Cobra Kai, webbaserad TV-serie, två säsonger, 2018-19

Huvudroller: Ralph Macchio, William Zabka, Courtney Henggeler, Xolo Mariduena, Tanner Buchanan, Mary Mouser, Martin Kove

Vi (jag och min familj alltså), såg klart säsong två av Cobra Kai igår och eftersom vi blev så frustrerade över att inte direkt kunna se fortsättningen (hej Breaking Bad splittrad sista säsong och vänta-två-år-på-GoT känslan igen, vi hade inte saknat dig!), så kände jag att jag behövde skriva lite om serien.

Det förvånar mig att det inte pratas mer om Cobra Kai, men en stor anledning till detta är väl antagligen att det är Youtube som ligger bakom, en betaltjänst som säkert många inte har. Jag kan faktiskt inte nämna något annat jag vet de ligger bakom, så att prenumerera enbart för att se en serie är säkert något de flesta tackar nej till. Det är synd. Cobra Kai är smart och påkostad och borde ses av flera.

För er som inte vet det, Cobra Kai tar vid där de tre ursprungliga Karate Kid-filmerna slutar, fast trettio år senare. Daniel LaRusso (Ralph Macchio) är en förmögen bilhandlare som säljer tyska lyxbilar, och han lever fortfarande på ryktet efter hans vinst i All Valley Under 18 Karate Tournament, där han vann i finalen mot Johnny Lawrence (William Zabka). Johnny lever på dagjobb, från hand till mun, är smått alkoholiserad och lever också han i skuggan av turneringen trettio år tidigare. En dag får han nog och startar upp sin gamla dojo Cobra Kai igen, med samma inställning som han blev lärd av den psykopatiske Kreese från originalfilmerna. LaRusso å andra sidan längtar tillbaka till sin karateträning han också, men saknar sin mentor och fadersfigur Miyagi, som dött för länge sen. Han försöker leva sitt liv efter det Miyagi lärt honom, men famlar ständigt. Okej, om det där inte betydde någonting för dig så har du förmodligen inte sett Karate Kid-filmerna och då ska du se dem först. Allvarligt talat, det räcker med den första.

Det finns så mycket att gilla med Cobra Kai. Den är så smart gjord. Det är uppenbart att manusförfattarna älskar grundmaterialet. Till exempel åttiotalskänslan-de har lyckats få med så mycket åttiotal, UTAN att det blir parodi med axelvaddar och pastellfärger. Musiken är förstås nästan uteslutande åttiotal, men fightscenerna (vilka det finns många av) är rent åttiotal-det är som att MMA/UFC aldrig hänt, ingen drar guard eller är skolad boxare, det är ren fightkoreografi från the good old days. För oss som är uppväxta på den typen av filmer är det så snyggt. Önskar bara att det var fler av skådespelarna som hade tränat någon typ av kampsport innan, väldigt ofta lyckas de inte maskera okunskapen hur snabba klipp de än gör. Men ska man vara lite snäll är ju det också ganska typiskt för genren.

Nästa grej är karaktärsutvecklingen. Holy moses, vad smart det är. För oss som alltid hävdat att det är Daniel LaRusso som är det riktiga arslet i dramat får vi äntligen vatten på våra kvarnar nu. LaRusso är hela tiden den som ska konfrontera, röra om i grytan, vara bäst. Johnny Lawrence är den som försöker leva sitt liv på sitt sätt, försöker göra så gott han kan och som UTVECKLAS under seriens gång. Han inser mer och mer att de gamla läxorna Kreese lärt honom inte funkar och erkänner också det inför sina studenter, vilket får dem att tvivla. William Zabka i rollen som Johnny är vansinnigt bra, snacka om bra casting-val man gjorde 1984!

Man har lyckats casta bra även denna gång, mestadels. De båda karateklubbarna representeras bra med olika figurer-nördar, en före detta nörd med utmärkande drag i ansiktet som helt går upp i Cobra Kais mentalitet, mobbade tjejer som ser chansen att bli något, etc. Och så gulliga ungar som blir kära i varandra förstås. Den biten känns sådär, men är väl ofrånkomlig.

Johnnys oförmåga att leva i nuet är källa till stor humor. Som när han lär sig om Tinder, och dating, eller när han konstant säger ”just don´t be a pussy!” och själv tycker att han sagt något klokt, fast de unga medvetna eleverna tittar konstigt på honom. Cobra Kais dojo är alltid den roligaste att följa, eftersom den är så kompromisslös (”You know why you people are so afraid? Because you´ve never been hit in the face! Today I will take that fear out of you!” följt av panorering ut från klassen och högljudda slag och skrik). Som gammal karateka själv tänker jag hela tiden att man redan från original-filmerna hade Kyokushin som förebild för Cobra Kai och Miyagis form av karate tagen från den ursprungliga karaten på Okinawa. Robert Mark Kamen som skrev originalfilmen tränade själv någon av de mer traditionella stilarna, jag kommer inte ihåg vilken. När Johnny första gången får tillgång till internet tittar han såklart på karate-klipp på youtube, och vad ser han på? Ja, Kyokushin såklart.

Ralph Macchios figur LaRusso är mest bara tråkig och tragisk. Det är inte Macchios fel. Inte manuset heller. Han är bara en tragisk figur som en bra bit in i medelåldern fortfarande behöver en fadersfigur som säger åt honom vad han ska göra. Hur han lyckats behålla en så snygg fru alla dessa år är ett mysterium.

Sen är det förstås en massa ungdomar med. Johnnys son vill inte veta av honom, utan hänger med LaRusso, och LaRusso har förstås en söt dotter, som tidigare var ihop med Cobra Kais stjärnelev….och så vidare.

I sista avsnittet av första säsongen kom Kreese tillbaka från de döda (bokstavligt), och i sista avsnittet av andra säsongen förstår vi att en annan figur från filmerna är på väg in….en perfekt cliffhanger. Vilket föranledde vår frustration, precis som det ska vara förstås i en säsongsavslutning.

Passa på att binga Cobra Kai säsong ett och två, avsnitten är bara 30 minuter långa och när du väl kommit in i det kommer du inte kunna sluta. Säsong ett var fantastisk, säsong två med beröm godkänd, men fortfarande sevärd.

(PS. För de inbitna fansen finns det easter eggs att upptäcka, till exempel den här )