I lagens namn
År:1986
Land: Sverige
Regi: Kjell Sundvall

Huvudroller: Sven Wollter, Stefan Sauk, Pia Green, Ernst Gunther,

Det första jag tänker på när jag ser om denna rulle är faktiskt att den är på sätt och vis del tre i en trilogi: Nej, inte del tre i den trilogi som inleder Leif GW Perssons författarskap, utan en trilogi som bara finns i mitt huvud. Häng med här….först gjorde Bo Widerberg ”Mannen på taket”, baserad på en Sjöwall/Wahlöö-roman. Några år senare gör han ”Mannen från Mallorca”, baserad på GWs debutroman ”Grisfesten”. Det som är lite lustigt är att han lyfter över ganska många av de centrala skådespelarna till ”Mallorca”, ofta i ungefär samma typer av roller. Trots att de två filmerna egentligen inte har något med varandra att göra binds de ihop genom karaktärerna, och bryggar snyggt också över Sjöwall/Wahlöös författarskap med GWs. Sen när det är dags att göra film av GWs ”Samhällsbärarna” som ingår i samma serie som ”Grisfesten” och därför fortfarande har Kommissarie Jarnebring som huvudkaraktär, finns fortfarande Sven Wollter med, och Ernst Gunther får en roll som insatsledare, precis som i ”Mallorca”. Hänger ni med? I mitt huvud finns en klar linje ändå, även om det kanske säger mer om mig än om hur svensk film fungerar. Det finns dock en väsentlig skillnad – de två första i min påhittade trilogi regisserades av ett geni. Den här, ”I lagens namn”, regisserades av Kjell Sundvall. Skillnaden i stämning och utseende är så påtaglig att det går att ta på det. Det här är däremot ingen dålig film-underhållsvärdet är högt, av olika anledningar. Vi återkommer till det.

Sundvall var ett ungt stjärnskott som endast var 22 år när han kom in på Dramtiska institutets regiutbildning. Han hade varit starkt aktiv i sjuttiotalets vänsterrörelse och ville enligt egen utsago göra filmer ”på liv och död”. Riktigt så angelägen känns inte ”I lagens namn”, men det är en högst underhållande rulle inspirerad av amerikansk polisfilm och med en bra historia baserad på Leif GWs bok. I korthet handlar det om svensk polis och dess oförmåga att samarbeta internt – tre olika falanger jobbar var för sig och det slutar med att de jagar varandra. I centrum står Stefan Sauks piketbil med sin hårdföra gatuvåldsgrupp som jagar buset och anser sig hålla upp samhället på sina axlar. De är förstås baserade på en omskriven förlaga, den så kallade Basebolligan inom Stockholmspolisen som var lite för ambitiösa i sin jakt på buset på Stockholms gator. Det slutade med att en alkoholiserad man dog av sina skador i en fyllecell, och det är precis det som startar även denna film. Kriminalaren Jarnebring, alltså Sven Wollter, är historiens moraliska språkrör som jagar dels ohederliga poliser och dels försöker få överambitiösa men korkade chefer att komma till sans.

Jag har under åren sett den här filmen många gånger, men jag tror faktiskt aldrig att jag sett den i originalformatet som den filmades i, den är alltid letterboxad som en gammal tjock-TV, vilket ytterligare förhöjer intrycket av att man just hyrt en moviebox och tittar på en amerikansk deckare. Ibland kommer ofrivilliga komiska inslag, som Rolf Skoglund i peruk,och som kallas för ”Näbben”,  som försöker snatta i en livsmedelsbutik och misshandlar kassörskan med en köttbit. Stefan Sauk gör en gedigen insats, kanske en av hans bästa i hans karriär, men det är liksom svårt att avgöra om han överspelar eller fångar en karaktär. Det är ändå Sauk vi pratar om. Han praoade tre månader med en gatuvålds-tur på Stockholmspolisen för att förbereda sig för rollen. Vet inte vad han lärde sig där som fastnade på film, men hans tal om att det är han och hans gäng som håller upp det här jävla samhället och att om de inte gjorde sitt jobb så skulle vanligt, hygglig folk inte våga gå ut, ekar tyvärr lite för välbekant även idag. Ibland driver filmen iväg åt ett helt annat håll, som i kärlekshistorien och scenerna som handlar om Wollter och Anita Wall, där man verkar driva med Wollters rykte som sexigaste mannen i Sverige (vid den tiden). Det finns många såna pys-hål i filmen, där spänningen släpper och man inte riktigt vet var Sundvall är på väg. Sen dras vi tillbaka till historien igen och handlingen är tillbaka. Ulf Dagebys musik och ett nästan konstant mörkt foto gör också att stämningen överlag är mörk och domedagsmässig.