Dr. No
Svensk titel: Agent 007….med rätt att döda
Japansk originaltitel (i översättning): We dont want no doctors!
Koreansk originaltitel (i översättning): 007 Murder number!
År: 1962
Regi: Terence Young

Huvudroller: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, John Kitzmiller, Lois Maxwell, Peter Burton,

Klassiskt Bond-moment: Definitivt när Ursula Andress som Honey Ryder kliver upp ur vattnet iklädd bikini. Den bilden hängde på pojkrumsväggar i årtioenden efteråt. Men också scenen där Sean Connery för första gången säger den klassiska repliken ”Bond….James Bond”, framför ett spelbord och iklädd frack, är förmodligen den bästa leveransen av den repliken någonsin.

Bästa Q-mojäng: Det finns inte så många med här, men geiger-mätaren var förmodligen den mest high-tech pryl man kunde tänka sig. Den har sedan blivit stapelvara i science fiction (och i verkligheten). Pennan med cyanidkapsel är lite cool också, men den kommer inte från Q.

Bond-serien kunde knappast ha börjat bättre, med tanke på förutsättningarna. Första filmen är verkligen en stabil start, och det är imponerande hur många ingredienser som vi räknar med ska höra till en Bondfilm som redan är på plats – Bond som skjuter mot kameran i början, Bond-temat (som skrevs av Monty Norman och inte John Barry som verkar vara den allmänna uppfattningen), repliken ”Bond….James Bond”, vinjetten med nakna damer i silhuett som flyger förbi medans filmen presenteras….och så vidare. Och så Sean Connery förstås.

Jag har redan varit inne lite på hur produktionen startade, men i korthet så hade Harry Saltzman option på rättigheterna till Flemings böcker men hade inga planer på att använda den, Albert Broccoli ville köpa dem, men istället bestämde de sig för att slå sig ihop och skapade produktionsbolaget EON. Ni som kan er Ian Fleming vet att Dr No inte är den första boken om James Bond, utan den sjätte. Man ville egentligen först filma Thunderball, den åttonde, men som jag skrev om tidigare hade det redan hade blivit trubbel runt rättigheterna för Thunderball – Kevin McClory hade dragit Broccoli till domstol över dessa. ”Casino Royale”, som är den första boken, hade Fleming redan sålt rättigheterna för. Man valde därför Dr. No, eller ”Döden på Jamaica”, som den heter i svensk utgåva. Man ska ha valt den därför att storyn är ganska rak, skulle innebära få inspelningsplatser och för att den skulle tjäna som en bra introduktion till karaktären James Bond. De hade också lite ”tur”, problem med raketuppskjutningar på Cape Canaveral och ovanligt starka radiovågor runt Kuba gjorde att bokens story om missiler som kidnappas i luften plötsligt blev lite mer trovärdig. Dessa saker påverkade inte valet av bok att filmatisera, det var bara ren tillfällighet att de var aktuella nyheter då. Idag är det bara helt onödigt vetande eftersom båda händelserna hade naturliga orsaker och inte ledde till något mer.

Man hade ett avtal, och början på ett manus, och så började man leta pengar i USA. Det gick dåligt. Ingen studio ville finansiera projektet. ”För brittiskt”, ”för fokuserat på sex” sades det. Till slut fick man United Artists att satsa på projektet, men man fick bara en miljon dollar, vilket även vid den här tiden inte var så mycket, vilket också syns i filmen. Lite av känslan går förlorad när man ser Sean Connery sitta och skumpa i en bil i en studio med en film av en väg uppblåst bakom honom. Berömd är också guldfiskarna – Dr. No bor djupt under vattnet och man ska kunna se undervattenslivet runt honom. Detta försökte man uppnå genom att köpa in osedd arkivfilm av fiskar. Problemet var att det var guldfiskar som såg pyttesmå ut. Man blev tvungen att förstora filmen, och lägga till repliken att glaset agerade som förstoringsglas. Det finns många billiga detaljer i filmen om man tittar noga, vilket är en skarp kontrast till det högbudget-monster Bond snabbt blev.

Det finns två män som förmodligen på egen hand såg till att James Bond skulle leva vidare och bli en global succé. Först Terence Young, regissören, som såg till att föra in humor i Ian Flemings ganska mörka, humorlösa böcker. Han fick också till ett tempo som gör att filmen hela tiden rör sig framåt och håller intresset uppe. Hade man filmat den rasistiske, homofobe, sexistiske tråkmånsen rakt av från böckerna, hade nog det här blivit den enda filmen i serien.

Den andre mannen är förstås Sean Connery, som ser till att huvudpersonen är en man av kött och blod och som gör Bond trovärdig mitt i den osannolika storyn. Men naturligtvis var vägen till valet av Connery krokig.

Av alla personer som ska ha tillfrågats om huvudrollen är Cary Grant den mest uppseendeväckande. Det är lite svårt att tänka sig idag – det hade helt avgjort blivit en helt annan film med den leende, hygglige Grant. Historien går att han inte var helt ointresserad, men att han bara kunde tänka sig göra en film, vilket inte alls passade Saltzmans och Broccolis planer. Enligt Broccoli frågade man redan här Roger Moore, men ansåg att han var lite för ung och ”a shade too pretty”. Moore själv påstår att han aldrig blev tillfrågad, men det är ju möjligt att man åtminstone funderade på honom redan 1962 men aldrig kom så långt att fråga honom personligen. Att Broccoli senare ansåg att Moore var för ”söt/snygg” är rätt intressant – man ville alltså ha någon som inte var för tvålfager, snarare mer grovhuggen, manligare, som kunde utstråla mer sex. Min teori till varför Roger Moore inte fick giget är mycket mer prosaisk – hans TV-serie ”The Saint”, eller ”Helgonet” i Sverige, hade premiär på TV dagen innan Dr. No hade premiär på bio. Han var förmodligen redan uppbunden av andra åtaganden.

Ian Fleming själv hade försökt hålla sig utanför processen men kunde ändå inte låta bli att låta det bli känt att han hade ögonen på skådespelaren Richard Todd. Todd blev det inte heller.

Den 30-årige skotten Sean Connery klev in på Saltzmans/Broccolis kontor en dag och sa att han ville provfilma för rollen. Han såg ovårdad ut och hade skrynkliga, billiga kläder, men gjorde en bra provspelning. När han sedan gick mot sin bil tittade producenterna på honom genom fönstret och såg hur välbyggd och atletisk Connery var-före detta kroppsbyggare och fotbollsspelare, bredaxlad och lång. Kunde de bara få honom att se naturlig ut i en frack eller kostym så skulle saken vara biff.

En annan version av hur Connery fick rollen var att Broccoli såg filmen ”Darby O´Gill och småfolket” från 1959, en av Connerys första roller. I filmen utbryter ett slagsmål, och Broccoli blev tagen av hur kraftfull Connery såg ut. Han ska ha sett filmen igen tillsammans med sin fru för att hon skulle konfirmera att Connery hade sex appeal. Sånt man måste göra tydligen som filmproducent….

Problemet var bara att man hade startat en tävling för att hitta Bond, lite grann som man gjorde för att hitta Scarlett O´Hara när Irving Selznick skulle producera ”Borta med vinden”.  Man hittade sex finalister, bestämde sig för en idag bortglömd modell vid namn Peter Anthony, men upptäckte snabbt att han var helt hopplös framför kameran. Vilket var tur, eftersom man i praktiken redan hade bestämt sig för Sean Connery. Connery skrev på för fem filmer, och det första som hände var att regissör Terence Young lät sy upp en frack åt honom som han skulle äta, gå och sova i, bokstavligt talat, för att bli bekväm i den. Han tog också med Connery på de finare ställena i London, lät honom träffa innefolket, gå på casino. Han skulle bli ”cool”.
Det finns också ett välspritt rykte att Connery har tupé i de första filmerna eftersom han snabbt började bli tunnhårig. I ”Dr. No” har han inte det, den började han med i tredje Bond-filmen, tvingad därtill av producenterna.

Fleming gillade inte valet av Connery – alls. Han avskydde det till och med, han tyckte Connery var raka motsatsen till hur han tänkt sig Bond. Connery kom från Skottland, hans föräldrar var städare och fabriksarbetare, respektive. Genuin arbetarklass med andra ord. Fleming gillade enligt uppgift inte filmen Dr. No ”Dreadful. Simply dreadful”, ska han ha sagt, men han måste uppenbarligen ha ändrat åsikt om Connery, eftersom han direkt efter första filmen skrev i ”On her majestys secret service” att hans föräldrar härstammade från Skottland, vilket legitimerar valet av Connery. Det finns en pikant detalj till detta – han skrev till att Bonds flickvän är Theresa Vicenzo, och beskrev henne efter Ursula Andress. När man sedan filmade ”On her majestys secret service” spelades de två karaktärerna av George Lazenby och Diana Rigg, som inte alls ser ut som sina förlagor.  Plot twist!

Man behövde en kvinnlig motspelare också, i rollen som Honey Ryder. Första-valet där var Julie Christie, en ung skådespelerska som precis hade slagit igenom och tillhörde innefolket i London. Hon skulle med åren bli en framgångsrik skådespelerska med många tunga roller, men i diskussionerna till första Bond-filmen avfärdades hon snabbt med argumentet ”inte tillräckligt bystig”. Anita Ekberg ska ha diskuterats, men hur långt det gick vet man inte. Med bara två veckor kvar innan filmningen skulle starta hade man fortfarande inte någon Honey Ryder. Albert Broccoli ville ha ett nytt ansikte, någon som skulle vara snygg uppenbarligen, och som inte var alltför dyr. Enligt legenden, och sånt här ska man ta med en nypa salt, så såg någon i teamet ett foto av Ursula Andress i en genomblöt t-shirt, och bestämde sig där och då för att det skulle vara hon. Bilden ska ha varit från en wet t-shirt tävling, men eftersom ingen någonsin lyckats leta fram fotografiet eller verifiera att Ursula Andress någonsin varit med i en sådan tävling så är det nog en skröna. Låter som en publicitetsgrej, if you ask me…. Sant är iallafall att hon snabbt kontrakterades, skickades till Jamaica utan att egentligen veta speciellt mycket om filmen eller träffa någon från teamet. När hon väl träffade teamet måste de ha upptäckt hennes kraftiga österrikiska accent – tänk Arnold Schwarzenegger. Hon dubbades i filmen (av Nikki van der Zyl, som skulle bli Andress röst i ytterligare fyra av hennes filmer, däribland parodifilmen Casino Royale), både sång och tal. Hon kroppsmålades dessutom så hon skulle bli mörkare och se ut som en kvinna från Jamaica – det gör hon ju förstås inte alls. Valet av Andress är ändå ett lyckokast som säkert bidragit till filmens succé – hon är inte bara snygg och sexig, hon visar personlighet och lyckas agera framför kameranm trots sin ovana. Så pass mycket att hon faktiskt fick en Golden Globe som Årets Nykomling efter att filmen hade premiär i USA och sedan hade en lång filmkarriär på egen hand. Det ser ut som att hon är naken i scenen där de spolar av radioaktiv strålning på Bond och Ryder på Dr. Nos ö, men sorry, hon har en hudfärgad kroppsstrumpa. När jag såg filmen nyligen så tänkte jag, hoppsan, det var vågat för en amerikansk-producerad film från 1962, men nej, riktigt så vågat var det alltså inte. Men apropå det, så berättar Lois Maxwell (Moneypenny) om Andress på wrap-partyt – ”At the party, she danced with all the crew and she was the first grown woman I had ever known who didn’t wear a bra. As she danced, those wonderful breasts were just swaying. I remember thinking how marvellous it must be to be that uninhibited and I wanted to throw my bra off, but I didn’t have the courage.” .

Och apropå Maxwell, hon skulle stanna som Moneypenny i fjorton filmer, trots att hon egentligen från början hade fått rollen som Sylvia Trench, men skådespelerskan som castats som Moneypenny och hon fick byta roller. En gissning är att Maxwell kanske var för gammal, eller helt enkelt för att man såg potentialen. Maxwell som Moneypenny är en favorit i de tidiga Bond, hon tillför alltid en stund komisk lättnad som filmerna ofta behöver. Bernard Lee fick rollen som M, och behöll den i tio filmer framåt.

Hur Q kom till är intressant. I filmen Dr. No finns ingen person vid namn ”Q”, däremot kommer Major Boothroyd och ger Bond hans nya handvapen, en Walter PPK (märker ni hur precis ALLT hamnar på plats redan i första filmen?).  Det var nämligen en läsare som skrev till Fleming och undrade varför Bond använde en Beretta – borde inte Walter PPK vara bättre? Så först i boken ”Dr. No”, som sagt den sjätte boken i serien, byter Bond till sin klassiska Walter – ett vapen som de flesta vapenexperter brukar säga är lika kraftfull som en ärtpistol. Q spelar här av Peter Burton, men ersätts nästa film av Desmond Llewelyn, som sen skulle spela Q för en lång tid framöver. Namnet ”Q” får karaktären inte förrän i Goldfinger: Q för ”Quartermaster”. Det fanns en sådan man på riktigt inom MI6, och hans uppfinningar kallades för ”Q-devices”, även om de knappast är lika fantasifulla som de som brukar figurera i filmerna.

Kvar var skurken, Dr. No himself. I boken är han av asiatiskt ursprung, men någon asiatisk skådespelare fanns nog aldrig med i diskussionerna. Fleming frågade på eget initativ sin vän Noel Coward, men denne svarade på sitt karaktäristiska manér: ”No!No!No!”. Fleming föreslog därpå Christopher Lee, som av en händelse är kusin till Fleming, men det blev det inte heller av. Dr. No är starkt inspirerad av den litterära figuren Fu Manchu, som lustigt nog skulle spelas av just Lee ett flertal gånger. Lee skulle förstås till slut spela Bond-skurk, men inte förrän som Scaramanga i ”Mannen med den gyllene pistolen”. Max von Sydow tillfrågades men tackade nej – och blev sen ledare för SPECTRE i inofficiella Bond-filmen ”Never say never again”. Valet föll till slut på Joseph Wiseman, som fungerar helt okej i rollen, men fick sminkas runt ögonen för att se mer asiatisk ut, men som ser mest vanställd ut (jaja, vilket han är också, men inte runt ögonen).

Några ord om musiken – som redan sagt så var det Monty Norman som skrev Bond-temat, och han gjorde det inte ens för Bond: han snodde en låt från en musikal han hade jobbat på men som lagts ner innan premiären, och John Barry arrangerade om den.

Okej, så då har vi kommit fram till själva filmen då – hur är den? Jo, den är riktigt bra faktiskt – jag skulle till och med vilja säga att den är en film som man ska ha sett. En rakfram historia om en kriminell organisation vid namn SPECTRE som har resurser att agera världen över och har galet stora planer – men filmen börjar med att Storbritanniens utsända på Jamaica mördas och Bond skickas dit för att undersöka. Redan på flygplatsen försöker SPECTRE röja honom ur vägen. Här träffar han också för första gången Felix Leiter, CIA-agent och ytterligare en konstant i Bond-universumet. Leiter finns dock inte med i boken. Spåren leder till slut till en ö som de lokala invånarna vägrar åka till eftersom de tror att det bor ett eldsprutande monster där (ehum). Filmen är rappt berättad, spännande och den har en Bond som är mer människa av kött och blod än superhjälte. Han erkänner till och med att han är nervös och rädd, för Honey Ryder. Sånt har vi inte sett hos Bond förrän i våra dagar, med den ”moderna” Bond i form av Daniel Craig. Själv är jag väldigt förtjust i just Connery och Craig som Bond – de två ger en realism och en känsla av fötterna på marken, som jag inte tror någon annan Bond har. Det dröjer innan vi får se Bond i bild, och uppbyggnaden innan han för första gången säger sitt ”Bond…James Bond” är mästerlig. Det lite mindre formatet på Bonds uppfinningar och vapen gör också att det känns lite mer trovärdigt, även om inget egentligen är trovärdigt med storyn. Filmens största problem är budgeten som ibland gör att man tvingas skarva, framförallt med scenerier – men å andra sidan så är Dr. Nos kärnkraftverk på slutet ett scenbygge som skulle influera andra filmskapare för lång tid framöver – inte minst Stanley Kubrick, som anställde scenografen Ken Adams till att göra Dr. Strangelove året därpå (tydligen populärt med doktorer i filmtitlar vid den här tiden, 1965 kom dessutom Dr. Zhivago…)

Att se första Bond-filmen är lite som att komma in i ett mysigt rum där man vet var allting finns, och där det luktar lite instängd gillestuga med träfaner och heltäckningsmatta – det är mysigt och varmt och man känner igen sig, men det luktar lite billigt här och där och man ska nog inte titta för noggrant i skarvarna. Men nu är allting på plats, scenen är satt, det är bara att åka….