Film noir – en kort introduktion (del 1)

En av mina favoritgenrer inom film är film noir. Det finns dock ett problem med ett sådant uttalande-det går inte att med någon som helst exakthet definiera vad film noir är. Speciellt inte om man börjar blanda in någorlunda modern film-vilket jag som ni förmodligen redan förstått inte tänker göra.De som gjorde noir-filmerna under genrens guldår tänkte förmodligen aldrig själva ”jag ska göra en film noir”-rulle. Genrens namn och ungefärliga definition kom från franska filmkritiker, och är en blandning av flera olika ingredienser, både innehållsmässiga och visuella, men innehåller också minst lika många undantag. En av de viktigaste filmerna inom genren är till exempel A lonely place, och den är inte speciellt mörk (visuellt alltså-innehållsmässigt är den becksvart).

Kanske ska man inte definiera film noir som en egen genre, utan som en inställning, en känslostämning. Noir växte fram som stil under och framförallt efter andra världskriget, med en pessimistisk och nihilistisk syn på världen. Filmskapare med modernismen i ryggen flydde Europa till Hollywood, och män som sett och varit med i kriget skrev manus och köpte biljetter. Den visuella stilen som kommit från Europa under 30-talet blandades med amerikanska kriminalhistorier, så kallade pulp-böcker (japp, pulp fiction). Film noir handlar nästan alltid om ett brott, men brottet är inte alltid i centrum för handlingen-men väldigt ofta om hur omvärlden förhåller sig till brottet. I till exempel Riddarfalken från Malta kretsar historien om en statyett som folk är beredda att gå över lik för, bara för att upptäcka att den är värdelös.

I noir-filmer finns ofta inga hjältar. Även om det finns en Humphrey Bogart som i slutändan löser upp historien, är centralfiguren ofta inte mer moralisk än skurkarna-speciellt inte i Mickey Spillanes , Dashiell Hammett eller Raymond Chandlers historier. Det som skiljer är att man från början bestämt att en är polis eller, mer vanligt, en privatdeckare. Poliser är ofta lata, försupna och/eller korrumperade.

Kvinnor förtjänar ett eget kapitel, för stilen innehåller ofta också en femme fatale, ofta med karaktärsdrag som idag kan kännas moderna, men som för tiden var oanständiga och farliga-självständiga, cyniska, egocentrerade, sexiga. De har ofta en egen agenda och kan precis som männen lura, mörda och eller förföra för att få sin vilja igenom. Ett av de bästa exemplen är Double Indemnity från 1944, där en försäkringsförsäljare blir förälskad i Barbara Stanwycks karaktär Phyllis Dietrichson-de beslutar sig för att ta ut en ny livförsäkring på Stanwycks make, och sen mörda honom på ett sätt som betalar ut dubbla försäkringspengarna, en så kallad double indemnity. Stanwycks karaktär är ingen vän älva som låter sig bli övertalad, hon är en drivande person som man inte heller vet om hon kommer att hålla sin del av avtalet i slutändan. Double indemnity är en absolut klassiker i genren och måste ses. De starka, eller ska vi säga självständiga, kvinnorna i noir var dels något som upplevdes som farligt och lite hotande, men också ett resultat av krigsåren-kvinnor hade i männens frånvaro blivit mer självständiga. Idag blir inte den slagkraften lika stark, och en regelrätt film noir blir svår att göra idag (även om många försöker).

Gubben kommer att ägna sig lite extra mycket åt film noir under våren, och blanda recensioner med fortsatt historik. Vill ni kolla lite i förväg så börja med Double indemnity, the Big Sleep, Riddarfalken från Malta (båda dessa finns på Netflix just nu) eller Touch of Evil (en djävulsk fälla-finns just nu på Bluray i en omrestaurerad version).

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s