Ärans väg (Paths of glory)
År: 1957
Land: England
Regi: Stanley Kubrick

Huvudroller: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George Macready, Wayne Morris, Richard Anderson

Jag satte ju igång med ett dåraktigt projekt att gå igenom alla Mumie-filmer, men då Tom Cruise mumiefilm tvärdog (på alla möjliga sätt) så tappade jag sugen lite grann, det var ju ingen som varken såg eller brydde sig om den. Det får bli senare antar jag, för det finns några godingar kvar, bland annat Hammers Mumie-rullar.

Istället fick jag lust att se om Ärans väg häromkvällen, och vilken jävla film det är. Om jag ska börja med att svära i cineastkyrkan och erkänna att Kubrick inte är någon favorit hos mig. There, I said it. Det är inte det att jag tycker han är dålig, han tillhör definitivt topp tio regissörer genom historien, men det är väl mest det att jag hellre tittar på någon annans filmer. Skulle till och med vilja påstå att många av de rullar han är mest berömd för är rätt….tråkiga. 2001 är ett bra exempel-vacker, fantastiskt berättad, filosofisk, scenografi som flyttade fram scifi-genren en generation över en natt-men filmen är långsam till gränsen till orörlig, och…tja, tråkig. The Shining? Jodå. Men får jag höra en enda virrpanna som snackar om alla gömda budskap i The Shining så kommer jag själv ta en yxa och hacka mig genom dörren.

Skulle kunna tänka mig en Kubrick-lista som ser ut ungefär så här:

Dr Strangelove
Ärans väg
Spartacus
The Shining
Lolita
2001
Clockwork orange

Som ni ser fattas det en massa filmer. För det första, Barry Lyndon vet jag inte var jag ska placera-den skulle kunna hamna topp tre eller botten-tre, beroende på vilken dag jag ser den. Den är så speciell och så långsamt berättad att det beror helt på betraktarens humör för dagen hur den kommer att funka. Full metal jacket känns extremt splittrad för mig. Den är som två filmer i en, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Förmodligen ovanför Lolita men under Shining. Spelet är förlorat var det så länge sen jag såg, men har inget minne av att den var så märkvärdig (i det här sammanhanget iallafall). Måste se om den snart. Eyes wide shut har jag inte sett, helt enkelt för att den verkar plågsamt dålig. Men det vet jag såklart inte förrän jag sett den.

Men Ärans väg då. Kan vara en av de bästa filmer om krig som gjorts. Baserad på en roman (som nästan alla Kubricks filmer), skriven av Humphrey Cobb. I korthet är handlingen så här: I första världskrigets skyttegravsstrider får en general i uppdrag att inta en kulle. Han drivs av sin egen ärelystnad, och med löfte om att han ska få ytterligare en stjärna om han lyckas. Han beordrar sin armé att ta kullen, även fast alla vet att det är omöjligt. När anfallet misslyckas beordrar han först sitt eget artilleri att beskjuta sina egna trupper, när även detta går honom emot skickar han tre soldater till krigsrätt för feghet. Soldaterna väljs ut på måfå, Kirk Douglas spelar Överste Drax som ska försvara dem. Filmen, och boken, bygger på ett verkligt fall där fyra franska soldater avrättades för att statuera exempel under första världskriget. Boken blev en hyfsad succé, men när den sen sattes upp som teater floppade den. Douglas, när han fick läsa manuset, sa till Kubrick att ”vi kommer inte tjäna en nickel, men vi måste göra den här filmen”. Han fick rätt-filmen floppade den med. En möjlig orsak till det är det starka antikrigs-budskapet, och den dystra handlingen. Det är ingen feelgood-film direkt. Däremot har den ett av de tightaste manuskripten av Kubricks filmer, utan en enda död sekund. Allting hänger ihop. Filmad i vacker svartvitt med trovärdiga och vackra scenerier, bland annat i ett slott i Bayern. Filmen ser väldigt mycket dyrare ut än vad den kostade (av en miljon dollar i budget gick tre hundra tusen till Douglas i gage).

Det finns inte så mycket att tillägga om själva filmen-den ska ses helt enkelt. Lite kuriosa dock-filmen blev mycket kontroversiell och förbjöds i flera länder, däribland Frankrike där den rörde upp starka känslor bland krigsveteraner (filmen handlar ju specifikt om Franska armén). Den förbjöds också i Francos Spanien på grund av sitt antimilitaristiska budskap. Även i fler länder förbjöds den av olika skäl.

Filmen har en enda kvinnlig roll-en tillfångatagen tysk kvinna, spelad av Christiane Harlan, sjunger en sång i slutet av filmen. Hon och Kubrick blev förälskade under inspelningen, gifte sig året efter och höll ihop till Kubricks död 1999.

Timothy Carey gjorde sig ett namn på att spela galningar och udda karaktärer, så även här. Han drev Douglas till vansinne genom att aldrig spela samma tagning likadant. Till slut fick han sparken-i vissa scener är han alltså spelad av en body-double. Ska jag vara ärlig så är Carey den svagaste länken i filmen, men å andra sidan så är hans rollfigur en udda person så det funkar ganska bra ändå.