From Russia with love
Svensk titel: Agent 007 ser rött
År: 1963
Regi: Terence Young
Huvudroller: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendariz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson
Klassiskt Bond-moment: Många. Kanske framförallt SPECTRE/ Sovjet- agenten Rosa Klebbs kniv-sko.
Q-Mojäng: I den här filmen gör Desmond Llewelyn sin debut som Q, och det finns egentligen bara en Q-gadget med-en resväska med olika saker gömda, bland annat tårgas och guldmynt. Bond har också en mobiltelefon i sin Bentley.
Intrikat historia där Spectre vill hämnas Dr. Nos död från förra filmen genom att använda sovjetiska agenter och en avkodningsmaskin för att gillra en fälla för James Bond. Storyn tar till ganska stor del plats i Istanbul och skurkarna är SPECTRE mer än ryssarna, eftersom producenterna var övertygad om att kalla kriget snart skulle vara över…
Filmen bygger på Ian Flemings bok ”From Russia, with love” (notera kommatecknet) som i Sverige heter ”Kamrat Mördare” och kom året innan boken ”Döden på Jamaica” som blev Dr. No. Anledningen till att man valde ”Kamrat Mördare” var att president John F. Kennedy i en intervju i tidningen Life sagt att hans favoritbok var just ”Kamrat Mördare”, och man försökte rida på den hypen. John F. Kennedy var fortfarande i livet och väldigt populär. Fleming och Kennedy träffades faktiskt en gång, och det mötet är ganska viktigt i Bond-historien.
Ian Fleming hade fortfarande vänner inom brittiska säkerhetstjänsten (han hade själv tjänstgjort där under kriget) och blev genom gemensamma bekanta inbjuden till en fest som senator John F. Kennedy höll på våren 1960, alltså ett halvår innan han valdes till president. De två pratade och Fleming nämnde att han hade skrivit ”några spion-romaner” varpå Kennedy snabbt blev intresserad. Han lovade att läsa dem vid tillfälle, och ganska snart efter skulle han i en intervju säga att han alltid hade en Bond-roman på nattduksbordet. Det fick Bond-böckerna att slå igenom på allvar i USA, och bäddade säkert för succén för filmerna. Fleming sa också en annan sak till Kennedy under deras samtal: Han hade tänkt ut ett sätt att bli av med Fidel Castro. Castro hade snabbt blivit en intensiv smärta i röven för amerikansk utrikespolitik och Kennedy började lyssna intresserat. ”Skägget”, började Fleming, ”Castros skägg är hemligheten. Ni måste få honom att raka av sig skägget, för utan det kommer han att se ut som vilken man som helst och därigenom förlora sin dragningskraft på folket. Sprid ut ett rykte om att skägg drar åt sig radioaktivitet, och därför är farligt och dessutom gör män sterila. Då kommer han att raka av sig skägget direkt och förlora sin makt”. Kennedy skrattade gott åt historien, men jag är inte så säker på att det var ett skämt. Fleming hade verkligen så här konstiga uppfattningar om en massa saker. Som Bond själv säger i den här filmen när han får höra SPECTREs plan: ”Must be a pretty sick collection of minds to dream up an idea like that.”
(Måste bara lägga till en sak till innan jag släpper Kennedy: Natten innan Kennedy blev skjuten såg hand ”From Russia with love” på privat visning i Vita Huset och Lee Harvey Oswald läste en Bond-bok innan han somnade).
I vilket fall som helst så var Kennedy en direkt orsak till valet av ”From Russia, with love” som andra film. Eftersom ”Dr. No” rullat på bra i biljettluckorna så hostade United Artists upp dubbla budgeten för uppföljaren – två miljoner dollar, varav Sean Connery fick sin kontrakterade summa på 56000 och dessutom hundra tusen i en bonus. Sean Connery var härmed en rik man.
De Bond-fixturer som vi idag räknar med, som inte introducerades i Dr. No, hamnar på plats här. Framförallt intro-sekvensen; jag påpekade felaktigt att den typiska introsekvensen var på plats redan i första filmen-så är inte fallet. Men här sätter man en inledande spänningssekvens först, sen introt med flickor i silhuett med de medverkandes namn projicerade på kropparna (förtext-filmen är gjord av Robert Brownjohn och inte Maurice Binder som man kan läsa på en del ställen, Binder var sur på producenterna, men skulle återvända efter Goldfinger), samtidigt som en särskilt skriven låt spelas. Denna ordning, tillsammans med sekvensen där Bond skjuter mot en kameraslutare, har varit standard i varje Bond-film sedan dess. Bond-låten i detta fall är ”From Russia with love” och i introt är den instrumental, Matt Monros version med sång strömmar ur en radio i själva filmen.
Produktionen blev svår, och väldigt mycket av den större budgeten åts upp av oförutsedda händelser. Filmen är inspelad i Pinewood studios hemma i England, i Istanbul, Turkiet, och den avslutande båtsekvensen i Skottland. De största problemen hade man i Istanbul, där många scener försvårades av att människor samlades och tittade på. Till exempel på tågstationen samlades 3500 människor som var nyfikna. När man skulle göra scenen med råttorna gick allting fel – först tog man tamråttor som man gjorde bruna med choklad. De vägrade röra sig utan samlades i en stor hög och slickade chokladen av varandra. Man anlitade då en råttfångare i Madrid som fångade 200 råttor. De vägrade också röra på sig ända tills någon (det sägs att det var Sean Connery själv) öppnade en dörr och alla råttorna flydde, och skapade kalabalik på inspelningen.
Det största och sorgligaste problemet orsakades av att Pedro Armendariz som spelade Kerim Bey var dödligt sjuk i cancer. Ibland kan man se uppgiften att han fick diagnosen medan de spelade in filmen, ibland att han tog jobbet för att försäkra sig om att hans blivande änka skulle ha en finansiell trygghet efter att han dött. Förmodligen det sista, men det blev huvudbry när de väl kom till Istanbul, för han var sjukare än någon hade trott, även han själv. Inspelningsschemat fick läggas om så att alla scener med Armendariz fick spelas in först, och i många scener användes en body double, enligt uppgift Terence Young själv. Till exempel i scenen i zigenarlägret ser man honom ofta med ryggen mot kameran. När Armendariz scener var färdiga lades han direkt in på sjukhus, och på något sätt hade han lyckats smuggla in en pistol. Han sköt sig själv på sjukhuset. En detalj för att lägga extra sorgekant på historien: Troligen var orsaken till hans cancer att han medverkat i filmen The Conqueror, Howard Hughes stora flopp från 1956 med John Wayne i huvudrollen. Filmen spelades in på en testplats för atombomber i Utah. 91 av 220 personer i filmproduktionen ådrog sig cancer.
Även i slutet av inspelningen när den långa båtjakten skulle spelas in blev det problem. Efter att ha försökt spela in på plats i Turkiet bestämde man sig för att flytta tillbaka till Storbrittanien och spela in vid kusten. Terence Young var med i en helikopter som skulle scouta efter lämplig inspelningsplats när den oerfarna piloten tappade kontrollen över helikoptern och man störtade i havet. Hela besättningen fastnade under vattnet och Young blev kvar i en luftbubbla inuti helikoptern i flera minuter innan han lyckades ta sig ur. Både han och fotografen som var med kravlade ur vattnet och fortsatte jobba samma dag. Alla överlevde och klarade sig utan större skador, men det blev dramatiskt och det hjälpte säkert inte moralen.
Det finns mycket att säga om kvinnorna i ”From russia with love”. Till exempel är det en av få Bond-filmer med en kvinnlig antagonist, här Rosa Klebb, spelad av Lotte Lenya. Lenya hade haft en lång karriär som skådespelerska innan den här rollen men skulle alltid bli ihågkommen som lesbisk Bond-skurk med kniv i skon. Daniela Bianchi var en italiensk Miss Universe-deltagare, hon spelar kvinnan som luras att vara lockbete åt Bond genom att låtsas vara rysk avhoppare, som dessutom ska lämna över en avkodningsmaskin till väst. Bianchi är ingen skådespelerska men passerar utan att göra bort sig. Hon sattes i hård språkträning för att lära sig engelska, men i slutändan dubbades hon ändå av en engelsk skådespelerska, precis samma grej som man gjorde med Ursula Andress i föregångaren. För att påminna oss om att det är en liten annan tidsålder vi pratar om kan vi tänka på att i scenen där Bond och Kardim Bey spionerar på ryssarna med ett teleskop i golvet, tog regissör Young in en body double åt Bianchi. Han gillade inte hennes ben och ville ha en tjej med snyggare…ganska illa om en Miss Universe-tvåas ben inte duger åt Bond! En annan lustig detalj är att en av tjejerna som slåss i zigenarlägret också hade varit med i Miss Universe, Alice Gur. Gur var från Israel och som det slumpade sig delade hon rum med Bianchi under tävlingen, 1960. Den andra zigenartjejen heter Martine Beswick och var också med i Thunderball (Åskbollen) några år senare.
Bianchi var med om en bilolycka i slutet av inspelningen. Hennes chaufför somnade bakom ratten och de körde av vägen. De klarade sig utan större skador, men Bianchi slog i ansiktet som svullnade upp och hon kunde inte filma på några veckor.
Apropå zigenarlägret och tjejfighten. Om vi lägger bort det problematiska (ur vår tids perspektiv) med hela upplägget, så är det ändå den svagaste delen i filmen. Tjejerna övade i flera veckor, med en stuntkoordinator, på slagsmålet och det ser ändå kasst ut. Det finns ett ögonblick där den ena tjejen ska försöka klösa (antar jag) den andra men hindras, och tjejen som blir attackerad stirrar på handen. Det ser helt overkligt ut. Så är det faktiskt i flera slagsmål i filmen – folk stirrar på helt fel saker. Det ser väldigt teatraliskt ut. Men för att återvända till zigenarlägret så förutom själva fighten så är lägret uppbyggt i Pinewood studios, och det syns – plast och strålkastare förstör stämningen. Med de extra pengarna man fått för den andra Bond-filmen så är de flesta utomhusscener också filmade utomhus, vilket var ovanligt för tiden, speciellt båt och biljakterna, därför känns detta extra plastigt. Att det sen antyds att Bond får båda tjejerna i slutet får vi väl ha överseende med antar jag…
Det slagsmål som funkar är mellan den blonde skurken Red Grant (Robert Shaw) och Bond på Orientexpressen. Det finns flera orsaker till att den funkar bra. Under hela filmen har det byggts upp en stämning runt Shaw, han säger till exempel endast något enstaka ord under hela filmen. Shaw är helt enkelt en suverän skådespelare också, som gör en av de bästa Bond-skurkarna någonsin. Sen är slagsmålet suveränt filmat med två statiska och en rörlig kamera, och just att använda en rörlig kamera i ett så trångt utrymme var unikt för tiden – idag är det vardagsmat, men det ger en känsla av att vara instängd tillsammans med kombattanterna. Tydligen så effektivt att svenska censuren klippte rätt hårt i scenen. Den svenska censuren har aldrig varit känd för att förstå filmkonsten speciellt väl…
Sen har vi förstås alla de andra skurkarna – Rosa Klebb som redan nämnts, Vladek Sheybal som schackgeniet Kronsteen, och så första gången vi får se Ernst Stavro Blofeld, här endast kallad Nr. 1, eftersom han är uber-boss för SPECTRE. Vi får dock förstås aldrig se hans ansikte….(han spelas av Anthony Dawson). Vad gäller skurkar får vi leta länge i Bond-världen innan vi hittar en bättre ensemble.
I Flemings böcker kör Bond nästan alltid en Bentley, men det här är enda filmen där han kör en sån. Anledningen är att Bentley produktplacerade sin bil i filmen. Den bedömdes dock vara totalt osexig, och i fortsättningen har han häftigare bilar. Helt rätt….I början av filmen, när han hånglar med Sylvia Tench som också raggar på Bond i första filmen, blir han avbruten för att det ringer….från bilen. Sylvia Tench-karaktären var planerad att vara Bonds ständiga älskarinna, eller typ KK, men idén verkar ha övergivits efter den här filmen.
From Russia with love är en av de bästa Bond-filmerna – den har tempo, spänning, minnesvärda karaktärer och den förlitar sig inte på en massa uppfinningar och trick. Den blev också en fantastisk succé, som gick direkt upp på biotoppen världen över, framförallt hemma i Storbrittannien och USA, och säkrade framtiden för franchisen. En stor del av den succén ska vi tacka klipparen Peter Grant för, som ser till att ge filmen ett jämnt tempo, och det ska också ha varit hans idé att sätta scenen där Bond blir dödad först, och sen ta introt. Det kastar tittaren direkt in i spänningen.
Det finns en sak jag undrar över varje gång jag ser den här filmen – det finns en scen där Bond och Bey siktar med ett gevär mot en enorm reklamskylt för filmen ”Call me Bwana”, där Anita Ekbergs ansikte fyller nästan hela skylten. Ur munnen öppnas en dörr och skurkar kliver ut. Bond skjuter en av dem och säger sen ”She should have kept her mouth shut”. Att filmen producerades av EON Productions och Broccoli ville trycka in lite gratisreklam är klart, men det känns som att det Bond säger är ett internt skämt. Jag har aldrig sett någon förklaring till det. Kan det vara så att hon redan vid den här tiden var helt prillig och alla ville att hon skulle hålla klaffen? Typ som man tänker om man hört hennes sommarprat? Kanske.
Gubbe ser på film 