Etikettarkiv: miss marple

4:50 från Paddington (1961)

Titel 4:50 från Paddington
Originaltitel: Murder, she said
Land: UK
Regi: George Pollock
Huvudroller: Margaret Rutherford, Arthur Kennedy, Muriel Pavlow, James Robertson Justice, Thorley Walters, Joan Hickson, Stringer Davis,

murdershesaid
Tidstypiskt spekulativ poster

Såg ”Spegeln sprack från kant till kant (1980)” med Angela Lansbury som Miss Marple för en tid sen, och måste säga att den är ovanligt blek, trots den fantastiska ensemblen man lyckades få ihop. Något jag blev extra besviken på var hur blek just Lansbury var som Marple, trots att Lansbury normalt sett är sevärd i nästan allt. Men iallafall, via den filmen upptäckte jag att det fanns några filmatiseringar från tidigt sextiotal som jag totalt missat, och blev som vanligt nyfiken. Har hittills bara sett första (den här, alltså) men den lovar så gott så jag tänker se alla i serien, fyra stycken blev det om jag har förstått saken rätt, alla med Rutherford i rollen som Miss Marple.

Filmen öppnar med en enorm MGM-logga, och då blev jag lite varsam-var det en amerikansk slakt av Christies anglosaxiska miniuniversum jag skulle få se? Nej, tvärtom-den här filmens charm ligger i det genuint brittiska som kryper ut från varenda filmruta, men inte på det overkliga tillrättalagda sättet som vi svenskar älskar i Kommisarie Morse till exempel. Bruna tapeter, dragiga hus, släpiga dialekter, väder som snabbt ändrar sig. Hierarkier som utmanas genom små gester. Nej, amerikaner hade aldrig kunnat gestalta det här (och MGM visar sig vara distributören som dessutom skjutit till lite stål så de får trycka upp sin jättelogga).

Det här var den allra första filmatiseringen av Miss Marple, och Christie gick själv på premiären. Hon var tydligen inte speciellt nöjd med den, men var ganska ensam om att inte tycka om den. Kritiker och publik verkar ha gillat den för den blev en hyfsat stor framgång. Det finns dock några ledtrådar till varför Christie själv var lite skeptisk; en är att det har ändrats ganska mycket från boken till filmen. Tonen i filmen är mer humoristisk, Marple är mycket mer aktiv själv (bland annat tar hon jobb som hushållerska, något som hon i originalet får någon annan att göra), vissa karaktärer har tagits bort och några har lagts till (bland annat bibliotekarien, som spelas av Rutherfords äkta man). Miss Marple är här en aktiv görare som själv pratar med folk och letar ledtrådar, till skillnad från den något tillbakadragna tanten vi är vana att se.

Rutherford är utmärkt som Miss Marple. Det ska bli kul att se de andra tre filmatiseringarna. Arthur Kennedy som doktorn är också en fantastiskt lyckad castning. Pojken som spelar Alexander kan vara den mest irriterande skitungen någonsin som fastnat på en filmduk, eller en fantastiskt castning. Jag vet inte. Alla svenskar som säger att de ”ääääälskar engelska dialekter” kommer att dåna när de hör honom säga ”my name is Alexaaaaander”. Fantastiskt, även om jag skäms när jag blir så enkelt charmad.

En sak jag verkligen gillar med den här historien är att den är mer av en klassisk mordgåta där en ledtråd leder till nästa på ett traditionellt vis. Historien blir väldigt linjär, men det tycker jag inte gör något alls i det här fallet. Det vanliga ”Poirot samlar alla för att berätta hur det gick till” som Christie gjorde till sitt signum kan bli tröttsamt efter ett tag eftersom det är så konstruerat.

Här är lite Jeopardy-trivia: I filmen finns en Mrs Kidder, som spelas av Joan Hickson. Hickson skulle drygt tjugo år senare själv spela Miss Marple i en lång Christie-serie som gjordes av BBC.

Filmen är fotad i vackert svartvitt och är lagom lång för en mordgåta.

Den definitiva gestaltningen av…

Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.

Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!

Sherlock Holmes.

cumberbatch
Spoling

Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.

jeremy-brett-sherlock-holmes-33590952-469-500Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.

 

En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades. basil_rathbone_nigel_bruce

Hercules Poirot.

Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.

detectivepoirot2

De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.

Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.

Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls.  När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.

Miss Marple.

Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.

after-miss-marple-3