Egentligen hör inte den här sketchen alls till det Gubben borde skriva om, av flera anledningar-för det första är inte sketchen speciellt rolig. Eller nåja, första gången man ser den, speciellt om man är ett kulturellt understimulerat barn på sjuttio eller åttio-talet, är den okej. Sen ser man den 15 gånger till och tänker för sig själv ”finns det inget roligare att göra på nyårsafton?”.

För det andra är det mer intressant att skriva om kulturhistoriska företeelser om de är förankrade i sin samtid, med förgreningar in i andra företeelser. Så är det inte med Grevinnan och betjänten-de som medverkar i sketchen var inga TV eller filmstjärnor. De var brittiska revyartister. Freddie Frinton (betjänten, obviously) har förutom den här sketchen en credit på IMDB. May Warden har desto fler, men det här var det första hon filmade, och hon är inte direkt purung (hade hon varit det hade hon inte varit lämpad i rollen som grevinnan!). Hon var 72 när sketchen filmades.

Fast ändå, historien bakom är ganska intressant trots allt. Och om man pratar om kulturhistoriska fenomen, så är den höggradigt intressant-det är världens mest visade TV-program, med över 230 visningar (denna siffra kommer öka med ytterligare något tiotal inom en vecka, såklart). En lustig detalj om Grevinnan och betjänten är att någon gång på 80-talet när jag såg den på nyårsafton så sa speaker-rösten innan visningen ungefär ”många tittare har skrivit till oss och bett om att få veta mer om sketchen, vi har undersökt saken men tyvärr inte hittat någon information”. Jag vet inte om det säger något om faktasökning innan internet, eller att SVTs monopolställning gjorde deras researchavdelning (om de hade någon) extremt lat, men hur kunde man visa något som man inte visste vad det var? De kunde ju ringt någon annan tv-station, typ Tyskland? Norge? Danmark? För de måste väl ändå vetat att sketchen sändes varje år i en massa andra länder?

Iallafall. Rötterna till sketchen säger mycket om hur kulturell verksamhet har funkat under lång tid, i stort sett till våra dagar. Hade man till exempel ett jazzband på 1930- eller 1940-talet men inte någon vidare låtskrivartalang kunde man enkelt plocka ihop en repertoar av kända låtar, eller ”standards”, och spela dem. Popband gjorde likadant under 50-, 60-, och 70-talet. Beatles startade så, dansband levde ganska gott på att göra så under 70- och 80-tal. Men det var inte bara inom musik man gjorde så, revyartister köpte in sketcher som man visste funkade, och satte ihop hela revyer med inköpt material. Eftersom sketcherna inte var söndertjatade av TV eller youtube funkade det ändå, folk ville bli roade de få gånger man gick ut, och det gjorde nog inget att man fick se något man redan hade sett. Sketchen ”Grevinnan och betjänten” fick se dagens ljus redan på 1920-talet, skriven av en man vid namn Lauri Wylie. Wylie skrev några pjäser och några sketcher, men förutom Grevinnan och betjänten, som vi härefter ska kalla vid dess riktiga namn ”Dinner for one”, så har väldigt lite överlevt till våra dagar. Han livnärde sig också som producent och skådespelare (i unga år), och hans bröder jobbade också inom nöjesbranschen. Det finns uppgifter om att ”Dinner for one” skrevs på 1920-talet av Wylie, men uppenbarligen finns inga bevis för att den spelades upp förrän 1948. Det tror inte jag på. Antingen skrevs sketchen senare, eller så har den uppförts av mindre revysällskap på små scener som inte varit så noga med att katalogföra sina uppsättningar. Skulle han bara haft den i en byrålåda i 25 år? Tveksamt. Källorna som finns skriver alla om att Wylie skrev den på 20-talet och att första uppförandet kom 1948, alternativt 1945. För mig hänger det inte ihop.

Den som kallas Betjänten i sketchen hette Freddie Frinton. Han startade sitt liv som Frederick Bittiner Coo, men när han fick sparken från sitt första jobb i en fiskfabrik och började jobba inom music hall böt han namn till Freddie Frinton. Under andra värlskriget hade han hyfsad framgång som revyartist och 1945 framförde han för första gången Dinner for one. Music hall kan översättas ungefär till det svenska revy och var en stor företeelse i England vid den här tiden, speciellt i kuststäderna dit folk åkte för att semestra och roa sig. Frinton jobbade hårt som revyartist men var tvungen att betala royalty varje gång han framförde Dinner for one (och förmodligen för alla andra sketcher och sånger som framfördes under revyn, men det vet vi inget om), så när Wylie dog 1951 köpte Frinton rättigheterna till sketchen. Ett smart, ekonomiskt drag, förmodligen. Rik verkar Frinton aldrig ha blivit, men nu kunde han behålla mer av biljett-kakan varje gång. Han kunde också (antar jag) dra in kosing när andra ville framföra den, vilket också hände. I programmet John Murray Anderson´s Almanac 1953 framfördes Dinner for one av de betydligt mer kända Billy DeWolfe och Hermione Gingold. Jag har letat som en iller efter en inspelning av detta, men det verkar inte finnas. Enda beviset är bevarade program, och det är inte lika roligt: http://www.playbill.com/person/billy-dewolfe-vault-0000106811
Frinton var med i en film och en tv-serie under sin karriär, men inte i någon av dem hade han någon framträdande roll.

1962 var tyske underhållaren Peter Frankenfeld och regissören Heinz Dunkhase i England för att jaga nya saker att visa i tysk TV. I Blackpool såg man Dinner for one med Frinton och May Warden (trivia bonus extra score-Frinton började framföra Dinner for one med en kvinna vid namn Audrey Maye i den kvinnliga rollen, men när hon ledsnade på att uppträda bad Frinton Mayes mamma, May Warden, att fylla platsen), och bad dem komma till Tyskland (Västtyskland, närmare bestämt, så klart) och framför sketchen i TV. De betalades 4150 DMark. Flera versioner spelades in. En 18-minuters version som är den som visas i tysk TV-den har publikskratt och tysk introduktion. En till version utan publik (den måste ju vara öken, allvarligt talat), samt en förkortad 11-minuters version, som är den som visas i Sverige, och är faktiskt inspelad av schweizisk TV, men ungefär samtidigt. Den tyska versionen har duk på bordet, det har inte den schweiziska. Till exempel. Anledningen till att man valde den kortare i Sverige är att den innehåller mindre alkohol… En digitalt färglagd version kom på 90-talet, men orsakade ramaskri (med all rätt) i Tyskland, så den försvann lika fort igen. Den tyska titeln är ”Der 90-iger geburtstag”, vilket är en mycket bättre titel än den svenska. Sketchen har alltså egentligen ingenting med nyårsafton att göra, utan kvinnans nittionde födelsedag. Frinton, startade sin karriär under andra världskriget och som alla andra engelsmän i sin generation hade kriget i färskt minne, vägrade spela sketchen på tyska. Därför visas den fortfarande på engelska även i Tyskland, vilket är ganska remarkabelt-tyskar dubbar precis allt i vanliga fall. En annan detalj är att i en av versionerna som spelades in frågar han upprepade gånger ”must I?” innan han ska härma General von Schneider (och säger dessutom ”schkål” istället för det tyska ”prosit”).

Här är det tyska originalet, den version som är 18 minuter, har duk, och visas runt hela Tyskland varje nyår.

I ursprungssketchen fanns inget tigerhuvud att snubbla på. Det las till någon gång då de uppträdde i en stad där borgmästaren propsade på att det skulle ligga en tigerfäll på scenen. Ehhh…som man ju gör. Frinton råkade snubbla på tigern och när publiken skrattade hejdlöst beslöt man sig för att låta det stanna. Känns idag som att sketchen måste ha varit väldigt tunn utan just det skämtet.

Östtyskland spelade in en egen version, ”Erinnerungsmahl”, som jag också har letat efter men den finns inte någonstans vad jag kan se-trots att man körde också den 20 år i rad.

Nåväl, tyskarna själva vill gärna framhålla att sketchen visats kontinuerligt i över 50 års tid, och det är inte sant. Den visades första gången 1963 i tysk TV, och sen fyra gånger som utfyllnadsmaterail fram till 1972, då den visades på nyårsafton. Då tog den fart och den har visats varje år sedan dess. I Sverige visades den första gången 1969. Den köptes in redan inspelningsåret 1963, men ansågs så kontroversiell på grund av supandet att den bordlades i sex år. Första året visades den 3 mars, men 1976 visade man den igen, nu på nyårsafton, och den har visats varje år sedan dess. Sketchen visas varje år i tysk, svensk, norsk, dansk österrikisk och schweizisk tv. Den har fått viss spridning under senare år även i USA (om de skrattar åt sketchen, eller åt oss som tittar på den varje år är oklart). Nu kommer det ofattbara-sketchen är ALDRIG visad i engelsk TV. De flesta engelsmän har aldrig hört talas om den, eller ännu mindre sett den. Se filmerna under för att se mer om fenomenet. Vi kan väl ändå skänka en liten tanke till Freddie Frinton, en av underhållningsindustrins bortglömda arbetare.