Dunkirk
År:2017
Regissör: Christopher Nolan
Huvudroller: Fionn Whitehead, Tom Glynn-Carney, Jack Lowden, Harry Styles, Aneurin Barnard, James D´Arcy, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Tom Hardy

Alla som jag någon gång pratat film med vet att jag älskar Christopher Nolans filmer, och kanske ännu mer hans filmskapande. Det lär inte bli ändring på det nu. Låt mig säga det på en gång: Christopher Nolan är den främste just nu när det gäller filmiskt historieberättande. Kanske en av de främsta någonsin. De fem första minuterna i den här filmen är ett utmärkt exempel på det-en flyende soldat tar oss genom befästningarna i Dunkirk, ner på stranden, där tusentals och åter tusentals andra soldater är strandsatta, bokstavligt talat. Ingen dialog behövs. Ingen berättarröst som sätter upp förutsättningarna. Vi förstår direkt.

Dunkirk berättas genom tre huvudpersoner, tre perspektiv-land, vatten och flyg. Dessa har också varsin tidslinje som blandas upp med varandra-ett berättargrepp som nu känns typiskt Nolan. De tre perspektiven växlas med varandra, som de vågor som slår mot Dunkirks strand.

Det finns ingen huvudperson i filmen. Det finns några personer vi får följa närmare, men ingen har huvudrollen. Man skulle kunna hävda att betraktaren har huvudrollen. Nolan sätter oss i båten, i Spitfiren, på stranden. Med skakig kamera, ansiktsnära closeups och ständig rörelse känns det som att man sitter där och blir beskjuten. Jag överdriver inte när jag säger att det fanns tillfällen där jag kände mig livrädd-hjärtat pumpade och jag knöt handen. Inte många regissörer får mig att känna så. Det fanns också tillfällen då jag mådde fysiskt illa för att det kändes som att jag blev beskjuten eller för att jag skulle drunkna. Det är filmberättande det. Vi får inte heller någon bakgrundshistoria i början, som är brukligt. Vi får den efterhand, vissa saker inte förrän sista kvarten (som att man lyckades rädda 330 000 soldater till slut). Nolan vet att publiken inte behöver få sin film förklarad för sig som om vi vore idioter.

Vi får aldrig se några tyskar. Hitler nämns inte. Inga generaler vid kartbord syns till. Förutom några tyska plan ser vi inga fiender alls. Den gamla sortens krigsfilm känns väldigt långt borta, på alla sätt, och det är enbart bra.

Även om det inte finns någon direkt huvudperson betyder det inte att skådespelarna är oviktiga-de är alla mycket bra. Man kan förledas att tro att Nolan är litar på sina twister och kanske ibland lite av effektsökeri, men sånt funkar inte om man inte kan regissera sina skådespelare. Branagh som högste officeren på stranden är förmodligen den man lägger märke till mest, men Tom Hardy som Spitfire-pilot (what´s the deal med Tom Hardy och saker framför ansiktet förresten?) och Harry Styles (!) som soldat på marken är alla mycket bra. Styles kan definitivt bli något inom film när han lägger av med One Direction-fjanteriet. Det fanns inte ett enda ögonblick då jag tänkte ”CGI!”. Jag fattar att det finns massor som är digitalt fixade på olika sätt, men det märktes aldrig, kändes aldrig så, och väldigt mycket är gjort på det traditionella sättet. Till exempel mass-scenerna på stranden gjordes med tusen statister och kartong-gubbar. Det ger en helt annan känsla än om man sätter dit tio tusen datagubbar.

Flygscenerna är helt fantastiska. De har jag längtat efter sen jag var liten grabb och köpte Airfix-byggsatser och läste tidningen Pilot. Har aldrig sett dogfights på film på det här sättet förut.

Jag skulle kunna fortsätta. Men ni fattar. Det här är mästerligt. Och jag kommer fortsätta plåga folk med att vara Christopher Nolans fanboy.