Göta kanal, eller Vem drog ur proppen?

År: 1981

Huvudroller: Janne Loffe Carlson, Kim Andersson, Stig Ossian Ericson, Yvonne Lombard, Nils Eklund, Stig Engström, Magnus Härenstam, Peter Harryson, Georg Rydeberg, Rolv Wesenlund, Per Oscarsson, Svante Grundberg

Regi: Hans Iveberg (som också skrev manus)

Varför är den med på listan: För att den blev en enorm publiksuccé när den kom och hållit sig kvar i ett svenskt medvetande på samma sätt som Sällskapsresan och Jönssonligan.

Skiftet mellan sjuttio och åttiotal producerades det många komedier i Sverige som alla hade det gemensamt att de sågades av kritikerna och sågs av alla på bio. Repmånad, Sällskapsresan, Sista budet, och i viss mån Jönssonligan. Filmrecensenter förfasade sig (jag överdriver inte, jag har läst flera av recensionerna) över att trettiotalets pilsnerfilm gjort ett återtåg till svensk filmproduktion, och verkade inte alls se ironin över att även trettiotalets filmkritiker tävlade om att kasta skit över filmer som biopubliken älskade. Det är nästan som att ju populärare filmerna blev, desto mer måste man hata dem, om man arbetade som recensent.

Jag tror alla som läser detta har sett Göta Kanal minst en gång, men jag drar igenom handlingen för sakens skull: Per Oscarsson i sitt allra mest stammande, förvirrade och stressade tillstånd anländer till en båtmässa med ett gäng ”araber” i vita lakan, som vill köpa tusen båtar. Han kan inte bestämma sig för vilken han vill ha (det finns bara två båtar kvar på mässan….så klart) så han anordnar en tävling mellan två firmor över Göta Kanal – först i mål i Göteborg får ordern. På ena sidan har vi Storföretaget – de elaka, giriga, fuskande Uniship på ena sidan, och det lilla familjeföretaget Anderssons båtvarv på den andra. Där är förstås allt helylle – Loffe käkar kaviar ur tuben och hans fru Kim Anderzon har stickade koftor och muff au naturel. Jaja, ni som sett filmen vet vad jag menar. Det är mittenfåran som gäller, filmen ska tilltala så många som möjligt, och det kanske ligger på ett metaforiskt plan att det handlar om en kanal som både delar och förbinder ytterligheterna i Sverige. Dessutom svensk sommar, båtliv, klass (vilket var viktigt på den här tiden, gott folk), uppfinningsrikedom och vikten av svensk export. Det gick lite dåligt för Sverige vid den här tiden när Göta kanal gjordes, så att heja på det lilla företaget som var i kamp med pamparna, för att rädda svensk export tilltalade på ett sätt som kanske är svårare att sätta sig in i idag, när samhället är lite mer komplicerat.

Filmen verkar ta sina influenser från ett antal håll. En av dem bara måste vara  Åsa-Nisse i rekordform från 1969, där det också förekommer en liknande tävling på vatten, fast inte på Göta kanal förstås. Det är lite hisnande idag, men den filmen var faktiskt bara 12 år gammal när Göta kanal hade premiär.

En annan influens  är helt uppenbart En ding, ding, ding, ding värld, en enormt populär engelsk film från 1960-talet där man slängde in ALLA kändisar som bara fanns tillgängliga i en evighetsrulle som aldrig vill ta slut. För så är det i Göta kanal också (även om den som tur är inte är lika lång). För här har man anlitat nästan alla skådespelare som var något vid tiden, in i minsta statistroll. Det mest uppenbara exemplet är Georg Rydeberg som får statera en slussvakt som går i pension. Sen har vi Yvonne Lombard, Kim Anderzon, Magnus Härenstam, Peter Harryson….etcetera och etcetera. Tyvärr så har de två filmerna (jag menar ding, ding värld) en annan sak gemensamt: de är inte speciellt roliga. De lovar mer än de levererar kan man nog säga. Om vi håller oss till Göta kanal så har den flera problem. Det första är tempot. Trots att båtarna ofta ses skena i hiskelig fart över vatten så är det långa stunder som filmen bara står och trampar vatten (häpp!). Ett annat problem är att med så otroligt många bra skådespelare, så är det få som faktiskt spelar en roll, de flesta gör bara någon parodi på sig själva. Magnus Härenstam och Per Oscarsson är de mest flagranta exemplen. Ett lysande undantag är Loffe Carlsson som är ovanligt nedtonad, och är den som flera gånger är närmast att ge upp när det går emot. Ivestam har inte haft kompetensen, eller intresset, att instruera karaktärer, utan verkar ha varit koncentrerad på actionsekvenser och stunts. För stunts finns det många – bilar åker i vattnet, folk faller i sjön, båtar sprängs i luften eller rammar bryggor. Svensk TV gjorde till och med en dokumentär om hur man gjorde stuntsen i filmen, den sändes som ” Så drog vi ur proppen” i svensk TV och jag har inte lyckats hitta den – den finns inte på Youtube eller på Öppet arkiv. Om någon har den så är jag mycket intresserad!

Det finns några saker som är roliga och som fortfarande håller. När jag nu ser om den skrattar jag (återigen) högt åt Svante Grundbergs hopplösa kanotist, Ulf Brunnbergs polis och sekvensen runt det grekiska bröllopet – alla som växte upp på åttiotalet har hört repliken ”åtti….nitti lakan, inte ett örngott mer”.

Men varje gång jag skriver att en film inte är speciellt rolig så ser jag min pappa framför mig och får dåligt samvete. Jag kommer så väl ihåg hur han skrattade gott åt Göta kanal (och liknande filmer). Och min pappa tillhör uppenbarligen majoriteten – filmen sågs av 1,5 miljoner på bio och många fler miljoner har sett den efteråt. Och de flesta har säkert skrattat gott.