Godzilla:King of the Monsters (2019)

Godzilla: King of the Monsters
År:2019
Huvudroller: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Charles Dance,

Regi: Michael Dougherty

Godzilla-King-Monsters3Jag hade sett fram emot den här så länge, men kunde inte gå premiärhelgen. Därför började jag bli orolig när jag hörde om första recensionerna, och hörde att RottenTomatos-betyget var superlågt efter första helgen. Kritikerna menade att man inte kunde relatera till de mänskliga karaktärerna och att storyn var för tunn.

Det stämmer, till viss del. Det betyder dock ingenting. En kritiker som ser en Godzilla-film och tittar efter såna saker är förstås en idiot. En kritiker som ser den här Godzilla-filmen och lämnar biografen missnöjd ska förstås skjut….jag menar ska aldrig mer få recensera en film. För om man går till en Godzilla-film och förväntar sig mänskligt drama och känner sig missnöjd med monsterfightingen har förstås missat hela jävla poängen med filmen helt och hållet. Och är därmed inte bara en idiot, hen är en inkompetent jubelidiot.

Godzilla: King of the monsters är tredje filmen i Legendarys Monsterverse-serie, vilket förtjänar att poängteras-för den oinvigde är det kanske inte så lätt att hålla reda på alla olika storylines som existerar runt Godzilla. Men den här filmen hoppar rätt in i handlingen efter den förra Godzilla-filmen från 2014. Och när jag säger hoppar rätt in i, så menar jag det-vi kastas rätt in i en familj som vi inte känner från förra filmen, men som ändå blev starkt påverkade av den då sonen dog genom Godzillas härjningar. De överlevande, pappa (Chandler), mamma (Farmiga) och dotter (Millie Bobby Brown), är karaktärerna som filmen kretsar kring (de mänskliga alltså) och vi blir som sagt inslängda in i deras historia direkt-eller snarare, de blir inslängda till de olika monsternas historier. Ingen bakgrund, ingen karaktärsuppbyggnad, bara pang på. Och där kan jag ge kritikerna rätt. Det är ett så fundamentalt och enkelt manusfel att det blir irriterande, men är också en viktig signal till publiken; det är inte människorna ni ska bry er om. Det här handlar om monstren. Efter den minimala uppstarten sätter det igång, och sen följer två timmar monsterfights. Fantastiska, fenomenala, flygande monsterfights.

Och det som den här filmen gör rätt, det gör den fantastiskt rätt. Har aldrig varit med om så fenomenal fan-service som här-vi får alla de klassiska kaijus från de klassiska filmerna: Godzilla, Rodan, King Ghidorah och Mothra (plus några som man hittade på till den här, men som inte ens får namn). Vi får också den klassiska uppställningen med Godzilla som människornas försvarare. Många detaljer är direkt hämtade från Godzilla-lore och förklaras inte alltid, och ibland bara i förbigående, också något som jag personligen uppskattade. För någon som inte känner till de japanska filmerna så måste en hel del varit obegripligt, men för oss som älskar det här monstret var det fantastiskt att få se alla klassiska Godzilla-inslag komprimerade till en film. Som att Ghidorah har utomjordiskt ursprung, och det telepatiska samspelet mellan Mothra och Godzilla. Vill man veta alla referenser och easter-eggs så kan man läsa här: https://screenrant.com/godzilla-king-monsters-easter-eggs-movies/

För det här är en så vacker film. Varje kaiju har sitt eget färgschema, de är större än någonsin, deras personligheter framgår i varje ruta-Mothra till exempel som jag alltid tyckt varit det fjantigaste monstret i Godzilla-verse  har aldrig varit vackrare eller mer graciös. Och viktigaste av allt, Godzilla själv har fan aldrig sett mera badass ut.

Godzilla-King-Monsters1
Badass

Men så har vi de där mer tråkiga inslagen då….ja ni vet, människorna. För varje två minuter av  förstörelse och flygande skyskrapor så klipps det in några rutor skådespelare som säger en klyscha, och så kör det igång igen-och repetera. Det BLIR tjatigt. Och man bryr sig mer om Godzillas välmående än någon av människorna. Jag går inte in på handlingen så djupt, med flit, men mamman i familjen framstår som en riktigt usel människa, för att inte säga totalt irrationell. Hon verkar inte kunna bestämma sig för om hon ska rädda världen, sin dotter, både och, eller varken eller.

Godzilla från 2014, den med Bryan Cranston, var en riktigt bra reboot och på det hela taget, dramaturgiskt bättre (även om den inte heller knep tag i hjärteroten direkt, men den hade åtminstone en storyline och bättre skådespelare), men det här är ren fan-service. Kong:Skull Island är också ett bra inslag i den här serien, och man börjar redan längta efter nästa års Godzilla vs Kong (inte för att jag förstår hur King Kong ska ha någon chans i den matchen), men det hänger förstås ett orosmoln över den filmen-efter den svaga öppningshelgen för Godzilla:Kotm så får vi hoppas att det alls blir en Godzilla vs Kong. Jag hoppas det blir många, många filmer i Monsterverse-serien.

P.S. Det är värt att stanna genom alla credits. I slutet ger man credit till Haruo Nakajima, den ursprunglige mannen inuti Godzilla, på den tiden han spelades av en människa i gummidräkt. Vi får också en teaser inför fortsättningen a la MCU.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s