Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg
Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,
Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?
Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.
Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta) och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.
Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.
Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.
Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.
Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.
Gubbe ser på film 