Etikettarkiv: cgi

Kong-Skull island (2017)

Kong-Skull island (2017)

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Huvudroller: Tom Hiddleston, John Goodman, Samuel L. Jackson, Brie Larson, John C. Reilly, Corey Hawkins

Utan tvekan den nyaste filmen Gubben skrivit om, men den har så många kopplingar till klassiska teman så jag kan inte låta bli att ta upp den. Gubben kände sig väldigt underhållen också av Kong, så finns all anledning att ge den uppmärksamhet.

Filmen King Kong kom 1933, en blockbuster i sin tid och en av filmhistoriens mest seglivade klassiker, jämte Dracula och Frankenstein. Naturligtvis har det gjorts flera remakes av den, men ingen speciellt bra (Peter Jacksons version har jag faktiskt inte sett). Här finns många paralleller med Godzilla-de är båda två enorma monster, Hollywood har försökt återuppliva dem flertal gånger och nästa lika ofta misslyckats med att fånga originalets kärna. Men mer om det senare.

Kong är inte en remake egentligen, den har en ny handling, och även om den nya handlingen är lika tunn som all annan action Hollywood sysslar med nu för tiden så lyckas man göra det spännande från ruta ett, och det är framförallt det visuella som fångar en. Jag vet inte när jag senast såg en så snygg film förut. Faktum är att jag till och med blev åksjuk i början på filmen och jag blir aldrig åksjuk, vare sig i en båt eller bil. Men sekvensen när de anländer till Skull island är så fartfylld att man blir snurrig (Gubben har nog aldrig känt sig så gammal som när han klagade på att filmen gick för snabbt). Men snyggt är det och jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Sen är det alla snygga passningar till andra filmer, och det görs öppet utan att skriva någon på näsan. Filmen handlar egentligen inte om Kong som huvudfiende, utan Kongs roll som toppen i den lokala biotopen-Kong är kungen, som det uttrycks. På Skull island är alla djur enormt stora och Kong håller dem i schack. Här får vi alltså lite Jurassic park. Den visuella stilen är mer eller mindre snodd från Apocalypse now (Kong utspelar sig till och med 1973). På John Goodmans jacka står det ”Good for your health”, vilket är direkt snott från Akira (”Good for your health, bad for your education”). Kong slåss mot en jättebläckfisk, vilket han också gör i Godzilla vs King Kong. I en sekvens pratas det om enorma myror, som låter som fåglar-vilket är en referens till Them från 1954. Och så vidare. Apropå Godzilla; efter-credits-sekvensen innehåller Godzillas klassiska ljud, så jag lägger härmed 30 spänn på att ca 2020 har vi en uppföljare där Godzilla slåss mot Kong.

kong-apoc
Finn Fem Fel

kong-imax

Jag var inte nöjd med allt. Ingen karaktär tillåts bli mer än en seriefigur. Alla är endimensionella. Det beror naturligtvis på det enorma tempot och att man introducerar Kong direkt. Den gamla klassiska uppbyggnaden att vänta med monstret till sista tredjedelen struntar man i-här ska allt in direkt. Jag kan känna en uppgivenhet över att man i manus nu för tiden inte ens försöker bygga upp saker och ting utan bara smackar på. Det säger mer om oss som publik i och för sig än Hollywood.

Sen har jag inget principiellt emot att man har snygga stjärnor i huvudroller, men här har man bara två kvinnor med-en är vetenskapskvinna och hon är naturligtvis asiat, och den andra är Kongs love interest och hennes huvudsakliga syssla är att ha en så trång tank top som möjligt. Att ha en trång tank top är inget fel i sig, men det hade varit kul om hon fått göra mer-hon ska vara gängets fotograf, men när Kong väl dyker upp och slåss mot dinosaurier så syns ingen kamera till. Känns som att det om något hade varit ett Kodak moment.

Med det sagt-Kong är sevärd. Åtta av tio rullatorer får den av Gubben.

En bra film är en bra film

En person som inte är van vid att se äldre film, kanske svartvitt, med fisklinor och dubbelexponering som specialeffekter och skådespelare som, med dagens standard, överspelar, kommer förmodligen inte uppskatta många av de filmer jag tar upp i den här bloggen. Man kanske till och med undrar hur jag kan uppskatta så många av de här gamla relikerna. Jag tror att det helt enkelt handlar om vana. Om man börjar titta på svartvita filmer, kanske till och med googlar filmen innan och ser varför den är så känd och uppskattad, så kan man vänja sig och lära sig tycka om även filmklassikerna. Varför? Tja, man behöver så klart inte. Bara ett tips om man vill lära sig något om filmhistoria och kanske göra inlärningströskeln lite lägre.

Men den vanligaste invändningen är väl ofta specialeffekterna. Man klagar på de ofta påhittiga men inte alltid lyckade lösningarna med stop-motion, linor och film-på-film som man fick förlita sig på innan CGI tog över. Det tycker jag också hör till vanan att se på film. Visst skrattar jag ibland åt dassiga, billiga lösningar i 50-talsscience fiction, men det hör också till charmen. Diskvalificerar man filmer av såna anledningar missar man väldigt mycket bra grejer. För en fint filmad spännande historia, framförd av duktiga skådisar och iscensatt av en bra regissör är naturligtvis bra även nu, även om den filmades för 40 år sedan.
Det finns dock såklart filmer som åldrats. Jag såg Blåsningen (The Sting) tillsammans med min styvson som kanske var 17 vid tillfället och jag hoppades han skulle tycka om den lika mycket som jag gjorde när jag såg den första gången i ungefär samma ålder. Han gick innan filmen var slut (ironiskt nog missade han alltså själva ”blåsningen”). Jag tänkte hindra honom och säga ”nej, vänta det bästa är kvar!”, men jag insåg att för en 17-åring idag, som sett hundratals filmer med liknande plot-twists kommer inte Paul Newmans stora bluff vara något speciellt.
När jag växte upp hörde jag gång på gång att Citizen Kane var världens bästa film, för det hade världens alla filmkritiker röstat om. För det första är jag väldigt tveksam till såna uttalanden överlag, men när jag väl så Citizen Kane blev jag inte så jätteimponerad. Visst, filmen är sevärd, men världens bästa? På vilket sätt? När filmen kom 1941 var det en stor sak att Orson Welles filmade med tak på scenerierna-en detalj som idag känns extremt icke-imponerande. Det finns några riktigt snygga shots i filmen, som en scen där Welles lyckas få fokus på både personerna i förgrunden och bakgrunden.

Hitchcocks Repet ska ge illusionen att vara filmad i en enda lång tagning, i färg dessutom, något som gjorts ett flertal gånger efter det med bättre resultat. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att filma så länge med en rulle film. Både Repet och Citizen Kane har idag mer en ”filmskoleelev vill imponera”-känsla över sig.

Ironiskt nog, idag klagar publik ofta på att en film ”har för mycket CGI”, alltså datorgenererade specialeffekter och bakgrunder. Vad man egentligen säger är ”jag blir inte tillräckligt lurad, jag ser att det där är gjort i dator”. Vilket är okej, film är till för att lura oss, det är hela poängen. Så när man inte blir lurad så har man väl rätt att klaga. Problemet är att det finns inte en enda film idag som inte använder datorer. Så vad vi klagar på är dåligt gjord CGI. När du inte märker att det är datorproducerat så säger du inget, för du tänker inte ens på det. Så, min poäng, tror jag, är…att om filmskaparna lyckas få dig att acceptera att en man krymper, att transformers krigar och ändrar form till sportbilar, att Luke Skywalker anfaller dödsstjärnan, och för att inte tala om handlingen till Game of thrones…så spelar det väl ingen roll vilket år filmen eller tv-serien är gjord.

Och till dig som tror att du kan avgöra vad som är ”på riktigt” och vad som är datorproducerat, här är en fascinerande liten film: