Kategoriarkiv: Topplista

Den definitiva gestaltningen av…

Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.

Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!

Sherlock Holmes.

cumberbatch
Spoling

Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.

jeremy-brett-sherlock-holmes-33590952-469-500Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.

 

En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades. basil_rathbone_nigel_bruce

Hercules Poirot.

Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.

detectivepoirot2

De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.

Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.

Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls.  När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.

Miss Marple.

Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.

after-miss-marple-3

Annonser

Plats nummer ett…

Jag höll nästan på att strunta i att utropa en nummer ett, för jag kom på efter ett tag att det inte finns något sätt för mig att vinna här-vilken jag än väljer kommer jag att bli utpekad som idiot av någon som har just den här filmen som sin absoluta ”OH MY GOD I LOVE THIS MOVIE!!!!11”

Dessutom har jag velat mellan tre filmer. Två av dem odödliga klassiker. Cineastiska storverk. Sjukt tråkiga. Den tredje filmen i den högen har egentligen inga kvaliteter alls, men är även den en milstolpe i filmhistorien. Så…”trött trumpetfanfar med hål i trumpeten”….på plats nummer ett:

Titanic

Det största ”jaha?” jag någonsin känt efter att ha sett en film. En ändlös sträcka av klichéer vi alla sett förut. 1517 personer dog när båten sjönk. Det som är viktigt för James Cameron är två tonåringar som träffades tre dagar tidigare och hade sex i en gammal bil. Den ena av tonåringarna har redan tänkt ta livet av sig…av okänd anledning (att vara för rik och för ledig kan inte vara anledningen).

Jag kunde inte heller låta bli,innan filmen var släppt, att tänka vad poängen var att filma en historia där alla visste slutet…men jag tänkte också att det kanske var bara jag och man ska inte kritisera filmen för min egna cynism. Sen börjar man se eländet och inser att det handlar om en kärlekshistoria vars slut är pinsamt uppenbart.

Slutet ja. Ett av de dummaste sluten någonsin. DiCaprio ligger i vattnet och Winslet ligger på en dörr…egentligen skulle de båda två dö av köld inom några minuter, men av någon jävla anledning så försöker de inte ens få upp DiCaprio på andra sidan-det finns ju hur mycket plats som helst!

Många Hollywood-filmer gör sitt bästa för att dra i hjärtesträngarna hos en ung publik, men i Titanic blir det nästan skamlöst.

Det var här det började gå åt skogen för James Cameron. Titanic, sen den episkt menlösa Avatar, som han nu ska göra fyra (!) uppföljare till. Godnatt.

 

Överskattat…vi närmar oss slutet/toppen

Plats 5 – Gremlins

Här är det inte enbart filmen Gremlins egentligen, även om den är en utmärkt representant, men vi som är uppväxta på 70/80-tal har en tendens att sätta några av vår ungdoms filmer på piedestal, t.ex. Gremlins eller Goonies. Jag såg dessa två nyligen och ingen av dem har åldrats väl. Det finns en speciell look på en del filmer från 80-talet som inte funkar speciellt bra idag-artificiell belysning, fejksnö och dåligt animerade dockor. Allt ser väldigt fejk ut. Dessutom är uppbyggnad och plot så genomskinliga-stressad pappa impulsköper julklapp från oriental. Får förhållningsregler (och du vet att just för att det är en orientalisk man som berättar reglerna är de extra viktiga). Bryter alla. Vi vet redan 15 minuter in i filmen hur resterande 90 kommer att gestalta sig. Detsamma gäller Goonies.

Plats 4 – Ghostbusters

Allt det som står på plats 5 gäller här, men jag ville ta Ghostbusters på egen plats.När män idag säger att deras barndom blir förstörd för att man gör en remake på deras favoritfilm från 80-talet så blir det så larvigt så klockorna stannar. För om det här var deras favoritfilm som barn så borde sociala myndigheter ha blivit inkallade. Det här är en ganska kass film, som åldrats mycket dåligt. Skämten är extremt trötta och sexistiska, effekterna daterade (normalt bryr jag mig inte om sånt, som bekant, men när resten av filmen är så dålig märks det mera). Det var en film som knappt hade styrfart då, och ska undvikas idag.

Plats 3 – Närkontakt av tredje graden

Som ni märker är det ganska mycket Spielberg på listan-det finns ingen tanke bakom det. Inget ont om Spielberg, men han har varit väldigt produktiv under de 40 plus år han varit aktiv, och vissa av filmerna här har han inte regisserat, utan varit inblandad i på annat sätt bara. Många av hans bästa egna filmer är också rättmätligen filmhistoriska klassiker; ET, Hajen, Schindlers list…karln har gjort mycket bra. Närkontakt av tredje graden är inte en av dem. Det här är en film som uppfyller varje kriterium av begreppet ”överskattad”.

Första 45 minuterna eller så funkar bra-Richard Dreyfuss är med om ett möte med ett UFO, och blir så upptagen av mötet att han inte kan tänka på något annat. Dessa bitar är väldigt spännande, och det är gripande hur han blir så fixerad att han driver bort sin familj. Sen kommer de till berget där det riktiga mötet ska ske, och här pajar allting. Det blir en helt annan film, och en helt annan riktigt dålig flm dessutom. Sista halvtimmen är en ren plåga, och spelandet på synthesizern är skämskuddeframkallande.

Plats 2 – Life of Brian

Här är platserna på listan som blir svårast att rangordna, och man får ta det med en nypa salt. Det är nog de här platserna där man trampar flest människor på tårna, men jag har redan tagit upp Ghostbusters så det värsta är väl över. Kanske. För på plats två hittar vi Life of Brian, eller Ett herrans liv som den så fyndigt hette på svenska. Life of Brian har något av en ”cult-following” (vad säger man på svenska egentligen?), och visst har den poänger, och visst är det en viktig film-den skakade om kristna fundamentalister rejält när den kom, och är det några som behövs skakas om så är det kristna fundamentalister. Men ett stort problem är att den inte är speciellt rolig. Speciellt inte Monty Python-rolig. De allra flesta skämten faller platt till marken-jämför med de bästa stunderna av TV-serien eller Holy Grail som kom innan; det här är Python-gängets försök till vuxen humor och det gick inget vidare. Efterföljande Meningen med livet är en sämre film på alla sätt, men med tanke på statusen den här har så är det dags att börja se den för vad den verkligen är. Sanningen är väl tyvärr att Python på det stora hela inte lyckades speciellt bra på filmduken.

 

Överskattat – plats 6

Här blir det så besvärligt igen-för här kommer vi till en film som upprör väldigt mycket känslor bara man vågar antyda att den inte är så bra som ryktet påstår-Pulp Fiction. Det finns fler filmer av Tarantino som skulle kunna kvala till den här listan, men det är faktiskt inte Tarantinos fel, det är snarare att hans rykte och anseende blivit så upphettat att allt kritiskt tänkande försvinner.
Tarantino gör sällan någon hemlighet av att han gör B-filmer med enorm budget, samt att han stjäl friskt från sina favoritfilmer/regissörer. Inget fel i det, för så gör alla, inom alla konstformer. Alla vet det här, det har blivit hans grej, men samtidigt blir han betraktad som en nyskapare. Det är han ju inte. Han är snarare än återvinnare.
Tarantino har också en tendens att tro på sin egen hype. Till exempel det här med att han skriver så cool dialog-det gör han inte heller. Alla hans karaktärer pratar som Tarantino själv. Det gyllene undantaget från detta är Jackie Brown, förmodligen hans mest bortglömda film. Eller det faktum att hans filmer blir längre och längre utan att någon verkar våga ifrågasätta honom. Hans senaste är tre och en halv timme lång. Hallå?

Det jag har allra mest svårt för i just Pulp Fiction är att det är en film som får åskådaren att tro att rasism, våldtäkt och tortyr är något coolt. Vådaskjut en man i en bil, kalla honom nigger och få publiken att skratta åt det. Coolt? Jag tycker inte det. Hela filmen går i den stilen, och jag får en dålig smak i munnen av Pulp Fiction. Det är naturligtvis en mästerligt skriven (Tarantino har en helt unik känsla och medvetenhet om en films flow och uppbyggnad), klippt och spelad (Travolta gör en av sitt livs roller här) men jag har väldigt svårt att ryckas med i hypen. När Tarantino dessutom sätter sig på en riktigt hög häst och blir arg så fort någon journalist ifrågasätter hans inställning till våld och the n-word så blir det mest pinsamt.

Min egen Tarantino-favorit är nog Django Unchained, eller Reservoir Dogs, där han faktiskt lyckas hålla sig hyfsat fokuserad.

Listan fortsätter…

…med plats åtta och sju. Om du inte vet vad jag pratar om så handlar det om Mest Överskattade Filmer, så på plats åtta tar vi…

Avengers (2012)

Det är lätt att tro att en Gubbe som jag ogillar allt som är nytt, allt som har CGI eller att bara för att något är lättviktigt och popkulturellt så tycker jag det är ovärdigt. Inget kunde vara mer fel-jag gillar många av Marvel-rullarna (de två första X-Men, första Iron Man och de två första Captain America i den senaste serien är riktigt bra). Jag tycker däremot att det blir dåligt när man tänker att ”mer är alltid bättre” och klumpar ihop så många som möjligt i en film. Ingen av karaktärerna får utvecklas, historien är larvig (nåja, det är den inte ensam om förstås) och slutet tar ju aldrig slut. Klipp bort en halvtimme av den här filmen så kan den bli någorlunda njutbar. Ska man säga något positivt om Avengers-rullarna är det väl att Mark Ruffalo är en riktigt bra Hulk. Scarlett Johanssen är också en förvånansvärt bra Black Widow men hon hinner aldrig få något att jobba med, förutom vara ögongodis. Allt det här stämmer lika bra in på Avengers 2 förstås.

Plats 7: Män som hatar kvinnor (2009, svenska versionen alltså)

Det är återigen inte så mycket att filmen är dålig, men när den är slut känner man sig lurad-så mycket potential, och så lite som den faktiskt levererar. Allt är så ordinärt, på något sätt-bara väldigt snyggt fotat och producerat. Det är hyfsad underhållning för stunden, lagom spännande, Rapace är så god Salander som kan begäras. Men framförallt slutet är ett enormt antiklimax. Efter all den uppbyggnaden, alla vändningar…och så blir det bara pannkaka.7,8 på IMDB i skrivande stund och det är alldeles för högt.

Listan så här långt alltså:

7: Män som hatar kvinnor (2009)
8: Avengers
9: Den engelska patienten
10: Dawn of the dead

Håller du inte med? Vill du kontra med din egen lista? Kommentera gärna! Antingen här, eller på FB-sidan.

 

Överskattat-listan plats 9

Ja, vi fortsätter med nedräkningen. Egentligen vet jag inte om det finns någon inbördes ordning här, det handlar naturligtvis i slutändan alltid om tycke och smak.

Men…på plats nummer nio tänker jag ta upp Den engelske patienten. Hur kan den vara överskattad tänker du, den har jag inte sett sen 1998? Nio Oscars, baby. Nio.

Jag har inte så mycket intressant eller roligt att säga om den här filmen, och det är det som är problemet. Det är en två timmar och fyrtiotvå minuter lång gäspning, där varje castingval, scenupplägg och kommatecken i manuset är gjort för att blidka Oscarsjuryn. Vi har krig, minnesförlust, hjältar, storslagna vidder och folk som funderar på äkta kärlek. Vi har Juliette Binoche och Ralph Fiennes. Vi har en tagline som lyder ”In love, there are no boundaries”. Jag kan se hur Oscarsjuryn skriker ”här, ta våra priser!” redan innan de såg filmen. Idag är den väl mest ihågkommen just för att den gjorde rent hus på Oscarsgalan samt att den snodde Bästa film-priset från Fargo (som ju uppenbarligen är en jävligt mycket bättre film).

Jag såg den faktiskt första gången tillsammans med en tjej som jag precis blivit ihop med då, så förutsättningarna var ju liksom optimala för att se den med rosa fluff framför ögonen…men det slutade med att vi knappt orkade se klart den. Inte ens under så optimala förutsättning lyckades den uppbåda några känslor i mig (eller oss).

Tycker du att jag har fel? Kanske. Men hur många gånger har du orkat se om den?

Så, listan så här långt ser ut som följer:

9: Den engelske patienten
10: Dawn of the dead (1978)