Laura (1944)

Regi: Otto Preminger
Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price, Judith Anderson

Laura är en bra introduktion till film noir. för den innehåller många exempel på de ingredienser som brukar höra till genren:

1: En tysk regissör med modernism som bakgrund, filmar ett amerikanskt crime-drama; check.

2. En kvinnoroll som genom sin självständighet skrämmer och lockar de manliga karaktärerna, check. Dessutom en ovanlig twist-hon spelar både mordoffer och potentiell mördare, check på den!

3. Visuell stil-många skuggor, enpunkts-belysning, det svartvita är ofta verkligen svart och vitt och inte nyanserat däremellan. Check!

4. Flera intelligenta twister i manuset som idag kanske känns mindre överraskande men för sin tid var de banbrytande.

Nå, vad handlar filmen om? Laura, en ung, vacker och intelligent kvinna, blir mördad och en polisdetektiv börjar undersöka fallet. Han bygger sig en bild av henne och personerna runt henne och blir mer och mer besatt av henne. För att undvika spoilers så får det räcka så. Tyvärr så är twisterna i filmen så välanvända att det inte är helt omöjligt att räkna ut vad som händer i förväg, men det förhindrar inte att filmen är väldigt spännande fortfarande, inte minst beroende på att grundhistorien är så välgjord och välberättad. Den var från början en bok som kom året innan, Preminger ville göra teater av den, men det föll ihop rätt snabbt på grund av att ingen ville investera i den. En av de saker som drog Preminger till projektet var den ovanliga twisten, vilken idag alltså känns aningen förutsägbar. Där kan man se hur den här filmen påverkat filmhistorien (och detektivhistoriens berättande i helhet). Studiochefen, den legendariske Darryll Zanuck insisterade på att slutet skulle ändras så att allt bara var en dröm (duh…), detta filmades också men då ingen som såg denna version fattade vad som hände, ändrades det tillbaka till det som är nu. Tveksamt om filmen hade blivit en klassiker med den ostmackan…

Vincent Price är mest känd som rys-farbror i skräckfilmer från 60-talet, men här gör han en helt annan roll, som en något undergiven och lismande beundrare av Laura. Tydligen var det här den roll han var mest nöjd över själv, vilket ger lite perspektiv över hans karriär.

Som tidigt exempel på amerikansk film noir så funkar Laura perfekt, dessutom är det en hyfsat spännande film fortfarande.