Etikettarkiv: en sensation

Den dära Citizen Kane, är den nå´ bra?

 

Redan när jag började intressera mig för film i slutet på 80-talet sades det att ”filmkritiker röstat fram Citizen Kane som den bästa filmen någonsin”. Kändes fånigt då, och när jag väl fick tag på filmen (vilket faktiskt inte var så lätt då) fattade jag ingenting. Bäst? Av alla? Va?
Det där med att något ska vara ”bäst” är bara fånigt. Men mer intressant-varför upprepar cineaster/kritiker/filmtidningar fortfarande att den här är bäst? Så sent som 2007 vann den American Film Institutes omröstning om historiens bästa film. Nu när Citizen Kane faktiskt fyller 75 år (den hade premiär i maj 1941, och vi kan tillägga att den floppade hårt när den kom) så kommer här är en snabb genomgång över vad du ska säga nästa gång du hamnar bredvid en filmnörd på middag…

För det första-Orson Welles var bara 25 år när han gjorde den. Om du inte blir imponerad av det-han inte bara regisserade den, han spelade huvudrollen, producerade och skrev manus tillsammans med Herman Mankiewicz. Welles hade blivit Hollywoods unga stjärnskott  efter att han startat och framgångsrikt drivit teatern Mercury Theatre. 1939 producerade han en berömd radioteateruppsättning av War of the Worlds, med sådan inlevelse att folk som lyssnade på allvar trodde att jorden blev invaderad av marsmänniskor i rymdskepp. (Egentligen var det här ryktet starkt överdrivet, men blev en marknadsföringploj för att boosta Welles karriär några år senare). Han fick då chansen i Hollywood och lyckades dessutom få igenom ett kontrakt som i stort sett var unikt vid den tiden. Bland annat hade han lyckats få fram att ingen utomstående skulle få hälsa på under filmningen, vilket filmbolaget konstant bröt mot genom att skicka dit spioner.

För det andra-Filmen är ett tekniskt mästerverk. Mest berömt är användandet av djupfokus, vilket används i nästan varje scen i filmen. Welles och fotografen Gregg Toland delade in bilden i tre områden, en extrem närbild, en mellan-nivå och en nivå längst bak, och fick med alla tre i fokus. Det här gör att man kan följa tre karaktärers reaktioner samtidigt, utan klipp. Det gör också världen tredimensionell i en tid då filmer ofta var väldigt ”platta”.

kane1
Tre nivåer av fokus-notera också tak på scenerierna.

kane2

Speciellt den andra bilden är ett bra exempel på vad Welles och Toland strävade efter-en advokat möter Kanes föräldrar för att de ska skriva över vårdnadsskapet av Kane på ett företag. Pojken de faktiskt förhandlar om är ute i kylan, rent bokstavligt. Mellannivån är här husväggen, som separerar och håller pojken utanför, men ändå synlig. I mellannivån finns också pappan, som är den som motsätter sig överlämnandet. Alla tre nivåerna är i fokus.
Welles förklarade i efterhand att många av de tekniska genombrotten han genomförde med den här filmen, förmodligen var genombrott på grund av att han inte visste vilka gränser som fanns-det här var hans första film. Han, Toland och art director Perry Ferguson hade planerat varje shot långt i förväg, och här kan man se vad man kan göra om man omger sig av människor som säger ”ja” istället för ”sådär har vi aldrig gjort”. Welles hade klara direktiv om hur han ville att varje scen skulle se ut, tekniska begränsningar eller inte.
Welles ville ha kameravinkel i grodperspektiv när vi ser Kane och hans enda vän Jedediah Leland (Joseph Cotten), de två mäktiga karaktärerna, och kameravinkel uppifrån-ner när vi ser alla andra. Detta medförde att man ibland ser taket på scenerierna, något som man av hävd aldrig gjorde-det var ju i taket man satte lampor och mikrofoner. Här ser vi tak, utan lampor, och som ett resultat långa olycksbådande skuggor från sidorna. Ljuskillarna måste ha älskat Welles…

För det tredje: Intelligent manus som handlar om berömmelse och rikedom generellt, men som väldigt nära följer den nu bortglömda tidningsägaren Randolph Hearst. Hearst hatade filmen, men den är egentligen inte så giftig mot just honom, den säger mer om hur rikedomar och saker inte kan ge mening till livet, och om hur en kärlekslös barndom skapar en lust efter revansch.
Manuset berättar också historien icke-linjärt, det vill säga, den börjar med Kanes död och sen får vi se hans liv bli återberättat genom andra människors minnen och berättelser. Det här var ett nytt grepp inom film och visar att Kane/Mankiewicz tog publiken på allvar; folk klarar att hänga med även om man inte serverar allt färdigtuggat. Hela poängen med manuset är dessutom att faktiskt förstå och förklara vad som gjorde den här personen till vad han var-det är inte en enkelspårig, svartvit (eller jo, men ni fattar vad jag menar) gestaltning.
Manuset är också tidigt med att skriva in rekvisita och etablerande tagningar för att visa karaktärsdrag, något som man gör i strängt taget varje film idag. Till exempel visas Kanes fru Susan ofta med ett olöst pussel framför sig.

kane3
Livspusslet i annat perspektiv

Det går inte att komma ifrån att faktumet att Hearst hatade filmen till den grad att han försökte köpa negativet för att förstöra det samt att han förbjöd  alla sina tidningar att ta med annonser för filmen (och han ägde många tidningar), har naturligtvis hjälpt till att höja intresset för Citizen Kane. Det här visste Welles och Mankiewicz redan när de satte igång att skriva. Welles hävdade dock att filmen inte handlade specifikt om Hearst, utan om berömda makthavare (män) generellt. De vill alla ha mer makt, mer pengar, mer ägodelar. Bland annat kan den handla lika mycket om Samuel Insull (som ägde vattenverk i Chicago) eller Harold McCormick, en annan tidningsägare. En tidig version av manuset fokuserade på Howard Hughes. Man kan lika gärna hävda att de grundläggande elementen stämmer lika bra på mänskligheten idag. Welles sa i intervjuer efteråt att filmen egentligen handlar om människans drift att samla på sig saker, och hur menlöst det är. Filmens kontrovers förhöjdes när Hearst beskyllde Welles för att vara kommunist (han kritiserade ägande), vilket blev ironiskt när filmen totalförbjöds i Sovjet då den skildrar en framgångsrik kapitalist.

Mer? Det här var Bernard Herrmann första film som han skrev musik till, hans skrev sen såklart en enorm mängd andra filmscores, inte minst till Hitchcocks Psycho, för att ta den mest uppenbara.

Sminket-Alla huvudkaraktärer åldras en livstid genom filmen. Visst syns en och annan skarv i sminket här och där, men oftast är det väldigt övertygande.

Det var inte bara Welles som debuterade här-alla större roller besattes med folk från hans egen teater, Mercury, vilket resulterar i att många gör sina filmdebuter i Citizen Kane.

 

Annonser