Titel: Reine och Mimmi i fjällen
Land: Sverige (såklart)
Regi: Magnus Skogsberg

Huvudroller: Bertram Heribertson, Ing-Marie Carlson, Sanna Ekman, Sanna Bråding, Mi Ridell, Per Graffman, Tomas Norström,

Manus: Hans Rosenfeldt (Ha!)

Sverige-Topp100-filmer-listan fortsätter.

Egentligen hade jag tänkt att ha flera, eller åtminstone två, filmer på den här platsen, dels den bajsmackan ni ser i rubriken, samt Tre Solar, men då jag har som personlig princip att inte skriva om filmer jag inte har i färskt minne fick jag tänka om. Det går nämligen inte att få tag på Tre Solar på något sätt-jag har, perverst nog om man tänker efter, letat efter den. Online, nedladdning, streaming, reabackar, men den finns inte. Jag misstänker faktiskt att Persbrandt själv köpt upp hela restlagret och har det i sitt garage, typ som basisten i Sven-Ingvars gjorde med ”Under ditt parasoll”, en annan film det inte går att få tag på om man inte har lite tur. Som ni säkert har förstått nu har jag reserverat den här platsen för De Sämsta Filmerna Sverige någonsin hostat upp.

Det har gjorts mycket dålig film i Sverige, det vet vi alla, men även Åsa-Nisse eller Sällskapsresan eller pilsnerfilmer som glömdes bort på 1940-talet har NÅGOT försonande i sig-om inte annat att de är gamla och att många misstag är tidstypiska. Det finns dock några filmer som inte har NÅGRA försonande drag i sig, som är så dåliga att de blir riktmärken som man mäter andra dåliga filmer efter. Och precis så dålig är/var ”Reine och Mimmi i fjällen”. Den har funnits i folks medvetande i 25 år på grund av sin uselhet, och man kan höra folk säga ”den var nästan lika dålig som Reine och Mimmi”. Och därmed har den förtjänat sin plats i den här listan.

Tre solar av Rickard Hobert kan man på något sätt förlåta. Okej, jag fick inte tag på den så jag letar efter ursäkter, men det är ju ändå så att alla regissörer och skådespelare med en lite längre karriär har några sura uppstötningar på sitt CV, så Tre Solar kan väl få passera då. Dess största misstag är att den är så pretentiös och vill berätta så mycket, när den samtidigt är så uselt gjord att det blir komiskt-om man slapp se den. Reine och Mimmi i fjällen har ett annat problem-den vill ingenting. Tja, möjligtvis tjäna pengar då, men i övrigt-ingenting. Den är totalt intetsägande. Och det vet alla inblandade-ingen har några ambitioner att säga något här, det finns ingen Bergmansk ångest eller cynism a la Janne Halldoff eller socialrealism i stil med Bo Widerberg.

Den är såklart en film baserad på en tv-såpa som gick i TV4 på nittiotalet, som hette Tre kronor (lustigt att Tre Kronor och Tre Solar hamnar på samma skithus, men det är bara slumpen), och av någon anledning ville man göra en långfilm för att casha in på populariteten. Varför, har jag inte lyckats få fram. Jag kan tänka mig för att uppehålla intresset mellan två säsonger, och tjäna pengar på hyr-DVD, vilket fortfarande var en thing i slutet av nittiotalet. Hans Rosenfeldt skrev manus…vilket jag gärna vill understryka. Han var då hyfsat okänd författare och hade skrivit några avsnitt av Tre Kronor-serien, och det var väl därför han fick uppdraget att skriva långfilmen. Ägnade han mer än en eftermiddag åt det så ska han ha stryk. Det är dock roligt att mannen bakom Bron, Marcella, Kaspar i Nudådalen och en massa annat storslaget och hyllat startade sin karriär med en blindgångare som den här. Han skrev förstås senare Göta kanal 4 också, så han har återvänt till kalkon-territorium senare i karriären. Ska man försöka sig på att vara lite rättvis så var han väl kontraktsbunden med absolut ingen tid alls på sig att göra något vettigt.
Handlingen, om du fortfarande vill veta, är att Mimmi tycker att Reine bara jobbar och ser på TV. Hon tänker åka till fjällen på semester, med eller utan honom, men om det är utan så är det inte säkert att hon kommer tillbaka. Samtidigt rånas det banker och som av en händelse råkar hela ensemblen från Tre Kronor av olika anledningar befinna sig exakt där Reine och Mimmi firar sin vintersemester. Ren slump, så klart.

Nu ska jag berätta vad som är det riktigt hemska med Reine och Mimmi-många recensenter skriver att skådespelarna levererar sina roller med noll inlevelse och att det därmed uppstår en kalkonkvalitet. Det tycker inte jag. Då hade den ju varit rolig, typ som Plan 9 from outer space. Det största problemet, absolut största, är att det finns massor av talang här framför kameran, till exempel Ing-Marie Carlson och Mi Ridell, Tomas Norström och Per Graffman-de gör sitt bästa med ett manus som inte funkar, och en regi (ICA-Sebastian är säkert jättestolt över sin insats) som är obefintlig. Dialogen levereras på rätt sätt, det är bara det att innehållet är mer infantilt än om Sköldpaddans förskolegrupp hade skrivit den och det blir lite lätt plågsamt att titta på.

Nu har jag ägnat den här mer energi än den är värd. Jag tror ni fattar nu. Se den inte. Efter Fäbodjäntan och Reine & Mimmi så kommer det att bli bättre filmer på listan, jag lovar.

Varför är den med på listan: Som en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna, och dessutom allmänt erkänd som just detta. Bubblare: Tre Kronor, Åsa-Nisse i raketform,