Little Big Man, år 1970. Regi Arthur Penn. Huvudroller: Dustin Hoffman, Faye Dunaway, Martin Balsam, Chief Dan George, Richard Mulligan.

Någon gång när jag var liten grabb satt jag uppe och tittade på TV. En film började och jag har ett svagt minne av att jag tänkte något i stil med ”jag kollar en stund, jag vill inte lägga mig än” – två och en halv timme senare satt jag med öppen mun (antar jag) och var helt tagen. Little big man är en film jag burit med mig sen dess, en film jag tänker på ibland och som förmodligen format mig.
Det är säkert 20 år sen jag såg den senast, men när jag nu ser om den känner jag igen scen efter scen-Faye Dunaways förföriska och kuvade predikarfru, Hoffman som gunfighter med mer självförtroende än självinsikt, scenen när Hoffman ”tvingas”älska med tre kvinnor samma natt…Martin Balsam som en dunderkurförsäljare som förlorar kroppsdelar i takt med att han blir påkommen som den kvacksalvare han är.
Filmen handlar i korthet om Jack Crabb, som för en journalist (tror jag) berättar om sitt 121-åriga liv, och sin uppväxt bland Cheyenne-indianerna, efter att hans föräldrar blivit dödade. Han återgår sen till att vara vit, för att sen åter igen återvända till indianerna…filmens genomgående tema är hur illa indianerna (native americans borde vi ju säga, men i det här sammanhanget känns det bättre att använda samma uttryck som filmen gör) blir behandlade, och hur lurade de blir gång på gång i spelet om västern, och den drar sig inte för att håna en amerikansk legend som General Custer. Filmens styrka ligger för mig i sättet den rappt och roligt berättar en väldigt dyster historia, och att den alltid har människorna i centrum. Filmen kom under brinnande Vietnam-krig, när USA behandlade Vietnameserna på samma sätt man en gång behandlat sina egna urinvånare och det måste ha varit omöjligt att se den här filmen 1970 utan att göra en sån parallell, när dessutom Soldier Blue hade behandlat precis samma teman alldeles innan. Little Big Man är däremot en mycket bättre film (enligt mig), och idag kan man definitivt se den utan att tänka på Vietnam. När man läser om filmen brukar det alltid stå att den är en ”revisionist western”, alltså långt ifrån den klassiska 40- och 50-talsvästernfilmen, med ett mer realistiskt anslag. Ja, anslaget är annorlunda, hur realistisk den är vet jag inte (slaget vid Little Big Horn, eller Custers last stand är då definitivt ändrat för dramatisk effekt i filmen), men för moderna ögon, med senare års västerns på näthinnan tror jag inte man ser den som speciellt verklighetstrogen, snarare stiliserad.

Det finns säkert saker man kan kritisera den här filmen för, men jag kan det inte, jag älskar den. Två och en halv timmes speltid flyger förbi.

En extra bonus för 70-talister som jag upptäckte när jag nu såg om den-kommer ni ihåg TV-serien Lödder (Soap i original)? Eller serien…ehhh, ”Härlige Harry”? Där fanns en enerverande överspelande Richard Mulligan som käkade upp scenerierna, men eftersom det inte fanns så mycket annat att se på svensk TV på den tiden så tittade man, och gnisslade tänder över hur en sån gubbe ens kunde få några roller alls. När man ser den här filmen, och hur Richard Mulligan felfritt spelar en arrogant General Custer, så får man svar på det. Kanske är det bara jag som tänker på sånt.
Om filmen funkar idag? Låt mig uttrycka mig så här…har du inte sett den tänker jag inte prata mer med dig.