Etikettarkiv: Topplista

#94: Barnen från Frostmofjället

Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg

Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,

Barnen från Frostmofjället (1945) Filmografinr 1945/24

Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?

Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.

Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn  tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta)  och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.

Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.

barnen2
Schh, det är spännande.

Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.

Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.

 

Annonser

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Listan fortsätter…

…med plats åtta och sju. Om du inte vet vad jag pratar om så handlar det om Mest Överskattade Filmer, så på plats åtta tar vi…

Avengers (2012)

Det är lätt att tro att en Gubbe som jag ogillar allt som är nytt, allt som har CGI eller att bara för att något är lättviktigt och popkulturellt så tycker jag det är ovärdigt. Inget kunde vara mer fel-jag gillar många av Marvel-rullarna (de två första X-Men, första Iron Man och de två första Captain America i den senaste serien är riktigt bra). Jag tycker däremot att det blir dåligt när man tänker att ”mer är alltid bättre” och klumpar ihop så många som möjligt i en film. Ingen av karaktärerna får utvecklas, historien är larvig (nåja, det är den inte ensam om förstås) och slutet tar ju aldrig slut. Klipp bort en halvtimme av den här filmen så kan den bli någorlunda njutbar. Ska man säga något positivt om Avengers-rullarna är det väl att Mark Ruffalo är en riktigt bra Hulk. Scarlett Johanssen är också en förvånansvärt bra Black Widow men hon hinner aldrig få något att jobba med, förutom vara ögongodis. Allt det här stämmer lika bra in på Avengers 2 förstås.

Plats 7: Män som hatar kvinnor (2009, svenska versionen alltså)

Det är återigen inte så mycket att filmen är dålig, men när den är slut känner man sig lurad-så mycket potential, och så lite som den faktiskt levererar. Allt är så ordinärt, på något sätt-bara väldigt snyggt fotat och producerat. Det är hyfsad underhållning för stunden, lagom spännande, Rapace är så god Salander som kan begäras. Men framförallt slutet är ett enormt antiklimax. Efter all den uppbyggnaden, alla vändningar…och så blir det bara pannkaka.7,8 på IMDB i skrivande stund och det är alldeles för högt.

Listan så här långt alltså:

7: Män som hatar kvinnor (2009)
8: Avengers
9: Den engelska patienten
10: Dawn of the dead

Håller du inte med? Vill du kontra med din egen lista? Kommentera gärna! Antingen här, eller på FB-sidan.