Alfred Hitchcock gjorde över 50 filmer under sin karriär. Det hade varit konstigt om inte en enda av dessa hade berört homosexualitet-och det finns mycket riktigt några som gör det. Idag kanske inte det låter så speciellt, men det som faktiskt gör det intressant, tycker jag, är att homosexualitet sågs som både en psykisk sjukdom och något kriminellt. Homosexualitet är ganska unikt i det avseendet.

Hitchcocks egen syn på homosexualitet vet jag inte så mycket om, men han jobbade med många människor som var gay-däribland manusförfattare och skådespelare. De kunde naturligtvis inte gå ut med att de var gay, men i showbusiness brukar sånt inte vara någon hemlighet. Hitchcock är ju känd för att ha sett ner på de flesta, så låt oss inte upphöja mannen till något helgon än, men det finns några filmer som kan vara intressanta att titta på i det här avseendet-låt oss först ha klart för oss hur man såg på homosexualitet innan 80-talet (förutom att det var en psykisk sjukdom och ett brott då, som vi redan klarlagt):

Efterkrigstidens rådande psykologiska skola var psykoanalysen, sprungen från Freud och hans gelikar. Kortfattat kan man förklara det ungefär så här: barnet föds bisexuellt, men begränsar sig i tonåren. Pojken är kär i mamman och vill göra sig av med pappan (och vice versa för flickor). Begränsningen sker alltså, i ”normalfallet” (farligt ord att använda i såna här sammanhang), så att man intresserar sig för motsatt kön. De flesta psykoanalytiker såg det som att en homosexuell inte begränsade sig till sitt eget kön, utan till sig själv-vilket i förlängningen innebär personer av samma kön. Varför detta skedde var oklart. Vi ska däremot se att det finns en oproportionerlig mängd dominanta mammor när vi börjar titta på filmerna, så kanske någon satt med någon typ av teori ändå…

(om det inte framgått på annat sätt så tror alltså inte JAG på den här rappakaljan, men på 50- 60- 70-talet gjorde de flesta det, och just därför är det intressant).

I filmen Rebecca (1940) är hemhjälpen överdrivet fixerad vid den avlidne före detta frun, på ett sätt som skulle kunna tolkas som lesbisk kärlek. Detta utvecklas inte i någon större grad, och frun är inte med i filmen. Filmen är dessutom en rak filmning av Daphne du Mauriers bok och är inte så jätteintressant i det här sammanhanget.

Men 1948 gör Hitchcock The Rope, Repet på svenska. Filmen är mest känd för att vara ett tekniskt experiment (ge sken av att vara filmad i en tagning), men just den aspekten är minst intressant idag. I teaterpjäsen Patrick Hamilton som filmen bygger på är de två huvudpersonerna öppet homosexuella och lever ihop. Toleransen för avbildning av homosexualitet har alltid varit större inom teatervärlden-inom filmen för den här tiden fanns Hayes-koden, en form av självcensur där filmbolagen själva såg till att ta bort allt som hade med sex och svordomar att göra. Homosexualitet var det allra hårdast regler runt. Därför kunde man aldrig säga i filmen att de två männen är bögar, vilket man gjorde i pjäsen. Det är dock ändå ganska tydligt, vilket nog får sägas vara skickligt gjort. De två männen stryper en klasskamrat som de tyckte var lägre stående (narcissismen, men såklart i högre grad en passning mot nazismen), de samtalar och nästan flirtar med varandra. En av dem är styrande, dominant, den andra undfallande, rädd, men lojal. En äkta man och hustrun (enligt gängse könsnormer, så klart). De två spelades dessutom av två homosexuella män. Den ene av dessa var Farley Granger, som också skulle spela i…

Främlingar på tåg (1951). Här möts två män av en slump på ett tåg, den ene hatar sin far och den andre kan inte leva med sin kärlek eftersom hans fru vägrar skilja sig. Den ene av dem, den flamboyante, välklädde och något psykopatiska Bruno Anthony (Robert Walker) lägger fram förslaget att de utför den andres mord. Grangers karaktär Guy Haines är även här något undfallande och är osäker på om det är på allvar eller ett dåligt skämt. Anthony mördar hans fru, i en känd strypscen på ett nöjesfält, och kräver att Haines ska hålla upp sin del av avtalet.

 

Det är inte heller här uttalat att det finns en homosexuell laddning mellan de två männen, men kom igen…se filmen! Den finns där. Lika otydligt och antydande är det faktum att de båda verkar helt ointresserade av kvinnor-Bruno mer uttalat, han tycker de mest är i vägen (förutom sin mamma då), och har inga problem med att döda en kvinna och Guy Haines har inte klarat av att tillfredställa sin sexuellt utlevande fru, utan vill leva med den änglalika, men tråkiga, senatorsdottern istället. Något som inte hör till det här inlägget direkt är att Strangers on a train är som en lök-här finns lager på lager av både visuella och psykologiska meningar. En av Hitchcocks bästa, så har du inte sett den så är det dags nu.

Kanske den mest uppenbara kopplingen till homosexualitet finns i Psycho (1960), men det har inte så mycket med filmen i sig att göra, utan att Norman Bates spelas av en öppet homosexuell man, Anthony Perkins. Nåja, så öppet som det gick vid den här tidpunkten. Hade man någon sorts intresse av Hollywood-skvaller så var det ingen hemlighet. Den kunskapen hade de flesta när de satte sig i filmsalongen för att se Psycho, och självklart visste Hitchcock detta. Precis som i Strangers on a train är en onaturlig relation till modern en drivande kraft, även om kopplingen till homosexualitet bara planteras i våra huvuden. Även här mynnar den kopplingen ut i våld mot en kvinna, eller snarare aggression mot en kvinna. ”ahaaa” säger du, Norman anfaller ju även en man i filmen. Ja, i en trappa. För att han måste. Kvinnan dödas naken, i en dusch, med upprepade knivstick (medans mannen bara får ett). Och enligt Norman är det ju mamman som dödar en kvinna som konkurrerar om hans son (spoileeeeer!).

Ja, att jag ville skriva om det här berodde mest på att de subtila, sublima, signalerna som måste användas när något är förbjudet, intresserade mig. Det är ju inte direkt en upplyftande bild av homosexualitet naturligtvis, men det är inte heller något utslag av bögnoja. Homosexualieten är enbart drivkraften, settingen, som får saker och ting att hända. Det finns väldigt lite som tyder på att Hitchcock hatade homosexuella-det finns mycket mer som tyder på att han i så fall hade lägre aktning för kvinnor. Det finns otaliga historier om hur han mobbade, trakasserade och inte minst blev närgången mot de kvinnliga skådespelerskor han använde i sina filmer. Ofta med sin fru i närheten, dessutom. Han drog sig heller inte för att totalt sabla ner samma kvinnor i intervjuer efteråt när han skulle göra reklam för filmen han precis avslutat.

Men det är en annan historia.