Gone with the wind
Svensk titel: Borta med vinden
År:1939
Land: USA
Regi: Victor Fleming (samt George Cukor och Sam Wood)

Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard, Hattie McDaniel,

Filmernas film har den kallats och den fyller 80 år i år 2019-en god anledning att se om den tyckte jag och frugan. Det var säkert 15 år sedan jag såg den förra gången och jag gillade den då, men det tar liksom emot att se om en film som klockar in på tre timmar och femtio minuter (inkluderat ouvertyr och paus i mitten, som är inkluderat i bluray-utgåvan). Men efter att ha sett hela i en sittning så måste jag säga att det är värt det-den är fortfarande ett mästerverk som man helt enkelt ska se.

Filmad i fantastisk techicolor, miljöer och scenografi som ofta är larger-than-life och bland det vackraste som fångats på film, och med det perfekta paret Clark Gable och Vivien Leigh i de största rollerna har den blivit sinnebilden för just en “filmklassiker”. Den innehar dessutom ett antal rekord-till exempel är den fortfarande den film som dragit in mest pengar genom historien, om man justerar efter penningvärde. Hattie McDaniel var den första afroamerikanska kvinnan som fick en Oscar och Vivien Leighs är den längsta filmrollen, räknat i minuter on-screen, som fått en Oscar. I grunden finns såklart en story som både lyckas beskriva en svunnen tid och miljö som känns lika avlägsen som Game of Thrones, samtidigt som den beskriver klassiska teman som kärlek och krig. Den har kallats en såpopera av de som vill kritisera den, och visst man kan se likheten-i centrum finns en kvinna som slits mellan två män (och gifter sig med två andra män), det är rika som blir fattiga och rika igen, rånare, våldtäkter, betjänter, societetsliv och så vidare och så vidare….skillnaden är att tempot i Borta med vinden är helt annorlunda. Tio års intriger av Bold and the Beautiful avverkas på några timmar här, och dessutom får man så mycket mer. Tempot är så högt att jag var frånvarande ungefär femton minuter och hann missa hur Scarlett både hann gifta om sig och bli änka en andra gång.

Storyn var så klart grundad på en bok, Gone with the wind av Margaret Mitchell, och den gavs ut 1936, året efter i Sverige. Den blev en enorm succé direkt och lästes av “alla”. Mitchell var innan dess helt opublicerad som romanförfattare, men hon arbetade som journalist. Hon växte upp i södern, född år 1900, med historier om den gamla södern innan inbördeskriget. De gamla husen fanns kvar, det fanns människor som kom ihåg, och det fanns en mentalitet om att södern var unik och dess historia var viktig att bevara. Som kontrast till denna konservatism växte hon upp med två föräldrar som båda var advokater, och modern var suffragett, en tidig kvinnosakskämpe. När Mitchell var tre år hade hon en klänning som fattade eld-ingen skada skedde, men hennes mamma började klä henne i byxor istället, vilket fick till följd att folk började kalla henne “Jimmie” efter en känd serie. Mitchell kallade sig själv för Jimmie ända upp i tonåren. I tjugoårsåldern blev hon en så kallad Flapper, kortklippt, androgyn men med korta tighta kläder, en ungdomsprotest mot hur kvinnor skulle uppföra sig. Faktum är att ju mer man läser om Mitchells liv, desto mer förstår man hur saker kom till när hon skrev boken.

Flera saker som hände Mitchell i livet händer också i hennes bok och sen i filmen-hon blev kär i en man som hon inte kunde få, och gifte sig med dennes best man från bröllopet (de skiljde sig efter två år). Hon var med om en ridolycka där hon blev kastad av hästen (vilket händer två gånger i filmen) och blev konvalescent, och det var då hon började skriva på en historia om den gamla södern. Hon blev sedan övertalad att visa manuset för en förläggare, som sedan gav ut den. Borta med vinden är starkt influerad av 1800-talets episka äventyrsromaner, men går sällan djupare in i huvudpersonernas karaktärer. Mitchell blev inte publicerad igen, och ska inte ha skrivit någon mer bok, däremot några noveller-vilka har varit opublicerade fram tills alldeles nyligen. 

Boken blev sen en enorm succé. Varför? Tja, utan att vara litteraturvetare är det ändå ganska lätt att hitta några orsaker:

 

1. Söderns historia och innebördskriget var fortfarande aktuellt. Det fanns fortfarande människor i liv som kom ihåg kriget, och Southern mentality levde inte bara kvar på 1930-talet, den lever fortfarande.
2. USA hade ännu inte hämtat sig efter depressionen-folk behövde eskapism.
3. Världen började bli osäker igen.
4. I en tid där en kvinnorörelse mer och mer började ta form började den också skörda vissa framgångar, om än små. Borta med vinden sågs som en kvinnobok, inte bara för de romantiska inslagen, utan för att det är kvinnorna som är de centrala karaktärerna.

David O. Selznick

Vilket för oss till David O. Selznick. Utan honom hade filmen garanterat aldrig blivit till. Selznick var en man som arbetat sig upp i studiosystemet, första jobbet var som assisterande manusläsare på MGM. Han jobbade på och gick till Paramount, för att sen bli produktionsansvarig på RKO (där han bland annat startade George Cukors karriär), och sen tillbaka till MGM där han fick jobbet som chef för en hel produktionslinje. Det fanns dock ett problem-hans svärfar var legendariske mogulen Louis Mayer, ett av “M”-en i MGM. Inte nog med att det gick rykten om hur han fått jobbet (kanske inte helt taget ur luften om man tänker efter), Selznick ville alltid göra saker efter eget huvud och hade svårt för att samarbeta med Mayer. Att frun Irene satt mitt emellan hjälpte säkert inte. Louis Mayer erbjöd honom ett ännu bättre jobb, för ännu mer pengar, men då sa Selznick att det fick räcka-han ville inte bli köpt. Mayer sa till sin dotter:” can he really afford to say no to this job?”. Irene visste att de inte hade råd. Selznick var notorisk spelare och hade alltid enorma skulder. Trots det sa han upp sig och startade oberoende bolaget Selznick International Pictures 1935 och satte igång att jobba. Han låg bakom flera succéer, bland annat Nothing is sacred och han tog också Ingrid Bergman till Hollywood för att göra om hennes stora succéfilm Intermezzo på engelska.

När en av hans assistenter hade läst boken och sagt till Selznick att han borde köpa filmrättigheterna tvekade han-men genom att hans närmaste medarbetare sagt ungefär att “tänk om någon annan köper den”, så slog han till och betalade 50 000 dollar för rättigheterna. Sen lät han allt ligga. Det var först något år senare som han av hälsoskäl var tvungen att åka på semester som han tog sig igenom boken. Först då insåg han också svårigheterna-en bok på nästan 1100 sidor, med stora krigsscener, rasmotsättningar och Söderarkitektur skulle bli en hanterbar film. Dessutom en som en stor del av USA nu hade läst. Han gav uppdraget att skriva manuset till Sidney Howard, en halvkänd dramaförfattare som ändå var känd för att leverera bra manus. Det fanns dock problem-Howard vägrade lämna sin farm på andra sidan landet, så kommunikationen var bristfällig. Howard tog ett år på sig att skriva manuset och fick 2000 dollar i veckan medan han jobbade. Det blir över hundratusen på ett år, och mycket riktigt fick han 126000 som slutbetalning. Mycket pengar med tanke på att rättigheterna kostade femtiotusen och att Selznick ändrade i stort sett på varenda sida under filmningen. Ingen av skådespelarna såg ett färdigt manus förrän filmen var färdiginspelad.

 

Under tiden började man förbereda det som gick att förbereda. Publiken, och Selznick , hade bara en person i åtanke till rollen som Rhett Butler – Clark Gable. Problemet var att han var under kontrakt hos MGM, och vägrade låna ut honom. Det innebar också att Selznick var tvungen att försöka förhandla med sin svärfar som han nyligen sagt upp sig från. Det blev inte så mycket förhandlingar, Selznick fick mer eller mindre böna och be om att få långa Gable. MGM fick rätten att visa Borta med vinden på sina biografer, och dessutom hälften av vinsterna under de närmsta sju åren. I efterhand så kan man fundera på hur högt det här priset egentligen var, med tanke på hur mycket den sen skulle dra in. Gable ville inte alls göra Borta med vinden och protesterade och satte sig på tvären från första stund. Han klagade informellt på att det var en “kvinnofilm”, mer officiellt sa han att han var rädd för att alla som läst boken skulle redan ha bildat sig en uppfattning om Rhett Butler och att det var omöjligt att motsvara den bilden-sen hade han också misslyckats varje gång han varit med i ett kostymdrama eller försökt sig på att prata med accent. Därför vägrade han använda sydstatsdialekt i filmen. 

Jakten på Scarlett

Svårare var det med Scarlett. Där fanns inget uppenbart namn. Allmänheten hade dock många åsikter om det-breven flödade in till Selznicks kontor med förslag i stort sett från samma ögonblick som han köpte rättigheterna. Man förde noggrann dokumentation över dessa förslag, och några namn som fick många “röster” var Bette Davis, Joan Crawford och Katherine Hepburn. En (1) person gav sin röst på Vivien Leigh redan i detta stadium, och det brevet kom från Nya Zeeland….

Selznick tänkte om. Han tänkte att han kunde slå flera flugor i en smäll här-om han hittar en okänd talang som är perfekt i rollen, så kan han få in henne i det ökända, men då förhärskande, kontraktssystemet, där han har unik tillgång till henne samtidigt som hon automatiskt blir stjärna efter att ha haft huvudrollen i USAs mest efterlängtade film. Sen har han ett namn han kan sätta överst på bioaffischerna för lång tid framöver, allt för en billig peng-eftersom hon är okänd när hon skriver kontraktet. Dessutom skulle jakten på Scarlett orsaka en enorm publicitet och förväntan på filmen. Smart, Mr Selznick!

Det var däremot enklare sagt än gjort. Han skickade ut sina assistenter i landet för att håla lokala uttagningar där allmänheten fick komma och läsa för rollen. De kom dock väldigt snabbt fram till att talang inte växer på träd-om kvinnan var vacker så saknades talang, och vice versa. Man hittade ingen. Selznick gav inte upp-han skickade ut regissören George Cukor (som var den ursprunglige regissören) för att leta, men även han drog blankt.

Man började provfilma med de namn man hade. Och testade och testade. Alltid var det något som var fel, även med de etablerade namnen.

(här hade jag en film som visade ett flertal auditions från kända skådespelerskor, men den har hunnit tas ned av MGM-men sök gärna upp dokumentären Making Gone with the wind, den är mycket sevärd och innehåller detta klipp)

Den som växte fram som ledare var Paulette Goddard. Hon gjorde flera provfilmningar, och var tillsammans med Vivien Leigh, de enda som provfilmade i färg. Det ironiska? Hon bodde granne med Selznick. Han hade jagat sin Scarlett över hela landet, och så bodde hon tvärs över gatan. Här hittar vi också anledningen till att det inte blev hon-tillsammans med Goddard levde Charlie Chaplin….och de var inte gifta med varandra. Det funkade inte att en kvinna som levde i synd porträtterade Scarlett, det hade inte flugit. Speciellt inte i södern.

Vivien Leigh

Vivien Leigh hade en mindre karriär som filmaktris i England, och hade tidigt uttryckt önskan om att få komma över till USA och spela Scarlett O´Hara. Hon hade ett förhållande med Laurence Olivier, som hon ofta också jobbade med. När Olivier fick erbjudande om att åka över till USA för att jobba följde hon med, säkert med baktanke att få visa sig och erbjuda sina tjänster. Hennes amerikanska agent råkade bli Myron Selznick, alltså Davids bror, vilket inte kan ha varit enbart en slump. När Myron träffade Vivien tyckte hon att hon kändes rätt för rollen och såg till att hon fick träffa David, som höll med. De träffades faktiskt när de allra första filmrutorna till Borta med vinden spelades in, vilket var bränningen av Atlanta som man spelade in på en bakgård nära MGMs studios. För att få plats att bygga scenerierna var man tvungen att bränna en massa gamla scenerier, däribland den stora porten till King Kong. De som rider förbi är inte Gable och Leigh såklart, utan två stuntpersoner. Kanske hade Leigh fått beskedet den dagen att hon skulle bli Scarlett-hon var iallafall där och tittade på.

Efter lite provfilmningar så var det klart och officiellt-Vivien Leigh skulle bli Scarlett. Det var inte heller okontroversiellt-man skulle ju kunna gissa att även hon levde som ogift ihop med en man skulle vara ett problem, men det sket förmodligen folk i då de inte visste vem varken hon var eller Laurence Olivier. Snarare var ett en engelsk kvinna skulle spela en kvinna från södern som var problemet.

En liten fotnot: Selznick förekom problemet med Olivier-han såg till att Leigh och Olivier inte träffades under inspelningen. Olivier spelade teater i New York och Leigh satt fast i Los Angeles. Han ville inte ge henne ledigt för att träffa honom, just för att undvika en eventuellt skandal.

Inspelningen kom igång med George Cukor som regissör, men efter att ha varit djupt involverad i projektet i mer än två år, fick han sparken efter tre veckors inspelning. Han och Selznick kom inte överens längre, och framförallt gällde det tempot i filmen. Cukors scener och tagningar var för långsamma, och han tog också för lång tid på sig att spela in dem. Det finns olika sätt att se på vad som hände; Selznick och Cukor hade känt varandra länge och jobbat ihop många gånger tidigare, de hade gjort ett antal framgångsrika filmer tillsammans, men nu hade de inte jobbat ihop på flera år. Selznick hade lagt sig till med en ett beroende-han knaprade amfetaminpiller och blev lynning och hetsig. Cukor hade växt i sitt självförtroende som regissör och satte sig oftare upp mot Selznick än vad som varit fallet tidigare.

De som blev mest ledsna var de kvinnliga skådespelerskorna, för Cukor hade alltid haft bra hand med kvinnliga skådespelare och lätt för att få dem känna sig trygga på inspelningar. Framförallt har Leigh vittnat om att hon saknade Cukor när han försvann. Istället kallade man in Victor Fleming som precis hade avslutat Trollkarlen från Oz (rätt bra svit han fick till här….). Jämfört med Cukor var Fleming en machosnubbe, mer en kille för Gables synsätt än Leighs. Han var snabb och effektiv, men körde gärna över folk, vilket Selznick också hade en förmåga att göra. Många skådespelare vantrivdes snart, speciellt Leigh, men hon bet ihop. Hon hade inte så mycket val heller. Fleming hade ett helt annat tempo i både filmning och i det som hamnade på duken, vilket vi nog måste erkänna var nödvändigt. Efter tre veckor med Cukor låg man två veckor efter, men de tre sekvenser man hade filmat ligger kvar i filmen. Det kan vara lite kul att gissa vilka de är?

(En är i början där Scarlett blir påklädd av Hattie, en annan är vid födselscenen vid belägringen av Atlanta, den där Scarlett lappar till Prissie….Cukor insisterade på att Leigh verkligen skulle träffa skådespelerskan Prissie McQueen, så hon var säkert glad att man inte filmade om scenen).

Leigh hade vid det här laget skapat en bra bild över hur hon skulle framställa Scarlett. Den bilden grundade sig i förståelse för karaktären och vad hon är med om, och är säkert väldigt nära det som Mitchell tänkte när hon skrev boken. Inget av det intresserade Fleming, som sket fullständigt i psykologiseringar av karaktären. Han bad henne fara åt helvete, vid minst ett tillfälle och regiinstruktionerna kunde ibland begränsas till att “kör på bara” (ham it up på engelska, ham brukar innebära överspel eller överdrivet dramatiska gester). Men det som Fleming saknade i förmåga att handskas med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tog han säkert igen när det gällde att handskas med den manliga. Gable och Fleming var vänner sedan många år tillbaka och Fleming var en av få människor som Gable litade på, definitivt den enda han litade på på inspelningsplatsen. Fleming är förmodligen den ende regissör i världen som kunde få Gable att gå med på att gråta på film. Gable var notoriskt osäker på sin skådespelarförmåga, men som så många andra osäkra män var han också extremt noga med att inte visa det, så det krävdes väldigt mycket tillit och hårt jobb att få Gable att gå med på att gråta. Han hade gjort motstånd länge, och det sägs att Rhetts känslomässiga register i filmen kunde vara en anledning till att Gable inte ville göra filmen från början.

Det finns ett rykte som säger att Cukor blev avskedad för att han var homosexuell, men det finns väldigt lite som tyder på att det skulle vara sant. Cukor och Selznick hade jobbat ihop i många år innan Borta… och Selznick måste ha känt till detta sedan länge-varför riskera en sådan enorm investering och avskeda honom tre veckor IN i filmningen? Makes no sense.

Själva inspelningen verkar ha flutit på efter de inledande guppen. Flera av de mer framträdande skådespelarna hatade sina roller; Clark Gable ville inte göra filmen alls som bekant, Leslie Howard tyckte han var för gammal för sin roll och hatade dessutom kläderna han var tvungen att bära. Rand Brooks som spelar Scarletts första man tyckte att hans rollfigur var för mesig och fjollig, Butterfly McQueen som spelar Prissie gillade inte den naive, något korkade, rollen heller. Hennes karriär hämtade sig aldrig efter detta (då man ser dokumentären bakom filmen märker man att hennes röst inte skiljer sig nämnvärt från Prissies, vilket säkert inte hjälper en karriär som skådespelare heller, det är omöjligt att ta en sån röst på allvar). Ona Munson som spelar den prostituerade Belle Watling fick också sin karriär förstörd, men på grund av den här rollen-alla såg henne bara som en prostituerad, oavsett vilken roll hon försökte sig på efter.

Vivien Leigh hatade att kyssa Clark Gable. Gable hade löständer, rökte som en borstbindare och ett vittne har berättat att han brukade trycka i sig vitlök innan kyss-scener med Leigh, antagligen bara för att jävlas genom att lukta ännu värre. Inget smickrande porträtt av Gable om det skulle vara sant. Dessutom kunde ingen av dem dansa-Gable fick stå på en sorts kupad skiva som rullade i takt med musiken medan man bara filmade från midjan och upp, och Leighs dansscener utförs av en body double.

Regissör Fleming och Clark Gable var kompisar i verkliga livet, och Fleming tyckte att åtminste någonstans i filmen skulle Leigh kläs upp så att hon såg ut som den typ av kvinna som brukade associeras med Gable. Resultatet blev den vinröda klänning som Scarlett har till Ashley Wilkes bröllop. Leigh lär ha hatat detta själv, och då push-up BH av dagens modell inte var uppfunnen var man tvungen att tejpa hennes bröst för att det skulle bli en urringning godkänd av Fleming. Det går inte att komma ifrån att Leighs uppenbarelse i denna scen är fantastisk, men den känns också helt malplacerad i filmen. 

 

 

Det finns några scener som nästan alla som sett den kommer ihåg:

 

1. Scenen med de skadade i Atlanta. Här anlitades över 800 statister, men inte ens det var tillräckligt, man fick även använda lika många dockor. Panoreringen över gatan är rätt snygg, och effektfull.
2. “Frankly my dear, I don´t give a damn”. En av de mest berömda slutscenerna i en film. Det är dock inte, som många tror sig komma ihåg, det sista som sägs i filmen. Många tror också att censorerna lade sig i att man använde ordet “damn”, men då MGM kunde hävda att inget annat ord passade och det var befogat var det inga problem. Man fick dock avlägga en avgift för att få behålla det….
3. “As God is my witness, I will never be hungry again!”. Den berömda scenen där Scarlett återvänder till Tara, försöker äta smutsiga rovor och hostar upp dem. Den viktiga vändpunkten i Scarletts karaktär, där hon slutgiltigt lämnar den bortskämda rikemansdottern bakom sig och blir en vuxen kvinna. Hostandet och kväljningarna man hör tillhör dock Olivia de Havilland.

 

Mer kuriosa? En av uppvaktarna i början på filmen är George Reeves som sen skulle spela Superman i den första TV-serien om superhjälten.

Filmningen startade i januari 1939 (december året innan om man räknar filmningen av det brinnande Atlanta), och höll på fram till sommaren. Vivien Leigh hade då jobbat nästan alla inspelningsdagar, alltså 125. Clark Gable hade jobbat 71 dagar. Leigh fick 25000 dollar för rollen, och Gable 120000.

Kontroverser.

Det har riktats en del kritik mot filmen, framförallt den totala avsaknaden av Ku Klux Klan och hur slavarna avbildas i filmen. I boken är KKK mycket framträdande och framställs som hjältar. Selznick ville inte doppa foten i den tunnan alls och gav i tidigt skede order till manusförfattare Howard att ta bort dem helt ur handlingen. Det finns telegram bevarade där han faktiskt säger att han inte kan stå bakom den människosynen och att folk kommer att känna sig kränkta, vilket känns som något som man skulle kunna höra idag.
Hattie McDaniel som spelar slaven Mammy fick mycket kritik från den svarta gryende medborgarrörelsen som tyckte att hon gjorde en Onkel Tom och spelade en snäll, lydig slav i en vit film om södern. McDaniel svarade med att hon hellre ”tjänade 700 dollar i veckan genom att spela en tjänarinna, än att tjäna sju dollar i veckan genom att vara en”. Det var också många som tyckte det var bra att hon fick en sån framträdande roll i filmen och därigenom förhoppningsvis kunde öppna möjligheterna för andra afroamerikanska skådespelare. Tyvärr är hennes roll väldigt stereotyp, speciellt i första halvan av filmen, det blir lite bättre i andra delen.

Premiären.

Man hade en testvisning i september 1939. Man hade lagt in en hemlig film i slutet av en filmkväll på en biograf, och folk som gick på bio i Los Angeles visste att det var en testvisning av något nytt, det var såklart vanligt förekommande där. Den här gången var det lite annorlunda ändå-en vaktmästare gick fram och sa att man tänkte låsa alla dörrar och utgångar, och att filmen var längre än normalt, så man skulle vänta 15 minuter innan man började så folk kunde ringa hem och förvarna barnvakter eller fruar om att man skulle komma hem lite senare än beräknat. När titeln visade sig på skärmen utbröt vilt jubel-den här filmen hade det såklart snackats om länge och ingen film var mer efterlängtad. Förväntningarna höll sig, de allra flesta var positiva efteråt, även om några tyckte den var lite väl lång. Då ska man ha i minnet att de som satt på testvisningen redan hade suttit sig igenom några journalfilmer, kortfilmer en långfilm och sen Borta med vinden….

Premiären skedde sen i Atlanta 15:e december 1939. Nästan alla i produktionsteamet var med, med några markanta undantag-Leslie Howard hade återvänt till England på grund av det annalkande kriget (han tjänstgjorde sedan hela kriget), och regissör Victor Fleming hade valt att vara med på en väns begravning istället. Hattie McDaniel fick inte vistas i samma biograf som de andra, då hon var svart och Atlanta fortfarande var segregerat. Detta upprörde Clark Gable så mycket att han hotade med att inte följa med heller, men det var McDaniel själv som övertygade honom att åka.
Selznick åkte såklart på premiären och det var första gången han besökte södern. Margaret Mitchell var också med, och höll tal. Det sägs att ett flertal veteraner från inbördeskriget, som bör ha varit rätt gamla, var med och var uppklädda i uniformer när de såg filmen. Det säger en del om vilket symbolvärde romanen och filmen hade och säkert har i amerikanska södern. Att filmen fick sin premiär 1939 är också viktigt, då just 1939 är ett av de viktigaste åren i amerikansk filmhistoria. En mängd berömda filmer kom just detta år-Trollkarlen från Oz (som sagt också regisserad av Fleming), John Fords Diligensen (som blev John Waynes genombrott), Borta med vinden, Wuthering heights, Mr Smith i Washington….Alla regissörer som var något vid den här tiden släppte en viktig film detta år, så Oscargalan borde ha blivit stenhård. Istället blev det Borta med vinden som gjorde rent hus genom att ta åtta statyetter, däribland såklart Bästa film, Bästa kvinnlig huvudroll och Bästa kvinnliga biroll, som tillföll Hattie McDaniel, den första afroamerikanska skådespelaren som vann en Oscar. Manusförfattaren Sidney Howard hade lyckats köra över sig själv med sin traktor mellan avslutat arbete med manus och filmens premiär och statyetten delades ut postumt, även det den första gången det hände. Det blev också den första färgfilmen som fick en Oscar.

 

Om du vill läsa mer om en av de viktigaste filmerna någonsin så finns det bra artiklar här:

 

https://www.theatlantic.com/past/docs/issues/73mar/wind3.htm

https://www.ajc.com/entertainment/movies/gone-with-the-wind-premiere-1939/tj1YmrfGM0Sh1i8w7jfxNJ/#8 (bilder från premiären)