Etikettarkiv: sci-fi

20 million miles to earth (1957)

6 december, 2017 gubbeserfilm Lämna en kommentar

20 million miles to earth
Svensk titel: 20 miljoner mil till Jorden
Regi: Nathan Juran
Huvudroller: William Hopper, Joan Taylor, Frank Puglia, John Zaremba, Tito Vuolo, Bart Braverman

20_million_miles_to_earth_poster_04 Som ni vet älskar jag science fiction från 1950-talet och även om jag tyckte den här först såg lite halvdassig ut så blev jag positivt överraskad-igen. Det finns verkligen en djup brunn att hälla guldkorn ur från den här eran.

En amerikansk rymdfarkost återvänder från Venus och kraschlandar i havet utanför Sicilien. Fiskare räddar överlevande ur havet och en liten pojke hittar en underlig, levande sak i vattnet. Han säljer ”saken” till en lokal vetenskapsman och det visar sig vara en varelse som växer med explosionsartad hastighet. Det är inledningen av filmen, och de första 20 minuterna är verkligen bra-det är originellt och rappt berättat, förutom att de italienska dialekterna hör till de mest klyschiga och komiska jag hört tror jag. De låter som när man försöker driva med italienare-vilket man ju oavsiktligen gör också. Oh well, det kommer på köpet i det här fallet.

20 Million Miles To Earth, 1957 Sen blir det mer klassisk monstermovie, men den funkar där också, även om den är mer traditionell och förutsägbar. Monstret, och övriga modeller, är gjorda av Ray Harryhausen och den här filmen tillhör hans bästa jobb tycker jag. Jag tror dessutom att han sällan förut fått så mycket screentime med sina kreationer som i den här filmen, förmodligen med undantag för 7th voyage of Sinbad. Till höjdpunkterna hör en lång fight mellan en elefant och Monstret, under Roms viadukter. Den tog nog ett tag att spela in.

Skådespelarna och deras agerande är vad som kan förväntas i en sån här rulle, men när man som jag avverkat ett antal blir det lite komiskt hur formelmässigt man använder sig av människorna-männen (ofta militärer) är hårda på ytan men hyggliga snubbar under, tjejerna (här kompetent representerat av snygga Joan Taylor) är duktiga och ofta okaraktäristiskt har manliga yrken, men självklart får de i slutet stå tillbaka för männen som blir tvungna att kliva fram och Göra Jobbet. Som belöning får de såklart den snygga, duktiga tjejen. Som jag har skrivit förut så är det lite orättvist (och extremt postmodernistiskt) att titta på gamla filmer med dagens ögon, men det är ju också svårt att låta bli. Väldigt få på 1950-talet ifrågasatte könsrollerna i dessa filmer, kan jag tänka mig. Apropå Joan Taylor så fastnade jag för hennes utstrålning redan när jag såg Earth vs the Flying saucers första gången (en av mina favoritfilmer i den här genren, också med effekter av Harryhausen). Hon ser nästan exakt likadan ut i den här filmen, och fyller exakt samma funktion. Taylor medverkade i många filmer under 1950-talet och TV under tidigt 1960-tal, innan hon gifte sig och avslutade sin karriär för att ta hand om sina barn. Hennes man Leonard Freeman var producent och skapade bland annat Hawaii Five-O. När han dog övertog hon produktionsbolaget och drev det, för att sedan bli författare. joan-taylor

Åter till filmen-trots att det är underhållande så finns det annat man inte kan låta bli att tänka på; först berättar militärerna för de lokala fiskarna att de i hemlighet skickat ut en bemannad raket till Venus. 1957 borde detta varit hot shit, men italienarna reagerar med en axelryckning. När vi efter en stund får se monstret från Venus funderar man på hur det kan ha utvecklat sig till detta utseende-den äter till exempel bara svavel, men har ändå huggtänder. Jag vet inte, jag, men tror inte man ställde sig såna här frågor. Överlag så är filmen rätt kul, som alltid rappt berättad, och den levererar underhållning-vilket såklart är dess främsta syfte.

Recension

It conquered the world

6 oktober, 2017 gubbeserfilm Lämna en kommentar

It conquered the world (ingen känd svensk titel)
År: 1956
Regi: Roger Corman
Huvudroller: Peter Graves, Lee van Cleef, Beverly Garland, Sally Fraser, RussBender, Jonathan Haze,

itconquered2 — Om du förväntar dig lite sleaze pga affischen så blir du besviken

It conquered the world (en av ”It”-filmerna jag pratade om i förra inlägget) har alltid haft en speciell plats i…tja, kanske inte i mitt hjärta men i mitt medvetande. Den här filmen är nästan mest känd för att Frank Zappa introducerar en låt på albumet ”Roxy and elsewhere” med att prata om den, och monsterfilmer överlag innan han spelar Cheepnis, en låt som handlar om just (billiga) monsterfilmer. Det är kanske lite orättvist egentligen, men It conquered the world innehåller väldigt lite monster-dock är det monster som finns extremt billigt. För att vara Zappa är monologen rätt rolig (Zappa var väldigt sällan rolig, även om han själv tyckte han var det) och Roxy and elsewhere håller jag som ett av hans bästa så det är värt att kolla upp. Ni kan lyssna själva här:

Jag tror den gode Frank blandade ihop flera filmer för det gick inte exakt till så som han berättar det, men det är av underordnad betydelse- It conquered the world har blivit något av sinnebilden för femtiotals-scifi. När man tänker på eller pratar om det här årtiondet så är det dåligt gjorda monster man pratar om, även om det är djupt orättvist, som jag faktiskt poängterat flera gånger förut-det här årtiondet är förmodligen det mest innovativa någonsin när det gäller att utforska spännande idéer. Även här finns en del intressanta saker och upplägg. Tyvärr förstörs allt mot slutet när vi får se det stackars ”monstret”. Mer om det senare.

Det kan egentligen aldrig bli riktigt dåligt om man sätter Peter Graves, Lee van Cleef (herregud, hur hamnade HAN här?) och Beverly Garland i samma film. Jonathan Haze återfinns i en tidig roll, mest känd för att senare vara med i Little shop of horrors. Producerad och regisserad av Roger Corman, utan pengar från storstudio, vilket alltid innebär att budget och produktionstid är satt till ett minimum. Den här filmades på fem dagar. Med talangen som fanns framför kameran så fungerar de dramatiska bitarna bra, men det är när man går över till monsterfilm-genren som det blir taffligt-eller det är en underdrift; när man ser monstret hånskrattar man. Det är SÅ dåligt. Monstret har kallats ”icecream cone” och ”teepee”, men mest ser det ut som något som skulle refuserats från Sesame street…tyg och skumgummi. Skulle man klippa bort monstret så hade resten fungerat som ett hyfsat avsnitt av Twiligtht Zone, och det är ju inte dåligt. När Beverly Garland första gången fick se monstret vid inspelningen ska hon ha sagt ”THIS conquered the world?”. Man förstår henne. Man hade egentligen inte tänkt att monstret skulle bli så högt, men när man märkte att den kvinnliga stjärnan var högre/längre än det ”fasansfulla” monstret så lade man på den karaktäristiska struten på huvudet. Det blev inte bättre.

itconquered

I korthet så är handlingen att en vetenskapsman (van Cleef) får kontakt med en varelse från Venus och hjälper honom (?) att ta sig till jorden, där hen ska förslava mänskligheten genom att göra oss till känslolösa kloner. Ni som är insatta i periodens scifi, eller följt den här bloggen, känner igen temat-var och varannan scifi från femtiotalet har samma tema. För en person som inte var med då utan betraktar perioden enbart utifrån dess kulturyttringar så får man känslan av att den stora rädslan inte var att bli dödad i ett atomkrig utan att ens personlighet blev utsuddad och ens fria vilja utbytt. Kommunistskräck, javisst. Peter Graves tar överraskande upp sin pistol i en scen och skjuter sin fru. Senare kommenterar han detta genom att säga ”It was not my wife”. Frugans själ hade ju blivit utbytt mot Venusmonstrets tanketentakler. Att Graves är helt nollställd inför faktumet att han just avrättat sin fru lämnas okommenterat. Man kan annars tänka att det vore lite tufft att skjuta sin fru oavsett omständigheterna.

Beverly Garland återupplivar ett annat tema vi varit inne på förut genom att erbjuda kaffe till snubbarna som gör det riktiga jobbet. Hur skulle de annars få något kaffe om det inte fanns en söt kvinna som kunde erbjuda det?

Faktum är att It conquered the world på det hela är hyfsat sevärd, men enbart om du redan är lite insatt i tidsandans filmer-det finns helt enkelt många bättre att ägna sin tid åt. Börja med Forbidden planet, The day the earth stood still, The thing from another planet och så vidare. Eller så sätter du dig med några kompisar, tar några öl först, och inväntar sista kvarten och få dig ett rejält garv.

(Fotnot apropå garv: Jag kan omöjligt se Peter Graves utan att tänka på en roll han gjorde decennier senare; som pilot i filmen Airplane. ”Have you ever seen a grown man naked?” ”Roger, Over!”.

Recension

It!The terror from beyond space (1958)

25 september, 2017 gubbeserfilm Lämna en kommentar

It!The terror from beyond space

Svensk titel: Mars – dödsplaneten
År: 1958
Regi: Edward L Cahn
Huvudroller: Marshall Thompson, Shirley Patterson, Kim Spalding, Ann Doran, Dabbs Greer, Paul Langton, Robert Bice, Ray Corrigan

Man vet att man tittar på en film som blivit lite till åren när ”framtiden” utspelas 1973. Anywho, det slog mig alldeles nyss dessutom att jag genom att skriva om den här filmen kan rida lite på IT-vågen, även om den här naturligtvis inte har något att göra med clowner, Stephen King eller Bill Skarsgård att göra. Den var inte heller först med att heta It! Av någon anledning var det en extremt vanlig titel-start på 1950-talet, oftast kännetecknande en monsterfilm med låg budget. Vi har till exempel It came from outer space, It the creature from beyond space och It conquered the world. Och det är bara en början. De känns som någon sorts variant på clickbait-titlar, till exempel ”It conquered the world….du kommer häpna när du ser vad som händer sen!”, eller ”It came from outer space – and the internet can´t handle it!”.

Nog om det, It!The terror from beyond space, som den här filmen heter, är en typisk 1950-talsrulle med b-filmstämpel tryckt över hela ansiktet, men den gör inte anspråk på att vara något annat heller och vissa saker gör den intressant för oss som tycker om den här eran och genren-av störst intresse idag är väl att den bär mer än en slumpmässig likhet med första Alien-filmen (och kanske även en del med Aliens). Den producerades utanför studiosystemet och budgeten var förstås låg-vilket idag inte märks av så mycket. Den ser ut som många andra scifi-rullar från den här eran.

En expedition anländer till Mars för att undersöka vad som hände med den första bemannade expeditionen-endast en besättningsmedlem har överlevt och man ska ta honom med tillbaka till jorden för att ställa honom inför krigsrätt då man misstänker att han mördat resten av sin besättning. Räddningsexpeditionens kapten är helt övertygad om hans skuld, medan sjuksystern (som naturligtvis är snygg) tvivlar. Den överlevande påstår att ett monster dödat hans besättning. Vad de inte vet är att monstret smugit ombord på undsättningsfarkosten och följer nu med dem tillbaka mot jorden. När monstret återupptar sin killing spree på det nya skeppet måste man hitta på ett sätt att ha ihjäl det. Av någon anledning börjar man med de mest långsökta metoderna-inte vet jag varför man har flera lådor handgranater med sig till Mars, men att spränga dem inne i ett trångt rymdskepp känns inte som den mest genomtänkta lösningen. Nästa lösning är gasbomber, och det känns inte heller så klipskt på ett rymdskepp med begränsad syretillgång. Och så fortsätter de. Men det gör inte så mycket, för vissa andra saker uppväger de fåniga inslagen-till exempel det som gör att Alien funkar så bra (eller hur Johnny?) är den klaustrofobiska känslan, vilket är det bästa med även denna.

Som jag skrivit förut så är det lite orättvist att applicera vår tids syn på könsroller på filmer gjorda i en helt annan tidsålder med en helt annan världsordning, men det är också svårt att se filmer i annat ljus än dagens-ombord på det här skeppet finns två kvinnor, och vad deras egentliga uppgifter är är svårt att greppa; eller egentligen inte, då den ena helt klart har som uppgift att vara love interest. Men när det kör ihop sig finns de där för att servera kaffe iallafall (precis som jag skrev om i The thing from outer space, där det också finns två kvinnor, varav den ena är snyggare än den andra och de serverar kaffe när det kör ihop sig).

Filmen hade förmodligen inget annat syfte än att tjäna en hacka på drive-in publik där den gick som double feature ihop med The Faceless Man. Den spelades in på två veckor (även om John Carpenter av alla människor påstått att den spelades in på sex dagar, men det ska nog tas med en nypa salt.) Monstret spelas av en man vid namn Ray ”Crash” Corrigan, en man som var känd för sin fysik. Han var en tidig kroppsbyggare och jobbade som någon sorts PT till stjärnor i Hollywood redan på 1940-talet. 1958 var han dock gammal och trött och orkade inte ta sig ut till mannen som skulle bygga monsterdräkten, så dräkten passade inte alls, framförallt inte masken. Corrigans haka sticker ut, vilket man fick lösa genom att måla den röd och låtsas att det var monstrets tunga. Som tur är ser man inte monstret så tydligt mer än vid enstaka tillfällen, oftast dolt i skuggor eller rök.

Som stort fan av just scifi från 1950talet så är det här ändå inte den första jag skulle rekommendera, men den har ändå sina poänger och den är intressant just för kopplingen till Alien. Filmaffischen är också lite intressant-det är inte bara en av de fulaste affischer jag någonsin sett, den har en typisk femtiotals-kampanj: man utlovar 50000 dollar till den som kan bevisa att detta monster INTE finns på Mars just nu!

Superdupertrivia-point: Den slutgiltiga kampen mot monstret kan man även se ungefär en minut in i Bryan Adams video till Summer of ´69. Länkar inte pga skitdålig låt, men ni kan youtuba och se själva.

Recension

The day the earth stood still (1951)

26 augusti, 2017 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Mannen från Mars
Originaltitel: The day the earth stood still
År: 1951
Regi: Robert Wise
Huvudroller: Michael Rennie, Patricia Neal, Hugh Marlowe, Sam Jaffe,

I filmen Army of darkness (tredje delen av Sam Raimis Evil Dead-trilogi) säger Bruce Campbell termen ”Klaatu….Baratu…Nikto!”, som en trollformel som släpper lös Necronomicons krafter.

Det är ett sorts injoke, och en hyllning, till en av de mest underskattade science-fiction filmerna någonsin, The day the earth stood still. Det finns fler exempel på såna hyllningar-George Lucas döpte två karaktärer i Star Wars till Klaatu och Barada Nikto.

Bildresultat för star wars klaatu — Klaatu, Star Wars-upplagan

I serien Two and a half men, serien där Charlie Sheen spelar sig själv ni vet, finns ett avsnitt där Alan blir så stressad över sitt liv att han börjar gå i sömnen. När Charlie pratar med honom svarar han (ja, ni gissade det) ”Klaatu barata nikto!”. Charlie svarar typ ”what?”, varpå Alan säger….”you know….” som att det betydde något snuskigt.

earthstoodstill1 Jaja, ni fattar. Av någon anledning har detta uttryck börjat leva sitt eget liv. Förmodligen beror det på att Sam Raimi, George Lucas och deras generation filmskapare växte upp med sci-fi filmer på TV och fastnade för bland annat The day the earth stood still. Det är nämligen lätt att avfärda den som en typiskt ostig 1950-talsrulle med billiga effekter, men den döljer betydligt mer av värde. Det normala för scifi-rullarna från den här perioden är att de har en mer eller mindre dold undre mening som varnar för kommunisterna i Sovjet. Invasion of the body snatchers är ett exempel på detta. Den här filmen bryter mot detta mönster och är nästan lite unik i det avseendet.

Den svenska titeln, Mannen från Mars, är som vanligt helt intetsägande. Originaltiteln har rätt anslag, hot om utplåning och något som angår hela världen. I Sverige kunde man bara se gubbar från Mars, och nej, filmen har absolut ingenting med Mars att göra.

Ett rymdskepp landar i Washington. Ut kliver en besökare från en annan planet, Klaatu. Han är till utseendet en människa men har också med sig en robot, Gort, som beskyddare. Klaatu är sänd till jorden för att meddela att vi måste skapa fred över hela jorden, eller så kommer vi bli utplånade, eftersom de senare årens tekniska framsteg snart hotar även andra världar än Jorden. Då han misslyckas med att samla Jordens regeringar (eftersom de alla redan bråkar med varandra) försöker han gå undercover och vandrar som en människa och blir vän med bland annat en liten pojke och hans mamma. Han försöker istället hitta till de skarpaste vetenskapsmännen (i första hand en Einstein-liknande figur spelad av Sam Jaffe. Intressant i sammanhanget är att Jaffe var under utredning i de anti-amerikanska utfrågningarna och han skulle egentligen inte fått någon roll pga svartlistningen som Hollywood sysslade med). Naturligtvis går det åt pipsvängen-vilket får roboten Gort att vakna till liv och hota alla. Jag spoilar väl lite här kanske, men avstängningsfrasen för Gort är ”Klaatu Barada Nikto”.

Det som gör The day the earth stood still unik är det filosofiska, för att inte säga dystopiska, anslaget, där man inte bara pekar finger åt det kommunistiska Sovjet, utan även till den amerikanska regeringen som misslyckas ena världen. En intressant detalj är att när inledningsscenerna skulle filmas, med militären som vaktar rymdskeppet, vägrade amerikanska militären samarbeta på grund av det antimilitaristiska budskapet i filmen. Hemvärnet ställde dock gärna upp, och det är dem och deras vapen vi ser. Folksamlingen består till stor del av myndighetsanställda som fick vara med på filmningen på arbetstid, däribland FBI.

earthstoodstill2 — Gort och Klaatu. Gort ser ut som alla andra robotar från denna era…dvs som en människa.

Det finns dessutom ytterligare lager i denna film-Klaatu är uppenbart en Jesusfigur. Han kommer till mänskligheten för att varna oss, han tar namnet Carpenter, han går bland människorna för att sprida sitt budskap, blir dödad av statsmakten men återvänder från de döda för att sedan åka mot himlen. Som den ateist jag är gillar jag ändå när man lyckas få in liknande allegorier, det är snyggt jobbat.

Det är okej att fnissa åt specialeffekterna, men om det är enda syftet med att se på filmen missar man något-i denna Trump-era kanske den är mer aktuell än någonsin. Vill man se en mer actionfylld science fiction som är representativ för 1950-talet så kan man se Earth vs the flying saucers, som är bra av helt andra anledningar (och som även den innehåller Hugh Marlowe…).

https://www.discshop.se/filmer/dvd/the_day_the_earth_stood_still_import/P150484

Recension

Tidsmaskinen (1960)

11 april, 2017 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Tidsmaskinen (The Time Machine) (1960)

Regi: George Pal
Huvudroller: Rod Taylor, Alan Young, Yvette Mimieux, Sebastian Cabot

Serien The Big Bang Theory har hållit på länge nu. Läste nyligen att den har blivit förnyad för två nya säsonger, vilket, om jag räknat rätt från minnet, gör att den kommer att hålla på i elva säsonger. Det är sju för mycket. Hade man stannat efter fyra så hade den blivit ihågkommen som en av de roligaste, mest välskrivna, humorserierna någonsin. Nu drar man den ändå längre och längre ner i smutsen och skådespelarna framstår mer och mer som integritetslösa, penningdrivna nollor. För de kan knappast vara stolta över den dynga som de frontar. Men…i en av de första säsongerna köper de tillsammans tidsmaskinen från just filmen The time machine (time-share time-machine, eftersom de ska äga den växelvis). Jag har försökt förstå om tidsmaskinen de har med verkligen är the real thing, eller om det är en välgjord kopia, men har inte lyckats. Förmodligen är det en kopia.

Reaktionen när Leonard startar maskinen är obetalbar. I vilket fall som helst, det som beskrivs i avsnittet var nästan det som hände i verkligheten-tidsmaskinen (vi pratar om rekvisita, inte en riktig) såldes tio år efter filmen på en auktion i Hollywood, någon köpte den, ställde den i ett lager och lät den förfalla. En kompis till regissören George Pal hittade den av en slump och köpte den. Pal hade donerat ritningarna till den till kompisen så de kunde restaurera den. Hela den historien finns här.

Okej, filmen då? Filmen är såklart baserad på H.G. Wells historia om en man som reser in i framtiden, men filmskaparna hade såklart kunskap som inte Wells hade. Han reser först till 1917 och ser sviter av kriget, sedan 1940 och ser sviter av det kriget…sen 1966 (den här filmen är gjord 1960) där det är atombombskrig. 1966 är alltså sex år i framtiden för de som gjorde filmen och redan där går folk omkring i silvriga uniformer…kanske den mest uttjatade klichén av alla när det gäller science-fiction. Han reser då istället 80000 år framåt, till en tid där evolutionen splittrat mänskligheten i två grupper, de härskande Morlocs och de förslavade, apatiska människorna. Där hittar han också kärleken i form av Weena, spelad av den då underårige (fy!) Yvette Mimieux.

Det här är en riktigt charmig film som håller än idag, med råge. Specialeffekterna vann Oscars, men är såklart uråldriga i våra tider av CGI och miljardbudgetar, men det gör inte så mycket för filmen står inte och faller med det, utan det är historien som berättas. Tempot är också högt (80000 år på en timme och fyrtio minuter, höhö) och Rod Taylor är nästan löjligt snygg att titta på-bredaxlad och ett käkparti hugget i marmor. Han är också duktig nog att bära upp större delen av filmen alldeles själv. Från början hade man planer på att ha en äldre mer etablerad skådespelare i huvudrollen, till exempel David Niven, men det var nog en himla tur att man tänkte om för det hade nog blivit för träigt. En science-fictionklassiker man inte ska hoppa över om man är intresserad av genren.

Recension

The Beast from 20000 fathoms (1953)

24 januari, 2017 gubbeserfilm Lämna en kommentar

The Beast from 20000 fathoms (1953, svensk titel: Skräcködlan)

Regi: Eugene Lourie

Huvudroller: Paul Christian, Paula Raymond, Cecil Kellaway, Kenneth Tobey, Donald Woods, Lee van Cleef, Steve Brodie, Ross Elliott, King Donovan

beast20000 Jag brukar ju älska 50-talets monster/sci-fi men här har vi ett bra exempel på en film som inte åldrats med värdighet. När jag ser den här inser jag vad ”vanliga” människor ser om de skulle titta på en film som jag älskar. Men mer om bristerna om en stund. Det som gör Beast from 20000 fathoms intressant är dess historik och filmerna den inspirerade. I korthet handlar den om en dinosaurie, en helt påhittad Rhedosaurus, som väcks till liv från dvala när man provspränger atombomber på Arktis. Detta inspirerade senare japanerna till att göra Godzilla, som handlar om i stort sett samma sak, men som är en mycket bättre film.

Warner brothers hade ett manus och planer på att göra en monsterfilm som skulle heta The monster from beneath the sea. Ray Harryhausen, som var engagerad att göra specialeffekterna, hade precis läst en short story av Ray Bradbury vid namn Beast from 20000 fathoms, som handlade om just ett monster som väcks till liv och anfaller en fyr. I manuset till WBs film fanns just en sådan scen, men de två berättelserna hade väldigt lite i övrigt gemensamt. Man köpte in rättigheterna till Bradburys historia och tryckte upp hans namn överallt, trots att han inte hade något att göra med filmen. Filmen blev en enorm succé, monsterfilmer var på gång och Bradbury var känd.

Tyvärr finns det väldigt få anledningar att se den idag, och det är framförallt specialeffekterna som fallerar. Trots att det är mästaren Harryhausen som står för stop-motiontekniken ser det väldigt taffligt ut. Modellerna är rangliga, dubbelexponeringarna är uppenbara och monstret rör sig ryckigt. Långt ifrån Harryhausens bästa stund med andra ord. Själva historien och resten av filmen är ganska typisk för tiden, med en totalt onödig love-story inträngd mitt i. En av få höjdpunkter i filmen är att få se Lee van Cleef i en tidig roll som skytten som till slut fäller monstret.

Är man sugen på att se en gammal klassisk monsterrulle så tycker jag man kan se något annat-Godzilla är ett utmärkt val, eller Them.

Recension

Westworld (1973)

6 november, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Westworld (1973)

Regi: Michael Crichton
Huvudroller: Yul Brunner, Richard Benjamin, James Brolin, Norman Bartold, Alan Oppenheimer, Victoria Shaw, Dick van Patten

Har tittat på ganska mycket sci-fi från det gyllene årtiondet 1970-80 på sista tiden, och det slår mig hur mycket av det som är fräscht-det som funkar sämst är så klart specialeffekter, men vad kan man vänta sig av filmer som närmar sig femtio bast? Den här rullen, gjord 1973, förlitar sig väldigt lite på specialeffekter och därför känns den fortfarande klart sevärd.Den berör teman som sci-fi aldrig verkar lämna bakom sig och som verkligheten kanske börjar komma ikapp.

Ungefär så här då: Man bygger en nöjespark, befolkad av robotar som är verklighetstrogna och levande, men som inte kan skada gästerna. Man delar upp parken i tre delar-vilda västern, gamla romarriket och medeltida Europa. Det här är egentligen det konstigaste i hela filmen-vad finns egentligen att göra i medeltida Europa förutom att gräva lera och få böldpest? Eller i romarriket förutom att äta? Nåja, det verkar som att man får lite gäster dit iallafall. Och eftersom det är en amerikansk film så vill folk tydligen hosta damm i gamla västern också. Det verkar idylliskt ända tills robotarna börjar följa sina egna viljor och dödar gästerna. Exakt vad som händer med robotarna förklaras inte mer än att någon antyder att de drabbats av virus (eller som man säger här ”machines get a disease…?”).

MGM var inte ett populärt bolag på den här tiden, men trots allt köpte de manuset och lät debutanten Michael Crichton regidebutera. Han fick inte kontrollera något och manuset ändrades dagligen fram tills produktionen startade. Det gick ju bra ändå tydligen.

Yul Brunners robot är baserad på hans egen roll i Magnificent Seven och han ser nästan exakt likadan ut. Förmodligen är tanken att roboten ska vara baserad på just den figuren, så det blir ju lite meta.

Jag tycker den är sevärd av flera orsaker:

Den avslöjar att Michael Crichton har någon sorts fetisch för nöjesparker. 20 år senare skrev han manus till Jurassic Park, en annan nöjespark som går bananas.
HBO har startat en TV-serie som heter Westworld och, såklart, är baserad på den här filmen. Jag har inte sett den än, så jag kan inte jämföra. Men ingen kan säga att inte Gubben håller sig ajour med resten av världen.
Slutscenen i den här filmen är en klassiker och påminner inte så lite om slutscenen i Terminator II. Jag har en känsla att James Cameron sett just den här filmen både en och två gånger…
Hur funkar en sexrobot egentligen? Om de inte kan fixa till händerna på robotarna så de ser okej ut, hur ska de då kunna få till något så avancerat som snippor och snoppar? Och vem tvättar sexrobotarna efteråt? Tänk om något skulle gå sönder inuti? Japanerna håller tydligen på att jobba med just det här så jag antar att vi får veta i sinom tid.
Westworld har filmhistoriens första digitaliserade scener-När Yul Brunner spanar över horisonten får vi se en pixelerad bild. Man tänker inte på det, men den var smoking hot special effect 1973.
Vid en konsoll sitter en tekniker som jag kände igen så j-a väl så jag var tvungen att börja googla och IMDb-a, och kom snabbt på att det var Jared Martin, eller Dusty Farlow från Dallas. Han spelade dessutom i typ varenda TV-serie gjord på åttiotalet som senare kom till Sverige, t.ex. Hulken, Mord och inga visor, Magnum, Airwolf och så vidare. Först hoppades jag att ansiktet jag kände igen skulle tillhöra ett annat namn i rollistan, nämligen Kip King, för det är det coolaste namn jag någonsin hört. Kip King.

Den fick en uppföljare 1976, Futureworld.

Recension

The Omega Man (1971)

2 oktober, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Den siste mannen (1971) (The Omega Man)

Regi: Boris Sagal
Huvudroller: Charlton Heston, Anthony Zerbe, Rosalind Cash, Paul Koslo, Eric Laneuville, Lincoln Kilpatrick.

Ju mer 70-talsfilm jag tittar på desto mer börjar jag inse att det årtiondet var ett gyllene årtionde för filmskapande. Anledningarna bakom det förtjänar ett eget blogginlägg, men både inom skräck och science fiction/framtidsvisioner cirkulerade mycket spännande idéer som det gjordes film av. The Omega Man är baserad på en bok av Richard Matheson som skrevs redan 1954, och boken hade filmats redan 1964 med Vincent Price i huvudrollen som den ensamme vetenskapsmannen. Historien filmades igen 2007 med Will Smith i huvudrollen, I am Legend (vilket både boken och första filmen heter). Tre filmatiseringar alltså-är någon av dem speciellt bra då? Nja. Även om den här har sin publik och det fasansfulla begreppet ”kultstatus” kan kopplas till den så är den inte något vidare.

Men en sak i taget-världens befolkning dör i ett krig mellan USA och Kina, där man använd biologiska vapen. En pest utbryter som snabbt dödar i stort sett alla människor. Charlton Heston (medelålders redan här) drabbas också men ger sig själv ett experimentellt vaccin och blir immun. Han fördriver dagarna i ett avfolkat Los Angeles, på nätterna jagas han av ett gäng som kallas Familjen som drabbats av pesten men bara kan vistas ute på nätterna.

Problemet med den här historien som alltså filmats tre gånger nu (tv-versioner undantagna) är att den inte är särskilt filmisk. Den blir utdragen och pratig (jodå, det finns folk att prata med efter ett tag). Lägg därtill att action som filmades för 45 år sedan åldrats ganska hårt. Det blir faktiskt parodiskt efter ett tag. Charlton Heston är inte heller känd för sitt subtila spel utan käkar upp scenerierna, gärna med bar överkropp. Familjen har halvdassig corpse paint a la black metal-band från fritidsgården. Ett annat gnäll-på sjuttiotalet verkade man inte tycka att det var så viktigt att det syntes att det var en stuntman som gjorde de farliga scenerna; ingen blir lurad att tro att det är Charlton Heston som kör den där motorcykeln. Och om vi nu ska hacka på detaljer-Heston har varit ”ensam” på jorden i tre år, men plockar ut korv ur kylskåpet? Förutom det faktum att jorden har blivit översköljd med pest och biologisk krigföring, borde de väl vara ruttna ändå?

Skillnaden i den här versionen mot de andra är att orsaken till katastrofen är biologisk krigföring, ett hett tema under brinnande Vietnamkrig såklart. En annan viktig detalj är att Rosalind Cash, en svart skådespelerska, valdes som ett statement. Filmen sägs innehålla den första kyssen på film någonsin mellan en vit och en svart. Alltid något.

Jag tyckte inte om Will Smiths version heller, så det kanske helt enkelt är så att det här är en bok som inte ska filmas utan läsas?

Recension

Rollerball (1975)

1 oktober, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Rollerball (1975)

Regi: Norman Jewison
Huvudroller: James Caan, John Houseman, Maud Adams, John Beck, Moses Gunn, Pamela Hensley, Burt Kwouk

I ett framtida samhälle finns inte längre nationer, det är företag som regerar världen, och för att roa folket uppfinner man den våldsamma sporten Rollerball där reglerna ändras inför varje match.

rollerball-1

Själva sporten som sådan ser rätt häftig ut-man åker runt, runt på en velodrom för att jaga en silverkula (eller vad det nu är), man ska plocka upp den och slänga in den i mål. I varje lag har man också rätt att ha en motorcykel som de andra kan åka bakom. Match-scenerna är våldsamma och snabbt klippta för maximal action. Så långt allt väl-det är det självmedvetena, pretentiösa dravlet som händer däremellan som är problemet. Det här är nämligen en film som tar sig själv på stort allvar. Stjärnspelaren James Caan vägrar följa ordern att dra sig tillbaka eftersom han anses ha blivit för stor, och därmed utmanar The Corporation. Detta, och faktumet att människor runt honom försvinner på olika sätt, dras ut i evighet.

Ett problem som den här filmen har är att verkligheten har hunnit ifatt. 1975 var den extremt våldsam och provokativ, idag går den poängen tyvärr förlorad. Man kan ändå se den för de actionspäckade och välgjorda match-sekvenserna. Designen i filmen är också väldigt bra, det är en snygg framtidsvision för att vara gjord 1975-det är långt ifrån silverglänsande unisex-kläder.

gubbsvammel

Stjärnornas krig (1977)

23 september, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Stjärnornas krig (Star Wars) (1977)

Regi: George Lucas
Huvudroller: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fischer, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels, Kenny Baker, Peter Mayhew, David Prowse

Av någon okänd anledning började jag titta på gamla Star Wars-ettan (jaja, del IV då). Jag var febrig och förkyld och orkade inte titta på något nytt som kostade en ansträngning från min sida, så jag började rulla igång den här-och började fundera på en del saker. Till exempel-är det här bra, eller en enorm kalkon? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Första halvtimme/fyrtiofem minuterna är riktig b-film: kass mask, dockor och dialog som snabbt blir parodi på sig själv. Den var såklart gjord på en låg budget och väldigt få trodde på filmen när den gjordes-flera av skådespelarna har sagt att de tyckte dialogen var enormt fånig. Det kunde ha gått precis åt vilket håll som helst.

Det som fick mig att dagdrömma om Star Wars-universumet när jag var tonåring var de fantastiska modellerna-X-fighter, tie-fighter, insidan av Dödsstjärnan…tja, ni vet. Striderna över dödsstjärnan i slutuppgörelsen är oöverträffade. CGI kan inte alltid ersätta snyggt gjorda modeller och rörlig kamera.

George Lucas snyggade till de tre första filmerna med lite CGI och bättre effekter. Den versionen ser faktiskt riktigt bra ut idag. Det all gammal sci-fi faller på är förstås de effekter som blir kvar-framför allt ”datorerna” som framträder i slutscenerna. Inte så stor grej ändå.

Jag har så svårt att ta till mig prequel-filmerna och den senaste Star Wars-filmen, för det känns som att de aldrig hittar tillbaka till upptäckarlustan och fantasin från de första, speciellt de två första. Empire Strikes Back måste väl ändå ses som den bästa av alla hittills gjorda? Jag menar, man håller fortfarande på med dödsstjärnor? Finns det ingen i hela produktionsteamet på Lucasarts som kan hitta på något nytt? Det som faktiskt funkar i den här första är att man med en så ungdomlig och naiv energi vill berätta en underhållande story, och det är därför det blev en hit och inte en enorm sjunkande kalkon.

Men det som är mest intressant med Star Wars är de japanska influenserna. Inga samurajfilmer-ingen Star Wars. George Lucas har aldrig gjort någon hemlighet av att Kurosawa var en av hans stora influenser. Inget fel i att ha influenser heller-alla stjäl, som Ritchie Blackmore har sagt.

Kurosawas Hidden Fortress är största inspirationskällan (förmodligen): två bönder som följs åt träffar på en man och en kvinna och går med på att hjälpa dem över fiendens linjer. De anar inte att mannen och kvinnan egentligen är en prinsessa och hennes general. Båda filmerna berättas från perspektivet av de mest obetydliga karaktärerna-i ena fallet två bönder, i det andra två robotar.

Kommer du ihåg scenen där en av Vaders generaler blir kvävd av The Force? Har du tänkt på vad han tänkte säga när han blev avbruten?

”Don’t try to frighten us with your sorcerer’s ways, Lord Vader. Your sad devotion to that ancient religion has not helped you conjure up the stolen data tapes, or given you clairvoyance enough to find the rebels’ hidden fort-..”

Återigen, Lucas till och med skämtar om kopplingen.

Det finns fler kopplingar mellan första Star Wars och Kurosawas samurajfilmer. Upphöjningen av svärdet och Jedi-klassen som en motsvarighet till samuraj-klassen förstås. Designen.

Och apropå Darth Vader:

Jag har absolut inget emot sånt här. Som jag skrev tidigare, alla stjäl. Kurosawa var uppvuxen på amerikanska stumfilmer, och efter kriget, amerikanska westerns. När Kurosawa sen slog igenom blev flera av hans filmer westerns i Hollywood-tappning. Jag tycker det är kul trivia mest. Men jag önskar också att fler var medvetna om kopplingarna så de själva kunde upptäcka originalen-för Hidden Fortress är enormt sevärd.

Så, en sista bara. Vem i Star Wars-universumet tror ni fick representera Takashi Shimuras karaktär från Sju Samurajerna?