Etikettarkiv: western

Blazing saddles (Det våras för sheriffen) (1974)

Regi: Mel Brooks Huvudroller: Clevon Little, Slim Pickens, Harvey Korman, Madeline Kahn, Mel Brooks, Gene Wilder

What in the wide, wide world of sports is going on?

Det går inte att diskutera Blazing saddles/Det våras för sheriffen utan att ganska omgående börja slänga repliker-kolla vilket filmforum som helst och dra upp Blazing saddles; snart fylls forumet av medlemmar som citerar sina favoritrepliker. Och varför inte? Själv citerar jag den här filmen ofta nog, även om min omgivning inte alltid förstår vad jag syftar på.

blazing_saddles1

Excuse me while I whip this out.

Handlingen är raffinerad-rälsen som ska förbinda öst med väst ska gå genom en liten nybyggarstad i vilda västern. För att säkerställa att allt går snabbt och smidigt skickar järnvägsbolaget, lett av storskurken Hedly Lemar, sina skurkar till staden för att göra den obeboelig. Efter att sheriffen dött kräver stadsbefolkningen en ny sheriff, vilket järnvägsbolaget naturligtvis inte vill veta av-man ser till att den nya sheriffen verkligen kommer att misslyckas. Man skickar en svart sheriff…till den inavlade, outbildade, vita staden, där alla invånare heter Johnson i efternamn. Dessutom så är just den här sheriffen elegant, världsvan, snygg och listig, det vill säga allt det som stadsbefolkningen inte är.

Where da white women at?

Den här filmen funkar på så många plan, tycker jag. Det är den ultimata western-parodin, samtidigt som den driver med både rasism, etniska stereotyper och politisk dumhet. Som grädde på moset har den också, som sagt, några av de roligaste one-liners som fångats på film. Den har typisk Mel Brooks-humor, det vill säga absurda repliker och visuella gags, och jag tycker det är den roligaste han har gjort. Vissa håller Young Frankenstein högre (vilken faktiskt gjordes samma år som den här), men där Young Frankenstein blinkar med ögat och knuffar dig i sidan med armbågen och vill visa hur smart den är, är den här mer gapskratts-rolig.

I didn´t get a ”harump” from that guy!

Det finns saker som kanske inte funkar längre. Ingen förstår till exempel skämtet med Hedly Lemar längre. Slutet där allting blir extremt absurt…känns mest som att Brooks inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Blazing saddles är extremt bra castad, ironiskt nog är Brooks själv i rollen som guvernören den skådespelare som funkar sämst och Gene Wilder är inte särskilt trovärdig alls i rollen som en alkoholiserad gunslinger. Vet inte hur stor roll de sakerna spelar. Det vägs mer än nog upp av Clevon Little i sitt livs roll, samt Slim Pickens och Harvey Korman som skurkar.

Roligaste repliken i filmen? Jag skrattar högt (även om jag ser filmen ensam) varje gång jag ser scenen då de kommer till vägtull i öknen och säger ”we gotta get back and get a shitload of dimes!”.

Never mind that shit, here´s Mongo!

Funkar filmen idag? Ändå tveksamt, om du är under 40. Tyvärr. För smartare och roligare attack på rasism och inskränkthet får man nog leta efter. Men åldrats, det har den.

 

 

 

Annonser

Little Big Man (1970)

Little Big Man, år 1970. Regi Arthur Penn. Huvudroller: Dustin Hoffman, Faye Dunaway, Martin Balsam, Chief Dan George, Richard Mulligan.

Little-Big-Man_4556
DVD-utgåvan

Någon gång när jag var liten grabb satt jag uppe och tittade på TV. En film började och jag har ett svagt minne av att jag tänkte något i stil med ”jag kollar en stund, jag vill inte lägga mig än” – två och en halv timme senare satt jag med öppen mun (antar jag) och var helt tagen. Little big man är en film jag burit med mig sen dess, en film jag tänker på ibland och som förmodligen format mig.
Det är säkert 20 år sen jag såg den senast, men när jag nu ser om den känner jag igen scen efter scen-Faye Dunaways förföriska och kuvade predikarfru, Hoffman som gunfighter med mer självförtroende än självinsikt, scenen när Hoffman ”tvingas”älska med tre kvinnor samma natt…Martin Balsam som en dunderkurförsäljare som förlorar kroppsdelar i takt med att han blir påkommen som den kvacksalvare han är.
LBM2Filmen handlar i korthet om Jack Crabb, som för en journalist (tror jag) berättar om sitt 121-åriga liv, och sin uppväxt bland Cheyenne-indianerna, efter att hans föräldrar blivit dödade. Han återgår sen till att vara vit, för att sen åter igen återvända till indianerna…filmens genomgående tema är hur illa indianerna (native americans borde vi ju säga, men i det här sammanhanget känns det bättre att använda samma uttryck som filmen gör) blir behandlade, och hur lurade de blir gång på gång i spelet om västern, och den drar sig inte för att håna en amerikansk legend som General Custer. Filmens styrka ligger för mig i sättet den rappt och roligt berättar en väldigt dyster historia, och att den alltid har människorna i centrum. Filmen kom under brinnande Vietnam-krig, när USA behandlade Vietnameserna på samma sätt man en gång behandlat sina egna urinvånare och det måste ha varit omöjligt att se den här filmen 1970 utan att göra en sån parallell, när dessutom Soldier Blue hade behandlat precis samma teman alldeles innan. Little Big Man är däremot en mycket bättre film (enligt mig), och idag kan man definitivt se den utan att tänka på Vietnam. När man läser om filmen brukar det alltid stå att den är en ”revisionist western”, alltså långt ifrån den klassiska 40- och 50-talsvästernfilmen, med ett mer realistiskt anslag. Ja, anslaget är annorlunda, hur realistisk den är vet jag inte (slaget vid Little Big Horn, eller Custers last stand är då definitivt ändrat för dramatisk effekt i filmen), men för moderna ögon, med senare års västerns på näthinnan tror jag inte man ser den som speciellt verklighetstrogen, snarare stiliserad.

Det finns säkert saker man kan kritisera den här filmen för, men jag kan det inte, jag älskar den. Två och en halv timmes speltid flyger förbi.

En extra bonus för 70-talister som jag upptäckte när jag nu såg om den-kommer ni ihåg TV-serien Lödder (Soap i original)? Eller serien…ehhh, ”Härlige Harry”? Där fanns en enerverande överspelande Richard Mulligan som käkade upp scenerierna, men eftersom det inte fanns så mycket annat att se på svensk TV på den tiden så tittade man, och gnisslade tänder över hur en sån gubbe ens kunde få några roller alls. När man ser den här filmen, och hur Richard Mulligan felfritt spelar en arrogant General Custer, så får man svar på det. Kanske är det bara jag som tänker på sånt.
Om filmen funkar idag? Låt mig uttrycka mig så här…har du inte sett den tänker jag inte prata mer med dig.