Etikettarkiv: skräck

It!The terror from beyond space (1958)

It!The terror from beyond space

Svensk titel: Mars – dödsplaneten
År: 1958
Regi: Edward L Cahn
Huvudroller: Marshall Thompson, Shirley Patterson, Kim Spalding, Ann Doran, Dabbs Greer, Paul Langton, Robert Bice, Ray Corrigan

terror from beyond space
Varsågoda-en sjukt ful affisch!

Man vet att man tittar på en film som blivit lite till åren när ”framtiden” utspelas 1973. Anywho, det slog mig alldeles nyss dessutom att jag genom att skriva om den här filmen kan rida lite på IT-vågen, även om den här naturligtvis inte har något att göra med clowner, Stephen King eller Bill Skarsgård att göra. Den var inte heller först med att heta It! Av någon anledning var det en extremt vanlig titel-start på 1950-talet, oftast kännetecknande en monsterfilm med låg budget. Vi har till exempel It came from outer space, It the creature from beyond space och It conquered the world. Och det är bara en början. De känns som någon sorts variant på clickbait-titlar, till exempel ”It conquered the world….du kommer häpna när du ser vad som händer sen!”, eller ”It came from outer space – and the internet can´t handle it!”.

Nog om det, It!The terror from beyond space, som den här filmen heter, är en typisk 1950-talsrulle med b-filmstämpel tryckt över hela ansiktet, men den gör inte anspråk på att vara något annat heller och vissa saker gör den intressant för oss som tycker om den här eran och genren-av störst intresse idag är väl att den bär mer än en slumpmässig likhet med första Alien-filmen (och kanske även en del med Aliens). Den producerades utanför studiosystemet och budgeten var förstås låg-vilket idag inte märks av så mycket. Den ser ut som många andra scifi-rullar från den här eran.

En expedition anländer till Mars för att undersöka vad som hände med den första bemannade expeditionen-endast en besättningsmedlem har överlevt och man ska ta honom med tillbaka till jorden för att ställa honom inför krigsrätt då man misstänker att han mördat resten av sin besättning. Räddningsexpeditionens kapten är helt övertygad om hans skuld, medan sjuksystern (som naturligtvis är snygg) tvivlar. Den överlevande påstår att ett monster dödat hans besättning. Vad de inte vet är att monstret smugit ombord på undsättningsfarkosten och följer nu med dem tillbaka mot jorden. När monstret återupptar sin killing spree på det nya skeppet måste man hitta på ett sätt att ha ihjäl det. Av någon anledning börjar man med de mest långsökta metoderna-inte vet jag varför man har flera lådor handgranater med sig till Mars, men att spränga dem inne i ett trångt rymdskepp känns inte som den mest genomtänkta lösningen. Nästa lösning är gasbomber, och det känns inte heller så klipskt på ett rymdskepp med begränsad syretillgång. Och så fortsätter de. Men det gör inte så mycket, för vissa andra saker uppväger de fåniga inslagen-till exempel det som gör att Alien funkar så bra (eller hur Johnny?) är den klaustrofobiska känslan, vilket är det bästa med även denna.

Som jag skrivit förut så är det lite orättvist att applicera vår tids syn på könsroller på filmer gjorda i en helt annan tidsålder med en helt annan världsordning, men det är också svårt att se filmer i annat ljus än dagens-ombord på det här skeppet finns två kvinnor, och vad deras egentliga uppgifter är är svårt att greppa; eller egentligen inte, då den ena helt klart har som uppgift att vara love interest. Men när det kör ihop sig finns de där för att servera kaffe iallafall (precis som jag skrev om i The thing from outer space, där det också finns två kvinnor, varav den ena är snyggare än den andra och de serverar kaffe när det kör ihop sig).

Filmen hade förmodligen inget annat syfte än att tjäna en hacka på drive-in publik där den gick som double feature ihop med The Faceless Man. Den spelades in på två veckor (även om John Carpenter av alla människor påstått att den spelades in på sex dagar, men det ska nog tas med en nypa salt.) Monstret spelas av en man vid namn Ray ”Crash” Corrigan, en man som var känd för sin fysik. Han var en tidig kroppsbyggare och jobbade som någon sorts PT till stjärnor i Hollywood redan på 1940-talet. 1958 var han dock gammal och trött och orkade inte ta sig ut till mannen som skulle bygga monsterdräkten, så dräkten passade inte alls, framförallt inte masken. Corrigans haka sticker ut, vilket man fick lösa genom att måla den röd och låtsas att det var monstrets tunga. Som tur är ser man inte monstret så tydligt mer än vid enstaka tillfällen, oftast dolt i skuggor eller rök.

itterror
Dubbelhaka

Som stort fan av just scifi från 1950talet så är det här ändå inte den första jag skulle rekommendera, men den har ändå sina poänger och den är intressant just för kopplingen till Alien. Filmaffischen är också lite intressant-det är inte bara en av de fulaste affischer jag någonsin sett, den har en typisk femtiotals-kampanj: man utlovar 50000 dollar till den som kan bevisa att detta monster INTE finns på Mars just nu!

Superdupertrivia-point: Den slutgiltiga kampen mot monstret kan man även se ungefär en minut in i Bryan Adams video till Summer of ´69. Länkar inte pga skitdålig låt, men ni kan youtuba och se själva.

 

 

Annonser

Eaten alive (1976)

Eaten alive (1976)
Regi: Tobe Hooper
Huvudroller: Neville Brand, Mel Ferrer, Carolyn Jones, Marilyn Burns, Kyle Richards, Robert Englund, Janus Blythe, Stuart Whitman, William Finley

220px-Eatenaliveposter
Vilken vägg skulle du hänga den här postern på?

Tobe Hooper regidebuterade med världens bästa skräckfilm, Texas Chainsaw Massacre om du inte visste det, och sen kunde det ju bara gå neråt såklart. Hans karriär har verkligen varit ömsom fullträffar och ömsom stolpskott och uppföljaren till hans debut får nog räknas till det senare, även om den fått kultstatus och nu finns som fet dubbel-bluray från Arrow. Jag gissar att en del av kultstatusen kommer från att Eaten alive var en av filmerna som man i England satte upp på Video nasty-listan, ett suveränt sätt att göra filmer mer intressanta än de är. Enligt wikipedia så var just den här filmen ett hatobjekt för Mary Whitehouse, en prominent figur som var drivande när det gällde förbud mot stötande videofilmer. Sånt ger ju såklart guldstjärnor i marginalen. Tycker bara det är lite konstigt att just den här ansågs så extremt stötande, för det är den inte. Den friades tydligen också i det efterföljande åtalet mot video nasty-filmerna.

Nå, den har sina poänger. I korthet handlar den om en hotellägare i amerikanska södern (såklart, såna här filmer utspelas väl alltid där?) med allt annat än stabilt psyke. Det är väldigt oklart hur folk hittar till hotellet för det verkar ligga sist på en ko-stig, och huset i sig ser ut att kunna rasa ihop vilken sekund som helst. Till hotellet hör också ett mindre zoo, med en enorm krokodil som huvudsaklig gäst. Gäster eller besökare på hotellet som ägaren (Brand) inte gillar åker ner till krokodilen. Själva storyn är inte mer avancerad än så (väldigt löst baserad på en historia från 30-talet om en man som ska ha mördat sin fru och slängt henne till krokodilerna), men man märker att det finns trådar som borde följts upp bättre-egentligen så skulle den nog handla om tjejen som filmen startar med, en flicka som blir utkastad från en bordell och hamnar på hotellet. Hennes pappa och syster dyker upp för att leta efter henne, men den här historien är aldrig speciellt central. En annan familj tar också in på hotellet, men först efter att krokodilen käkat upp familjens lilla hund. Pappan i familjen beter sig även han väldigt udda åt (minst sagt), och mamman har av någon anledning peruk. Också en storyline som vi inte får någon djupdykning i.

Istället ägnas mycket tid, speciellt första 45 minuterna, åt Brands mumlande, virriga, labila hotellägare. Det är inte dåligt, men ganska snart har man fattat poängen. Även sista halvtimmen, då allting faller ihop för stackars hotellägaren, är rätt tjatig och förutsägbar.

Men som sagt, det finns ljuspunkter-casten är den största. Här finns många skolade skådisar som tar sina roller på stort allvar och gör det som de kan, bland annat Robert Englund som spelar en ung hetsporre. Stuart Whitman gör sheriffen, Whitman är en skådis som idag kanske är lite bortglömd, men han har varit framstående skådis i filmer sen tidigt femtiotal. Att se honom i en sån här roll, i en sån här film blir man lite glad av. Sen gillar jag den murriga och grova känslan som man bara får från de här gamla 70-talsskräckisarna. Ljussättningen i början av filmen är så artificiell som det bara går, men antar att det ska spegla Brands mentala läggning. Scenografin i övrigt är i stort sett bara hotellet, med en krokodil som vi bara får se korta bilder av, och aldrig i helhet. Konstigt nog med stelopererad mun också.

Eaten alive får godkänt, men inte så mycket mer.

Fotnot: Såg du den här på video på 80-talet så hyrde du den förmodligen under annan titel, den har släppts under många olika namn: Death trap, horror hotel, Horror hotel massacre, Legend of the bayou…och några till.

Carrie (1976)

Carrie (1976) Regi Brian dePalma Huvudroller: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving, William Katt, John Travolta, Nancy Allen

När jag var i tonåren läste jag massor av Stephen King. Ja, jag var lite originell på det viset, eller hur? Carrie var inte bara den första boken King fick publicerad och den första som filmatiserades (logiskt nog), det var den första jag läste. Boken Carrie har förmodligen blivit så populär som den blev mer för att den handlar om utanförskap, sociala koder och utstötta tonåringars drömmar om hämnd, än för skräcktemat. Sett ur det perspektivet är det nog också en av Kings mer lyckade romaner-sett ur skräckperspektivet funkar den väl fortfarande hyfsat.

Carrie är en mobbad tjej på gymnasiet som lever med en fanatiskt religiös mamma. Carrie råkar dessutom vara född med övernaturliga krafter-hon kan flytta på saker med sin bara vilja. När hon får sin första mens i duschen efter gympalektionen blir hon ännu mer mobbad, eftersom hon inte fattar vad som händer och blir rädd. Hennes klasskamrater blir straffade av läraren och några av dem planerar att hämnas på Carrie genom att utföra ett elakt skämt på skolbalen.

carrieMen jag tror handlingen är känd för alla redan. Brian dePalma har gjort vissa intressanta saker i sin karriär men överlag har han flera stolpskott än kryssträffar. Många av hans filmer är sjukt överskattade-Scarface är det mest lysande exemplet. Carrie är en av hans tidigaste filmer, och jag tror det är bra att han inte hade en extrem budget och att han hade en bok att följa, just för att han inte skulle kunna grotta ner sig i sina vanliga överdrifter. Jag tycker ändå inte att han gjort ett så värst bra jobb här-vad skulle en annan regissör, till exempel en ung Spielberg, kunnat göra med ett så här bra grundmaterial? dePalma lyckas till exempel aldrig berätta varför Allens och Travoltas karaktärer känner så starkt behov att göra Carrie till åtlöje på balen. Eller varför en av skolans mest populära tjejer väljer att stanna hemma på sin prom-night bara för att vara snäll mot Carrie?  dePalma är också känd för att dyrka Hitchcock och det vimlar av Psycho-referenser i Carrie-violinstötarna så fort det ska vara spännande, Bates High School etcetera.

Det bästa i filmen är Spacek. Svårt att tänka sig en bättre lämpad skådespelerska i rollen som Carrie. När hon står i sin balklänning indränkt i grisblod (spoiler…äh, alla vet vad som händer) ser hon genuint skrämmande ut.

Trivia: Ingen av de medverkande är i tonåren, de flesta av tjejerna som ska vara highschool-elever är 25-26 år. Gymnastiklärarinnan (Betty Buckley) är 28, bara två år äldre än Spacek.

The Thing (from another world) (1951)

The Thing from another world (Fantomen från Mars) (1951)

Regi: Christian Nyby, Howard Hawks
Huvudroller: Kenneth Tobey, Margaret Sheridan, Robert Cornthwaite, James Arness, Douglas Spencer

thethingopening
Stilbildande

Howard Hawks är idag något bortglömd, och kanske blandar de flesta ihop honom med Howard Hughes, magnaten som utvecklade OCD och .blev Hollywoods största excentriker. Men nu är det Hawks vi ska prata om. Hawks producerade och  regisserade en stor mängd filmer från Hollywoods guldera. En av de mest kända är ”Utpressning” (The Big Sleep), en odödlig film noir-klassiker. Han producerade en stor mängd fantastiska filmer, många av dem klassiker och många av dem före sin tid. Det här är definitivt en som uppfyller båda kriterierna. Det här är en film som är nödvändig om man har minsta intresse av skräckfilmshistoria. Flera kända regissörer har sagt att de såg den här filmen som barn och att deras filmintresse startade där och då, genom att bli skrämda från vettet av The Thing. En av dessa regissörer var John Carpenter, som förstås gjorde remaken, och Francis Ford Coppola.

En forskningsstation på Nordpolen rapporterar om ett oidentifierat föremål som kraschat i närheten av dem, och ett flygplan med militärer och en journalist skickas från Alaska för att undersöka. Det visar sig vara en farkost från en annan värld som kraschat genom isen. Man lyckas inte rädda själva farkosten, men för tillbaka piloten i ett block av is till forskningsstationen. När det visar sig att farkostens pilot inte bara överlevt utan också rymmer och försöker döda allt han kommer i närheten av uppstår en konflikt mellan stationens vetenskapsmän och militärerna.

Om du tycker att det här låter misstänkt likt filmen The Thing från 1982 så är det såklart för att det här är originalet, och John Carpenter gjorde en remake. Storyn är nästan densamma, men kanske något uppdaterad i den senare versionen.

Det jag gillar bäst i den här är det osentimentala upplägget. Tempot är snabbt, det slösas inte tid på en massa karaktärsscener, var och ens personliga agenda framgår av dialogen. Dialogen i sig är något som man aldrig ser (eller hör) i filmer idag-skådespelarna pratar fort, dialogen tvinnar sig i varandra, man avbryter om man har något viktigt att säga; det ger nästan en dokumentär känsla. Tydligen hade några av skådisarna problem med just detta, att bli avbruten och agera i ett högt tempo.I vilket fall som helst tycker jag att det ger en av filmens främsta kvaliteter. Det ger också en känsla av 40-talsfilmerna och kan vara ett bevis för att den som faktiskt regisserade var Howard Hawks.

Det finns nämligen en diskussion om vem som egentligen regisserade, till och med de som var där under inspelningen är inte överens. Nyby verkar ha satt upp varje scen, för att sen frågat Hawks om råd hur den skulle spelas. I de flesta fall i filmhistorien när sådant sker så förlorar filmen på det, här verkar det vara tvärtom. Helt klart är att det är Howard Hawks film från början till slut-han köpte in manuset (en novell från 30-talet som hette ”Who goes there?”), var med och skrev om det för film, producerade genom sitt eget företag Winchester Pictures, och påverkade/regisserade på plats. Att det bara finns två kvinnor på plats och filmen ofta fokuserar på männens sammanhållning och strid på liv och död är inte bara tidstypisk, det är ett tema genom Hawks produktion.

Det som fortfarande fungerar är realismen, även scenerierna ger ofta en dokumentär känsla. Hela första akten då de upptäcker nedslagsplatsen, bärgar isblocket och sätter upp resten av handlingen är mycket bra gjort. Filmen är tydligen inspelad i en nationalpark, samt i frysrum (!) runt Los Angeles, men bara om man tittar noga ser man målade bakgrunder och så vidare. Filmen kom 1951, sex år efter Hiroshimabomben, och det finns en del referenser till just det, samt stark kritik mot vad vetenskapen i sin blinda iver att upptäcka utan eftertanke kan leda till. Ironiskt nog är det ju genom just vetenskap som varelsen till slut besegras, förstås… (detta dilemma behölls av Carpenter i remaken). Jag tycker inte Varelsen riktigt fungerar som en analog till kommunismen, snarare handlar det om dåtidens syn på vetenskap-hur man osentimentalt strävar efter mer och mer kunskap även när den uppenbart hotar oss. Expeditionens ledare, Dr. Carrington, ger ett verklighetstroget, men i slutändan väldigt osympatiskt, intryck.
Jag gillar också hur många klassiska skräckfilmselement finns med här, långt före de blev klichéer-ska inte avslöja något i onödan, men det finns flera ställen där man hoppar till. thething2Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.

Det som inte fungerar är själva varelsen. Man avhöll sig från att göra close-ups, men det fungerar ändå inte idag. Filmen fungerar egentligen hela vägen fram till slutet, då man får se varelsen i längre shots, och han (antar jag) ser rätt dassig ut. En storväxt kille i flygardräkt, inte en Varelse från en främmande planet med övermänskliga egenskaper, direkt. Som i alla filmer av det här slaget är det när man INTE får se Monstret som det funkar bäst. I det här fallet spelas varelsen av John Arness (japp, Zeb Macahan himself), som verkligen verkar ha varit en storväxt kille. Arness ska ha tyckt att filmen var skittöntig och skrev inte sin medverkan på sitt CV på flera år.
En annan sak som är konstig är formatet. Varför inte widescreen? Filmen är i TV-box, vilket jag tycker är synd. Utomhusscenerna hade tjänat så otroligt mycket på ett större format. Men det kan också vara så att filmen överlevde så pass väl eftersom formatet passade när den sen började visas på TV.

Originalet saknar också en Kurt Russell, en karismatisk vildhjärna som drar fokus. Ingen av de ledande karaktärerna här har riktigt utstrålning att ensam bära upp filmen.

Sen skrev jag om kvinnornas roll på basen-det finns två kvinnor, varav den ena är lite äldre och har cirka två repliker. Den andra är förstås the love interest, och det sägs i början att hon är en före detta ”pinup girl”. Det kan kännas lite unket, men man kan också vända på det-att en kvinna var med som vetenskapskvinna på ett forskningsuppdrag på nordpolen i en annars helt mansdominerad besättning måste väl ändå ses som lite progressivt? Man måste alltid sätta det i sitt tidssammanhang. Hon är dessutom inget våp, utan kan ge svar på tal och har en tydlig egen vilja. Sen att det är hon som alltid serverar kaffe är en annan sak…

Så. Sammanfattningsvis, fungerar den idag? Tja, har du minsta intresse för skräckfilm så ska du se den. Influensen på senare skräckfilmer är mer än tydlig-The Thing förstås, men också Alien/Aliens, Predator och så vidare.

Här är trailern (vilken inte gör filmen rättvisa, tycker jag)

Här kommer också en liten film som jämför originalet med dess två remakes (innehåller spoilers…)

Fredagen den 13:e (1980)

Fredagen den 13:e (Friday the 13th) (1980)

Regi: Sean S. Cunningham Huvudroller: Betsy Palmer, Adrienne King, Kevin Bacon, Jeannine Taylor

friday13thSjuttiotalet var ett bra årtionde för skräckfilm, kanske det allra bästa. Exorcisten, Motorsågsmassakern, Dawn of the dead, Hajen, Carrie, Alien, Omen och inte minst Alla helgons blodiga natt. Filmer som idag fortfarande lever och tittas på, tyvärr inte minst därför att många av dem kläckte ur sig otaliga uppföljare. När sen åttiotalet kom hade det börjat skapas undergenrer och de unika saker som varje film på sjuttiotalet hade fört med sig blev klichéer då de upprepades om och om igen. En film som snodde mycket från tidigare filmer men som i sig själv blev en franchise och en kliché var Fredagen den 13:e. Alla har sett någon av filmerna i serien, kanske inte så många har sett den första. Fredagen den 13:e del ett snodde väldigt mycket framförallt från Alla helgons blodiga natt (alltså, Halloween av John Carpenter), men gjorde det så skickligt att den blev en egen serie med till dags dato 12 filmer. Ironiskt nog är ”Final chapter” del fyra. ”Final friday” är del nio. Precis som Jason och Michael Myers vägrar serien dö, hur nerhuggen den än blir. Men nu ska vi koncentrera oss på första filmen.

Det är svårt att se den här nu utan att tänka på Jason och hockeymasker. Jag tänker inte spoila något, för jag vill ju att du ska se den om du inte gjort det, men Fredagen den 13:e-filmerna för ju med sig ett visst visuellt bagage, om man säger så, och det lyser med sin frånvaro i den första filmen. Jason är mest med som en MacGuffin, alltså något som författaren tar till för att hitta på en ursäkt för det som händer-det vill säga en mördare som går lös på ungdomar. Till och med omslaget är annorlunda än alla de andra filmerna i serien-bara titeln i hårdrockigt typsnitt med lite rödfärg.
Filmen handlar, i korthet, för det skulle vara svårt att skriva någon längre beskrivning av handlingen, om några ungdomar som sommarjobbar med att rusta upp ett nedgånget sommarläger. De har några veckor på sig att fixa iordning allt innan lägret ska befolkas av nya ungdomar. Lägret har stått tomt i över 20 år på grund av att en pojke drunknade där 1957, och det skedde några mord 1958. Och nu blir de här ungdomarna mördade, en efter en.

Jag såg den här häromdagen och jag kunde inte sluta jämföra den med filmen Halloween från 1978. Det är väldigt mycket som är lika:

Mördaren ser två ungdomar har sex-blir psykopatisk knivmördare flera år senare.
Galen vuxen som är den enda som ser vad som kommer att hända (Dr. Loomis/Mad Ralph)
Töntiga poliser (åtminstone motorcykelpolisen i Fredagen/alla poliser i Halloween)
Har man sex dör man (typ alla skräckfilmer någonsin)
Avsaknad av vuxna. Förutom någon enstaka person som måste vara med för handlingens skull handlar filmerna nästan helt om tonåringar. Åtminstone Carpenter hade säkert en tanke med det.
Båda filmerna handlar om ett specifikt datum eller helg (även om man i fredagen den 13:e i stort sett glömmer bort detta och tvingar en biroll att åtminstone nämna det i sista akten av filmen (”it´s friday the 13th AND a full moon”).

friday13th 2
Tveksamma frisyrer:check

En skillnad mellan de två filmerna är dock att Halloween kickstartade flera karriärer, framförallt Carpenters egen och naturligtvis Jamie Lee Curtis. I Fredagen den 13:e är det enda namn man känner igen Kevin Bacon, och möjligtvis regissören Cunningham (som gjort rätt många filmer, dock få speciellt kända för andra än skräckfilmsfans). Påfallande många i rollistan gjorde inga andra filmer än den här.

Betsy Palmer, som spelade mamma Vorhees, hatade den här filmen och ställde bara upp för att hon behövde pengarna till att köpa en ny bil. Palmer var en hyfsat känd skådis från TV och hade mest spelat glada och fina flickor/kvinnor tidigare, men karriären hade stått still i 20 år. Hon tyckte att hela projektet var vedervärdigt eftersom hon tyckte manuset var så våldsamt. Vilket det, ehhh, ju var.Ironiskt nog kommer hon alltid bli mest ihågkommen för den här rollen.

Jaha, så är filmen bra då? Ja, jag tyckte den var bättre än väntat. Jag blev till och med överraskad över kvaliteten. Den funkar nog bäst om man har lågt ställda förväntningar, för en del grejer är supertöntiga-när ungdomarna på lägret ska vara coola, spexiga och kåta sitter man mest och undrar om de inte kan bli nerhuggna snart-men regin och miljöerna runt den ökända sjön är helt klart godkända. Det bränner till i en del av skräckscenerna också, framförallt när en av dem stänger en dörr och kompisen sitter uppspikad på andra sidan. Men som vanligt funkar scenerna som inte visar mer än nödvändigt allra bäst.Man kan också ana Kevin Bacons talang redan här, han klarar faktiskt en sexscen utan att man behöver gripa efter den berömda skämskudden.

Har man bara tid att se en klassisk slasher-film så ska man såklart satsa på Halloween istället. Den innehåller allt det här, och lite till, men bättre.

Tarantula (1955)

Tarantula (Giftspindeln) (1955)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: John Agar, Mara Corday, Leo G. Carroll, Joe Burch, Nestor Paiva

Ännu en Jack Arnold-regisserad science fiction-rulle, och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den här bortglömde hjälten. Ja, det är en b-film om en gigantisk spindel, men utifrån den premissen är den riktigt bra.

Tarantula_1955En man dör ensam öknen. Hans ansikte och extremiteter är förvridna och vanskapta. Dr. Matt Hastings (Agar) tror inte på förklaringen att det är akromegali då förvandlingen tydligen gått på fyra dagar. Mannen som dött är en vetenskapsman som forskat på näringsämnen som ska kunna föda resten av världen (en lustig detalj är att i ett tal om behovet av detta förklaras att år 2000 kommer Jordens befolkning uppgå till 3,2 miljarder…i verkligheten var det närmare dubbelt så många). Mannens kollega fortsätter arbetet och djurexperimenten. Efter ett tumult i labbet rymmer en giftspindel och…tja, ni fattar. Tarantellan växer och växer och blir stor ”som en lada”.

Det som överraskade mig mest var specialeffekterna, hade förväntat mig något riktigt dassigt med dubbelexponering och kass stop-motion, men inte alls. Det kanske inte håller upp mot dagens nivå, men inte långt ifrån. Det här är en signatur för Jack Arnold-hans filmer var långt före sin tid när det gällde specialeffekter.

Filmen hade kunnat bli hur kass som helst egentligen, men tempot är högt och skådespelarna entusiastiska, det blir aldrig tråkigt. Arnold är en av de riktigt underskattade regissörerna. Han skrev även själva historien, även om Fresco och Berkeley skrev själva manuset. Agar och Corday flörtar såklart hejdlöst, men kyskt, och man kan ana lite kemi där, även om just kärlekshistorien inte utvecklas så långt. De har ju 30 meter höga spindlar att döda.

Arnolds filmer har en annan aspekt som jag gillar-de är vetenskapligt grundade. Här finns en dialog om att öknen har spår av allt som någonsin levat. I creature from the black lagoon fanns en monolog om evolutionen. Jag tror ingen reagerade över detta på 50-talet. Tyvärr finns det desto fler som gör det idag. En annan positiv sak är att Cordays karaktär är en kvinnlig forskare som kommer till ökensamhället för att skriva sin avhandling, något unikt för bara 60 år sedan.

Storyn har sina logiska hål får man nog erkänna-varför utvecklas djuren perfekt till stora exemplar av sig själva, men människor blir deformerade missfoster? Om djuren som är tio gånger så stora som de borde vara, borde de inte kräva tio gånger mer näring? Oh well.

Sen är det slutet. Snacka om rumphugget.

Nåja. Om filmen fungerar idag? Nej, de här monsterrullarna gör väl inte det. Jag gillar den, mest för att den håller precis vad den lovar, varken mer eller mindre. Högt tempo, schyssta effekter och stor dramatik.

Scars of Dracula (1970)

Scars of Dracula (Draculas märke) (1970)

Regi: Roy Ward Baker Huvudroller: Christopher Lee, Dennis Waterman, Jenny Hanley, Michael Ripper, Christopher Matthews

scarsJag gillar det lilla engelska produktionsbolaget Hammer, mest för att de har en egen stil på sina produktioner, och för att de värnade om sina inhemska stjärnor och talanger, även de som var bakom kameran. Hammer är mest kända för sina Dracula/Frankenstein-filmer, och ironiskt nog är det de filmerna jag tycker är minst intressanta. Kanske för att jag aldrig tyckt att Dracula-myten varit speciellt spännande. Även när jag var barn kommer jag ihåg att jag skulle se en ”skräckfilm”, fick se någon Dracularulle och blev grymt besviken.

Scars of Dracula är Hammers sjätte Dracula-film, och gjordes vid ungefär den tidpunkt då bolaget verkligen började rulla utför. Amerikansk distribution drog sig ur och därmed i stort sett alla pengar. Man hade vänt ut och in på Dracula-myten i många år nu och idéerna började ta slut. Det i kombination med min egen skepsism gjorde att det inte var med direkt någon iver jag tog mig an denna film. Nu kanske du tror att jag skriver ”tji, så fel jag hade”, men nä…som en rulle i serien funkar den, men någon klassiker kommer den aldrig bli. Men det finns ljuspunkter.

jennyhanley
Vadå, så här klär jag mig alltid när jag sover i främmande slott?

Jenny Hanley är en sådan ljuspunkt. Hammer har alltid gjort sig känd för snygga tjejer och djupa urringningar, men Jenny Hanley är mer än så. Undrar varför hon inte fick fler och större roller? IMDB listar några fåtal roller och lite TV-jobb, men hon var värd en bättre karriär, kan jag tycka. Möjligtvis var det något med rösten-Hammer dubbade ofta om kvinnliga stjärnors röster, av olika anledningar, ofta för att de hade en italiensk tjock accent eller liknande, men det kan jag inte tänka mig att Hanley hade. Nåja.

En annan ljuspunkt är faktiskt att de steppat upp lite vad gäller gore och våld. Kan till och med vara den mest blodiga av alla Hammers Dracula. Bara en sån sak att blodet faktiskt har en någorlunda naturlig mörk färg här till skillnad mot den vanliga stoppljusfärgen de ofta använde gör en stor skillnad. Men ögon som ploppar ut, brännsår på ryggen och en Dracula som suger i sig alla (kvinnliga) offer som kommer i hans väg är ju alltid något. Jag menar, vi pratar inte direkt splatterfilm här, men till exempel Dracula Prince of Darkness från några år tidigare var ovanligt blodfattig (häpp!) på alla sätt. Det blir lite nerv i den här iallafall.

Michael Ripper gör en sån roll som han alltid gör i Hammerfilmer, en inskränkt och bitter pubägare som bara längtar efter att få hämta högaffeln och några facklor och dra ihop pöbeln. Han gör det alltid bra också.

Sen hade Christopher Lee börjat protestera mot den hjärndöda tvådimensionella vampyren han tvingats spela ett antal år, och det här är ett manus som går tillbaka till rötterna mer, och som tar många ingredienser från bok-förlagan. Dracula kan kontrollera naturen, han har en halt assistent, och han får faktiskt prata mer än han gjort i någon av de tidigare sequels han gjorde.

Men så finns det sånt som bara inte funkar alls. När man ser slottet på håll är det målat på en glasskiva, en teknik man ofta använde innan datortekniken, problemet här är bara att det ser ut att vara målat av en fyraåring. I första halvan av filmen förekommer en fladdermus flera gånger, och den ser ut att vara sekunda vara från Buttericks. Herregud, den måste ha sett skrattretande ut redan 1970. Den är nära att sänka hela filmen. Två bröder figurerar i filmen, och ingen av dem är speciellt övertygande i sina roller.

Vad filmen handlar om? Det är inte så viktigt. Det är en Dracula-film. Det mest anmärkningsvärda är att den inte riktigt följer den storyline som man byggt upp i de tidigare fem filmerna, utan startar om lite grann. Inte riktigt en reboot, men man kanske tyckte att man hade målat in sig i ett hörn och beslöt sig för att strunta i hur den tidigare slutade.

Funkar filmen idag? Nej. Vet inte om den funkade 1970 heller. Endast för inbitna Hammerfans.

Edit: Har kollat upp Jenny Hanley lite. Tydligen gick hon över till TV i mitten på 70-talet, bland annat som presentatör av barnprogram och morgonsoffa-värd.