Les Diaboliques (1955)

Les Diabolique (De djävulska)
År:1955
Land: Frankrike
Regi: Henri-Georges Clouzot

Huvudroller: Simone Signoret, Vera Clouzot, Paul Meurisse

les-diaboliques-clouzot-afficheDet har flera gånger hänt att jag tänkt ta upp någon film, men ångrat mig helt enkelt därför att den är ansedd som en av de absolut största, och spaltkilometer redan är skrivet om den, ofta av mer tunga namn än mitt. Men jag har precis sett Les Diaboliques, och tänker att om inte den här filmen är ett ämne för min blogg så kan jag lika gärna lägga ner. Så ifall jag misslyckas med att göra filmen rättvisa i min beskrivning av den (vilket jag förmodligen kommer att göra) så låt mig sammanfatta den så här: den är så nära perfektion man kan komma. Den har förtjänat sin plats i filmhistorien, och en publik även idag.

still-of-véra-clouzot-in-diabolicele-1955-large-picture
Skulle inte dricka den där om jag var du.

Handlingen är, i korthet: En manlig rektor för en privatskola utanför Paris är en pest för sin omgivning, och framförallt för sin fru, som inte bara är lärare för skolan, hon äger den också, samt sin älskarinna, som också är lärarinna på skolan. De två kvinnorna borde hata varandra, vilket de ibland gör också, men verkar förenas i sitt hat mot mannen. De planerar att mörda sin plågoande och älskarinnan formar en avancerad plan för att få det att se ut som en olycka. Ganska snart börjar saker hända som får dem att tvivla på att de har lyckats.
Jag tror inte man ska berätta mer än så. Jag brukar ofta tänka, både när det gäller böcker och filmer, att jag vill veta så lite som möjligt om den innan, och sällan har det varit så sant som här-filmen avslutas till och med med en skylt som varnar publiken för att avslöja för sina vänner vad de har sett.

Om man inte är djupt insatt i fransk film så är min närmsta referens Hitchcock, vilket är sant på fler än ett sätt; Hitchcock ville filma denna bok av författarna Boileau-Narcejac men Clouzot hann köpa rättigheterna innan. Man kan inte låta bli att leka med tanken vad Hitchcock kunde ha gjort med historien. Förmodligen hade det blivit en alldeles ypperlig film även det, men också säkerligen annorlunda.

Det är väldigt svårt att klassificera vilken genre Les Diaboliques hör hemma i; är det en psykologisk thriller? Ett drama om två nedtryckta kvinnor (jag tänkte flera gånger att det kändes som att kvinnorna hade ett eget kärleksförhållande, och efteråt fick jag veta att i boken var det så, men Clozuot valde att ta bort den biten i filmen)? En skräckfilm? En irrelevant fråga, för sån här film går inte att trycka in i ett smalt fack, och man gör den en stor otjänst genom att försöka. Den är alla de sakerna. Genom långa scener och långa tagningar, utan filmmusik och många visuella metaforer skapas en realistisk, eller naturalistisk, känsla, men samtidigt mardrömslik. Man kan verkligen känna fruns ångest när hon förstår att det inte finns någon återvändo från det som de påbörjat, och man kan på något sätt förstå precis hur de kommit fram till sitt beslut att ta livet av rektorn. Älskarinnan, spelad av Signoret, är mer drivande, nästan psykopatiskt kall och målmedveten. Vatten spelar en stor roll i historien och symboliken i dels det rena badvattnet och sen det skitiga poolvattnet är genialiskt. Återigen, jag ska inte avslöja mer.

Men jag gillar birollerna och omgivningarna nästan lika mycket. Allra mest gillar jag pojkarna som går på skolan. Tror aldrig jag sett någon avbilda unga killar i grupp så verklighetstroget-lydiga och följsamma och vänliga när läraren ger dem uppmärksamhet eller bestraffningar, gapiga och uppkäftiga och fladdriga när man vänder bort blicken. Den övriga personalen på skolan är också en del i dramat; kuvade och aggressionshämmade, alla längtandes efter något bättre.

Någon av killarna som har podden Vacancy (kolla upp den om ni inte gjort det) sa vid något tillfälle ”ibland undrar man varför inte alla filmer görs i svartvitt”, och även om jag tar citatet ur sitt sammanhang så kan det appliceras här-ibland är svartvitt det snyggaste som finns.

En av idéerna jag hade när jag funderade på att starta den här bloggen var att börja nysta i skräckfilmens historia, lite för att komma fram till när den moderna skräckfilmen föddes-alltså när det slutade vara monster och sagofigurer, och blev det som vi idag kallar skräck. Just därför bestämde jag mig för att ta med Les Diaboliques nu, och kanske är det här en av de första moderna skräckfilmerna. För även om den är många saker, så är den definitivt en skräckfilm.

Fungerar filmen idag? Vad tror du? Se den.

Filmen finns på IMDBs topp-250 lista, och är med i boken ”1001 movies you have to see before you die”. Och nu även på den här bloggen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s