Etikettarkiv: orson welles

Ten little indians (1974)

Tio små negerpojkar (Ein unbekannter rechnet ab/Ten little indians)
År: 1974
Land: Italien/Västtyskland/Spanien/Frankrike/Storbrittanien
Regi: Peter Collinson
Roller: Charles Aznavour, Maria Rohm, Stephane Audran, Elke Sommer, Gert Fröbe, Herbert Lom, Oliver Reed, Richard Attenborough, Orson Welles (röst)

tio_sma_negerpojkar
Njutafilms utgåva på DVD

Det var flera saker som intresserade mig när jag såg den här för mig tidigare okända utgåvan av Agatha Christies mest kända bok. Vi tar det mest uppenbara först-titeln. Den här filmen heter ”Tio små negerpojkar”, och ges ut på DVD av Njutafilm under den titeln. Boken har som bekant bytt namn till ”Och sen var ingen kvar”. Precis samma historia hade Christies bok, som i sin första utgåva hette ”Ten little niggers”, ett namn som var kontroversiellt redan när den kom ut 1939. Boken har också hetat ”Ten little indians”, och med tiden så blev även det namnet problematiskt (som vi kallar det nu för tiden). Den bästa titeln är den nuvarande ”…and then there were none”, för den titeln avspeglar ju handlingen.

I mitt tycke är ”…and then there were none” en av Christies bästa historier. Den har varit världens mest sålda deckare, så helt ute och cyklar är jag nog inte när jag säger det heller. Den har filmats många gånger, och versionen från 1945 anses vara en av de bättre. Den filmades igen 1965, och så den här från 1974. Det lustiga är att 1965 och 1974-versionerna har samma producent och manusförfattare, Harry Alan Towers. Manusen är så lika så replikerna är identiska. Oliver Reeds roll i denna kallas Hugh, precis som i 1965-versionen, trots att karaktären heter Peter i boken. Den här gången är handlingen förlagd till ett hotell i den iranska öknen.

Ska erkänna att den här versionen funkar halv-hyfsat bara. Jag kände mig underhållen, men spänningen uteblir. På plus-sidan ligger bra och fina skådespelarinsatser, framförallt från en återhållen Richard Attenborough (som åtog sig denna roll enbart för att kunna bekosta Gandhi, vilken tog ett antal år till innan han kunde göra), Gert Frobe (Goldfinger ni vet) och Oliver Reed. Aznavour var kanske Europas främste smörsångare vid den här tiden och han får sjunga en sång (med pålagt komp, vilket är en sån grej som irriterar mig enormt och förstör all illusion), men hans skådespelarinsats är helt godkänd. Designen påminner starkt om italiensk film från denna period, med mycket färg, speglar, öppna ytor och konstiga vinklar. Antingen gillar man det eller så gör man det inte.

Jag tror det som gör att spänningen uteblir är ibland dålig dubbning, och framförallt valet av plats. Ett uber-enormt öde hotell i en uber-enorm öken ger inte den klaustrofobiska känslan som historien kräver. Bra tanke, men det funkade inte.

Den här filmatiseringen var den första på sjuttiotalet, men hör inte ihop alls med de senare, till exempel Mordet på Orientexpressen och Death on the Nile, trots att de som försöker kränga den här rullen idag gärna pekar på ett samband.

Jag tycker den här är sevärd trots allt, men mest för de riktiga Christie-fansen.

Folk som borde fått Oscar (men aldrig kommer få någon)

Det är ju Oscar-tider och samma sak upprepar sig varje år-låt oss vara snälla och säga att det är sällan man blir överraskad över Oscarjuryns val. Jag kan ärligt talat inte bry mig mindre om Oscar-utdelningen, och här kommer en kort lista på folk som är fruktansvärt bra men som aldrig fick eller kommer få en Oscar.

Kevin Bacon. Jag har alltid gillat Kevin Bacon, om inte annat för efternamnet. Visst har han gjort en del dåliga roller, men om det var ett kriterium skulle nästan ingen kunna få ett pris. Egentligen tänker jag mest på rollen som den manlige prostituerade  Willie O´Keefe i JFK, men han har gjort många bra grejer som kunde fått en Oscar.

Kirk Douglas. Spartacus. Han som älskade livet. En världsomsegling under havet. Allt han fått är en honorary award. Karln är över 100 år gammal och lever än så det är väl inte för sent än, rent teoretiskt…

Harry Dean Stanton. Kan få den för lång och trogen tjänst i bi-rollens otacksamma fack. Är en av dem som nästan aldrig gör ett dåligt jobb.

Alfred Hitchcock. En av Akademins stora skamfläckar måste väl ändå vara att Hitch aldrig fick en egen Oscar-nominerad fem gånger som regissör, men den enda han vann var ”best picture” för Rebecca-och detta var 1940. Och Rebecca är långt ifrån Hitchcocks bästa film. 1955 var han nominerad för Fönster mot gården, men då vann On the waterfront. Psycho var nominerad 1961, men förlorade till The apartment. Hitch vann sedan en Irving Thalberg award, typ en klapp på axeln, och hann höll ett av de kortaste tacktalen någonsin.

John Goodman. Skulle vilja säga att han är en av de mest underskattade skådisarna idag. Alla vet att han är bra, men varför nomineras han aldrig? Big Lebowski, Raising Arizona (en av Coen-brödernas mer bortglömda filmer dessutom), Barton Fink. Ända sen jag såg honom i serien Roseanne (en serie som födde ett gäng karriärer, mer om det en annan gång kanske) har jag gillat Goodman.

Toshiro Mifune. Min kärlek för denna mannen är väl känd och det är kanske inte helt rätt att ta med honom här, för Oscar-akademins regler gör att det är svårt för skådisar i utländska filmer att vinna, men jag tar med honom ändå på grund av roller som Yojimbo, Sju samurajerna, Hidden fortress, Rashomon. Hade man velat hade man kunnat nominera honom för rollen i Spielbergs kalkon 1941, men å andra sidan hade det kunnat ses som en skymf också- ”egentligen vinner du på gamla meriter, men vi skriver namnet på den här bajsmackan alla helst vill glömma på ditt pris”. Mifunes starka karisma och förmåga att skina samtidigt som han inte överglänser sina medstjärnor gör honom helt unik och borde uppmärksammats på något mer sätt än bara en stjärna i Hollywood.

Jim Carrey. Hallå, kom tillbaka! Såg att du slutade läsa där. Men i mina ögon är Carrey fantastiskt bra när han väljer att vara det. Vi har alla sett hans spasmer i hans ”roliga” filmer men när han blir seriös är han så j-a underskattad. Se Truman show om du inte tror mig. Eller fantastiska Eternal sunshine of the spotless mind. Jag hade definitivt kunnat leva med att Carrey vunnit för någon av dem. Tyvärr kommer han aldrig få en Oscar (om han inte kommer tillbaka från cancer eller heroinmissbruk först, förstås). Det största problemet jag har med Carrey nu för tiden är hans anti-vaccinationsgalenskaper han sysslat med sen han dejtade Jenny McCarthy.

Orson Welles. Strängt taget så fick Welles en Oscar-han delade en med Herman Mankiewicz för manuset till Citizen Kane, Men i övrigt fick han ingen. 1971 fick han en klapp på axeln genom en honorary award för outstanding artistry eller något i den stilen-Welles orkade inte ens åka dit för att hämta priset. Herregud om man han hade gett en Oscar till den där kaxiga, egensinniga snubben som gör de där konstiga filmerna, var hamnar vi då? Nä, bäst att frysa ut honom helt.

Någon svensk då? Tja, mina förslag där är Stellan Skarsgård eller Ingmar Bergman. Bergman var nominerad nio gånger och fick till slut en Irving Thalberg award…som han inte hämtade. Börjar vi se ett mönster, månne?

Den dära Citizen Kane, är den nå´ bra?

 

Redan när jag började intressera mig för film i slutet på 80-talet sades det att ”filmkritiker röstat fram Citizen Kane som den bästa filmen någonsin”. Kändes fånigt då, och när jag väl fick tag på filmen (vilket faktiskt inte var så lätt då) fattade jag ingenting. Bäst? Av alla? Va?
Det där med att något ska vara ”bäst” är bara fånigt. Men mer intressant-varför upprepar cineaster/kritiker/filmtidningar fortfarande att den här är bäst? Så sent som 2007 vann den American Film Institutes omröstning om historiens bästa film. Nu när Citizen Kane faktiskt fyller 75 år (den hade premiär i maj 1941, och vi kan tillägga att den floppade hårt när den kom) så kommer här är en snabb genomgång över vad du ska säga nästa gång du hamnar bredvid en filmnörd på middag…

För det första-Orson Welles var bara 25 år när han gjorde den. Om du inte blir imponerad av det-han inte bara regisserade den, han spelade huvudrollen, producerade och skrev manus tillsammans med Herman Mankiewicz. Welles hade blivit Hollywoods unga stjärnskott  efter att han startat och framgångsrikt drivit teatern Mercury Theatre. 1939 producerade han en berömd radioteateruppsättning av War of the Worlds, med sådan inlevelse att folk som lyssnade på allvar trodde att jorden blev invaderad av marsmänniskor i rymdskepp. (Egentligen var det här ryktet starkt överdrivet, men blev en marknadsföringploj för att boosta Welles karriär några år senare). Han fick då chansen i Hollywood och lyckades dessutom få igenom ett kontrakt som i stort sett var unikt vid den tiden. Bland annat hade han lyckats få fram att ingen utomstående skulle få hälsa på under filmningen, vilket filmbolaget konstant bröt mot genom att skicka dit spioner.

För det andra-Filmen är ett tekniskt mästerverk. Mest berömt är användandet av djupfokus, vilket används i nästan varje scen i filmen. Welles och fotografen Gregg Toland delade in bilden i tre områden, en extrem närbild, en mellan-nivå och en nivå längst bak, och fick med alla tre i fokus. Det här gör att man kan följa tre karaktärers reaktioner samtidigt, utan klipp. Det gör också världen tredimensionell i en tid då filmer ofta var väldigt ”platta”.

kane1
Tre nivåer av fokus-notera också tak på scenerierna.

kane2

Speciellt den andra bilden är ett bra exempel på vad Welles och Toland strävade efter-en advokat möter Kanes föräldrar för att de ska skriva över vårdnadsskapet av Kane på ett företag. Pojken de faktiskt förhandlar om är ute i kylan, rent bokstavligt. Mellannivån är här husväggen, som separerar och håller pojken utanför, men ändå synlig. I mellannivån finns också pappan, som är den som motsätter sig överlämnandet. Alla tre nivåerna är i fokus.
Welles förklarade i efterhand att många av de tekniska genombrotten han genomförde med den här filmen, förmodligen var genombrott på grund av att han inte visste vilka gränser som fanns-det här var hans första film. Han, Toland och art director Perry Ferguson hade planerat varje shot långt i förväg, och här kan man se vad man kan göra om man omger sig av människor som säger ”ja” istället för ”sådär har vi aldrig gjort”. Welles hade klara direktiv om hur han ville att varje scen skulle se ut, tekniska begränsningar eller inte.
Welles ville ha kameravinkel i grodperspektiv när vi ser Kane och hans enda vän Jedediah Leland (Joseph Cotten), de två mäktiga karaktärerna, och kameravinkel uppifrån-ner när vi ser alla andra. Detta medförde att man ibland ser taket på scenerierna, något som man av hävd aldrig gjorde-det var ju i taket man satte lampor och mikrofoner. Här ser vi tak, utan lampor, och som ett resultat långa olycksbådande skuggor från sidorna. Ljuskillarna måste ha älskat Welles…

För det tredje: Intelligent manus som handlar om berömmelse och rikedom generellt, men som väldigt nära följer den nu bortglömda tidningsägaren Randolph Hearst. Hearst hatade filmen, men den är egentligen inte så giftig mot just honom, den säger mer om hur rikedomar och saker inte kan ge mening till livet, och om hur en kärlekslös barndom skapar en lust efter revansch.
Manuset berättar också historien icke-linjärt, det vill säga, den börjar med Kanes död och sen får vi se hans liv bli återberättat genom andra människors minnen och berättelser. Det här var ett nytt grepp inom film och visar att Kane/Mankiewicz tog publiken på allvar; folk klarar att hänga med även om man inte serverar allt färdigtuggat. Hela poängen med manuset är dessutom att faktiskt förstå och förklara vad som gjorde den här personen till vad han var-det är inte en enkelspårig, svartvit (eller jo, men ni fattar vad jag menar) gestaltning.
Manuset är också tidigt med att skriva in rekvisita och etablerande tagningar för att visa karaktärsdrag, något som man gör i strängt taget varje film idag. Till exempel visas Kanes fru Susan ofta med ett olöst pussel framför sig.

kane3
Livspusslet i annat perspektiv

Det går inte att komma ifrån att faktumet att Hearst hatade filmen till den grad att han försökte köpa negativet för att förstöra det samt att han förbjöd  alla sina tidningar att ta med annonser för filmen (och han ägde många tidningar), har naturligtvis hjälpt till att höja intresset för Citizen Kane. Det här visste Welles och Mankiewicz redan när de satte igång att skriva. Welles hävdade dock att filmen inte handlade specifikt om Hearst, utan om berömda makthavare (män) generellt. De vill alla ha mer makt, mer pengar, mer ägodelar. Bland annat kan den handla lika mycket om Samuel Insull (som ägde vattenverk i Chicago) eller Harold McCormick, en annan tidningsägare. En tidig version av manuset fokuserade på Howard Hughes. Man kan lika gärna hävda att de grundläggande elementen stämmer lika bra på mänskligheten idag. Welles sa i intervjuer efteråt att filmen egentligen handlar om människans drift att samla på sig saker, och hur menlöst det är. Filmens kontrovers förhöjdes när Hearst beskyllde Welles för att vara kommunist (han kritiserade ägande), vilket blev ironiskt när filmen totalförbjöds i Sovjet då den skildrar en framgångsrik kapitalist.

Mer? Det här var Bernard Herrmann första film som han skrev musik till, hans skrev sen såklart en enorm mängd andra filmscores, inte minst till Hitchcocks Psycho, för att ta den mest uppenbara.

Sminket-Alla huvudkaraktärer åldras en livstid genom filmen. Visst syns en och annan skarv i sminket här och där, men oftast är det väldigt övertygande.

Det var inte bara Welles som debuterade här-alla större roller besattes med folk från hans egen teater, Mercury, vilket resulterar i att många gör sina filmdebuter i Citizen Kane.