Etikettarkiv: horror

The Mummy (1932)

Mumien vaknar (The Mummy)
År: 1932
Regi: Karl Freund
Huvudroller: Boris Karloff, Zita Johann, David Manners, Arthur Byron, Edward van Sloan

Hollywood har återuppväckt (höhö) ännu en av filmhistoriens stora klassiker och Tom Cruise frontar eländet. Då den har en ”imponerande” metascore på 15% på RottenTomatoes (i skrivande stund ska tilläggas) så kunde det vara läge att prata om vilka Mumie-filmer vi ska se istället, och dessutom få lite filmhistoria till livs. För som om inte att se en själlös om-filmning med Tompa i huvudrollen är illa nog så refereras ibland Brendan Frasier-serien av filmer från 1999 och framåt som ”originalet”. Jo, det är sant. Så vi betar av några mumiefilmer och börjar med den allra första.

XX p35MummyB.jpgEfter framgångarna med Dracula och Frankenstein så ville Carl Laemmle och hans Universal Pictures casha in på framgångsvågen, och dessutom lansera Karloff som ”Karloff the uncanny”, med andra ord, få honom att spela fler monster än Frankensteins.

Även om The Mummy har likheter med en Arhtur Conan Doyle-novell så ligger det mesta av storyn bakom en idé man hade om en man som hade levt som odödlig genom seklerna. När Carl Laemmle, alltså Universals chef, beställde en historia som skulle utspelas i Egypten så tog man grundidén och gjorde den till en historia om en präst som levt i 3700 år i väntan på att få återförenas med sin älskade. Det var ingen slump att man valde Egypten. Tutankhamons grav öppnades 1922 och manusförfattare John Balderston var en av få journalister som var med när den graven utforskades, och enligt legenden, när Tutankhamons förbannelse lästes upp första gången. Dessa inslag finns alla med i filmen.

Vet inte om det är någon större mening att gå in på handlingen, men väldigt enkelt-en brittisk expedition hittar en mumie och en tillhörande papyrusrulle-när en alltför nyfiken medarbetare läser upp det som står på rullen vaknar mumien till liv. Tio år senare visar mumien, han har nu tagit en identitet som Ardath Bey, en ny expedition var hans älskade drottning ligger begravd, för att senare kunna återuppväcka henne. Bey blir dock övertygad om att en kvinna som finns med i expeditionen, är en reinkarnation av sin älskade, och vill mörda och balsamera henne så de kan leva tillsammans för evigt.

karlofftheuncanny2
Ett så kallat lobby-card som visar en central scen ur filmen

Alla de klassiska Universal-filmerna hade tekniska framsteg som idag inte är så imponerande men fick tidens publik att slå hakorna i golvet-här är det framförallt sminket. Karloff satt 8 timmar i sinket för att bli mumien, men klarade sig med 4 timmar när han skulle bli Ardath Bey. Det finns också en sekvens när han visar kvinnan han är övertygad om är hans älskade (Johann) hans historia genom en flashback som också var banbrytande för tiden. Zita Johann är i flera scener i stort sett naken, och det syns att det här är en pre-code film, Hollywoods självcensur kom året efter. Lite lustigt dock att Dracula, med ett så mycket mer uppenbart sexuellt tema, är så mycket mer påklädd än den här.

Med tanke på att filmen har 85 år på nacken tycker jag fortfarande den är sevärd. Några av skådespelarna är fortfarande kvar på stumfilmstiden och agerar överdrivet (framförallt gäller det David Manners i rollen som Johanns älskare). Inte så många blir väl rädda för mumien idag, men filmen och Karloff i synnerhet levererar fortfarande en läskig känsla som går igenom än idag. På den här tiden fattade man också att det ibland bara behövs 73 minuter för att berätta en historia-idag använder man som bekant alltid minst 143 minuter för att berätta hälften så mycket.

Här är trailern från 1932 och man refererar direkt till Universals tidigare succéer, men påstår samtidigt att den här är ”stranger” och ”more fantastic”, samt just ”Karloff the uncanny!”.

Carrie (1976)

Carrie (1976) Regi Brian dePalma Huvudroller: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving, William Katt, John Travolta, Nancy Allen

När jag var i tonåren läste jag massor av Stephen King. Ja, jag var lite originell på det viset, eller hur? Carrie var inte bara den första boken King fick publicerad och den första som filmatiserades (logiskt nog), det var den första jag läste. Boken Carrie har förmodligen blivit så populär som den blev mer för att den handlar om utanförskap, sociala koder och utstötta tonåringars drömmar om hämnd, än för skräcktemat. Sett ur det perspektivet är det nog också en av Kings mer lyckade romaner-sett ur skräckperspektivet funkar den väl fortfarande hyfsat.

Carrie är en mobbad tjej på gymnasiet som lever med en fanatiskt religiös mamma. Carrie råkar dessutom vara född med övernaturliga krafter-hon kan flytta på saker med sin bara vilja. När hon får sin första mens i duschen efter gympalektionen blir hon ännu mer mobbad, eftersom hon inte fattar vad som händer och blir rädd. Hennes klasskamrater blir straffade av läraren och några av dem planerar att hämnas på Carrie genom att utföra ett elakt skämt på skolbalen.

carrieMen jag tror handlingen är känd för alla redan. Brian dePalma har gjort vissa intressanta saker i sin karriär men överlag har han flera stolpskott än kryssträffar. Många av hans filmer är sjukt överskattade-Scarface är det mest lysande exemplet. Carrie är en av hans tidigaste filmer, och jag tror det är bra att han inte hade en extrem budget och att han hade en bok att följa, just för att han inte skulle kunna grotta ner sig i sina vanliga överdrifter. Jag tycker ändå inte att han gjort ett så värst bra jobb här-vad skulle en annan regissör, till exempel en ung Spielberg, kunnat göra med ett så här bra grundmaterial? dePalma lyckas till exempel aldrig berätta varför Allens och Travoltas karaktärer känner så starkt behov att göra Carrie till åtlöje på balen. Eller varför en av skolans mest populära tjejer väljer att stanna hemma på sin prom-night bara för att vara snäll mot Carrie?  dePalma är också känd för att dyrka Hitchcock och det vimlar av Psycho-referenser i Carrie-violinstötarna så fort det ska vara spännande, Bates High School etcetera.

Det bästa i filmen är Spacek. Svårt att tänka sig en bättre lämpad skådespelerska i rollen som Carrie. När hon står i sin balklänning indränkt i grisblod (spoiler…äh, alla vet vad som händer) ser hon genuint skrämmande ut.

Trivia: Ingen av de medverkande är i tonåren, de flesta av tjejerna som ska vara highschool-elever är 25-26 år. Gymnastiklärarinnan (Betty Buckley) är 28, bara två år äldre än Spacek.

The Thing (from another world) (1951)

The Thing from another world (Fantomen från Mars) (1951)

Regi: Christian Nyby, Howard Hawks
Huvudroller: Kenneth Tobey, Margaret Sheridan, Robert Cornthwaite, James Arness, Douglas Spencer

thethingopening
Stilbildande

Howard Hawks är idag något bortglömd, och kanske blandar de flesta ihop honom med Howard Hughes, magnaten som utvecklade OCD och .blev Hollywoods största excentriker. Men nu är det Hawks vi ska prata om. Hawks producerade och  regisserade en stor mängd filmer från Hollywoods guldera. En av de mest kända är ”Utpressning” (The Big Sleep), en odödlig film noir-klassiker. Han producerade en stor mängd fantastiska filmer, många av dem klassiker och många av dem före sin tid. Det här är definitivt en som uppfyller båda kriterierna. Det här är en film som är nödvändig om man har minsta intresse av skräckfilmshistoria. Flera kända regissörer har sagt att de såg den här filmen som barn och att deras filmintresse startade där och då, genom att bli skrämda från vettet av The Thing. En av dessa regissörer var John Carpenter, som förstås gjorde remaken, och Francis Ford Coppola.

En forskningsstation på Nordpolen rapporterar om ett oidentifierat föremål som kraschat i närheten av dem, och ett flygplan med militärer och en journalist skickas från Alaska för att undersöka. Det visar sig vara en farkost från en annan värld som kraschat genom isen. Man lyckas inte rädda själva farkosten, men för tillbaka piloten i ett block av is till forskningsstationen. När det visar sig att farkostens pilot inte bara överlevt utan också rymmer och försöker döda allt han kommer i närheten av uppstår en konflikt mellan stationens vetenskapsmän och militärerna.

Om du tycker att det här låter misstänkt likt filmen The Thing från 1982 så är det såklart för att det här är originalet, och John Carpenter gjorde en remake. Storyn är nästan densamma, men kanske något uppdaterad i den senare versionen.

Det jag gillar bäst i den här är det osentimentala upplägget. Tempot är snabbt, det slösas inte tid på en massa karaktärsscener, var och ens personliga agenda framgår av dialogen. Dialogen i sig är något som man aldrig ser (eller hör) i filmer idag-skådespelarna pratar fort, dialogen tvinnar sig i varandra, man avbryter om man har något viktigt att säga; det ger nästan en dokumentär känsla. Tydligen hade några av skådisarna problem med just detta, att bli avbruten och agera i ett högt tempo.I vilket fall som helst tycker jag att det ger en av filmens främsta kvaliteter. Det ger också en känsla av 40-talsfilmerna och kan vara ett bevis för att den som faktiskt regisserade var Howard Hawks.

Det finns nämligen en diskussion om vem som egentligen regisserade, till och med de som var där under inspelningen är inte överens. Nyby verkar ha satt upp varje scen, för att sen frågat Hawks om råd hur den skulle spelas. I de flesta fall i filmhistorien när sådant sker så förlorar filmen på det, här verkar det vara tvärtom. Helt klart är att det är Howard Hawks film från början till slut-han köpte in manuset (en novell från 30-talet som hette ”Who goes there?”), var med och skrev om det för film, producerade genom sitt eget företag Winchester Pictures, och påverkade/regisserade på plats. Att det bara finns två kvinnor på plats och filmen ofta fokuserar på männens sammanhållning och strid på liv och död är inte bara tidstypisk, det är ett tema genom Hawks produktion.

Det som fortfarande fungerar är realismen, även scenerierna ger ofta en dokumentär känsla. Hela första akten då de upptäcker nedslagsplatsen, bärgar isblocket och sätter upp resten av handlingen är mycket bra gjort. Filmen är tydligen inspelad i en nationalpark, samt i frysrum (!) runt Los Angeles, men bara om man tittar noga ser man målade bakgrunder och så vidare. Filmen kom 1951, sex år efter Hiroshimabomben, och det finns en del referenser till just det, samt stark kritik mot vad vetenskapen i sin blinda iver att upptäcka utan eftertanke kan leda till. Ironiskt nog är det ju genom just vetenskap som varelsen till slut besegras, förstås… (detta dilemma behölls av Carpenter i remaken). Jag tycker inte Varelsen riktigt fungerar som en analog till kommunismen, snarare handlar det om dåtidens syn på vetenskap-hur man osentimentalt strävar efter mer och mer kunskap även när den uppenbart hotar oss. Expeditionens ledare, Dr. Carrington, ger ett verklighetstroget, men i slutändan väldigt osympatiskt, intryck.
Jag gillar också hur många klassiska skräckfilmselement finns med här, långt före de blev klichéer-ska inte avslöja något i onödan, men det finns flera ställen där man hoppar till. thething2Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.

Det som inte fungerar är själva varelsen. Man avhöll sig från att göra close-ups, men det fungerar ändå inte idag. Filmen fungerar egentligen hela vägen fram till slutet, då man får se varelsen i längre shots, och han (antar jag) ser rätt dassig ut. En storväxt kille i flygardräkt, inte en Varelse från en främmande planet med övermänskliga egenskaper, direkt. Som i alla filmer av det här slaget är det när man INTE får se Monstret som det funkar bäst. I det här fallet spelas varelsen av John Arness (japp, Zeb Macahan himself), som verkligen verkar ha varit en storväxt kille. Arness ska ha tyckt att filmen var skittöntig och skrev inte sin medverkan på sitt CV på flera år.
En annan sak som är konstig är formatet. Varför inte widescreen? Filmen är i TV-box, vilket jag tycker är synd. Utomhusscenerna hade tjänat så otroligt mycket på ett större format. Men det kan också vara så att filmen överlevde så pass väl eftersom formatet passade när den sen började visas på TV.

Originalet saknar också en Kurt Russell, en karismatisk vildhjärna som drar fokus. Ingen av de ledande karaktärerna här har riktigt utstrålning att ensam bära upp filmen.

Sen skrev jag om kvinnornas roll på basen-det finns två kvinnor, varav den ena är lite äldre och har cirka två repliker. Den andra är förstås the love interest, och det sägs i början att hon är en före detta ”pinup girl”. Det kan kännas lite unket, men man kan också vända på det-att en kvinna var med som vetenskapskvinna på ett forskningsuppdrag på nordpolen i en annars helt mansdominerad besättning måste väl ändå ses som lite progressivt? Man måste alltid sätta det i sitt tidssammanhang. Hon är dessutom inget våp, utan kan ge svar på tal och har en tydlig egen vilja. Sen att det är hon som alltid serverar kaffe är en annan sak…

Så. Sammanfattningsvis, fungerar den idag? Tja, har du minsta intresse för skräckfilm så ska du se den. Influensen på senare skräckfilmer är mer än tydlig-The Thing förstås, men också Alien/Aliens, Predator och så vidare.

Här är trailern (vilken inte gör filmen rättvisa, tycker jag)

Här kommer också en liten film som jämför originalet med dess två remakes (innehåller spoilers…)

Fredagen den 13:e (1980)

Fredagen den 13:e (Friday the 13th) (1980)

Regi: Sean S. Cunningham Huvudroller: Betsy Palmer, Adrienne King, Kevin Bacon, Jeannine Taylor

friday13thSjuttiotalet var ett bra årtionde för skräckfilm, kanske det allra bästa. Exorcisten, Motorsågsmassakern, Dawn of the dead, Hajen, Carrie, Alien, Omen och inte minst Alla helgons blodiga natt. Filmer som idag fortfarande lever och tittas på, tyvärr inte minst därför att många av dem kläckte ur sig otaliga uppföljare. När sen åttiotalet kom hade det börjat skapas undergenrer och de unika saker som varje film på sjuttiotalet hade fört med sig blev klichéer då de upprepades om och om igen. En film som snodde mycket från tidigare filmer men som i sig själv blev en franchise och en kliché var Fredagen den 13:e. Alla har sett någon av filmerna i serien, kanske inte så många har sett den första. Fredagen den 13:e del ett snodde väldigt mycket framförallt från Alla helgons blodiga natt (alltså, Halloween av John Carpenter), men gjorde det så skickligt att den blev en egen serie med till dags dato 12 filmer. Ironiskt nog är ”Final chapter” del fyra. ”Final friday” är del nio. Precis som Jason och Michael Myers vägrar serien dö, hur nerhuggen den än blir. Men nu ska vi koncentrera oss på första filmen.

Det är svårt att se den här nu utan att tänka på Jason och hockeymasker. Jag tänker inte spoila något, för jag vill ju att du ska se den om du inte gjort det, men Fredagen den 13:e-filmerna för ju med sig ett visst visuellt bagage, om man säger så, och det lyser med sin frånvaro i den första filmen. Jason är mest med som en MacGuffin, alltså något som författaren tar till för att hitta på en ursäkt för det som händer-det vill säga en mördare som går lös på ungdomar. Till och med omslaget är annorlunda än alla de andra filmerna i serien-bara titeln i hårdrockigt typsnitt med lite rödfärg.
Filmen handlar, i korthet, för det skulle vara svårt att skriva någon längre beskrivning av handlingen, om några ungdomar som sommarjobbar med att rusta upp ett nedgånget sommarläger. De har några veckor på sig att fixa iordning allt innan lägret ska befolkas av nya ungdomar. Lägret har stått tomt i över 20 år på grund av att en pojke drunknade där 1957, och det skedde några mord 1958. Och nu blir de här ungdomarna mördade, en efter en.

Jag såg den här häromdagen och jag kunde inte sluta jämföra den med filmen Halloween från 1978. Det är väldigt mycket som är lika:

Mördaren ser två ungdomar har sex-blir psykopatisk knivmördare flera år senare.
Galen vuxen som är den enda som ser vad som kommer att hända (Dr. Loomis/Mad Ralph)
Töntiga poliser (åtminstone motorcykelpolisen i Fredagen/alla poliser i Halloween)
Har man sex dör man (typ alla skräckfilmer någonsin)
Avsaknad av vuxna. Förutom någon enstaka person som måste vara med för handlingens skull handlar filmerna nästan helt om tonåringar. Åtminstone Carpenter hade säkert en tanke med det.
Båda filmerna handlar om ett specifikt datum eller helg (även om man i fredagen den 13:e i stort sett glömmer bort detta och tvingar en biroll att åtminstone nämna det i sista akten av filmen (”it´s friday the 13th AND a full moon”).

friday13th 2
Tveksamma frisyrer:check

En skillnad mellan de två filmerna är dock att Halloween kickstartade flera karriärer, framförallt Carpenters egen och naturligtvis Jamie Lee Curtis. I Fredagen den 13:e är det enda namn man känner igen Kevin Bacon, och möjligtvis regissören Cunningham (som gjort rätt många filmer, dock få speciellt kända för andra än skräckfilmsfans). Påfallande många i rollistan gjorde inga andra filmer än den här.

Betsy Palmer, som spelade mamma Vorhees, hatade den här filmen och ställde bara upp för att hon behövde pengarna till att köpa en ny bil. Palmer var en hyfsat känd skådis från TV och hade mest spelat glada och fina flickor/kvinnor tidigare, men karriären hade stått still i 20 år. Hon tyckte att hela projektet var vedervärdigt eftersom hon tyckte manuset var så våldsamt. Vilket det, ehhh, ju var.Ironiskt nog kommer hon alltid bli mest ihågkommen för den här rollen.

Jaha, så är filmen bra då? Ja, jag tyckte den var bättre än väntat. Jag blev till och med överraskad över kvaliteten. Den funkar nog bäst om man har lågt ställda förväntningar, för en del grejer är supertöntiga-när ungdomarna på lägret ska vara coola, spexiga och kåta sitter man mest och undrar om de inte kan bli nerhuggna snart-men regin och miljöerna runt den ökända sjön är helt klart godkända. Det bränner till i en del av skräckscenerna också, framförallt när en av dem stänger en dörr och kompisen sitter uppspikad på andra sidan. Men som vanligt funkar scenerna som inte visar mer än nödvändigt allra bäst.Man kan också ana Kevin Bacons talang redan här, han klarar faktiskt en sexscen utan att man behöver gripa efter den berömda skämskudden.

Har man bara tid att se en klassisk slasher-film så ska man såklart satsa på Halloween istället. Den innehåller allt det här, och lite till, men bättre.

Scars of Dracula (1970)

Scars of Dracula (Draculas märke) (1970)

Regi: Roy Ward Baker Huvudroller: Christopher Lee, Dennis Waterman, Jenny Hanley, Michael Ripper, Christopher Matthews

scarsJag gillar det lilla engelska produktionsbolaget Hammer, mest för att de har en egen stil på sina produktioner, och för att de värnade om sina inhemska stjärnor och talanger, även de som var bakom kameran. Hammer är mest kända för sina Dracula/Frankenstein-filmer, och ironiskt nog är det de filmerna jag tycker är minst intressanta. Kanske för att jag aldrig tyckt att Dracula-myten varit speciellt spännande. Även när jag var barn kommer jag ihåg att jag skulle se en ”skräckfilm”, fick se någon Dracularulle och blev grymt besviken.

Scars of Dracula är Hammers sjätte Dracula-film, och gjordes vid ungefär den tidpunkt då bolaget verkligen började rulla utför. Amerikansk distribution drog sig ur och därmed i stort sett alla pengar. Man hade vänt ut och in på Dracula-myten i många år nu och idéerna började ta slut. Det i kombination med min egen skepsism gjorde att det inte var med direkt någon iver jag tog mig an denna film. Nu kanske du tror att jag skriver ”tji, så fel jag hade”, men nä…som en rulle i serien funkar den, men någon klassiker kommer den aldrig bli. Men det finns ljuspunkter.

jennyhanley
Vadå, så här klär jag mig alltid när jag sover i främmande slott?

Jenny Hanley är en sådan ljuspunkt. Hammer har alltid gjort sig känd för snygga tjejer och djupa urringningar, men Jenny Hanley är mer än så. Undrar varför hon inte fick fler och större roller? IMDB listar några fåtal roller och lite TV-jobb, men hon var värd en bättre karriär, kan jag tycka. Möjligtvis var det något med rösten-Hammer dubbade ofta om kvinnliga stjärnors röster, av olika anledningar, ofta för att de hade en italiensk tjock accent eller liknande, men det kan jag inte tänka mig att Hanley hade. Nåja.

En annan ljuspunkt är faktiskt att de steppat upp lite vad gäller gore och våld. Kan till och med vara den mest blodiga av alla Hammers Dracula. Bara en sån sak att blodet faktiskt har en någorlunda naturlig mörk färg här till skillnad mot den vanliga stoppljusfärgen de ofta använde gör en stor skillnad. Men ögon som ploppar ut, brännsår på ryggen och en Dracula som suger i sig alla (kvinnliga) offer som kommer i hans väg är ju alltid något. Jag menar, vi pratar inte direkt splatterfilm här, men till exempel Dracula Prince of Darkness från några år tidigare var ovanligt blodfattig (häpp!) på alla sätt. Det blir lite nerv i den här iallafall.

Michael Ripper gör en sån roll som han alltid gör i Hammerfilmer, en inskränkt och bitter pubägare som bara längtar efter att få hämta högaffeln och några facklor och dra ihop pöbeln. Han gör det alltid bra också.

Sen hade Christopher Lee börjat protestera mot den hjärndöda tvådimensionella vampyren han tvingats spela ett antal år, och det här är ett manus som går tillbaka till rötterna mer, och som tar många ingredienser från bok-förlagan. Dracula kan kontrollera naturen, han har en halt assistent, och han får faktiskt prata mer än han gjort i någon av de tidigare sequels han gjorde.

Men så finns det sånt som bara inte funkar alls. När man ser slottet på håll är det målat på en glasskiva, en teknik man ofta använde innan datortekniken, problemet här är bara att det ser ut att vara målat av en fyraåring. I första halvan av filmen förekommer en fladdermus flera gånger, och den ser ut att vara sekunda vara från Buttericks. Herregud, den måste ha sett skrattretande ut redan 1970. Den är nära att sänka hela filmen. Två bröder figurerar i filmen, och ingen av dem är speciellt övertygande i sina roller.

Vad filmen handlar om? Det är inte så viktigt. Det är en Dracula-film. Det mest anmärkningsvärda är att den inte riktigt följer den storyline som man byggt upp i de tidigare fem filmerna, utan startar om lite grann. Inte riktigt en reboot, men man kanske tyckte att man hade målat in sig i ett hörn och beslöt sig för att strunta i hur den tidigare slutade.

Funkar filmen idag? Nej. Vet inte om den funkade 1970 heller. Endast för inbitna Hammerfans.

Edit: Har kollat upp Jenny Hanley lite. Tydligen gick hon över till TV i mitten på 70-talet, bland annat som presentatör av barnprogram och morgonsoffa-värd.

 

The Raven (1963)

The Raven (1963)
Regi Roger Corman Huvudroller: Vincent Price, Peter Lorre, Boris Karloff, Hazel Court, Jack Nicholson

Raven63OSn
Macabre Masterpiece? Nja.

Alltså. Du hoppade säkert över rollistan, men hoppa tillbaka och smaka på den samlingen. I en Roger Corman-film. Helt galet egentligen.
Enligt IMDB hade The Raven en budget på 200 000 dollar, och inte vet jag vad det är i dagens värde, men jag tycker det låter väldigt lite, räkna då bort gaget för de tre stora manliga huvudrollsinnehavarna och du har kvar soppapengar och en kasse med
pantflaskor. Vilket i och för sig var fullt normalt för Roger Corman.
Det här är en ganska märklig film. Den femte i Cormans Poe-filmatiseringar, men kanske den som håller sig minst till originalstoryn. Den här börjar med Poes inledande, ganska berömda, vers, och sen drar den iväg i en helt egen riktning. I korthet-
Price är en magiker som sitter och sörjer sin avlidna fru, in genom fönstret flyger en svart korp som egentligen är en annan magiker (Lorre). Lorre berättar att Price fru inte alls är död egentligen utan bara har gått över till den mäktigaste magikern av dem alla, Scarabus (Karloff).
Specialeffekterna i den här filmen framkallade förmodligen en del fniss i publiken redan 1963, och de har ju inte blivit mer imponerande med åren förstås. Det är faktiskt inte så noga, filmens styrka är inte i actionsekvenserna utan samspelet mellan giganterna på duken. Nåja, Nicholson undantaget-han spelar sin roll mest bara konstig, vilket han faktiskt alltid gjorde i sina tidiga filmer. Det är svårt att se hur han kunde bli en av de allra största när man ser honom i hans 60-talsfilmer. Egentligen är Peter Lorre bäst och konstant roligast, då han improviserar och har avgjort roligt med sin
roll. Karloff går in hundra procent för att göra en ”gestaltning” (han hade tydligen förberett sig minutiöst, för att sen
spela mot en vilt improviserande Lorre och bli helt förvirrad). Price ser mest uttråkad ut men är som alltid bra.
hazelkarloffFör egen del är min behållning min absoluta favoritskådespelerska Hazel Court-här får hon glänsa precis så som hon förtjänar att få göra. Court spelar den förmodat döda Lenore…hon är snygg, sexig, bystig och urringningen är väldigt djup för en film
som är tänkt att utspelas på 1500-talet (och för att vara inspelad på tidigt 60-tal), men framförallt är hon kaxig, självsäker, illojal, lömsk och egoistisk-precis som de manliga karaktärerna. För en lågbudgetrulle med avdankade skådisar och en handling som
aldrig tar sig själv på speciellt stort allvar är hon helt perfekt. För min del är det för hennes skull jag tittar på den härfilmen.
Corman gjorde filmen på 15 dagar, och när han var färdig filmade han filmen Terror direkt efter, med flera av samma skådespelare. På fyra dagar.
Ett rykte på internet (det vill säga-ta det här med en nypa salt) gör gällande att Cormans vanliga avslutning på sina filmer vid den här tiden att bränna upp allt i slutet berodde på att det var billigare än att plocka undan scenerierna. En annan variant är att han i någon av sina första filmer brände upp en lada, och sen använde samma sekvens om och om igen.
Funkar filmen idag? Njae. Det gör den nog inte. För Hazel Courts skull då möjligtvis.