It!The terror from beyond space
Svensk titel: Mars – dödsplaneten
År: 1958
Regi: Edward L Cahn
Huvudroller: Marshall Thompson, Shirley Patterson, Kim Spalding, Ann Doran, Dabbs Greer, Paul Langton, Robert Bice, Ray Corrigan
Man vet att man tittar på en film som blivit lite till åren när ”framtiden” utspelas 1973. Anywho, det slog mig alldeles nyss dessutom att jag genom att skriva om den här filmen kan rida lite på IT-vågen, även om den här naturligtvis inte har något att göra med clowner, Stephen King eller Bill Skarsgård att göra. Den var inte heller först med att heta It! Av någon anledning var det en extremt vanlig titel-start på 1950-talet, oftast kännetecknande en monsterfilm med låg budget. Vi har till exempel It came from outer space, It the creature from beyond space och It conquered the world. Och det är bara en början. De känns som någon sorts variant på clickbait-titlar, till exempel ”It conquered the world….du kommer häpna när du ser vad som händer sen!”, eller ”It came from outer space – and the internet can´t handle it!”.
Nog om det, It!The terror from beyond space, som den här filmen heter, är en typisk 1950-talsrulle med b-filmstämpel tryckt över hela ansiktet, men den gör inte anspråk på att vara något annat heller och vissa saker gör den intressant för oss som tycker om den här eran och genren-av störst intresse idag är väl att den bär mer än en slumpmässig likhet med första Alien-filmen (och kanske även en del med Aliens). Den producerades utanför studiosystemet och budgeten var förstås låg-vilket idag inte märks av så mycket. Den ser ut som många andra scifi-rullar från den här eran.
En expedition anländer till Mars för att undersöka vad som hände med den första bemannade expeditionen-endast en besättningsmedlem har överlevt och man ska ta honom med tillbaka till jorden för att ställa honom inför krigsrätt då man misstänker att han mördat resten av sin besättning. Räddningsexpeditionens kapten är helt övertygad om hans skuld, medan sjuksystern (som naturligtvis är snygg) tvivlar. Den överlevande påstår att ett monster dödat hans besättning. Vad de inte vet är att monstret smugit ombord på undsättningsfarkosten och följer nu med dem tillbaka mot jorden. När monstret återupptar sin killing spree på det nya skeppet måste man hitta på ett sätt att ha ihjäl det. Av någon anledning börjar man med de mest långsökta metoderna-inte vet jag varför man har flera lådor handgranater med sig till Mars, men att spränga dem inne i ett trångt rymdskepp känns inte som den mest genomtänkta lösningen. Nästa lösning är gasbomber, och det känns inte heller så klipskt på ett rymdskepp med begränsad syretillgång. Och så fortsätter de. Men det gör inte så mycket, för vissa andra saker uppväger de fåniga inslagen-till exempel det som gör att Alien funkar så bra (eller hur Johnny?) är den klaustrofobiska känslan, vilket är det bästa med även denna.
Som jag skrivit förut så är det lite orättvist att applicera vår tids syn på könsroller på filmer gjorda i en helt annan tidsålder med en helt annan världsordning, men det är också svårt att se filmer i annat ljus än dagens-ombord på det här skeppet finns två kvinnor, och vad deras egentliga uppgifter är är svårt att greppa; eller egentligen inte, då den ena helt klart har som uppgift att vara love interest. Men när det kör ihop sig finns de där för att servera kaffe iallafall (precis som jag skrev om i The thing from outer space, där det också finns två kvinnor, varav den ena är snyggare än den andra och de serverar kaffe när det kör ihop sig).
Filmen hade förmodligen inget annat syfte än att tjäna en hacka på drive-in publik där den gick som double feature ihop med The Faceless Man. Den spelades in på två veckor (även om John Carpenter av alla människor påstått att den spelades in på sex dagar, men det ska nog tas med en nypa salt.) Monstret spelas av en man vid namn Ray ”Crash” Corrigan, en man som var känd för sin fysik. Han var en tidig kroppsbyggare och jobbade som någon sorts PT till stjärnor i Hollywood redan på 1940-talet. 1958 var han dock gammal och trött och orkade inte ta sig ut till mannen som skulle bygga monsterdräkten, så dräkten passade inte alls, framförallt inte masken. Corrigans haka sticker ut, vilket man fick lösa genom att måla den röd och låtsas att det var monstrets tunga. Som tur är ser man inte monstret så tydligt mer än vid enstaka tillfällen, oftast dolt i skuggor eller rök.
Som stort fan av just scifi från 1950talet så är det här ändå inte den första jag skulle rekommendera, men den har ändå sina poänger och den är intressant just för kopplingen till Alien. Filmaffischen är också lite intressant-det är inte bara en av de fulaste affischer jag någonsin sett, den har en typisk femtiotals-kampanj: man utlovar 50000 dollar till den som kan bevisa att detta monster INTE finns på Mars just nu!
Superdupertrivia-point: Den slutgiltiga kampen mot monstret kan man även se ungefär en minut in i Bryan Adams video till Summer of ´69. Länkar inte pga skitdålig låt, men ni kan youtuba och se själva.
Men jag tror handlingen är känd för alla redan. Brian dePalma har gjort vissa intressanta saker i sin karriär men överlag har han flera stolpskott än kryssträffar. Många av hans filmer är sjukt överskattade-Scarface är det mest lysande exemplet. Carrie är en av hans tidigaste filmer, och jag tror det är bra att han inte hade en extrem budget och att han hade en bok att följa, just för att han inte skulle kunna grotta ner sig i sina vanliga överdrifter. Jag tycker ändå inte att han gjort ett så värst bra jobb här-vad skulle en annan regissör, till exempel en ung Spielberg, kunnat göra med ett så här bra grundmaterial? dePalma lyckas till exempel aldrig berätta varför Allens och Travoltas karaktärer känner så starkt behov att göra Carrie till åtlöje på balen. Eller varför en av skolans mest populära tjejer väljer att stanna hemma på sin prom-night bara för att vara snäll mot Carrie? dePalma är också känd för att dyrka Hitchcock och det vimlar av Psycho-referenser i Carrie-violinstötarna så fort det ska vara spännande, Bates High School etcetera.
Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.
Sjuttiotalet var ett bra årtionde för skräckfilm, kanske det allra bästa. Exorcisten, Motorsågsmassakern, Dawn of the dead, Hajen, Carrie, Alien, Omen och inte minst Alla helgons blodiga natt. Filmer som idag fortfarande lever och tittas på, tyvärr inte minst därför att många av dem kläckte ur sig otaliga uppföljare. När sen åttiotalet kom hade det börjat skapas undergenrer och de unika saker som varje film på sjuttiotalet hade fört med sig blev klichéer då de upprepades om och om igen. En film som snodde mycket från tidigare filmer men som i sig själv blev en franchise och en kliché var Fredagen den 13:e. Alla har sett någon av filmerna i serien, kanske inte så många har sett den första. Fredagen den 13:e del ett snodde väldigt mycket framförallt från Alla helgons blodiga natt (alltså, Halloween av John Carpenter), men gjorde det så skickligt att den blev en egen serie med till dags dato 12 filmer. Ironiskt nog är ”Final chapter” del fyra. ”Final friday” är del nio. Precis som Jason och Michael Myers vägrar serien dö, hur nerhuggen den än blir. Men nu ska vi koncentrera oss på första filmen.
En man dör ensam öknen. Hans ansikte och extremiteter är förvridna och vanskapta. Dr. Matt Hastings (Agar) tror inte på förklaringen att det är akromegali då förvandlingen tydligen gått på fyra dagar. Mannen som dött är en vetenskapsman som forskat på näringsämnen som ska kunna föda resten av världen (en lustig detalj är att i ett tal om behovet av detta förklaras att år 2000 kommer Jordens befolkning uppgå till 3,2 miljarder…i verkligheten var det närmare dubbelt så många). Mannens kollega fortsätter arbetet och djurexperimenten. Efter ett tumult i labbet rymmer en giftspindel och…tja, ni fattar. Tarantellan växer och växer och blir stor ”som en lada”.
Jag gillar det lilla engelska produktionsbolaget Hammer, mest för att de har en egen stil på sina produktioner, och för att de värnade om sina inhemska stjärnor och talanger, även de som var bakom kameran. Hammer är mest kända för sina Dracula/Frankenstein-filmer, och ironiskt nog är det de filmerna jag tycker är minst intressanta. Kanske för att jag aldrig tyckt att Dracula-myten varit speciellt spännande. Även när jag var barn kommer jag ihåg att jag skulle se en ”skräckfilm”, fick se någon Dracularulle och blev grymt besviken.
Det har flera gånger hänt att jag tänkt ta upp någon film, men ångrat mig helt enkelt därför att den är ansedd som en av de absolut största, och spaltkilometer redan är skrivet om den, ofta av mer tunga namn än mitt. Men jag har precis sett Les Diaboliques, och tänker att om inte den här filmen är ett ämne för min blogg så kan jag lika gärna lägga ner. Så ifall jag misslyckas med att göra filmen rättvisa i min beskrivning av den (vilket jag förmodligen kommer att göra) så låt mig sammanfatta den så här: den är så nära perfektion man kan komma. Den har förtjänat sin plats i filmhistorien, och en publik även idag.
Gubbe ser på film 