The Raven (1963)
Regi Roger Corman Huvudroller: Vincent Price, Peter Lorre, Boris Karloff, Hazel Court, Jack Nicholson

Alltså. Du hoppade säkert över rollistan, men hoppa tillbaka och smaka på den samlingen. I en Roger Corman-film. Helt galet egentligen.
Enligt IMDB hade The Raven en budget på 200 000 dollar, och inte vet jag vad det är i dagens värde, men jag tycker det låter väldigt lite, räkna då bort gaget för de tre stora manliga huvudrollsinnehavarna och du har kvar soppapengar och en kasse med
pantflaskor. Vilket i och för sig var fullt normalt för Roger Corman.
Det här är en ganska märklig film. Den femte i Cormans Poe-filmatiseringar, men kanske den som håller sig minst till originalstoryn. Den här börjar med Poes inledande, ganska berömda, vers, och sen drar den iväg i en helt egen riktning. I korthet-
Price är en magiker som sitter och sörjer sin avlidna fru, in genom fönstret flyger en svart korp som egentligen är en annan magiker (Lorre). Lorre berättar att Price fru inte alls är död egentligen utan bara har gått över till den mäktigaste magikern av dem alla, Scarabus (Karloff).
Specialeffekterna i den här filmen framkallade förmodligen en del fniss i publiken redan 1963, och de har ju inte blivit mer imponerande med åren förstås. Det är faktiskt inte så noga, filmens styrka är inte i actionsekvenserna utan samspelet mellan giganterna på duken. Nåja, Nicholson undantaget-han spelar sin roll mest bara konstig, vilket han faktiskt alltid gjorde i sina tidiga filmer. Det är svårt att se hur han kunde bli en av de allra största när man ser honom i hans 60-talsfilmer. Egentligen är Peter Lorre bäst och konstant roligast, då han improviserar och har avgjort roligt med sin
roll. Karloff går in hundra procent för att göra en ”gestaltning” (han hade tydligen förberett sig minutiöst, för att sen
spela mot en vilt improviserande Lorre och bli helt förvirrad). Price ser mest uttråkad ut men är som alltid bra.
För egen del är min behållning min absoluta favoritskådespelerska Hazel Court-här får hon glänsa precis så som hon förtjänar att få göra. Court spelar den förmodat döda Lenore…hon är snygg, sexig, bystig och urringningen är väldigt djup för en film
som är tänkt att utspelas på 1500-talet (och för att vara inspelad på tidigt 60-tal), men framförallt är hon kaxig, självsäker, illojal, lömsk och egoistisk-precis som de manliga karaktärerna. För en lågbudgetrulle med avdankade skådisar och en handling som
aldrig tar sig själv på speciellt stort allvar är hon helt perfekt. För min del är det för hennes skull jag tittar på den härfilmen.
Corman gjorde filmen på 15 dagar, och när han var färdig filmade han filmen Terror direkt efter, med flera av samma skådespelare. På fyra dagar.
Ett rykte på internet (det vill säga-ta det här med en nypa salt) gör gällande att Cormans vanliga avslutning på sina filmer vid den här tiden att bränna upp allt i slutet berodde på att det var billigare än att plocka undan scenerierna. En annan variant är att han i någon av sina första filmer brände upp en lada, och sen använde samma sekvens om och om igen.
Funkar filmen idag? Njae. Det gör den nog inte. För Hazel Courts skull då möjligtvis.