Etikettarkiv: sverige

#99: Reine och Mimmi i fjällen

Titel: Reine och Mimmi i fjällen
Land: Sverige (såklart)
Regi: Magnus Skogsberg

Huvudroller: Bertram Heribertson, Ing-Marie Carlson, Sanna Ekman, Sanna Bråding, Mi Ridell, Per Graffman, Tomas Norström,

Manus: Hans Rosenfeldt (Ha!)

Sverige-Topp100-filmer-listan fortsätter.

Egentligen hade jag tänkt att ha flera, eller åtminstone två, filmer på den här platsen, dels den bajsmackan ni ser i rubriken, samt Tre Solar, men då jag har som personlig princip att inte skriva om filmer jag inte har i färskt minne fick jag tänka om. Det går nämligen inte att få tag på Tre Solar på något sätt-jag har, perverst nog om man tänker efter, letat efter den. Online, nedladdning, streaming, reabackar, men den finns inte. Jag misstänker faktiskt att Persbrandt själv köpt upp hela restlagret och har det i sitt garage, typ som basisten i Sven-Ingvars gjorde med ”Under ditt parasoll”, en annan film det inte går att få tag på om man inte har lite tur. Som ni säkert har förstått nu har jag reserverat den här platsen för De Sämsta Filmerna Sverige någonsin hostat upp.

Det har gjorts mycket dålig film i Sverige, det vet vi alla, men även Åsa-Nisse eller Sällskapsresan eller pilsnerfilmer som glömdes bort på 1940-talet har NÅGOT försonande i sig-om inte annat att de är gamla och att många misstag är tidstypiska. Det finns dock några filmer som inte har NÅGRA försonande drag i sig, som är så dåliga att de blir riktmärken som man mäter andra dåliga filmer efter. Och precis så dålig är/var ”Reine och Mimmi i fjällen”. Den har funnits i folks medvetande i 25 år på grund av sin uselhet, och man kan höra folk säga ”den var nästan lika dålig som Reine och Mimmi”. Och därmed har den förtjänat sin plats i den här listan.

Tre solar av Rickard Hobert kan man på något sätt förlåta. Okej, jag fick inte tag på den så jag letar efter ursäkter, men det är ju ändå så att alla regissörer och skådespelare med en lite längre karriär har några sura uppstötningar på sitt CV, så Tre Solar kan väl få passera då. Dess största misstag är att den är så pretentiös och vill berätta så mycket, när den samtidigt är så uselt gjord att det blir komiskt-om man slapp se den. Reine och Mimmi i fjällen har ett annat problem-den vill ingenting. Tja, möjligtvis tjäna pengar då, men i övrigt-ingenting. Den är totalt intetsägande. Och det vet alla inblandade-ingen har några ambitioner att säga något här, det finns ingen Bergmansk ångest eller cynism a la Janne Halldoff eller socialrealism i stil med Bo Widerberg.

Den är såklart en film baserad på en tv-såpa som gick i TV4 på nittiotalet, som hette Tre kronor (lustigt att Tre Kronor och Tre Solar hamnar på samma skithus, men det är bara slumpen), och av någon anledning ville man göra en långfilm för att casha in på populariteten. Varför, har jag inte lyckats få fram. Jag kan tänka mig för att uppehålla intresset mellan två säsonger, och tjäna pengar på hyr-DVD, vilket fortfarande var en thing i slutet av nittiotalet. Hans Rosenfeldt skrev manus…vilket jag gärna vill understryka. Han var då hyfsat okänd författare och hade skrivit några avsnitt av Tre Kronor-serien, och det var väl därför han fick uppdraget att skriva långfilmen. Ägnade han mer än en eftermiddag åt det så ska han ha stryk. Det är dock roligt att mannen bakom Bron, Marcella, Kaspar i Nudådalen och en massa annat storslaget och hyllat startade sin karriär med en blindgångare som den här. Han skrev förstås senare Göta kanal 4 också, så han har återvänt till kalkon-territorium senare i karriären. Ska man försöka sig på att vara lite rättvis så var han väl kontraktsbunden med absolut ingen tid alls på sig att göra något vettigt.
Handlingen, om du fortfarande vill veta, är att Mimmi tycker att Reine bara jobbar och ser på TV. Hon tänker åka till fjällen på semester, med eller utan honom, men om det är utan så är det inte säkert att hon kommer tillbaka. Samtidigt rånas det banker och som av en händelse råkar hela ensemblen från Tre Kronor av olika anledningar befinna sig exakt där Reine och Mimmi firar sin vintersemester. Ren slump, så klart.

reine1
Jag förstår honom.

Nu ska jag berätta vad som är det riktigt hemska med Reine och Mimmi-många recensenter skriver att skådespelarna levererar sina roller med noll inlevelse och att det därmed uppstår en kalkonkvalitet. Det tycker inte jag. Då hade den ju varit rolig, typ som Plan 9 from outer space. Det största problemet, absolut största, är att det finns massor av talang här framför kameran, till exempel Ing-Marie Carlson och Mi Ridell, Tomas Norström och Per Graffman-de gör sitt bästa med ett manus som inte funkar, och en regi (ICA-Sebastian är säkert jättestolt över sin insats) som är obefintlig. Dialogen levereras på rätt sätt, det är bara det att innehållet är mer infantilt än om Sköldpaddans förskolegrupp hade skrivit den och det blir lite lätt plågsamt att titta på.

Nu har jag ägnat den här mer energi än den är värd. Jag tror ni fattar nu. Se den inte. Efter Fäbodjäntan och Reine & Mimmi så kommer det att bli bättre filmer på listan, jag lovar.

Varför är den med på listan: Som en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna, och dessutom allmänt erkänd som just detta. Bubblare: Tre Kronor, Åsa-Nisse i raketform,

Annonser

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.

Raggare! (1959)

Raggare! (1959)

Regi: Olle Hellbom
Huvudroller: Christina Schollin, Hans Wahlgren, Bill Magnusson, Svenerik Perzon, Sven Almgren, Anita Wall, Britta Brunius, Sven Holmberg, Toivo Pawlo, Håkan Serner

raggare_19591959 låg det i tiden att göra filmer om ungdomens allmänna förfall, Hollywood hade gjort ett flertal, framförallt Ung Rebell men också en rad b-filmer på samma tema, Europa och Japan hade också gjort några rullar på temat-lämpligt nog innehöll temat också sex så man kan med ganska stort fog kalla Raggare! en exploitation-rulle som dessutom försöker säga något om samtiden.

Första halvtimmen går åt till att följa dessa farliga raggare när de åker runt på gatorna i Stockholm (ärligt talat så är det mest förorter, och gatorna på förorterna 1959 ser mest ut som landsvägar). Filmens Bad Boy  Roffe (what else) vill bara ha oskulder.Av någon anledning står tjejer i klasar längs vägen, och Roffe frågar dem om de är oskulder. Näe, säger de. Lika mycket oskuld som mormor. De får åka med iallafall. Alla raggare samlas på Café Torpet där de dricker kopiösa mängder Coca-Cola och spelar flipperspel. Trots det är det väldigt uppenbart att de alla är bad boys utan framtid, och att tjejerna är objekt som ska läggas omkull. Tjejer förresten…i den här filmen kallas tjejer för tjack. Det var nyhet för mig att det ordet någonsin använts som benämning för tjejer, men det råder ingen tvekan om vad det betyder här. Att tjejerna förväntas lägga sig ner i baksätet antyds hela tiden, men inte ett spår av någon sexuell aktivitet syns. Det dricks mest Coca-Cola. Roffe beter sig som ett arsle. Den mest utmanande scenen i hela filmen är någon konstig scen där Hans Wahlgren ska försöka bända upp Christina Schollins ben. Inte för att de ska ha sex. Utan för att de leker ”knäleken”. Håhåjaja.

raggare
Eftersom du undrar-nej de var redan ihop innan filmen.

I raggargänget ingår också Lasse (Hans Walhström). Lasse är känslig.Lasse lägger inte omkull tjacken. Han har en lillebror som han värnar om. Lasse vill bli kär. Lasse råkar bli kär i Roffes tjej Bibban (Christina Schollin…ni har väl läst er skvallerpress?). Bibban försöker skaffa en sugardaddy. Roffe kidnappar Bibban och kastar ner henne i ett dike där hela raggargänget kastar lera och grus på henne. Lasse hämtar henne. Här tar filmen en annan riktning.

Filmen går alltså från någon sorts nihilistisk exploitation i första halvan, till ungdomligt kärleksdrama för att sen avslutas med en dramatisk avslutning där ingen vinner.

Raggare! är en fantastisk film som ingår i boxen Svenska Kultklassiker. Jag vill nästan påstå att den här är värd boxens inköpspris av sig själv. Den är helt fantastisk. Dialogen är bland det mest originella du kommer höra i en svensk film.

Två unga biltjuvar fäller ner en cabriolet på en bil:
-Det är sånt här som gör intryck!

-Tjacken trillar ju omkull…på en sån här kärra klistra´rom sig!

Det vilar också en känsla av förebådande undergång över hela filmen, utan att det någonsin egentligen visar sig på filmen. Det finns inget rått våld (möjligtvis lite på slutet), men alla andas hopplöshet. Vi får lite spridda anledningar; föräldrar som inte är lyckliga själva, ingen framtid, sexuella förväntningar, materialism, men egentligen är allt bara kört från början. Aldrig har väl kvinnor stått så lågt i kurs. Problemet är att alla vet om det, och att de funnit sig i det.

Jag gillade speciellt Anita Wall, som en ung flicka som bestämt sig för att förlora oskulden, kanske för att få mammas uppmärksamhet. Hon är den enda i hela filmen som faktiskt andas sexualitet och någon sorts innerlighet. Det enda nakna man får se annars är Christina Schollin som nakenbadar. Det är väldigt kyskt.

Ny box från Studio S

Studio S kommer i november släppa en ny box med svenska, halvt bortglömda filmer. Temat denna gång är svenska krigsfilmer, men egentligen tror jag (utan att ha sett någon av filmerna) temat snarare är svenska filmer producerade under andra världskriget. Alla filmerna är gjorda 1940-1944. Det verkar dock vara filmer med spänning som är röda tråden.

Läs mer här på Studio S hemsida. 

Kan man få önska att nästa box de släpper är del 2 av deckarboxen? Och att Arne Mattsons kanske mest kända deckarfilm Mannekäng i rött då ingår?