Ten little indians (1974)

Tio små negerpojkar (Ein unbekannter rechnet ab/Ten little indians)
År: 1974
Land: Italien/Västtyskland/Spanien/Frankrike/Storbrittanien
Regi: Peter Collinson
Roller: Charles Aznavour, Maria Rohm, Stephane Audran, Elke Sommer, Gert Fröbe, Herbert Lom, Oliver Reed, Richard Attenborough, Orson Welles (röst)

tio_sma_negerpojkar
Njutafilms utgåva på DVD

Det var flera saker som intresserade mig när jag såg den här för mig tidigare okända utgåvan av Agatha Christies mest kända bok. Vi tar det mest uppenbara först-titeln. Den här filmen heter ”Tio små negerpojkar”, och ges ut på DVD av Njutafilm under den titeln. Boken har som bekant bytt namn till ”Och sen var ingen kvar”. Precis samma historia hade Christies bok, som i sin första utgåva hette ”Ten little niggers”, ett namn som var kontroversiellt redan när den kom ut 1939. Boken har också hetat ”Ten little indians”, och med tiden så blev även det namnet problematiskt (som vi kallar det nu för tiden). Den bästa titeln är den nuvarande ”…and then there were none”, för den titeln avspeglar ju handlingen.

I mitt tycke är ”…and then there were none” en av Christies bästa historier. Den har varit världens mest sålda deckare, så helt ute och cyklar är jag nog inte när jag säger det heller. Den har filmats många gånger, och versionen från 1945 anses vara en av de bättre. Den filmades igen 1965, och så den här från 1974. Det lustiga är att 1965 och 1974-versionerna har samma producent och manusförfattare, Harry Alan Towers. Manusen är så lika så replikerna är identiska. Oliver Reeds roll i denna kallas Hugh, precis som i 1965-versionen, trots att karaktären heter Peter i boken. Den här gången är handlingen förlagd till ett hotell i den iranska öknen.

Ska erkänna att den här versionen funkar halv-hyfsat bara. Jag kände mig underhållen, men spänningen uteblir. På plus-sidan ligger bra och fina skådespelarinsatser, framförallt från en återhållen Richard Attenborough (som åtog sig denna roll enbart för att kunna bekosta Gandhi, vilken tog ett antal år till innan han kunde göra), Gert Frobe (Goldfinger ni vet) och Oliver Reed. Aznavour var kanske Europas främste smörsångare vid den här tiden och han får sjunga en sång (med pålagt komp, vilket är en sån grej som irriterar mig enormt och förstör all illusion), men hans skådespelarinsats är helt godkänd. Designen påminner starkt om italiensk film från denna period, med mycket färg, speglar, öppna ytor och konstiga vinklar. Antingen gillar man det eller så gör man det inte.

Jag tror det som gör att spänningen uteblir är ibland dålig dubbning, och framförallt valet av plats. Ett uber-enormt öde hotell i en uber-enorm öken ger inte den klaustrofobiska känslan som historien kräver. Bra tanke, men det funkade inte.

Den här filmatiseringen var den första på sjuttiotalet, men hör inte ihop alls med de senare, till exempel Mordet på Orientexpressen och Death on the Nile, trots att de som försöker kränga den här rullen idag gärna pekar på ett samband.

Jag tycker den här är sevärd trots allt, men mest för de riktiga Christie-fansen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s