Etikettarkiv: romantik

Brief Encounter (1945)

Brief Encounter (Kort Möte) (1945)

Regi: David Lean
Huvudroller: Celia Johnson, Trevor Howard, Stanley Holloway, Joyce Carey, Cyril Raymond, Marjorie Mars
Manus: Noel Coward

Nästan alla riktigt stora, kända romantiska dramer handlar om, eller innehåller på något sätt, förbjuden eller åtminstone omöjlig, kärlek. Dirty dancing, Casablanca, Fucking Åmål, Titanic…Romeo och Julia! Det slutar inte alltid med att de dör, inte ens med att hotet om död eller bannlysning finns. I Brief Encounter är kärleken omöjlig, men hotet är social bannlysning och brott mot småborgerligheten snarare än ond bråd död.

briefCelia Johnson (som hatade att spela in film, men kände så mycket för rollen att hon gav med sig) är en gift övre medelklasskvinna som spenderar varje torsdag på egen hand inne i stan. Hon shoppar lite, går och ser en film, dricker te och lever ett småborgerligt, men tråkigt liv. Av en slump träffar hon Trevor Howards läkare, de träffas genom en så vardaglig sak som att han hjälper henne ta bort smuts ur sitt öga. Det börjar oskyldigt, men genom sina möten varje torsdag blir de snabbt förälskade. Lika snabbt kommer det dåliga samvetet-båda är gifta och båda vet att de inte kan få varandra. Vi följer historien genom hennes perspektiv, och hur hon drömmer om ett liv hon inte kan få, men som hon fått en försmak på. De drömmer sig båda bort från det småborgerliga, ytterst tråkiga och förutsägbara livet de lever. Förmodligen skulle livet tillsammans vara precis lika tråkigt och förutsägbart-men drömma kan man ju alltid. Jag gillar verkligen att det är två medelålders huvudkaraktärer och inte två ungdomar med hela livet framför sig.

Manus är baserat på Noel Cowards enaktare Still life och bara titeln säger väldigt mycket om vad det handlar om (Still life betyder ordagrant ”stilla liv” men är också termen för ”dödfödd”). Coward blev övertalad att förlänga pjäsen till ett filmmanus. David Lean, som senare gjorde Lawrence av Arabien så klart, fick sitt genombrott med Brief Encounter.

Det här är de små gesternas film, och det är det som gör den så fantastisk. Den är så brittisk så det luktar te och tweedkostym när man tittar på den. Återhållna känslor, småkakor, subtila gester, försiktigt men effektivt skådespel där allt sker i undertexten. Ena sekunden diskuteras väder (”yeees…I think it might be clearing up soon”) för att vid första bästa förstulna tillfälle berätta hur mycket de älskar varandra. Det finns inga sexscener i motljus, ingen nobody puts baby in the corner. (Det innebar faktiskt inte att filmen inte förbjöds-på Irland ville man inte visa den för att den avbildar äktenskapsbrott i ett positivt ljus…Gubben vill inte spoila, men det förekommer inte ens något äktenskapsbrott.). Man kan tänka sig att en krigstrött publik 1945 hade stort behov av romantik.

Filmen slutar och börjar med ungefär samma scen, en situation som ger termen ”femte hjulet” ett ansikte. Inget öga är torrt heller när absolut sista repliken i filmen levereras.

Funkar filmen idag? Ja, jag tycker det-om du kan sätta dig in i tidsandan och huvudkaraktärernas situation.

 

Överskattat-listan plats 9

Ja, vi fortsätter med nedräkningen. Egentligen vet jag inte om det finns någon inbördes ordning här, det handlar naturligtvis i slutändan alltid om tycke och smak.

Men…på plats nummer nio tänker jag ta upp Den engelske patienten. Hur kan den vara överskattad tänker du, den har jag inte sett sen 1998? Nio Oscars, baby. Nio.

Jag har inte så mycket intressant eller roligt att säga om den här filmen, och det är det som är problemet. Det är en två timmar och fyrtiotvå minuter lång gäspning, där varje castingval, scenupplägg och kommatecken i manuset är gjort för att blidka Oscarsjuryn. Vi har krig, minnesförlust, hjältar, storslagna vidder och folk som funderar på äkta kärlek. Vi har Juliette Binoche och Ralph Fiennes. Vi har en tagline som lyder ”In love, there are no boundaries”. Jag kan se hur Oscarsjuryn skriker ”här, ta våra priser!” redan innan de såg filmen. Idag är den väl mest ihågkommen just för att den gjorde rent hus på Oscarsgalan samt att den snodde Bästa film-priset från Fargo (som ju uppenbarligen är en jävligt mycket bättre film).

Jag såg den faktiskt första gången tillsammans med en tjej som jag precis blivit ihop med då, så förutsättningarna var ju liksom optimala för att se den med rosa fluff framför ögonen…men det slutade med att vi knappt orkade se klart den. Inte ens under så optimala förutsättning lyckades den uppbåda några känslor i mig (eller oss).

Tycker du att jag har fel? Kanske. Men hur många gånger har du orkat se om den?

Så, listan så här långt ser ut som följer:

9: Den engelske patienten
10: Dawn of the dead (1978)

 

Casablanca (1942)

Casablanca (1942)

Regi: Michael Curtiz
Huvudroller: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Conrad Veidt, Sydney Greenstreet, Peter Lorre, Dooley Wilson

CasablancaPoster-GoldHere´s looking at you kid

Jag hade några intressanta diskussioner om film med en kompis nyligen och två frågeställningar kom upp-den första var ungefär ”varför skriver du bara om våld och skräck och aldrig om romantiska filmer?”. Vilket inte är sant. Vad sägs om To catch a thief, vilken om den filmades idag skulle ha Jennifer Aniston och George Clooney i huvudrollerna?
Den andra diskussionen handlade om filmer som man tycker är bra för att man VILL att de ska vara bra, antingen för att de är upphaussade, eller kanske framförallt för att man har ett florsockerindränkt filter pålagt runt minnena man har runt filmen. Jag kan inte riktigt se poängen med ett sånt tänk, för så är det väl med alla kulturyttringar man tar till sig i livet, en låt man spelade ofta under ett förhållande eller en film man såg som tonåring som man tänkte ”den här handlar ju om mig!”. Problemet är när man tvingar någon annan att se den där filmen och det nostalgiska luddet inte finns.

Båda dessa funderingar för oss till Casablanca, ofta kallad den mest romantiska filmen någonsin, eller till och med den bästa filmen någonsin. Förväntningarna gör att om du ser den för första gången idag så kommer du bli besviken-hela filmvärlden har en masshypnos, eller -psykos, när det gäller Casablanca. Det intressanta kan vara att försöka förstå vad den beror på, och naturligtvis, om den är värd det.

Casablanca gjordes 1941, vilket innebär att de som såg den när den kom var mina farföräldrars generation. Den har sedan setts, om och om igen, och hyllats oavbrutet sedan dess. Skillnaden mellan när mina föräldrar eller mina far och morföräldrar såg den är att de bar med sig en massa kunskap om filmen, om omständigherna runt filmen, och om människorna i den, kunskap som en genomsnittlig person idag inte har.

Round up the usual suspects…

För det första-vi kan inte förstå hur stora stjärnorna Humphrey Bogart och Ingrid Bergman var. Och ingen av deras stjärnor hade nått sin kulmen när filmen gjordes. De var inte nykomlingar, men de hade fortfarande mycket kvar att göra, båda två. Både på bioduken och utanför den. Bogart hade blivit manligheten personifierad på duken, genom en rad filmer där han normalt spelade gangster. Sen började han spela huvudroller, tuffa, cyniska män med whisky i ena näven och en cigg i andra. Han började hänga med, och göra filmer med, John Huston, ytterligare en tuffing som gillade sina drinkar starka och sin humor svart. Trots sin blygsamma storlek, Bogart var bara 173 cm lång och ganska smal över axlarna, lyckades han alltid framstå som den hårdaste mannen i rummet. 1940 gjorde han Riddarfalken från Malta, och efter några filmer till, Casablanca.

När Bogart började filma Casablanca var han inne på sitt tredje äktenskap, gift med Mayo Methot, en skådespelerska idag enbart känd för sitt sjuåriga, stormiga äktenskap med Bogart. Deras relation hade varit explosiv sen dag ett. Det hade börjat som en utomäktenskaplig affär, och när Bogart skilde sig från sin förra fru Mary Phillips, gifte han sig med Methot. De båda hade två gemensamma intressen-alkohol och gräl. Deras bråk var så beryktade att hon fick smeknamnet Sluggy, och paret blev kända som Battling Bogarts. Ofta började det med att han var ute och drack hela natten, kom hem, och hon i berusad svartjukeilska började gräla. Förmodligen ofta med all rätt-Bogart var inte känd som den trogna typen. Alkoholen hjälpte förmodligen inte. Vid ett tillfälle ska hon ha huggit en kniv i hans skuldra-han fick uppsöka läkare men endast spetsen hade penetrerat kavajen och gått in i hans kropp. Hon var också känd för att uppsöka Bogart på inspelningsplatser där Bogart spelade in film för att se om han hade någon affär med sin motspelerska. När han nu skulle spela in Casablanca skulle Bogey spela mot en av världens vackraste kvinnor. Hon hotade med att döda honom om han inledde en affär med Bergman. Det gjorde han inte, men förmodligen var det inte bara ett tomt hot. 1945 skilde de sig, för Bogart hade träffat Lauren Bacall, och en av Hollywoods mest legendariska romanser/förhållanden startade, ett förhållande som skulle göra Bogey odödlig. Methot sjönk allt djupare ner i sin alkoholism efter Bogart och dog arbetslös och bortglömd 1951.

Ingrid Bergman hade precis börjat jobba i Hollywood vid den här tiden, hon hade precis gjort Intermezzo som sin första amerikanska film. Hon fanns ännu inte på den amerikanska publikens näthinna, men skulle snart hamna där, och stanna där, för en lång tid framåt. Hennes naturliga skönhet och fullständiga hängivenhet till sitt jobb gjorde henne snabbt till en favorit bland både chefer (David O. Selznick i det här fallet, vilket inte direkt var någon obetydlig pappersvändare) och publik, som snabbt tog henne till sig som en konkurrent till alla uppblåsta, onaturliga primadonnor Hollywood var fullt av. Bergman håller fjärdeplats hos Amerikanska filminstitutets lista på viktigaste skådespelerskor i amerikansk film.

Remember, this gun is aimed at your heart -That´s my least vulnerable spot.

För det andra-Casablanca är en krigsfilm, som är gjord under första halvan av kriget. Ingen vet än hur det kommer att gå. Alla andra krigsfilmer du sett är gjord med facit i hand, och förmodligen producerad av vinnarna, som ensidigt kan bestämma vilka som är the good guys. 1942 var det långt kvar på kriget. I scenen där fransmännen överröstar nazisterna i att sjunga sin nationalsång är det nästan uteslutande statister från andra länder än USA som spelar, och för många av dem var scenen blodigt allvar. I filmen är nazisterna otvetydigt bovarna som alla kämpar mot. Tre år innan krigsslutet.

We´ll always have Paris

Alltså. Allt det där har Casablancas publik haft med sig i bagaget när de tittat på filmen, och naturligtvis har det påverkat. För Casablanca var ingen omedelbar succé. Den gjordes som en film bland många (och Hollywood producerade massor med film vid den här tiden), och ingen trodde att den skulle bli en tidlös klassiker. Det finns till och med rykten som säger att varken Bergman eller någon annan av stjärnorna trodde att dialogen i filmen var på allvar eftersom den var så överdrivet sentimental. Casablanca är en film som växt med åren, med decennierna, i takt med att filmens stjärnors myter har växt. Så, vi ska försöka se den utan att ha det där i bakhuvudet.

Vad handlar egentligen Casablanca om? Tja, det är faktiskt lite komplicerat, men kortfattat-i andra världskrigets Europa försöker människor fly till Amerika, och antalet flyktvägar är begränsat. Ett stopp på vägen var nordafrika, Casablanca, för vidare färd till Lissabon och sen till Amerika. Här möts Ilsa Lund (Bergman) och Rick Blaine av en slump, och de har haft en kort kärleksaffär tidigare, i Paris, avbruten av nazisternas intåg i staden. Ilsa Lund är gift med en av motståndsrörelsens ledare, och de måste välja mellan kärleken, hålla sig vid liv och att fortsätta motståndet.

Det är handlingen, i korthet. Casablanca är en film där allting helt enkelt träffar rätt. Som jag skrev ovan, ingen trodde att filmen skulle slå som den gjorde, men ibland står stjärnorna helt enkelt i rad och allting stämmer. Bogart hade alltid varit mest effektiv när känslor bröt igenom den manliga fasaden, och det gör det här-få har sett så hjärtbrutna ut som när han packad sitter och dricker i sin ensamhet i sin bar. Bergman får helt enkelt andan att upphöra för en stund-och det säger jag inte om många. Det kan tyckas orättvist att Bergman hela tiden ska jämföras för sin skönhet, men vad vore film utan vackrare-än-livet filmstjärnor? Hade hon varit talanglös hade vi inte pratat om henne 70 år senare. Hon är förmodligen den mest begåvade skådespelerskan som fötts i Sverige. Kameran fångar hela tiden hennes ögon och hon skulle nästan kunna spela filmen utan repliker-man ser precis vad hennes karaktär känner och tänker. I birollerna finns den opportunistiske polischefen Claude Reins som vänder kappan efter vinden, men är öppen med att det är det han gör, och pianospelande Dooley Wilson…ni vet Sam, från en av de mest kända replikerna som aldrig sagts i en film (nej, repliken ”play it again, Sam” sägs aldrig). Wilson har en ganska stor roll för en afroamerikansk skådespelare för den här tiden, men han är hela tiden hänvisad till sitt piano.

humphrey bogart & dooley wilson - casablanca 1943

Det som man kanske har svårast att köpa idag är nog bitar av dialogen-den var skamlöst sentimental 1942 och idag kan nog en del av det upplevas som naivt på gränsent till pekoralt-men det är bara att rulla med och låta sig rullas in i sockervaddet. För man kan också se det som en lektion i var några av filmhistoriens mest citerade filmrepliker kommer ifrån.

Men det finns såklart många romantiska filmer-det som gör den här till klassiker är bakgrunden av kriget. Den starkaste scenen för mig i hela filmen är när tyskarna sjunger sånger från sitt hemland, och motståndsrörelsens ledare går fram till orkestern och sätter igång Marseljäsen-och resten av baren överröstar tyskarna. En liten seger som blir enorm. Och som jag skrev tidigare, de flesta av de statister som spelade i den scenen kom från Europa och hade egna känslor investerade i scenen.

Man kan hävda att Bergmans roll är ganska tom. Hon är ingenting utan en man-antingen motståndsledaren eller mannen hon egentligen älskar, den cyniske, kalle Rick Blaine. Men utan henne är männen ingenting heller-Blaine har varit en motståndssoldat, mötte Ilsa, förlorade henne, och blev kappvändare och kapitalist. Laszlo säger rätt ut att han inte kan fortsätta sitt arbete utan henne. Man kan inte begära starka feministiska roller från den här tiden, men Bergmans roll är vad filmen roterar runt-utan henne hade ingen brytt sig om någonting, hon är den drivande motorn kring männens handlingar. Hon är också handlingskraftig själv, med egna motiv.

Så…är Casablanca så romantisk och bra som ryktet säger? Nej, för det är ju helt omöjligt. Ingen film kan leva upp till den myten. Men det ÄR en av världshistoriens bästa filmer, och romansen mellan Bogey och Bogart förmodligen en av de mest minnesvärda och dödsdömda någonsin. Den lever och har hälsan utan nostalgiskt sockervadd, och överlever alldeles finfint utan djupare kunskap om Hollywoods intriger anno 1942. Lyckas du se den till slutet utan att ha fällt en enda tår så är du en sten.