsonian ut en stor utställning med många av de kända scenerierna och rekvisita från serien och det blev en stor succé som var öppet i flera år, innan man plockade ner Träsket, operationssalen, Winchesters skivspelare och många andra saker i källaren på Smithsonian. På grund av någon detalj i museets stadgar är hela utställningen helt intakt, men ingen utanför deras egen personal får se den! Nyligen lyckades en praktikant göra sig ett ärende ner dit och tog foton på alltihopa. Finns på nätet för den som vill titta….

Finalen

Så då är vi till slut framme vid en av mina ursprungliga funderingar – hur står sig finalen idag? Ja, får jag bara börja med att direkt säga att ni ska inte börja med ett se den, såklart. För att åtnjuta den så ska man nog försöka binga hela serien – vilket jag gjorde. I en period av ensamhet, depression, världsomspännande pandemi och rent allmän hopplöshet låg jag och betade av avsnitt efter avsnitt, och ni vet hur det blir när man följt en serie under längre tid, man börjar fästa sig vid vissa karaktärer, suckar över vissa andra, jublar inombords när man ser vissa namn på förtexterna och funderar på att skippa ett avsnitt när man ser andra. Kort sagt, efter 250 avsnitt är man ganska investerad i en serie, och med den bakgrunden är finalen som en rejäl känslospark i pungen – trots att den också lämnar en hel del att önska. Men med tanke på att författarlistan är lång som min arm så är det egentligen rent otroligt att man fått ihop något vettigt alls – men det är också tydligt att de delat upp avsnittet mellan sig, ”Goodbye, Farewell and Amen” är långfilmslångt på två timmar, men utspelar sig nästan ändå som fem ihopklippta avsnitt. Första halvtimmen handlar nästan helt om Hawkeye, som till slut brutit ihop och sitter på mentalsjukhus. När hans del är över, blir det mer som vanligt, förutom det faktum att de ska åka hem. Avslutningsscenen där BJ och Hawkeye tar farväl över varandra inte bara sammanfattar deras personligheter utan är ett perfekt adjö till karaktärerna. Det är helt enkelt storartad TV.

Vilket fler tydligen tyckte. Det sägs fortfarande att MASH-finalen är det mest sedda avsnittet i TVs historia, och de enda som kan konkurrera är Superbowl-finaler. Folk verkar också ha tyckt om det – ratingssiffrorna var skyhöga efter finalen, och det fanns inget Twitter där viktigpettrar (typ….såna som jag alltså) kunde plocka isär programmet utan det verkar ha varit allmänt omtyckt. I ett land med 83 miljoner TV-apparater 1983 så tittade 125 miljoner. Det här innebär förstås också att det fanns väldigt många människor som då var känslomässigt investerade i serien och Alan Alda, Loretta Swit, Mike Farrell, Jamie Farr och de andra som stannade kvar hela vägen skulle de sedan bli förknippade med serien resten av sina liv.

Resten av sina liv ja: I skrivande stund finns det ett flertal som faktiskt fortfarande är alive and kickin, även de inte bara nått upp i åttioårsåldern, en del av dem är över 90. Swit, Alda, Farrell, Farr och Gary Burghoff ställer fortfarande gärna upp på intervjuer och pratar om MASH, Alda måste ses som den som hade mest lyckad karriär efter MASH och är fortfarande aktiv på sin blogg och startade häromåret en podd. Karln är alltså född 1936….man kan inte låta bli att gilla honom.

Det är också svårt att inte älska MASH.