Titel: Dumbo
År: 1941 (svensk premiär 1946)
Land: USA
Regi: Samuel Armstrong, Norman Ferguson, Wilfred Jackson, Jack Kinney, Bill Roberts, Ben Sharpsteen, John Elliotte (ingen credit i filmen)

Ben Sharpsteen är angiven som övergripande regissör, de andra som regissörer över sekvenser.

Röster (original): Mel Blanc (Dumbo), Verna Felton (Fru Jumbo), Sterling Holloway (Storken),  Edward Brophy (Timothy Q. Mouse) och många fler-inga röstskådespelare får credit i filmen, de har angetts efteråt.

Dumbo

Det känns som vanligt väldigt gubb-gnälligt att klaga på att Hollywood gör nyinspelningar/nya versioner av gamla klassiker, och egentligen tycker jag inte det spelar någon roll-vill man se den nya Dumbo (eller Djungelboken, eller Lejonkungen, eller…) så får man såklart göra det-den gamla finns ju kvar för oss som föredrar den. Det känns bara så TRÖTT och FEGT att idissla sånt som blivit succéer förut, och det känns som att det sällan blir speciellt bra. Cashen tas säkert, och tyvärr är det i slutändan det som räknas. Jag har inte sett nya Dumbo så jag ska inte säga något, det är trots allt Tim Burton som regisserar, så det finns hopp. IMDb-betyget efter en vecka på biograferna inger tyvärr inga höga förväntningar.

Ironiskt nog så var det just Dumbo som räddade Disney. Hade man inte gjort Dumbo 1941 så hade förmodligen inte företaget funnits idag, med all säkerhet inte den multinationella koloss som det är idag iallafall. Efter den enorma succéen med Snövit 1939 började man bygga en ny studio i Burbank, och man satsade stort på två ambitiösa projekt-Pinocchio och Fantasia. Båda filmerna bombade hårt-de gick med brakförluster, och Disney var i kris. På den tiden hade man dessutom bara filmerna-inga serietidningar, inget Disneyland, inga dotterbolag; drog inte filmerna in kulor var det kris. Man hade inte så många filmer under sitt bälte heller. Pinocchio hade inte dragit in någonting utanför USA och Fantasia fick en begränsad tur på biograferna-begränsad är snällt sagt, den gick bara på 13 biografer…. Europa hade såklart fokus på annat än att se Disneyfilmer och man fick inte in några pengar längre utomlands. Disney behövde pengar, och för att få in pengar, var man tvungen att göra mer film-men billigt.

1939 köpte Disneys merchandise-chef (som man tydligen ändå hade redan då) en prototyp för en barn-bok, en sorts pop-up-bok (kommer ni ihåg dem?) som kallades Roll-A-Book. Titeln var Dumbo och handlade om en elefant som kunde flyga. Storyn var skriven av Helen Aberson, och bara åtta sidor lång/kort, inklusive illustrationer.

Han (merch-snubben alltså) visade den för Walt som gillade storyn och den lilla elefanten och köpte rättigheterna. Han gav uppdraget att skriva ett utkast till två av sina närmaste män-Joe Grant och Dick Huemer. Någon dag ska jag skriva ett inlägg om enbart dessa två män, för få personer har haft så stort inflytande över Disney, och därmed filmbranschen, som dessa två. Det får bli en annan gång dock….de två skrev snabbt ihop ett utkast, och sättet de presenterade det på har blivit odödligt-de la ett kapitel i taget på Walts skrivbord, med en liten cliffhanger i slutet på varje kapitel. Det kunde vara så enkelt som att de ritade in en liten tår på botten av sidan, eller en liten kommentar som att ”om du tyckte det här var grymt, vänta bara tills du får läsa fortsättningen”. Walt läste, och kom inflygande till de två författarna och skrek ”vad händer sedan? Jag måste få veta!” (så går legenden iallafall). Så får man alltså en pressad producent på kroken-Walt satte produktionen i rullning, men gav strikta order till varje del i produktionsteamet att det måste vara BILLIGT! Återanvänd celler, håll filmen kort, använd vattenfärger till bakgrunder, bli färdiga snabbt. Det är förmodligen dessa faktorer som gör att Dumbo blev så bra, och så annorlunda mot just Pinocchio och Fantasia. Dumbo berättar sin story från A till B utan långa utvikningar, och tempot blir högt. Samtidigt är just animationen alldeles fantastisk, bland det bästa Disney någonsin producerat-och då är den ändå inte animerad av den klassiska gruppen The Nine Elders. Huvudanimatör på Dumbo var Bill Tytla. Istället för att behöva ägna massor av tid åt detaljer, kunde animatörerna ägna sig åt karaktärer och känslouttryck-med andra ord, figurerna på skärmen är karaktärer med känsloliv.

Dumbo är kanske Disneys mest känslosamma film, vilket i text låter som något som skulle kunna vara alldeles avskyvärt, men om du inte åtminstone får fuktiga ögon när Fru Jumbo blir utan bebis, eller när Dumbo vaggas med snabeln av den inlåsta mamman, eller Dumbos triumfatoriska ögonblick när han upptäcker att han kan flyga, så är du död inuti. Dead, I tells ya! För dessa scener kommer naturligt, man ägnar inte femton minuter åt att plantera och bygga upp en känsloscen, de kommer naturligt i den rappt berättade storyn.

För vad Dumbo handlar mest om är att vara annorlunda, och med det temat så ligger den helt rätt i tiden-Dumbo blir mobbad för att han föds annorlunda, och blir ganska så ordentligt hånad och förnedrad, för att inte tala om föräldralös efter att mamma Jumbo blir inlåst och kedjad efter att ha försvarat sin bebis. Dumbo hittar sin speciella styrka och blir sedan hyllad stjärna i showen.

Förutom den känslosamma storyn och den underbara animationen finns det några andra detaljer som har överlevt och är värda diskussion igen-vem kom till exempel på sekvensen med de rosa elefanterna? Dumbo och Tim dricker vatten efter att Dumbo drabbats av hicka-de vet dock inte att de firande clownerna har hällt champagne (eller något) i vattnet och de blir båda berusade-och där börjar en av de mest surrealistiska sekvenserna Disney har producerat. Men även här är det kort och kärnfullt, det är en sekvens som känns som ett experiment, men ett experiment som lyckades. De leker med färger och former och förstås begreppet ”se rosa elefanter”, ett gammalt uttryck för att vara berusad. Sekvensen förundrar mig-i en film som på alla andra sätt är så tight berättad sticker man ut i en lång (mar)dröm-scen. Hela sekvensen är dock underbar och ska inte på något sätt tas bort, den får snarare hela filmen att lyfta och storyn att vända-det är såklart under detta rus som Dumbo börjar flyga, utan att veta att han kan. Disney lät sina animatörer och regissörer titta på mycket film, framförallt utländsk, och försökte få dem att dra influenser från alla håll-däribland surrealism (några år senare skulle Disney och Dali inleda ett samarbete och påbörja en film som inte blev avslutad förrän långt senare) och tysk expressionism. Vi kan se båda influenserna i Dumbo. Det surrealistiska redan redovisat, men skuggspelet påminner ibland om den gamla skräckfilmen Nosferatu, en klassiker inom den tyska expressionismen och en film som påverkat hela filmhistorien.

 

Och apropå skuggor så används siluetter genomgående i filmen. De människor som inte är absolut nödvändiga att avbilda ses som siluetter, genom tälttyg, eller ansiktslösa avbildningar på avstånd (arbetarna i början). Vi ska koncentrera oss på djuren, det är de som är ”vi” i filmen, människorna är ”dem”.

Kråkorna i slutet av filmen har genom historien fått en del kritik, men det är bara dumt- de är helt klart baserade på afro-amerikanska schabloner, men kråkorna är bland de finast avbildade karaktärerna i hela filmen; de börjar med att mobba och håna Dumbo, men efter att ha blivit utskällda av Tim får de dåligt samvete och ändrar sig; de är också utanför samhället och ses ned på av etablissemanget. De lär Dumbo att flyga och är därmed bland de mest viktiga karaktärerna i hela filmen. Jag har svårt att se problemet med dem, men de kunde ju undvikit att döpa ledaren i gänget till Jim Crow….

En annan sak som diskuterats är grymheten hos cirkusdirektören. När mamma Jumbo försöker försvara sin son från några skitungar så blir hon nedbrottad och inlåst. I verkligheten hade hon med all säkerhet blivit avlivad på fläcken. Att hon får fortsätta leva skulle kunna tolkas som att cirkusen inte har hjärta att ta bort henne. Elefanter avlivades ofta av cirkusar om de inte kunde hantera dem, men det är väl oklart hur den här sekvensen tolkades av en publik på 1940-talet.

När filmen i stort sett var klar utlöstes en fem veckor lång strejk på Disney. Animatörerna ville gå med i ett fackförbund och förhandla om högre löner, men Walt sa nej till det. Walt sparkade 16 animatörer som hade gått med i facket. Dagen efter utlöstes en strejk och 200 arbetare, mestadels animatörer, lämnade arbetet. På vilket sätt Dumbo ska ha påverkats av detta är oklart, för vissa källor säger att arbetet avbröts, medan andra (närmare till Disney) säger att strejken kom när filmen var färdig. Det finns dock en sekvens i filmen där clownerna fyllesjunger att de ska gå till bossen och begära en löneförhöjning….en klar passning till de strejkande arbetarna och helt uppenbart en sekvens gjord av personer som inte strejkade. Strejken gav Walt en personlig knäck, och han förlät aldrig de som strejkade. Man kan tänka sig att historien är en stor förklaring till Walts rabiata kommunism-hat senare i livet, och han angav öppet kommunism som en förklaring till strejken, vilket i sin tur fick många av de forna arbetarna svartlistade som arbetare med kommunismsympatier. När dammet hade lagt sig var studion väldigt annorlunda och man menar att detta tog död på den familjära stämning som funnits på Disney fram till dess.

Disneys distributör vid tiden, RKO Pictures, ville att Disney antingen skulle göra filmen längre än dess 64 minuter, eller klippa ner den till en kortfilm, för det var B-filmer (som då betydde något annat än idag, en b-film var filmen som kom innan huvudfilmen) som var runt timmen långa. Walt Disney vägrade båda, och stod på sig, vilket han gjorde helt rätt i-filmen var perfekt som den var. Den blev också en väldig succé, med en budget på 800 000 dollar drog den in det dubbla på första vändan på biograferna och Disney hade sin kassako, och kunde blicka framåt-trots strejken. De höll till och med premiären några veckor så att den skulle ligga i samband med jullovet, och därmed dra in fler skollediga barn i salongerna. Vad de inte hade räknat med var förstås Pearl Harbor. Dumbo var planlagd att ligga som framsida på Times Magazine, men det blev en japansk amiral istället. Nåja, man kan inte få allt.

Dumbo är fortfarande en av de mest sevärda Disney-klassikerna, faktiskt en av de mer tidlösa filmerna i företagets kanon. Var beredd med näsdukarna bara.