Etikettarkiv: erle c. kenton

The Ghost of Frankenstein (1942)

The Ghost of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins vålnad
År:1942
Regi: Erle C. Kenton

Huvudroller: Lon Chaney Jr., Cedric Hardwicke, Ralph Bellamy, Lionel Atwill, Bela Lugosi, Evelyn Ankers

Först kom pappa Frankenstein, sen kom hans brud, sen sonen, och nu Ghost of Frankenstein. Riktigt så ser inte handlingen ut såklart, men nog ser det ut som en tanke bakom titlarna, dock så är det nog snarare Frankensteins ande som ska sväva över den dömda byn där den förste Frankenstein skapade sitt monster. Här är det Frankensteins andra son som försöker fortsätta pappans arbete med samma monster som tidigare, som alltså ”överlevt” att bli begravd i sulfurkällan han åkte ner i i förra filmen. Lugosis Ygor är också kvar, också han överlevare från föregångaren. Det blir intressant i slutet då man tänker lösa problemet med monstrets våldsamma tendenser genom att sätta in en ”bra” hjärna istället för den där jobbiga mördarhjärnan man råkade sätta in av misstag från första början.

Karloff hade fått nog nu, då han flera gånger sagt att det inte fanns mer att tillföra rollen, samt att de önskemål han själv lagt fram om hur monstret skulle utvecklas, inte hade hörsammats. Istället får vi Lon Chaney Jr, mest berömd för sitt supande och att han är son till Lon Chaney den äldre, en av stumfilmserans största hjältar-känd som mannen med tusen ansikten, då han ofta spelade i skräckfilmer som monster eller karaktär med vanställt utseende. Han hade dessutom talang i överflöd. Tyvärr gick den inte i arv till sonen-det finns en utspridd konsensus om att Lon Chaney i de flesta roller suger ganska hårt. I den här filmen är det svårt att misslyckas-han stapplar omkring i en roll som kräver ganska lite. Ansiktsmasken är nästan hårdare ditlagd än Karloffs, inte en min syns under-sen kan det förstås bero på att Chaney inte kunde bättre. Intressantast är att han i opening credits står angiven som just Lon Chaney utan något junior, även om det borde vara allmänt känt 1942 att det var sonen som spelade, och inte den berömda pappan.

Det finns inte så mycket att säga om den här, det är krigstider, Universal är inne på sin andra generation monsterfilmer, och borta är de flesta ambitioner om konstnärlighet a la James Whale, här är det mer klassisk uppbyggnad och raka rör. Man har nedgraderat serien från A-filmer till B-filmer (vilket var ett väldigt påtagligt begrepp för filmföretagen vid den här tiden), och budgeten och ambitionerna blir därefter. Föredömligt kort, så den duger till en dryg timmes underhållning om man redan är inne på den här serien. Man kan också se den för att kunna hoppa till nästa film, Frankensteins monster meets the wolf man, som jag tycker är bättre. Det här är faktiskt sista filmen i Universals produktionscykel där Frankenstein är ensamt monster, sen blir det som sagt Wolf man, och i House of Frankenstein har man samlat alla monster man hade (jag gillar ju att dra paralleller till dagens Hollywood, så….Avengers, någon?).

Något måste vid det här laget sägas om folksamlingar i de här filmerna-i alla de här fyra Frankenstein-filmerna förekommer det en pöbel med eldfacklor och högrepar ute efter hämnd. Det kan inte vara en slump att de förekommer så ofta i de här filmerna vid just den här tiden (i minst en av Mummy-filmerna förekommer samma sak, man har till och med snott klippen rakt av från första Frankenstein). Men om man nu är inne på att det har ett samband med att folket måste resa sig mot en gemensam fiende, så är det ju inget positivt budskap man sänder, för pöbeln lyckas aldrig-antingen så ”dör” protagonisten av helt andra orsaker, eller så tänder pöbeln eld på labbet/slottet/whatever så att monstret dör, men det återuppstår ju nästa film, så nånting gör de ju fel. För en modern tittare så går tankarna förmodligen snarare till häxjakter och lynchmobber (vilket de ju faktiskt är, ibland rent bokstavligt, som Ygor kan vittna om), och det är knappast något positivt-vilket i sin tur gör att man snarare lägger sina sympatier hos monstret.

Den allmänna klichéen om Frankensteins monster som stapplandes med båda händerna utsträckta (vilket han alltid gör i till exempel Scooby Doo) kommer från just den här filmen-monstret blir förblindat av att ha fått fel hjärna inopererad i slutet (japp) och blir blind då blodgrupperna inte stämmer. Det är endast några minuter av filmen där det förekommer, men är sedan den ständiga bilden av hur monstret rör sig. Han kommer sedan att röra sig så även i kommande filmer, men utan någon referens till varför han gör det.

Sammanfattningsvis så har vi kommit långt ifrån Mary Shelleys bok om den moderne Prometheus…

 

Annonser