Alla Stjärnornas krig-filmerna rankade-från sämst till bäst.

leiaslave
För vem ska hon vara avklädd? Utomjordingarna? Droidsen? Eller de 14-åriga biobesökarna?

Ja, jag är väl knappast först med att ranka Star Wars-filmerna, men nu när jag av en tillfällighet haft ett Star Wars-marathon med frugan och sett nästan alla i följd tänkte jag att jag kan lika gärna göra en topp-lista av dem. Det finns några poänger med det-framförallt den mängd skit som den i skrivande stund senaste filmen, The last Jedi, fått, genom ännu en obegriplig internet-kampanj. Många liknande listor du hittar på nätet har The Last Jedi absolut sist, det vill säga sämst, vilket är helt befängt.

Sen ska tilläggas att väldigt många av de här filmerna är, om vi ska vara helt ärliga, ganska dåliga som filmer betraktade. Man VILL att de ska vara episka men de ägnar alldeles för mycket tid åt ointressanta sidohistorier, karaktärsuppbyggnad är ofta helt katastrofal, dialogen sövande (ett berömt citat gör gällande att många repliker var snygga i manus men omöjliga att säga), och visst är många inslag ofrivilligt komiska. Men samtidigt startade första filmen något hos oss som vi ville ha mer av. George Lucas drog inspiration från de historier han växte upp med, Kurosawa, John Ford, westerns, sagor, femtiotalets science-fiction….och kokade ihop det till något alldeles eget. Det är också vida känt att det hade lika gärna kunnat bli en av filmhistoriens mest spektakulära floppar, men som vi vet så gick det ju ganska bra. Framgångarna gjorde också att han kunde starta Industrial Light and Magic, och bli en av världens rikaste män på kuppen.

Jag har försökt få med alla Star Wars-relaterade filmer jag har sett, vilket innebär att det finns någon enstaka lucka-bland annat första Ewok-filmen. Du kan sätta in den på valfri plats i listan tror jag….

Stjärnornas krig – och fred (1978) (Star Wars holiday special).

Wow. Cocaine is one hell of a drug. Att över huvud taget föreslå att Star Wars-ensemblen, med hittills bara en film bakom sig, ska göra en holiday special inför Thanksgiving, tyder på att en del kraftfulla droger konsumerats. Om du någonsin varit nyfiken på hur Chewbaccas fru, far och son ser ut, så är det här filmen för dig. Tyvärr baseras en stor del av filmen på hur det låter när Wookies konverserar. Något manusförfattaren Bruce Vilanch, som ändå är den som erkänt att han konsumerade stora mängder kokain medans han skrev, protesterade mot men George Lucas insisterade på. Wow. Släng in cirkusnummer, Carrie Fisher som sjunger en avslutningssång till Star Wars-melodin, dåtidens b-komiker som gör improviserade sketcher och….tja, det går liksom inte riktigt att beskriva hur uselt det här är. Men okej, mer exempel? En av de mer udda inslagen är hur Chewbaccas son, Lumpy, smyger iväg och drar igång en softcoreporr-video (hologram såklart) och får en helt klart mänsklig tjej som först stönar och säger förföriska saker för att sen som klimax sjunga en soullåt. Jefferson Starship sjunger också en låt. Varför är extremt oklart.

Det som gör att man ändå dras till att titta på det är att hela (nästan) castet från första Star Wars är med; jadå, Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher….hela gänget. Hamill är otroligt glansig i ansiktet och har en extremt sjuttiotalsaktig frilla. Ford är instängd större delen i en Millenium Falcon-kopia stor som en skokartong och hoppar omkring på sitt säte.

Alltså, ni fattar vart jag vill komma. Det enda som kan motivera en titt är att det finns en animerad sekvens som introducerar Bobba Fett.

Vill man av någon pervers anledning se denna tågkrasch så måste man använda olagliga metoder, det finns bara bootleg-kopior att få tag på. I den kopia jag sett så är det mest intressanta att reklam för Star Wars-leksaker inför jul finns bevarat, och trailern för Empire strikes back. Jag vill ha de där leksakerna!

Vad Chewbaccas familj heter? Itchy, Malla och Lumpy så klart!

Se den på egen risk här: (dessvärre utan reklam eller trailer)

Man kan också läsa en mycket läsvärd intervju med Bruce Vilanch här, där han avslöjar historien bakom Holiday Special. Han nämner bland annat att George Lucas hade som mål att Life Day skulle kunna bli en ”Festivus for the rest of us”, vilket är extremt roligt om man fattar referensen (och inser att han sa detta på fullt allvar femton år innan begreppet blev känt för allmänheten.

I-The Phantom Menace

Den förmodligen mest utskällda av alla Stjärnornas krig-filmer, och med rätta-George Lucas lyckades bygga upp en enorm hype inför släppet av tre nya filmer, och jag kommer väl ihåg det anti-klimax man kände när man väl såg filmen.

Kommer ni ihåg runt 1990, när alla PC-datorer började levereras med CD-spelare? Köpte man ett datorspel då så var risken hög att man fick ett totalt ospelbart spel som förlitade sig på långa (kasst) animerade filmsekvenser som tog evigheter att ladda. Man klickade på något, och sen stannade allt upp för att ladda en ny film. Det var spelmakarna som fick nya möjligheter att leka med, och som totalt missförstod hur de skulle använda dem. Exakt så kändes det att se Phantom Menace. Allt gick ifrån att vara modeller och dockor till kass CGI som inte var mogen att användas för spelfilm.Hela filmen ser ut just som ett föråldrat datorspel. Dialogen, som kritiserats hårt ända sedan första filmen, var mer omöjlig än någonsin (”I do sense an unusual amount of fear for something as trivial as this trade dispute”). Man kan argumentera förstås att delarna IV-VI inte alltid är visuellt övertygande heller, så en film kan inte enbart kritiseras för hur den ser ut, men filmens största fel är ju att den är SÅ OINTRESSANT! Egentligen ingenting som händer här har någon relevans för resten av sagan. Anakin visar sig vara en liten snorunge, Samuel L Jackson ser mest ut att skämmas och droiderna är inslängda i handlingen med vänsterhanden….att det egentligen är Darth Vader som byggde C-3PO i sovrummet är så långsökt att man gnisslar tänder.  Handlingen är antingen förlagd till ointressanta sidohistorier eller politik.

Mer? Det är först när man ser om filmen som man blir påmind om hur stor del Jar Jar Binks har i den. Det är uppenbart att här tänkte man satsa på en ny bärande karaktär, en cool snubbe som skulle vara comic relief och samtidigt föra historien framåt. Inget av det där lyckades. Jar Jar Binks är precis så hemsk som du kommer ihåg, du behöver inte se om filmen.

Det här är enda Star Wars-filmen där ingen får en arm eller hand avhuggen.

Ewok: Battle for Endor

En kanske lite bortglömd rulle från 1985, som faktiskt är en uppföljare till en film jag inte orkat titta på. Trots att filmen helt uppenbart är inriktad på barn, och att syftet med att ha Ewoks är att sälja leksaker till desamma, så börjar den rätt otäckt med att föräldrarna till en liten tjej blir mördade. Det är med detta sagt lite svårt att veta vilka som ska titta på den-den är lite för otäck för de allra minsta och för barnslig för att tilltala de som fängslades av första Star Wars-trilogin. Det jag funderar mest på när jag ser den är varför huvudkaraktären Wicket (en ewok) har helt döda ögon. Han ser närmast ut som en zombie-ewok när han rultar omkring i plastskogen. Egentligen är det här mer en systerfilm till Den Oändliga Historien, än som en Star Wars, och minst lika fast i sin tid.

II-Attack of the Clones

Här har man åtminstone fått till en story som går att följa från början till slut. Tyvärr är den historien ganska tråkig. Fortfarande dras man också med plastiga visuella effekter, och en känsla av att man inte riktigt vet vad man ska göra med den vid tiden mest populära franchisen i världen. Massor av nya karaktärer introduceras, men nästan ingen fastnar. Anakin Skywalker spelas av Hayden Christensen, vilket visar sig vara ett misstag-man tror helt enkelt inte på honom när mörkret växer i karaktären-han ser mest ut som en tonåring som inte får vara ute sent på kvällen. Det tar sig dock mot slutet där vi får några rätt bra actionsekvenser och dessutom Christopher Lee som Count Dooku. Förresten har ni tänkt på att Lee gör exakt samma sak här som i Sagan om de två tornen-bygger arméer av kopior? Om taktiken inte funkar i den ena filmen så försöker man i den andra….

Jar Jar Binks är nästan helt utskriven här, efter den massiva skitstormen han fick efter Phantom Menace. Absolut ingen saknade honom.

Minuspoäng måste nog göras för extremt fåniga 90-talsfrisyer också, trots att 90-talet passerat

Solo: A Star Wars Story

Många rankar Solo högt inom kanon, men jag kan inte begripa varför. Filmen är en röra, ett gäng oinspirerade actionsekvenser hopfogade med häftmassa. Oinspirerat är faktiskt ordet för dagen. Som biljakten i början av filmen….jo, det är en biljakt, fast de försöker göra det till en spännande jakt mellan olika fantastiska farkoster. Det lyckas inte. De lyckas aldrig skaka av sig känslan att det är en simpel biljakt. Så fortsätter filmen; den är designad av människor utan fantasi.

Värst är ändå valet av Alden Ehrenreich som titelrollens Han Solo, ungefär tio år innan händelserna i A new hope. På inget sätt påminner han om Harrison Fords Solo-inte en enda gång under filmens dryga två timmar får han mig att tro att han är en ung Han Solo. Samma problem återfinns med Danny Glover som Lando Calrissian, men där är det inte lika påträngande. Har castaren och regissören Ron Howard ens sett Empire strikes back?

Emilia Clarke är den enda som klarar sig vidare med någon ära i behåll, och filmen förklarar förstås en del (som till exempel hur Solo hamnar på baren i Mos Eisley) men å andra sidan-behövde det förklaras?

III-Revenge of the Sith

Visuellt är den här ett enormt steg framåt jämfört med del ett och två, här lyckas det till och med bli ganska imponerande emellanåt. Storymässigt är det också mer fokuserat och man lyckas faktiskt med konststycket att få till karaktärer man bryr sig om, tyvärr inte alltid de som Lucas hoppats på. Anakin Skywalker i Hayden Christensens form är fortfarande en lättviktare som gör en hel del obegripliga saker, och man har liksom svårt att riktigt förstå varför han är så arg. Yoda har sin starkaste film med några riktiga underhållande scener. Nathalie Portman är bra i alla tre filmerna hon är med i, men romansen mellan henne och Christensen är kliniskt ren från gnistor-det finns inte en människa som tror att de två är kära trots att George Lucas hamrar in budskapet. När hon sen ger upp livsgnistan för att hennes man (alltså Anakin) lämnar henne, så är man också ute på tunn is.

sith
”Det ska vara klart senast 1977.”

Filmen avslutas med en rejäl anakronism som stör mig som fan, av flera orsaker. Alltså…Leia och Luke föds i slutet av den här filmen, och vi får ungefär samtidigt se en halvfärdig Dödsstjärna. Det dröjer dock drygt tjugo år innan del IV, där man testar denna Dödsstjärna. Man bygger alltså första halvan på en eftermiddag, men andra halvan tar tjugo år? Dessutom blir det svårt att få in händelserna i Rogue One om Dödsstjärnan redan är halvfärdig i denna film. Sen har jag länge stört mig på det här med Dödsstjärnor. De är liksom en konstant genom hela Stjärnornas krig-historien vilket mest känns tjatigt. Kom på något nytt någon gång.

VI-Return of the Jedi

Den här filmens enda uppgift var att knyta ihop säcken i den första trilogin, och det gör den hyfsat, men i övrigt har man inte en aning om vad man ska hitta på. Ytterligare en dödsstjärna (Zzzzz) och man fastnar på en skogsmåne (say what?). Ewoks får alla att säga ”awwww”, men är egentligen ypperligt fåniga. Jag menar, spjut mot blasters? Visst, vi säger så. Man lägger också mycket tid på historien runt Jabba the Hutt och scenen med Leia i metallbikini blev ikonisk. Actionsekvenserna saknar nerv och fart och det blir mest en massa springande och skjutande för att fylla upp tiden.Det största felet med Return of the Jedi är hur man ändrar Han Solos karaktär-från en Bad Boy som vi inte vet var vi har (intressant) till en genomhygglig hjältekaraktär som pussar på Leia och hjälper upproret utan några baktankar (jättetråkig). Det bästa med filmen är speeder-jakterna på Endor, och fighten mellan Ewoks och stormtroopers ÄR lite charmig.

Return of the Jedi är en rätt fånig men oförarglig film som man glömmer lika fort man sett den.

Rogue One: A Star Wars Story

Förvånansvärt stabil, var mitt intryck efter att ha sett Rogue One. Det här kändes som en frisk fläkt och en välkommen injektion till universumet. Framförallt har den här filmen starka karaktärer och man drar inspiration från andra världskrig-filmer typ Kanonerna från Navarone, snarare än från japanska samurajfilmer, med en brokig samling karaktärer som måste utföra ett omöjligt uppdrag för att rädda universum. Storyn tillför faktiskt något också, utan att skapa ännu fler frågetecken. Själv tycker jag den här är förbisedd, och jag hoppas vi kan få fler filmer som denna när nu möjligheterna öppnar upp sig efter ”sista” delen som kommer december 2019.

VIII-The Last Jedi.

Den här var svårast att få in på listan, mest för att den är så annorlunda i ton mot de andra. Luke Skywalker har blivit en bitter eremit, vi kan inte se Leia utan att tänka på att Carrie Fisher gick bort innan filmen var färdig, en liten falang av internet gjorde sitt bästa för att döma ut filmen på väldigt oklara grunder….sen har vi Adam Driver som Kylo Ren, den nya superskurken istället för Darth Vader, en figur som man inte riktigt vet var man har inom spektrumet ”evil villain” eller ”parodifigur”. När den långa jaktsekvensen från race-banan utbröt visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka heller, den kändes inte som att den hörde hemma någonstans och borde nog ha hoppats över helt och hållet. Med allt det sagt-Last Jedi är en underhållande, snygg, oväntad film som är en värdig avslutning för flera karaktärer, framförallt Leia. Den lägger också upp en perfekt boll som del IX kan smasha in nästa år.

VII-Force Awakens

Precis den filmen som behövdes för att dra igång den avslutande (?) trilogin. I långa stycken är den en reboot av del IV förstås, men här har folk som faktiskt fattar hur man skriver bra karaktärer fått vara delaktiga. I A New Hope gjorde det inget att karaktärerna var endimensionella, det var en saga vi tittade på, men så här långt in i mytologin behöver det vara karaktärer med djup och utrymme att utvecklas och det fick vi i Rey, Finn och Kylo Ren. Speciellt Rey i Daisy Ridleys gestaltning är en drivande kraft genom filmen-hon är självsäker, lite naiv och fylld med liv. Tänk om prequel-trilogin hade inletts lika säkert, vad fantastiskt det hade kunnat bli.

V-Empire strikes back

Om man sätter den här som etta eller tvåa spelar inte så stor roll-det här kan vara den bästa i hela serien, men framförallt så är det den som haft störst kulturellt inflytande, när folk pratar om scener från Star Wars så är det ofta, medvetet eller inte, den här man drar minnen från. Här finns det egentligen inte en enda död scen från början till slut, och tempot är, förutom möjligtvis första kvarten, högt. Citatet ”Luke, I am your father” hör till en av de mest felciterade replikerna inom filmhistorien, på samma sätt som ”Play it again, Sam” (Darth säger egentligen ”No, I am your father”).

Skumgummi-karaktärerna från A new hope får lite dimension och liv och fler delar läggs till mytologin och hela universumet får fart.  Egentligen kan man nöja sig med Empire strikes back och…

IV-A new hope.

Filmen som startade alltihop, skapad av George Lucas som hade en vision som väldigt få andra trodde på (rätt många av skådespelarna har erkänt att de kände sig fåniga och var säkra på att de var med i en flopp, mest berömd av dessa var Alec Guinness som djupt ångrade att han låtit sig övertalas till att vara med). Lucas hade skrivit en liten berättelse baserad på Edgar Rice Burroughs historier, ändrat i den genom åren, och kommit fram med story starkt influerad av Kurosawas Hidden fortress, men förlagd till rymden. Han lyckades få 20th century fox att finansiera, betala honom för manus, produktion och regissörsarvode, samt få rättigheterna till eventuella efterföljare. Och där har vi grunderna till en av de mest framgångsrika franchiserna i filmhistorien-grunden var lagd redan från dag ett.

Och det är med den sortens naiva, ungdomliga energi som är hemligheten-allt genomsyras av sådan energi och självsäkerhet att det inte kan misslyckas, det är som att Kraften styr Lucas till framgång. Genom att använda några av filmhistoriens mest säkra stereotyper (en prinsessa som ger svar på tal, en ung idealistisk hjälte, en plågad bad boy, en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar), rymdskepp och lite kärlek och genom att återuppliva science-fiction på det politiska sjuttiotalet så får han till en historia som både överraskar och charmar. Han använder också ett annat väldigt enkelt ”trick”-han gör rymden skitig och smutsig. Alla science fiction fram till dess hade varit klinisk ren, allt var blankpolerat och skinande, men i Star Wars är allt smutsigt-C-3POs mässing är allt annat än blank, det är sand och skoningslös sol och svett och trasiga motordelar, precis en sån verklighet som publiken kunde relatera till.

Det är omöjligt att inte räkna in John Williams ikoniska musik till framgångsfaktorerna också.

Antal kroppsdelar som huggs av: 2 . Och då räknar vi med en robot.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s