Brief Encounter (1945)

Brief Encounter (Kort Möte) (1945)

Regi: David Lean
Huvudroller: Celia Johnson, Trevor Howard, Stanley Holloway, Joyce Carey, Cyril Raymond, Marjorie Mars
Manus: Noel Coward

Nästan alla riktigt stora, kända romantiska dramer handlar om, eller innehåller på något sätt, förbjuden eller åtminstone omöjlig, kärlek. Dirty dancing, Casablanca, Fucking Åmål, Titanic…Romeo och Julia! Det slutar inte alltid med att de dör, inte ens med att hotet om död eller bannlysning finns. I Brief Encounter är kärleken omöjlig, men hotet är social bannlysning och brott mot småborgerligheten snarare än ond bråd död.

briefCelia Johnson (som hatade att spela in film, men kände så mycket för rollen att hon gav med sig) är en gift övre medelklasskvinna som spenderar varje torsdag på egen hand inne i stan. Hon shoppar lite, går och ser en film, dricker te och lever ett småborgerligt, men tråkigt liv. Av en slump träffar hon Trevor Howards läkare, de träffas genom en så vardaglig sak som att han hjälper henne ta bort smuts ur sitt öga. Det börjar oskyldigt, men genom sina möten varje torsdag blir de snabbt förälskade. Lika snabbt kommer det dåliga samvetet-båda är gifta och båda vet att de inte kan få varandra. Vi följer historien genom hennes perspektiv, och hur hon drömmer om ett liv hon inte kan få, men som hon fått en försmak på. De drömmer sig båda bort från det småborgerliga, ytterst tråkiga och förutsägbara livet de lever. Förmodligen skulle livet tillsammans vara precis lika tråkigt och förutsägbart-men drömma kan man ju alltid. Jag gillar verkligen att det är två medelålders huvudkaraktärer och inte två ungdomar med hela livet framför sig.

Manus är baserat på Noel Cowards enaktare Still life och bara titeln säger väldigt mycket om vad det handlar om (Still life betyder ordagrant ”stilla liv” men är också termen för ”dödfödd”). Coward blev övertalad att förlänga pjäsen till ett filmmanus. David Lean, som senare gjorde Lawrence av Arabien så klart, fick sitt genombrott med Brief Encounter.

Det här är de små gesternas film, och det är det som gör den så fantastisk. Den är så brittisk så det luktar te och tweedkostym när man tittar på den. Återhållna känslor, småkakor, subtila gester, försiktigt men effektivt skådespel där allt sker i undertexten. Ena sekunden diskuteras väder (”yeees…I think it might be clearing up soon”) för att vid första bästa förstulna tillfälle berätta hur mycket de älskar varandra. Det finns inga sexscener i motljus, ingen nobody puts baby in the corner. (Det innebar faktiskt inte att filmen inte förbjöds-på Irland ville man inte visa den för att den avbildar äktenskapsbrott i ett positivt ljus…Gubben vill inte spoila, men det förekommer inte ens något äktenskapsbrott.). Man kan tänka sig att en krigstrött publik 1945 hade stort behov av romantik.

Filmen slutar och börjar med ungefär samma scen, en situation som ger termen ”femte hjulet” ett ansikte. Inget öga är torrt heller när absolut sista repliken i filmen levereras.

Funkar filmen idag? Ja, jag tycker det-om du kan sätta dig in i tidsandan och huvudkaraktärernas situation.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s