Plague of the Zombies

Regi John Gilling Huvudroller André Morell, Brook Williams, Diane Claire, Jacqueline Pearce, Michael Ripper

När det nu har gått total inflation i zombies kan det vara intressant att titta på en av filmerna som drog fenomenet in i allmänhetens medvetande, nämligen Hammers Plague of the zombies. Filmen är förmodligen först med flera av de attribut som vi idag förknippar med zombiefilmer, som till exempel sminkningen och den släpande gången.
I mitten av 1960-talet hade Hammer dragit igång stordrift på sina produktioner, fyra filmer producerades i stort sett efter varandra (den här filmades bara en vecka efter The Reptile, också regisserad av Gilling och använder mycket av samma scenerier och Dracula Prince of darkness gjordes också i nära anslutning för att sen gå upp på biograferna på en så kallad double bill med The plauge of the zombies). Man hade skapat sig en bas av skräcklegender att filma så som Dracula, Frankenstein och The Mummy (alla från Universal), men nu började det kännas som att man hade dragit dem så långt man kunde så man letade efter nytt material. Hur man hittade just zombies vet jag inte, men tydligen hade idén stötts på bolaget sedan 1962. Universal hade fått förfrågan om att samproducera, men de tyckte att idén lät för läskig. Man får leta länge innan man hittar en tidigare gjord zombiefilm än den här, den mest kända är i så fall White Zombie från 1932.
I en liten gruvby i England på 1860-talet dör folk i en mystisk sjukdom, och den lokala läkaren ber en vän, sin mentor Professor Forbes om hjälp. Forbes går med på att hjälpa till och tar dessutom med sig sin dotter, som har en väninna där. Ganska snart inträffar
nya dödsfall och att liken dessutom försvinner från sina gravar…för att sen dyka upp i närheten av en gruva.

Plague of the zombies är en av de bättre filmerna från den här eran av Hammers produktion. Tempot är ganska långsamt, men det puttrar på lite småtrevligt, några av skräck-scenerna är fortfarande okej och Hammer-känslan är tydlig. Kompetensen i
produktionsteamet är vid det här laget ganska hög även om det förmodligen ofta bara är en dag på jobbet, skådespelarna är inspirerade och drivna. Det är alltid kul att se de här klassiskt skolade skådespelarna, så brittiska och så duktiga, spela i snabbproducerad skräck, med en blandning av gravallvar och glimt i ögat.Diane Claires roll som dottern är en bra gestaltning och en hyfsat framträdande kvinnoroll för att vara en film av det här slaget, från den här tiden. Jag kan till och med känna att det är bra att vare sig Peter Cushing eller Christopher Lee är med, för när de är med blir det lätt att de snor all fokus. Man känner igen en del scenerier från andra filmer (bakgården där Williams blir anfallen av en grupp av zombies känner jag igen från åtminstone två andra Hammer, puben) men det blir man van vid om man tittar på Hammer-det känns som att komma hem, för oss Hammer-fans.
Vissa grejer funkar väl sämre, som effekterna i slutet som nästan hade tjänat på att tonas ner istället för att som nu vara i fokus-sminkningen klarar inte riktigt starkt ljus och närbild. Tidigare scener då zombies är mer på avstånd funkar bättre. Vissa scener var extrema för tiden-som när man hugger av ett kvinnohuvud med en spade. Intern censur gjorde att man gick väldigt varligt fram på många ställen och det blir aldrig något gottande i tarmar och blod på det sättet som senare skulle bli det normala i zombiefilmer.

Filmen gjordes i, för England, väldigt varmt väder, och skådespelarna som bar zombiemakeup plågades av värmen-man hittade då rum i den redan ansträngda budgeten för en egen glassbil!
Det som den här filmen är mest känd för är att den kom 1965, det vill säga tre år innan Night of the living dead. Filmerna har egentligen inga likheter alls, men det är uppenbart att George Romero hade den här filmen som inspiration när han gjorde sin legendariska zombiefilm. Bara av det skälet borde Plague of the zombies nämnas oftare.