Goldfinger (1964)

Goldfinger

År: 1964
Svensk titel: Goldfinger

Huvudroller: Sean Connery, Gert Fröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee, Cec Linder, Lois Maxwell,

Regi: Guy Hamilton

Klassiskt Bond-moment: Goldfinger är den mest ikoniska Bond-filmen av dem alla, och är full av scener och bilder som blivit del av vår samtida pop-kultur. Tjejen som blir mördad med guldfärg. Laserstrålen mellan Sean Connerys ben. Oddjobs hatt. Namnet Pussy Galore. Det är också första filmen där Bond säger ”Martini. Shaken, not stirred”.

Q-mojäng: Från och med Goldfinger är Q och hans mojänger en större del av mytologin och här börjar börjar också kulten runt Bonds bilar. Här en Aston Martin DB5 utrustad med katapultstol och kulsprutor. En annan av mina favoriter som vi kan se i Qs labb är en parkeringsmätare med tårgas. Syfte, oklart.

Goldfinger är filmen som man ska ha sett – den toppar alla topplistor över Bondfilmer och sprängde alla sorters världsrekord i intäkter och biobesök när den kom 1964-den skapade en veritabel Bondfeber som spred sig världen över. Det känns lite som när man växte upp och det stod överallt att Citizen Kane var historiens bästa film, eller att Shawshank Redemption toppar IMDbs lista över bästa filmerna – vi vet alla att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Jag tänker inte påstå att Goldfinger är dålig på något sätt, men den bästa? Nej. Långt ifrån.

Vad som är tydligt är dock att den skiljer sig på många sätt från de två föregående Salzman/Broccoli-produktionerna. Om de två första Bond-filmerna var någorlunda rotade i en kalla kriget-realism så har James Bond nu totalt lämnat världen vi lever i för att bli en superhjälte som slåss mot superskurkar. Detta skifte i ton hade flera orsaker. Förmodligen hade det varit på gång ett tag, för duon Salzman/ Broccoli hade egentligen hela tiden haft olika uppfattningar om hur Bond skulle porträtteras på film, och Salzman hade nu börjat ledsna och gradvis avlägsnade sig från processen. Att man valde just Goldfinger som den tredje filmen berodde på de juridiska problemen man hade runt äganderätten av Åskbollen (som jag skrivit om i tidigare inlägg).

En annan orsak är man bytte regissör. De två första regisserades av Terence Young, och med framgångarna som följde dessa började ställa krav på att få en större bit av kakan i form av procent på intäkterna. Producentduon tyckte att han gapade efter för mycket och anställde Guy Hamilton istället. Hamilton fick en budget att leka med som var fyra gånger så stor som den man hade för Dr. No. och på toppen av detta är Goldfinger en av de mest fantasifulla historierna redan från början, en flytt från kalla krigets sovjetiska skurkar och till en superskurk som bara bryr sig om pengar, eller snarare guld – Auric Goldfinger, spelad av Gert Fröbe. Förmodligen den starkaste och bästa av alla Bond-skurkar genom tiderna. Handlingen är att Goldfinger köper upp så mycket guld han kan, och planerar sedan att placera en kärnvapenladdning i Fort Knox, där den amerikanska guldreserven finns, för att totalt förstöra den amerikanska ekonomin och dessutom ensam sitta på den enskilt största guldreserven i världen.

Goldfingerbok

Man kan lätt föreställa sig att skurken Goldfinger (Auric kommer dessutom av det latinska namnet för guld) hittades på av Fleming för att beskriva hans törst efter guld, men som i många andra fall så tog han namnet efter en riktig person som han faktiskt hade träffat dessutom. Men den riktiga Goldfinger hette Arnö i förnamn, var arkitekt från Ungern och hade en förkärlek för att bygga stora byggnader i cement – han ritade hus som, om jag förstått saken rätt, var någon sorts motsvarighet till våra miljonprogram, stora cementbyggnader som man snabbt byggde upp efter kriget för att människor skulle ha någonstans att bo. Fleming gillade inte dessa byggnader, utan kallade dem omänskliga. Arnö Goldfinger var också ansvarig för att ha ritat det engelska kommunistpartiets högkvarter – förmodligen ytterligare en anledning för Fleming att hata honom. Den riktiga Goldfinger hotade med att stämma Fleming när romanen kom ut. Fleming svarade med att  han kunde tänka sig att skicka med ett erratum (en instucken papperslapp i den redan tryckta boken där man förklarar ändringar) där namnet på skurken ändrades till Goldprick, alltså ”Guldkuk”. Det blev aldrig någon rättegång, man löste tvisten innan det gick så långt, Goldfinger fick procent på bokens intäkter och sex (6) exemplar av den. Vad han skulle med sex exemplar av boken till vet man inte.

GoldfingerErno
Den riktiga Goldfinger – inte så mycket guld.

Att jag tar upp det här är för att det egentligen verkar vara Fleming som har flest gemensamma karaktärsdrag av bokens Goldfinger, och inte den stackars arkitekten. Fleming samlade på spanska dubloner, ett gammalt guldmynt, han köpte en guldpläterad skrivmaskin, som han hade i sitt hus Goldeneye. Han hade en kulspetspenna med en spets av guld. Guld löper som ett tema genom hans Bond-produktion – fram till sista boken Man with the golden gun där Scaramanga har en guldpistol som skjuter guldkulor.  Termen ”projicering” ligger inte helt avlägsen när man börjar analysera boken och filmen ”Goldfinger” i relation till upphovsmannen. Auric Goldfinger har i varje scen någon detalj med guld, för att inte tala om en av filmens mest berömda scener, där en tjej hittas mördad på ett hotellrum, helt täckt av guld. I filmen sägs det att hon dött på grund av att huden inte fått andas, och att det är en helt rimlig orsak till att en människa skulle avlida. Tydligen trodde man så till den grad på det själva, att när skådespelerskan Shirley Eaton skulle spela in just den scenen hade man en läkare närvarande hela tiden och kollade hennes kroppstemperatur konstant. Det har till och med cirkulerat ett envist rykte om att hon faktiskt dog när scenen spelades in, men allt är naturligtvis bara inbillning – det går inte att döda en människa på det här viset.

När vi nu ändå är inne på onaturliga dödsorsaker – kanske den NÄST mest berömda scenen från Goldfinger är när James Bond är fastspänd på en metallskiva och en laserstråle sakta kryper upp mot hans gren och hotar att dela honom mitt itu. Naturligtvis rör sig strålen extremt långsamt (man måste fråga sig, gång på gång, varför man gör allting så otroligt komplicerat?) och James Bond får desperat köpslå om sitt liv med en till en början ointresserad Goldfinger (”You expect me to talk?” ”No, Mr Bond, I expect you to DIE!”). Detta är första gången en laserstråle finns med på film, och detta är trots att det både i boken och manus är en sågklinga som hotar att utöka antalet 007-agenter genom delning. När scenen skulle spelas in tyckte man att det där med sågklingor var lite för klyschigt och hittade på något nytt och fräscht. Resultatet blev en av filmhistoriens mest berömda scener.

Goldfingerlaser

Trots att budgeten var fyra gånger högre än för Dr. No. var den ändå relativt låg. Man sköt hela filmen, i England på Pinewood studios. Hela segmentet där Bond är på ett lyxhotell i Miami, och möter Goldfinger för första gången, är alltså filmat i England (och under filmningen av dessa scener besöktes inspelningen av Ian Fleming – vilket skulle bli den sista gången han gjorde just detta, han dog precis innan premiären av Goldfinger). Den enda som faktiskt var i Miami var Cec Linder i rollen som Felix Leiter, och man filmade honom med body doubles och klippte in honom. Från början ville man också ha Orson Welles i rollen som Goldfinger, men eftersom han ville ha för mycket pengar valde man den relativt okände Gert Fröbe, en tysk skådespelare som gladeligen kom till England för att filma i en Bond-film. Det fanns dock ett problem – Fröbe kunde, i vanlig tysk anda, knappt ett ord engelska. Man förstod snabbt att man skulle behöva dubba honom och anlita återigen Michael Collins för att göra det. De flesta repliker säger han på tyska, några på engelska. Den enda gången man kan höra hans riktiga röst ska tydligen vara när han säger ”Choose your next witticism carefully Mr Bond, it may be your last!”. Hur som helst är han riktigt bra i rollen, även om jag som livslångt Welles-fan inte riktigt kan undgå att fundera på hur han skulle ha fungerat i rollen. Det är inte alls säkert att han hade varit bättre. Det sägs dessutom att Fröbe började krångla när han väl var kontrakterad och ville ha tio procent av filmens intäkter, en enorm siffra, som skulle ha gjort Welles billigare i slutändan.

Budgeten ställde också till med problem runt scenografin. Det är helt och hållet ett bevis på scenografen Ken Adams geni att allt är så snyggt som det är, för en stor orsak till Goldfingers framgångar kan man säkert tacka honom för. Varken han eller någon annan från teamet fick såklart besöka det riktiga Fort Knox, så man fick gissa hur det såg ut – och fick efter premiären höra från amerikanare hur otroligt verklighetstroget allting var, både exteriör och interiör. Modellen som Goldfinger visar för gangsterbossarna är idag modell inne i det riktiga Fort Knox.

Vad är det då egentligen som gör Goldfinger till den kanske ultimata Bond-filmen? Jag säger inte bästa, men det är utan tvekan den genom historien mest kända. Ja, det finns väl många orsaker till det, som jag känner att jag alltid skriver – men det är nog sant. Skiftet från realism till saga är en, men Bond-franchisen hade stigit kraftigt redan innan, de två tidigare filmerna hade krattat banan för den tredje. Det låg i tiden med agenthistorier, en trend som Bond själv startat och som man nu red på. Sen har vi skådespelarna – Gert Fröbe redan nämnd, Sean Connery såklart, de redan etablerade figurerna Lois Maxwell som Moneypenny, Bernard Lee som M, och Desmon Llewelyn gör sin andra insats som Q. Det är från och med den här filmen som Q och Bond startar sin berömda rivalitet. Regissör Hamilton tyckte scenen där Q förklarar tekniken för Bond var tråkig, så han instruerade Llewelyn att spela Q som att han avskyr James Bond och tycker att han är arrogant och slarvig – vilket gör hela deras relation så mycket mer intressant.

Honor Blackman i rollen som Pussy Galore förtjänar ett omnämnande. Det fanns en TV-serie i England i början på 1960-talet som hette The Avengers – en mycket märklig agentserie med massor av fantasifulla inslag som superskurkar, udda vapen, tuffa tjejer som kan karate och excentriska bossar….ummmm, känns det igen kanske? I vilket fall som helst – Honor Blackman var redan känd från TV-serien och var tvungen att säga upp sig därifrån för att kunna spela in Goldfinger. Hon hade alltså redan med sig en image av tuff, hårdför tjej när hon accepterade rollen som Goldfingers privata pilot. Man kan också tillägga att Emma Peel som också spelade i The Avengers sedan skulle bli Bond-brud i I hennes majestäts hemliga tjej, 1969. I Sverige visades endast två avsnitt av The Avengers, under titeln Två slår till, men man ställde in resten för att man tyckte serien var för våldsam. Är ni intresserade så kolla gärna upp The Avengers, för den är riktigt rolig. Dessutom kan man, när folk vid middagsbordet börjar prata om senaste Avengers, börja snacka om RIKTIGA Avengers och framstå som en riktig nörd.

Bond-avengers
Diana Rigg och Patrick McNee i The Avengers. 

I manus finns också en riktig goding som aldrig kom med i den färdiga filmen. När Honor Blackman presenterar sig som Pussy Galore, var det meningen att Bond skulle svara ”I know you are, but what´s your name”. Det bedömdes som alltför vågat och repliken ändrades till den lite mer mesiga ”I must be dreaming”. Det kanske inte är så konstigt att repliken ändrades, men med dagens ögon är sexismen i Goldfinger verkligen på master-class level; idag är nog scenen där Bond mer eller mindre tvingar sig på Pussy Galore (som dessutom antyds vara lesbisk, inte för att det gör någon skillnad, men för en sextiotalspublik så blev det såklart mer laddat) svårast att svälja, scenen där Bond klappar massösen i rumpan och säger åt henne att gå iväg för att ”this is man´s talk” är så totalt omöjlig att tänka sig idag att den blir komisk. Nu ska det i vanlig ordning tilläggas att man inte ska döma gamla filmer efter dagens mentalitet, men jag tycker att sånt här är lite roligt att dra upp eftersom det gör filmen så anakronistisk. Daniel Craig klappar inga tjejer i rumpan, åtminstone inte när någon tittar.

Vi pratade om skådespelarensemblen, och då måste Mr Oddjob nämnas, eller som han hette, Harold Sakata. Han var en japansk-amerikansk tyngdlyftare och brottare som gjorde sin skådespelardebut i Goldfinger, och naturligtvis handplockad för sitt utseende. Han är verkligen en kub på två ben, men som man kan se i den avslutande fightscenen i Fort Knox, rör sig trots sin kroppshydda smidigt som en isprinsessa. Hans roll är verkligen ett exempel på när skrivande, idéer, regi och skådespelare blir en perfekt enhet. Han är förmodligen min favoritskurk av alla i Bond-serien – Sakata pratade dålig engelska, eller om det var för att han inte kunde säga repliker övertygande, så bestämde man att hans karaktär inte kunde prata, bara grymta, och att hans vapen var en hatt med stålbrätte. Och som sagt, slagsmålet mellan honom och Bond inuti Fort Knox är en klassiker både till koregrafi och scenografi.  Sakata fick en ny karriär efter Goldfinger och kunde i många år efteråt leva på att åka omkring och uppträda som Harold ”Oddjob” Sakata. Trivia: Han medverkade också i en film som heter ”Djävulens blomma” med förlaga av Ian Fleming och regisserad av….(vänta)….Terence Young.

Man måste också nämna James Bonds bil, för det här är filmen där Bonds koppling till bilar började. Bond får en Aston Martin DB av Q, specialutrustad med skottsäker sköld i bak, snurrande nummerplåtar (som Broccoli insisterade på då han jämnt fick parkeringsböter), kulsprutor och, den mest kända attiraljen av dem alla, katapultstol. Produktionsteamet bad Aston Martin om en bil, men de sa nej, eftersom det skulle ha inneburit en enorm kostnad för dem. Vissa källor hävdar att producenterna var tvungna att köpa två exemplar av Aston Martin, men det verkar inte vara sant-det verkar snarare vara en av de absolut första exemplen av produktplacering, vilket innebär att företag skänker produkter för att de ska vara med i bild (Goldfinger har fler såna, konfirmerade, produktplaceringar-Rolex, Dom Perignon och Kentucky Fried Chicken). Man använde två bilar, en för att filma när Bond kör med den, och en som specialutrustades med alla extradetaljer. Det existerade alltså en sådan bil, med alla mojänger utom pinnarna som åker ut från hjulen och förstör däck.  Aston Martin förstod snabbt att Goldfinger skulle bli en enorm succé, så man körde igång en reklamkampanj där man proklamerade ”The most famous car in the world”, och deras försäljning av modellen dubblerades efter premiären av filmen. Bond använde samma modell även i den efterföljande Åskbollen, men sen sågs inte Aston Martin DB-modellen till förrän Pierce Brosnan fick köra en i Goldeneye 1995. Roger Moore fick aldrig köra en som Bond….MEN, han fick köra en i både sin TV-serie  Helgonet, och i filmen Cannonball Run (1981), där han gör en parodi på sin James Bond-figur. De två Aston Martin DB5 som producerades har ägts av samlare, men en av dem stals 1997 på en inhägnad flygplats och har varit försvunnen sedan dess.
Corgi Toys producerade en modell av bilen i samband med premiären med katapultstol och allt, och den var en storsäljare fram till 1970, men har utgivits med jämna mellanrum i samlarutgåvor sedan dess. Corgi Toys har haft samarbete med Bond-teamet sedan Goldfinger.

Goldfinger-corgi
Vad skulle man ha gjort med denna när man var sju år?

 

Avslutningsvis måste också tilläggas att ledmotivet Goldfinger som sjungs av Shirley Bassey är en av de bästa titelsångerna i hela den 25 filmer långa serien.

Recension: Filmen Goldfinger är en av de där filmerna som alla sätter högst upp på topp-listan över Bond-filmer, men det stämmer inte: det är inte den bästa filmen. Frågan är om den ens är den bästa av Connerys Bond-filmer, men det där går att diskutera i all oändlighet förstås. Vad den gör bra är att visa upp en fantasi i högt tempo, man har dragit upp alla reglage till elva och inte bekymrat sig så mycket om realismen-allt är större än livet självt, och det funkar alldeles utmärkt. Nu sitter också alla element i Bond-formeln: inledande actionscen, introvinjett, flirtande med Moneypenny, Qs trötta attityd och överdrivna leksaker, superskurken med den galna planen och en serieboksgangster som hejduk – nu finns alla pusselbitar och de har ramlat på plats. Connery gör en av sina allra bästa insatser som Bond och man ser att han har hittat sin roll och att han trivs. Bond-franchisen var på en stadigt uppåtgående kurva i popularitet och insikt i exakt hur galna deras infall kunde bli, och det betalar sig. Goldfinger var den snabbast inkomstbringande filmen i historien fram till dess och det fanns ingen ände i hur populär figuren var just då. Men det är också lite det som solkar horisonten – de som gillade den äldre, lite mer jordfaste, realistiske Bond fick istället en större-än-livet figur som kämpade mot en sagofigur. Man kan se det som djärvt fantasifullt, eller fantasier från en sjuåring – det beror på vad man själv föredrar. Så ett slutomdöme är att den hör till toppen i serien, men den är inte bäst. Den tillhör dock en av de filmer som man helt enkelt ska ha sett, inte bara som Bond-film betraktat, utan över huvud taget.

 

2 reaktioner till “Goldfinger (1964)”

Lämna ett svar till gubbeserfilm Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s